Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Nu börjar det – igen

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Idag börjar jakten på allvar. I alla fall för mig. När rävar och grävlingar blir lovliga kan jag inte hålla mig längre. Då vill jag ut. Det var därför som jag ställde klockan på strax efter 03.00 och mötte jag gryningen i skogen. Och när solens första strålar skänkte skjutljus över en inäga på Smålands högland reflekterade jag lite över den kommande hösten.

Det kommer att bli tufft och jobbigt. Rovdjuren behöver få en fungerande förvaltning (vi måste få en förvaltning som tar hänsyn till de som drabbas och ett slut på överklagningscirkusen), utfodringsförbud eller vad det blir av regeringens proposition ska hanteras så att det inte blir ohanterliga konsekvenser, nya viltdata införs med allt vad det innebär, nya inventeringsmetoder för en del klövvilt ska lanseras, regeringen har lovat beslut om fjälljakten, vildsvinsförvaltningen ska arbetas med, acceptans för jakt hos allmänheten är något som med hela tiden finns i allt vi gör, utbildningsverksamheten ska få en bättre webbplats, värvningen av medlemmar måste alltid vara prioriterad, vapendirektivet och hur det blir måste bevakas och arbetas med, allmänna uppdraget ifrågasätts med jämna mellanrum därför pågår en översyn av regeringen som kräver insatser, fokusprojekt rådjur drar igång på allvar, viltköttet kan kanske komma med i regeringens livsmedelsstrategi, webben behöver utvecklas, sociala medier och trycket kring dessa tar aldrig slut. Men detta är bara ett axplock av allt som måste hanteras och arbetas med – det finns mycket mer.

Men en annan viktig sak vi måste lägga tid på är reflektion och att blicka framåt – och utåt. Vad händer i samhället och hur påverkar det oss? Vad kan vi göra för att hantera dessa trender så att de inte inverkar negativt på jakten?

Trots att förbundet består av över 100 anställda och 5 000 förtroendevalda kommer behoven och önskemålen från medlemmarna alltid att överstiga resurserna. Vi kommer med andra ord alltid ha fulla arbetsdagar och några besvikna jägare, som inte tycker att vi gör tillräckligt för deras hjärtefrågor.

Samtidigt är det lite tragiskt att inte alla medlemmar ser vad förbundet faktiskt gör och betyder. Jag menar det stora och abstrakta för jaktens bästa. Istället letar de ofta tillkortakommande i någon enskild fråga. Och det är klart att det finns brister i enskilda sakfrågor. Konstigt vore det annars. Men problemet ligger i att många ser mycket av det vi gör som självklart. Man missar att skytteinstruktören på skjutbanan finns, den ungdomsansvarige på kretsens kvällsarbete eller jaktvårdskonsulentens slit på länsstyrelsen eller med utbildningar, att vi inventerar tar fram utbildningar med mera. Detta och mycket annat blir självklarheter. Men jag undrar, är det självklart? Och vad skulle hända om vi inte gjorde allt detta?

Här får ni min sömndruckna profetia: Den dag vi inte ser och uppskattar det självklara kan vi aldrig ta de steg som leder till förbättringar. Vi skulle då bara bli fragmenterade, splittrade och svagare.

En annan observation som vi gjort är att unga människor inte ser på medlemskapet i en förening på samma sätt som äldre personer. (Inget vetenskapligt bakom detta, bara mina personliga upplevelser). Vi äldre är en del av föreningen. Vi påverkar och tar ett ansvar för att stå upp för den värdegrund som föreningen vilar på. Yngre personer har mer av ett kundperspektiv. De undrar i allt större utsträckning vad de får ut av medlemskapet – inte hur de kan hjälpa till att bygga föreningen ännu starkare. Ifall detta förhållningssätt slår igenom kommer det att påverka oss ganska markant.

Samtidigt förändras Föreningssverige allt snabbare. Vårt demokratiska sätt att arbeta och vara organiserade kommer att ifrågasättas allt mer i takt med att samhällsutvecklingen kräver snabbare beslutsvägar och en annan typ av transparens. För att Svenska Jägareförbundet ska kunna vara Stort, Starkt och Omtyckt om 20 år måste vi våga ta fler stapplande steg mot förändring, förnyelse och aktualitet.

