”Du tycker fel och kan lika gärna dö”

, •

– När Palme blev skjuten firade vi.
Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet.
– Vad sa du att ni gjorde?
– Firade. Han var inte klok.

Jägare i orange keps.

Demokratin håller på att få sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar. Foto: Madeleine Lewander

 

Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det.
– Men… men… du måste skilja på sak och person. Du kan väl inte önska livet ur en människa, en svensk demokratisk politiker för att du inte gillar honom eller hans åsikter?
– Jo, det kan jag.
– Men han hade barn som förlorade sin pappa, hans fru blev änka…
Personen rycker på axlarna.

Där någonstans tänker jag att saker och ting i vårt samhälle är sjukt. Och att det sjuka kan vara närmare än man tror.
Dödsjante.
Du ska inte tro att du kan sticka ut hakan och ha en åsikt utan att någon tycker att du ska dö.
Och om du sen verkligen råkar dö av någon anledning eller kanske skadas allvarligt, finns det människor som blir glada. Och firar.
För du tyckte ”fel” och förtjänar att dö.

I min värld betyder demokrati att vi människor har ett lika värde och underordnar oss majoritetens vilja. Det bygger på åsikts- och yttrandefrihet. Var och en har rätt till sin åsikt. Jag kan tycka att din åsikt är korkad men jag önskar inte livet ur dig.
När jag var liten röstade jag och mina kompisar ibland om vad vi skulle leka. Majoritetens önskan verkställdes utan gnäll. En kanhända pluttig jämförelse men den handlar ändå om en typ av ryggradsdemokrati som bara fanns där.
Idag drabbas vi alltmer av att de demokratiska omröstningarnas förlorare, de för tillfället varande minoriteterna som är så överväldigade i sin tro på ”det goda” och ”det rätta” att de glömmer de demokratiska spelreglerna.

På den politiska arenan är det otroligt rörigt nu. Alla tycks leta genvägar för att kunna gå runt regler och fattade beslut.
På andra arenor hånas företrädare och talesmän för olika åsikter hänsynslöst.  Och om de råkar drabbas av olycka hånflinar motståndarna och firar. Det gäller politiker, jägare eller vem som helst.
Ingen ser gråten eller den bottenlösa sorgen hos den drabbade eller hans/hennes närmaste. Den skiter de i. Empatin är noll. Nada. Sak och person har blivit till ett.

Och det är precis där demokratin får sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar.

Ni förstår förstås att jag osökt också dras till polariseringen i rovdjursfrågan. Jag själv och framför allt flera kolleger har drabbats av vedervärdiga hot, där vi har fått veta hur vi själva och våra nära och kära ska dö. Jag läser hela tiden elaka och hånflinande inlägg på nätet, framför allt om jägare vars hundar dödats. Dåligt beteende gäller förstås även ytterligheterna åt andra hållet.

Är vi människor verkligen så lågt stående? Till och med så lågt att vi utan att skämmas sparkar sönder våra egenhändigt uppbyggda rättigheter, åsiktsfrihet och majoritetens önskan.

Vi har beslut om vargjakt i början på nästa år. Det har fattats med de demokratiska medel vi har i Sverige. Men det är som att det inte räcker till.
Det enda jag verkligen kan sätta fingret på är att jägarna efter beslutet är mer hatade än någonsin av ett gäng som tycker något annat.
Ingen vet egentligen vad som händer med vargjakten. Borde inte våra demokratiska spelregler för länge sedan ha talat om hur vi ska gå vidare?
Och de flesta borde väl vara överens om att det är fel att hånskratta åt eller fira någons olycka. Att det handlar om att uppträda som medmänniska och har inget med politisk färg eller åsikter om vargar att göra.
Nu håller vårt sätt att bete oss mot varandra till och med på att äventyra vår grundläggande känsla för hur demokrati ska fungera.
Vem vågar snart öppet stå för sina åsikter utan att bli hatad och hånad?

Är det verkligen så majoriteten vill ha det?
Eller skiter vi i den…

Den här texten handlar inte om vargars vara eller inte vara. Kommentarer i den debatten ignoreras om jag inte anser att den tillför ämnet något.

av /18 Kommentarer

Ett traditionellt jaktligt julfirande

•

harjakt

Inför planeringen av årets största mat och traditionsbundna högtid, julen, tänkte jag tillbaka på svunna tider.
– Minns du din barndoms jular, frågade jag frun.
– Mmm, sa hon och tittade upp från sin surfplatta.
– Vore det inte trevligt att få uppleva julen precis som det var då, försökte jag?
– Tycker nog att det är bra som det är idag, sa hon.
– Men, tänk efter, det fanns ju element som var så trevliga då. Saker som gjorde att man längtade efter julen extra mycket, sa jag och försökte verka traditionsbunden.
– Jag vet vad du vill komma. Du vill ut och jaga på förmiddagen och lämna allt arbete till mig. Komma hem lagom trött för en middagslur och vakna till ett färdigdukat bord.
Hon funderade en sekund. Kanske var det julfriden och kärleksbudskapet hon tänkte på. Kanske ville hon ge mig en extra julklapp som att få uppleva de bekymmersfria dagarna runt julhelgen när julharen skulle fällas.
– Okej, jag kan vara med på att vi ändrar könsrollerna för en dag, sa hon.
– Menar du det, sken jag upp.
– Ja, jag kan gå ut i skogen med dina jaktkompisar, sedan sova middag en lång stund och slippa allt matlagande och dukande. Det kan bli riktigt roligt att fira din traditionella jul. Du har ju rätt. Jag ser verkligen fram emot julen på ett helt nytt sätt, deklarerade hon.

Allt går inte som man tänkt sig.

God Jul och Gott Nytt år.

av

Franska forskaren dissar åter vargjakten!

, •

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

av /24 Kommentarer

15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå

, , •

Jag har kollat lite på Bonde söker fru. Tv4 har kört stuket i rätt många år nu. Många bönder har hittat sitt livs kärlek framför kameran. Visst börjar det bli lite taskigt mot alla ensamma jägare där ute som letar livspartner? Jag menar bönder och bönder när det finns JÄGARE!

15 oslagbara tips inför jägardejten. Foto: Oscar Lindvall

Det finns tveklöst en hel drös människor som skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med just en jägare. För att få en jägare på kroken tänkte jag börja med att ge några oemotståndliga tips för intresserade ickejägare inför en eventuell dejt.

Här följer 15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå:

  1. Doftharmoni. Lägg något ruttet under passagerarsätet i bilen. En gammal skinkbit eller liknande går bra.
  2. Lägg fyra par gamla stövlar i baksätet huller om buller.
  3. Använd en blomspruta och spruta insidan av bilens fönster med vatten så att det droppar lagom mycket. Tvätta inte bilen.
  4. Överraska med att låta som en brunstig älgko. (Se mer här!)
  5. Krydda kaffet med hundhår.
  6. Lägg en älgklöv löst i frysen tillsammans med övrig mat som han/hon av en händelse ser när du öppnar den.
  7. När ni är ute och kör, stanna bilen närsomhelst och varsomhelst, veva ner rutan och titta på vilda djur i en kikare.
  8. Använd alltid långkalsonger oavsett årstid. Kinky!
  9. Smyg ljudlöst överallt. Kliv ALDRIG på en pinne.
  10. Stäng bildörren knäpptyst även på ICA-parkeringen.
  11. Flyger en kaja över dig, torrträna.
  12. Ser du en kråka, försök locka den till dig med alla medel, skräna och låtsas vara en uv.
  13. Ser du en räv, låt som en högljudd mus.
  14. Stå på ett ben bakom en gran under minst en halvtimme utan att röra dig. Försök att se oberörd ut.
  15. Börja gilla höstmörker. Föredra alltid nysnö.

Lycka till!

av /8 Kommentarer

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Oseriösa vargkritiker

, , •

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

av /8 Kommentarer

Fuck fästingarna – ett år efteråt…

, , •

När jag kvicknade till låg jag på köksgolvet nedanför mikron. Köket var tomt och tyst förutom hundarna som låg i sina korgar och tittade oroligt på mig. Det dunkade och slog i huvudet. Jag kräktes.
Sjuåriga dottern Wilda som satt och käkade frukost när allt svartnade syntes inte till. Jag lyckades fokusera på väggklockan. Den var halv tio. I en och en halv timme hade jag legat utslagen på köksgolvet. Jag ropade hennes namn, vinglade, letade men fick inget svar.