Det kommer bli jobbigt eftersom vi måste lämna trygghetssfären bakom oss. Men jag tror det är nödvändigt att frivilligt börja gå i den riktningen, samtidigt som vi aldrig får tappa den demokratiska förankringen. Det handlar om att fånga upp medlemmaras förändrade syn och krav, förpacka det i folkrörelsen så att det finns utrymme för engagemang och självförverkligande. Frågan är bara när det dags att börja gå.

Ungefär så tänkte jag medan en revirhävdande bock sprang genom skogen, en hare tuggade i sig lite grönt och några koltrastar sökte föda på den snustorra marken.

Jag kan nog inte hålla mig hemma ikväll heller. Om inte annat för att kolla på rådjursbrunsten i en annan del av jaktmarken. Jaktpremiärerna kommer sedan slag i slag. Och jag kan i alla fall inte förneka att jaktlusten är tillbaka. Den är tillbaka tillsammans med ansvaret som vi alla jägare känner för naturen.

av /2 Kommentarer

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Vi äger!

, •

DSC_0020

Urhuggning för att skapa ett gammaldags, sluttande bryn. Foto: Fredrik Widemo

Samtidigt som det Nationella skogsprogrammet går in i slutspurten sätter diskussionerna i Almedalen extra fokus på betydelsen av äganderätten för brukandet av skogen. I Visby presterade utredaren av Skogsvårdslagen att ifrågasätta privat ägande av skog. Nu kritiseras hennes uttalande med rätta hårt, men somliga kritiserar även utredningsdirektiven som tar upp äganderätten. Det är dock lika självklart med privat ägande av skog, som att samhället har synpunkter på hur vi brukar skogen. Inom rimliga gränser. Erkänner vi inte det, blir det svårt att lyfta betydelsen av frihet under ansvar.

Det Nationella skogsprogrammet, som regeringen initierat, är nu inne i den absoluta slutspurten. Jag sitter med i arbetsgruppen som ska hitta avvägningar mellan produktion av biomassa och andra intressen. De sista kommentarerna på vår rapport ska vara inne om en vecka (holiday or no holiday…). Mycket av diskussionerna under det senaste årets arbete har handlat om betydelsen av äganderätten och inskränkningar i densamma, och gör det fortfarande.

Äganderätten och frihet under ansvar är med rätta viktiga och omhuldade delar av hur vi brukar landskapet och den svenska skogen. Hälften av Sveriges skogsmark ägs av c:a 330 000 privatpersoner, och vårt engagemang har skapat de skogar som ger oss timmer, jaktmöjligheter, bär, svamp och inre frid. Fyrtio procent av jägarna är markägare. De känns helt bisarrt att ifrågasätta privat ägande av skog för mig. Samtidigt är det lika självklart för mig att samhället sätter vissa ramar som vi måste hållas oss inom, genom politiska beslut och lagstiftning.

Ser vi historiskt så har vi exempelvis i stora delar av Sverige huggit bort i princip all skog, närmast utrotat älgen genom överbeskattning och nästan utrotat ett antal fågelarter genom att använda kvicksilverbetat utsäde. Idag har vi lagkrav på återbeskogning, krav på att anpassa avskjutning efter allmänna intressen samt begränsningar på vilka bekämpningsmedel vi får använda. Vi har alltså ett antal begränsningar i rätten att bruka vår mark och utöva äganderätten. Samhället sätter ramar, samtidigt som vi är fria att bruka vår mark som vi vill inom ramarna.

Det är självklart att den som sätts att utreda Skogsvårdslagen ska ta hänsyn till hur lagen, och eventuella revideringar i lagen, påverkar äganderätten. Den är redan idag delvis inskränkt, med samhällets goda minne.

Jag stöter sällan ”på patrull” när jag argumenterar för betydelsen av engagerat privat ägande och brukande. Uppstår diskussion så har jag goda argument och exempel att visa fram. De enda gångerna det blir besvärligt är när någon hävdar ”ju mindre reglering, desto bättre” eller ”äganderätten är helig och bör vara oinskränkt”.