En enda fästing kan vara lika med det totala helvetet. Foto: Tubas Løkkegaard/Mostphotos

Hon satt i sängen i sitt rum. Tyst. Tittade på mig. På något sätt paralyserad. Hon hade inte förmått göra något. Ingen verkade ha ringt från skolan. Hon hade varit helt ensam i en och en halv timme med en medvetslös mamma på köksgolvet. Jag kommer alltid att ha svårt att hantera just den saken.
Jag la mig i sängen och lyckades på något sätt kontakta mannen Rikard som jagade ett par mil hemifrån. Vet inte vad jag sa eller hur jag lät, om orden kom i rätt ordning.
Han har sagt att han aldrig kört så fort hem som han gjorde då.

Blåtira

Min ”snygga” TBE-blåtira.

Ambulansen kom. Jag hade tappat konstiga delar av minnet. Mindes knappt något av de två senaste veckorna men kom ihåg klockslaget precis innan jag tuppade av. Olika minnesbilder rullade osammanhängande i huvudet, jag hade svårt att få grepp om dem.
I fallet måste jag ha slagit i på något sätt, ena ögat var en stor blåtira.

Under hela dagen och kvällen på sjukhuset pendlade minnet. Jag visste vad jag hette men inte vilken dag eller vilket år jag var född eller vad det var för dag. Jag var flera gånger tvungen att fråga vad jag gjorde där, vad som hade hänt.
Rikard skrev en lapp åt mig senare på kvällen innan han och Wilda åkte hem.
”Du har fått någon form av inflammation i hjärnan. Du har tappat minnet. Du ligger på intensivvårdsavdelningen, vi kommer tillbaka imorgon bitti.”
På sjukhuset konstaterades senare dagen efter att jag hade fått TBE – fästingrelaterad hjärninflammation. Inte hjärnhinneinflammation. Den här sjukdomen tar ett steg till.
I slutet av juli förra sommaren var det något som kliade och gjorde lite ont på benets baksida. Jag kliade och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt har jag förstått att det var en fästing. En riktigt elak jävel.
I mitten av augusti fick jag en konstig huvudvärk och kände mig sjuk. Det gick över lite i början av september för att en vecka senare återkomma med full kraft. Det tog en vecka till innan kulmen nåddes den här dagen och kroppen sa ifrån. Under den tiden hade jag blivit hemskickad från akut och läkarstation tre gånger med diagnosen spänningshuvudvärk. Ingen funderade ens över att det kunde vara TBE.
Jag var sjukskriven i tre månader. Tröttheten hängde länge över mig som en våt filt.

Minnet har gradvis kommit tillbaka.
Nu har det gått ett drygt år. Idag är jag är återställd men det är inte riktigt som det var tidigare.
Det är svårt att komma ihåg namn, jag blir snabbare trött och stressad och jag har fått tinnitus som blir riktigt tråkig när jag är trött.
Jag hade ändå tur.
Andra som får sjukdomen kan drabbas mycket värre. Hela centrala nervsystemet påverkas, rörelseförmåga och hjärnkapacitet kan förändras för alltid eller för mycket lång tid framöver. Rehabiliteringen sker ofta tillsammans med strokepatienter och kan ta lång tid.

Vad vill jag säga med det här? En enda sak, vi jägare tillhör ett klientel som tillbringar mer tid i skogen än de flesta, vaccinera dig! Och gör det nu! Då har du ett bra skydd när de anfaller igen.
Och du, det är inte värt att låta bli.

av /2 Kommentarer

Varför säger förbundet inte noll vargar?

, , •

Foto: Madeleine Lewander

 

Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

  • Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
  • Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
  • Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.

 

av

Familjeterapi med Skogsstyrelsen

, , , •

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

av /2 Kommentarer

Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

Ekologisk odling överlägset för viltet

, , , •

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

av /26 Kommentarer

Märklig dom från kammarrätten

, , •

Kammarrätten skrev idag av målet om den selektiva licensjakten 2013 där Svenska Jägareförbundet var en av parterna. Visserligen är jag inte jurist, men vad jag förstår är det som kammarrätten presenterar i sin dom mest att ses som ett inlägg i vargdebatten.  När jag googlar på ”avskrivning av mål” finner jag att det innebär att domstolen ”inte” tar ställning i sakfrågan. Ändå är det exakt det man gör!? Kanske finns det någon jurist där ute som kan förklara hur det kan bli så, jag förstår det inte.