Då är det dags för en reality check: de som inte är markägare har synpunkter på hur vi brukar landskapet. Inte mycket, men en del.  Det blir mycket mer besvärligt att argumentera för betydelsen av äganderätten för brukarnas engagemang, om man inte accepterar att samhället får sätta de breda ramarna för markanvändningen.

Äganderätten är kort sagt viktig, men inte helig som oinskränkt. All förvaltning av naturresurser och brukande av landskapet bygger på accepterade avvägningar, där äganderätten och frihet under ansvar är bärande och självklara principer. Det är det jag tycker vi måste vi värna om.

Fundamentalism åt endera hållet hotar vår frihet under ansvar. Det gäller för allt brukande, oavsett om det gäller skogsbruk eller jakt.

 

av /4 Kommentarer

När forskningen göder konflikten

, , , , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

av /4 Kommentarer

Utmaningarna tornar upp sig

, , •
Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

av /8 Kommentarer

Skolverkets förslag dränerar landsbygden

, , , •
Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i planering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i jaktplanering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

 

Den tredje mars skrev statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi en debattartikel som publicerades i DN. Debattartikeln handlar om stad och land – och var de statliga myndigheterna ska finnas. Ministrarna vill se över myndighetsstrukturen för att hålla ihop Sverige

”Det handlar om omställningstrygghet i arbetslöshetsförsäkringen, om allas möjligheter till utbildning och vidareutbildning, om att digitaliseringens möjligheter finns för alla. Om att hålla ihop Sverige”, skriver dem.

De fortsätter med att konstatera följande:

”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige. Vi behöver se farorna i att människor och landsändar känner sig övergivna av centralmakten. Vi behöver hitta en balanspunkt mellan närvaro i landet och effektivitet i våra myndigheter”.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi är uppriktiga och verkligen vill att hela Sverige ska leva. Samtidigt ska ingen tro att det är lätt att skapa bättre förutsättningar för  landsbygden i Sverige. Vi tillhör de länder som har snabbast urbanisering i Europa.

Men just därför är Löfvens och Shekarabis viljeinriktning både angelägen och mycket viktig. Alla åtgärder för att kunna locka utbildad personal inom service, skolor, företag och sjukvård till avfolkningsbygder behövs. Den negativa spiralen kan troligtvis vändas om förutsättningarna – för såväl företag som människor för att stanna kvar – blir bättre. Men då krävs det beslutsamhet, vilja och enighet inom statsapparaten.

Tyvärr hinner det inte gå en hel månad innan Skolverket kommer med ett förslag som leder i helt motsatt riktning. ”Skolverket föreslår att kurserna jakt och viltvård 1,2 och specialisering ändras genom att samtliga moment som har med jakt att göra utgår. Detta eftersom den allmänna samhällsutvecklingen har gått mot en ökad restriktivitet i synen på vapen och vapenhantering, varför Skolverket gör bedömningen att jakt inte längre bör finnas inom gymnasieskolan.”

Motiveringen är så dåligt underbyggd att jag inte ens orkar bemöta den. Den är bara usel och saknar förankring i verkligheten.

Låt mig konstatera: Om vi ska hålla ihop Sverige, om hela landet ska ha förutsättningar till elevunderlag, om det ska finnas intressanta utbildningar som får människor att ta arbeten på landsbygden krävs det lite mer analys än vad Skolverket har mäktat med.

Men mest anmärkningsvärt är troligen verkets avsaknad av fingertoppskänsla. När stats- och civilministern vill minska skillnaderna mellan stad och land vill Skolverket rasera en populär utbildning som bara finns på landet, som är väldigt viktig för små gymnasieskolor i mindre orter, som ofta är en startpunkt för vidareutbildningar inom viltförvaltning, skog och andra landsbygdsnäringar, och den leder allt som oftast till arbeten på landsbygden.

Är målet att dränera avfolkningsområdena i Sverige snabbare och mer effektivt är Skolverkets förslag klockrent. Men eftersom regeringen inte verkar tycka så bör initiativet köras rakt igenom papperstuggen och glömmas bort. Det borde Skolverket inse.

Tro mig, det behövs inte mer ifrågasättande av det demokratiska systemet. Det behövs inte ytterligare näring till tron på politikens dubbla agendor från människor som bor utanför stadsgränserna. Landsbygden behöver inte heller sämre förutsättningar eller fler utdikningar av de få möjligheter som finns. Istället behövs det hopp och framtidstro. Därför hoppas jag att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi verkligen lever upp till vad de skrev. De har chansen att göra något riktigt bra. Jag hoppas de tar den möjligheten.