Det var den mera principiella delen. I själva sakfrågan ger faktiskt kammarrätten stöd för att en selektiv jakt är helt ok, även om den enbart har genetiska motiv. Tyvärr är domen återigen ett bevis på att Naturvårdsverket inte klarar av sin uppgift, att gå från bevarande till förvaltning. Rättens motiv för att underkänna jakten är nämligen att Naturvårdsverket inte använde det vetenskapliga underlaget som utgick från att skjuta bort hela revir. Istället försökte man tillgodose bevarandesidan genom att dra ner på jakten och enbart medge jakt på två vargar i varje revir, varav en skulle vara ett alfadjur. Det skulle enligt dem gynna nybildning av ”bättre” par samtidigt som inte lika många behövde skjutas. Problemet är att den teorin överhuvudtaget inte har vetenskapligt stöd. Helt enkelt för att ingen har beräknat effekterna av en sådan jakt!

Vad kan man i övrigt, förutom att licensjakt är möjlig, dra för slutsats av domen. Jo, att det är otroligt viktigt att länsstyrelserna i sina kommande beslut är tydliga med vad jakten på vargarna syftar till. Det går inte att generalisera eller att vara för otydlig.  För oavsett vad vi tycker och oavsett att det finns ett enormt behov av vargjakt är det till sist enskilda jurister som avgör om det överensstämmer med lagens bokstav. Som ett kammaträttsråd lärde mig för länge sedan, ”blanda aldrig ihop sunt förnuft och juridik”!

av /25 Kommentarer

Varför får inte jägarna sörja?

, , •

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

av /17 Kommentarer

Flumtomtarna tog över i SVT Debatt

, , , •

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

av /17 Kommentarer

Desperata kramare!

•

Vargstammen har fördubblats sedan naturvårdsorganisationerna klagade till EU första gången. Det hindrar dem inte från att skriva till Janec Potocnik igen med ett brev med samma innehåll som förra gången. ”Vargen riskerar att dö ut om Sverige tillåts ta hänsyn till tamdjursägare som får sina djur dödade eller till jägarna och markägarna som snart inte har någon älgjakt kvar pga varg”. De vädjar till Potocnik att fortsätta att trampa på dem som redan ligger.

Det enda vi vet säkert är att vargarna själva helt har missat att läsa alla rapporter om att de håller på att dö ut, att de är inavlade och att de ska undvika att para sig med sina syskon! Vargarna struntar helt enkelt i det och förökar sig lika snabbt som vilka andra vargar som helst i världen. De dräper älgar i en rasande takt, trots att de enligt vargkramarna knappt har ryggkotor som kan bära upp dem!

Jag mår riktigt illa av att läsa deras brev till Potocnik. Deras sätt att avsluta brevet ger mig kväljningar! Vad har han uträttat förutom att stoppa vargjakten i Sverige?

SNF, WWF och SRF är desperata. De inser att de helt saknar stöd för sin linje i Sverige. Efter valet är det ännu större majoritet för vargjakt än före. Deras hopp står till anonyma tjänstemän i Bryssel. De borde skämmas!

Det intressanta är att de vill att EU ska stoppa en vargjakt som inte ens är beslutad! En mörk tanke är att de 90 vargar som Maria Ågren spred till media att det kunde bli jakt på i vinter enbart var bränsle till klagobrevet. Det värsta av allt är kanske att de vill att ”den svaga regeringen” medvetet ska gå emot riksdagsbeslutet. De skriver, ”since the new Swedish Government’s position in Parliament is weak, there is little or no hope that the Parliament’s position will be changed in the near future. Furthermore, the new Prime Minister Stefan Löfven (Social Democrat) promised a license hunt for wolves in television shortly before the elections”. De meningarna avslöjar deras syn på demokrati. De menar alltså att de 6,1 % som Åsa Romson representerar i regeringen ska styra vargförvaltningen genom att stoppa jakten. Maken till arrogans får man leta länge efter. Vore jag politiker skulle jag stänga dörren för de tre organisationerna för lång tid framöver.

EU kommissionen har tydligt sagt att de inte har några invändningar mot att beslutanderätten delegeras. Men de klagande vet samtidigt att EU kommissionens ordförande har gett den tillträdande miljökommissionären i uppdrag att bl a se över Art- och habitatdirektivet. De anar kanske att Potocniks empatilösa tolkning av direktivet upphörde idag. De försökte därför i ett sista desperat försök förmå Potocnik att på sin sista dag som kommissionär återigen stoppa svensk vargförvaltning. Potocnik slutade nämligen igår, samma dag som de skickade sitt brev!
Idag, samma dag som jag firar min födelsedag, har vi fått en ny miljökommissionär, Karmenu Vella. Sämre födelsedagspresent har jag fått (hoppas jag).

av /12 Kommentarer