 

Uppdatering: Efter kritik från många olika håll ändrade Skolverket sig på torsdagen.  Läs mer.

av /2 Kommentarer

När den stora tystnaden rullar in

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Det finns ingen acceptans för lagstiftningen. Orden kommer från miljöåklagare Christer B Jarlås. Hans arbete går ut på är att utreda olika jaktbrott, framför allt de som gäller stora rovdjur. Han märker av en attityd på många ställen i rovdjursområdet där människorna börjar utveckla en acceptans för illegal jakt på rovdjur. Han berättar detta i en intervju med SVT Västernorrland. (Länk till intervjun) 

Christer B Jarlås har också en förklaring på varför det blivit så. De människor som lever med vargen tror inte på rovdjurspolitiken. Därför saknas det acceptans för lagstiftningen. Effekten har blivit att när det gäller illegal jakt på älg eller annat klövvilt så hjälper människorna polis och åklagare. När det gäller varg är det tyst.

Illegal jakt handlar inte om varg, dödade jakthundar eller färre älgar. Den handlar om sociologi. Tjuvjakten är inte målet, det är konsekvensen av att inte bli lyssnad på, inte sedd och att inte blir erkänd som drabbad. Problemet är kanske inte ens vargens negativa effekter,  utan maktlösheten som påtvingas alla drabbade.

 

Ända sedan vargfrågan accelererade har Jägareförbundet alltid påpekat betydelsen av att människorna som drabbas måste stå i centrum för förvaltningen. Det måste helt enkelt finnas möjligheter för människorna att påverka sin situation. Även om de inte får precis som de vill måste det finnas en ventil att öppna, en utväg, en kompromiss, något att hoppas på. Men när allt hopp är borta finns det ingenting förtroende kvar – för lagstiftning, för demokratin, för vargförvaltningen.

I denna fråga har EU, politikerna och myndigheterna misslyckats helt och hållet. De flesta upplevda problemen och bekymren har under alla år förminskats, förlöjligats och viftats bort. De som tvingats leva med vargen, leva med rädsla och oro, leva med hopplöshet, har sakta men säkert pressats in i ett hörn. Inget som de berättar eller säger räcker till. Överstatliga överenskommelser och direktiv är viktigare än Karlsson och Svensson.

Nu har de nått en gräns där de tappat tilltron till samhällets förmåga att lösa deras problem. Därför börjar en del bli villiga att göra det själva. Och människorna runt omkring börjar ge sitt tysta medgivande.

Exakt samma sak händer i alla frågor. Det handlar, som sagt, inte om varg. Det handlar om hur människor är och agerar – oavsett fråga. Hade det varit bilar som kör för fort förbi en skola, gatuvåld eller något annat så går det till en punkt när människorna tröttnar och börjar ta lagen i egna händer. Medborgargarden och grannsamverkan mot brott är bevis på exakt samma orsak – att samhället inte klarar av att lösa problemen.

 

Jag är både förbannad och ledsen. Frågan har pågått under så många år. Jag har pratat med oerhört många människor som varit uppgivna, sorgsna och som inte kunnat se en väg framåt. Förbundet har gång på gång påtalat behovet av att se människan för politiker och myndigheter. Och många politiker har förstått. Men det hjälper ju inte när de politiska lösningarna inte räcker till.

Samtidigt har miljörörelsen envist drivit frågan till att enbart handla om vargen. Hur genetiken ser ut, hur många det ska finnas, att besluten ska kunna överklagas och att vargen sätts i första rum.

Jag hoppas att Christer B Jarlås har fel. Men även jag hör och ser tendenser på att allt fler börjar acceptera illegal jakt. Det är ta mig tusan helt sjukt. Varken jag eller Svenska Jägareförbundet accepterar lagbrott. En rättsstat ska kunna hantera frågor innan sådana här beteende utvecklas. Därför är illegal jakt alltid fel – alltid. Jag försvarar med andra ord inte någon, utan försöker förklara mekanismerna som driver på detta.

Vi såg vad som hände med vargstammen i Finland. Vargstammen mer än halverades på ett par år. Och tro inte att det bara var jägare som låg bakom den illegala jakten. Om man tror det har man inte förstått frågan över huvud taget. Vargen är ingen jägarfråga, den är mycket större än så.

 

Jag hoppas att alla som läser detta i alla fall förstår allvaret. Det krävs omedelbara åtgärder som blåser in hopp och framtidstro i de som lever med vargen.

För när den stora tystnaden rullar in, då kan det vara försent.

 

 

av /7 Kommentarer

Det kokar i jägarleden

, , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

2004 började jag arbeta på Svenska Jägareförbundet. Temperaturen i vargfrågan har genom åren gått upp och ned. Just nu håller det nästan på att koka över. Och det är helt naturligt.
Alla löften som politiker och myndigheter har kommit med har brutits. Först sa de styrande att när vi nått 210 vargar ska vi få börja begränsa stammen. Sedan skulle vi först uppnå gynnsam bevarandestatus. Sedan skulle vetenskapen avgöra nivån på gynnsam bevarandestatus.
I år var allting klart. Vargstammens storlek var gynnsam med råge, invandringen från genetiskt värdefulla individer var tillräcklig, regionala förvaltningsplaner med miniminivåer var beslutade. Allting som riksdag och myndigheter beslutat och krävt var på plats.
Då stoppas jakten av domstolar, som gör restriktiva tolkningar av EU-rätten. Att stammen uppnått gynnsam bevarandestatus hade exempelvis ingen som helst betydelse i avgörandena.

Det är självklart att de människor som drabbas känner sig lurade. Det är självklart att ilskan och vanmakten kokar över. Det är självklart att man då tar till alla kraftuttryck man har. För till slut har samhället pressat dessa människor till en punkt när dessa inte ser någon väg framåt. Den desperationen som föds av det borde skrämma de flesta.

Jag hör bland annat krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Jag ser främst detta som ett uttryck för att man fått nog. Att det lilla hopp som funnits är slut. Dessa människor har tappat tron på att man med demokratiska medel kan lösa vargfrågan. De ser inte längre hur man med ord, sunt förnuft eller beslut i riksdagen kan lösa deras problem. De har inget hopp, tröst eller hjälp att ta till. Politikerna måste se riskerna med detta.
Låt mig vara övertydlig. Att allt fler skapar en värdegemenskap i att säga nej till varg kan bygga upp ett oövervinnligt motstånd mot tolerans för djuret. Detta kan i sin tur leda till medborgargardes-liknande grupperingar, med starkt stöd i lokalsamhällena, som på egen hand börjar lösa problemen. Förstår alla nu hur allvarlig situationen är? Oförmågan att lösa vargfrågan håller på att få oanade konsekvenser.
Jag hoppas verkligen att ingen tycker detta är en bra utveckling. För i min värld ska man inte behöva ta till olagligheter för att lösa samhällsproblem. Det ska det finnas lagliga vägar till.

Idag finns inga riksdagspolitiker, forskare eller myndigheter som säger nej till varg. Och EU-reglerna skulle ändå sätta stopp för alla försök att tömma landet på vargar.
Trots det hörs allt oftare krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Men varför skulle förbundet sätta ett mål som aldrig kan nås? Tro mig, vi kommer aldrig den politiska vägen komma fram till att Sverige med aktiva medel skulle utrota en djurart. Och ett förbunds-nej till varg skulle också indirekt kunna stödja de krafter som vill ta lagen i egna händer.

Det finns även andra aspekter man måste ta med i beräkningen. Tittar man på internationella trender som rör djur och natur (Rewilding Europe och hur miljörörelser arbetar med mera) ser man att jägarna kommer att få kämpa tuffa strider för att behålla möjligheten att skörda lite av naturens överskott. Jakt ifrågasätts nämligen hårt och skoningslöst i många länder. Och trenden sprider sig.
Runt om i världen begränsas och förbjuds idag jakt med hänvisning till känslor kring vad som känns rätt. De som driver denna trend är människor som oftast lever långt ifrån naturen, men är duktiga på att övertyga andra människor med lite kunskap om djur och natur.
Kom ihåg att de som inte jagar är många gånger fler än jägarna. Och det är ju som bekant majoriteten som bestämmer i en demokrati.
Vi står med andra ord inför utmaningar där vi måste börja försvara saker, som under hela våra liv, varit självklara. Alla som brukar naturen – i någon form – måste gräva ner interna stridsyxor och samarbeta för att skapa förståelse och kunskap om vad vårt brukande betyder; för oss, för naturen, för landsbygden, för samhället och för djuren. För hoten kommer slå mot oss alla.

Att säga nej till varg är därför är inte så enkelt som en del verkar tro. Man måste se till helheten, till trender, möjligheter, hot etc. Det handlar ytterst om vilken syn på jägare allmänheten ska ha? Hur våra möjligheter att framstå som seriösa förvaltare av naturen skulle förändras? Hur skulle acceptansen för jakt påverkas? Och även frågan om en organisation med naturvårdande ambitioner kan bidra till utrotandet av en djurart?

Jag vill ha en så liten vargstam som möjligt. Maximalt 150 djur och högst en till två föryngringar per län. Det är samma mål som förbundet har haft sedan jag började på förbundet.
Tror jag att vi kommer nå målet, inom en överskådlig framtid? Nej. Om vi någonsin skulle lyckas kommer det ta mycket lång tid. Frågan är då varför en del personer vill sätta ett ännu tuffare mål – ett som inte går att nå med mindre insatser än att jägarna tar makten i Sverige, lämnar EU och struntar i alla konventioner vi skrivit under?
Noll vargar är en utopi.
Men kravet på nej till varg kan jag förstå. Det visar på den enorma frustration som föds av den absurda hanteringen av de drabbade människorna.

av /30 Kommentarer

Tramsigt argument mot Viltförvaltningsdelegationer

, , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Dennis Kraft, ordförande Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, Kenth Nauclér, ordförande Rovdjursföreningen går i Västmanlands läns tidning (http://www.unt.se/asikt/debatt/mattet-ar-ragat-4043094.aspx) till attack mot Viltförvaltningsdelegationerna (VFD). Organisationerna konstaterar att VFD inte fungerar. Därför hoppar deras delegater av uppdragen i Västmanland.
Det framkommer egentligen inget som överraskar i debattartikeln. Mellan raderna vill naturvårdsorganisationerna ha mer att säga till om i VFD. Inget nytt i sig, men samtidigt avslöjas att de har missat syftet med delegationerna. I delegationerna ska man främst se till att förvaltningen är anpassad till andra samhällsintressen i länet och att den är tillräckligt omfattande. VFD ska inte diskutera om man ska förvalta, utan säkerställa att viltet förvaltas klokt och långsiktigt.
Men det var ett helt annat argument som fick mig att skriva denna text.

De tre organisationerna opponerar sig emot att de politiska representanterna i VFD ofta är intresserade av jakt. De vill ha en representation som mer speglar samhället i stort. Men de har uppenbarligen inte tänkt färdigt när de använder ett sådant argument.
Låt mig ta ett exempel. Om vi skulle ha en grupp människor som ska besluta om praktiska åtgärder för att bevara biologisk mångfald vill vi ju ha delegater som är intresserade av dessa frågor och har kunskap om hur man går tillväga. Inte människor som tycker det är onödigt, fel eller av ideologiska skäl är emot att bruka natur (den biologiska mångfalden minskar mest i brukade miljöer där det förändrade lant- och skogsbrukandet är de viktigaste orsakerna). Arbetet måste väl bli mycket bättre om delegaterna är intresserade att genomföra åtgärder som ligger i linje med uppdraget?

I alla andra arbetsgrupper är det självklart att man ska ha kompetens och intresse för att få så stor effektivitet som möjligt, särskilt om man ska säkerställa att en uppgift genomförs på bästa sätt. Men när det kommer till viltförvaltning verkar dessa organisationer inte tycka det behövs. Så otroligt tramsigt. Självklart ska delegaterna i VFD ha intresse av viltförvaltning.
Argumentet avslöjar bara att ordförandena vill få större makt över den regionala viltförvaltningen. Och när de uttrycker sig som de gör är det ganska uppenbart att deras syfte inte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen.
Samtidigt är detta faktiskt ett påhopp på demokratin. Skulle vi köpa argumentet skulle alla politiker diskvalificeras för att ha några intressen över huvud taget. Så fort de får ett intresse skulle de bli olämpliga för uppdrag inom det området. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle bli samhällsomvälvande.

Därför är deras debattartikel i mångt och mycket bara tramsig och populistisk.

Läs gärna förordningen http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20091474-om-vilt_sfs-2009-1474/ där arbetsuppgifterna för Viltförvaltningsdelegationen förklaras).

av /11 Kommentarer

Den absurda vargfrågan

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

av

Viltvård för 2,1 miljard

, , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Vet du hur många dagar jägarkåren lägger på viltvård varje år?
Svaret är cirka 3 miljoner. Man har räknat ut att de 300 000 jägarna i snitt lägger cirka tio dagar varje år på viltvård. Nu är det inte hela åttatimmarsdagar vi pratar om utan några timmar per tillfälle.

Som jägare tänker vi kanske inte på de timmar vi sätter ut saltstenar, ser till att det finns skydd längs åkerkanterna, pysslar med viltåkern, planterar några lövträd, ser till att det finns en vattenspegel vid naturkällan, sätter upp knipholkar vid sjön, sätter ut minkfällor och så vidare. Men alla dessa åtgärder gynnar den biologiska mångfalden. Vårt incitament – som jägare – är kanske det hjälpa det jaktbara viltet, men åtgärderna gynnar också insekter, växter och fåglar. Har du tänkt på att jägarnas viltvård troligtvis är bland de största satsningarna som görs för biologisk mångfald i landet?
Uppmärksammas vi för detta? Är det någon jägare som fått något pris eller utmärkelse? Knappast.
Detta arbete oerhört betydelsefullt. Problemet är att väldigt få i samhället ser eller förstår vad vi gör.

Låt mig exemplifiera med ett enkelt räkneexempel, eftersom vi själva sällan kvantifierar vårt arbete.  3 miljoner dagar x 2,5 timmar = 7,5 miljoner timmar som ägnas åt viltvård.
Skulle staten göra samma insats skulle de tvingas anställa cirka 4 100 människor på heltid för att klara av uppdraget (7,5 miljoner timmar/ årsarbetstid 1800 timmar = 4 166).
Om varje person av dessa 4 100 människor har en total kostnad på 400 000 kronor, för lön inklusive skatter och sociala avgifter, får vi fram en summa på vad vår viltvård är värd. Summan blir hela 1,64 miljarder kronor.
Jägarna i Sverige ägnar fritid för 1,64 miljarder kronor för att göra viltvård, biotopvård och naturvård. Då har jag inte räknat med de 500 miljoner kronorna vi lägger på foder och andra viltvårdande insatser.
Jägarnas viltvård är med andra ord värd cirka 2,1 miljarder för samhället eftersom den gynnar den biologiska mångfalden.
Vi jägare måste bli bättre att beskriva vad vi gör och vad detta betyder. Jag är nämligen övertygad om att allmänheten inser att jakt är bra för såväl naturen som samhället – bara de får höra argumenten.

av /13 Kommentarer

Konstgjord andning för klimatet

, , •

Winter

Klimatförändringarna kräver främst att vi minskar utsläppen. Foto: Fredrik Widemo

Klimatmötet i Paris går nu in på upploppet och snart vet vi om det blir gemensamma krafttag för att stoppa skenande klimatförändringar, eller strutsmentalitet från några länder. Sverige har ett gott utgångsläge och höga ambitioner, vilket är bra. När det gäller diskussioner om att minska klimateffekterna genom ett mer intensivt skogsbruk håller vi dock på att hamna snett på hemmaplan. Vi kan inte gödsla och såga oss ur ett allt varmare klimat. 

Det är en ovanligt grå och varm december. Spårsnön lyser med sin frånvaro, även långt upp i landet.  Under de senaste decennierna har vi sett hur rödräven intar vad som tidigare var fjällrävens och fjällripans livsmiljö. I södra Sverige börjar älgstammen uppvisa negativa effekter av värmestress. Möjligheterna att spåra rovdjur och annat vilt på snö minskar. Samtidigt riskerar hela nationer att hamna under stigande havsytor.  Vi påverkas alla redan av förändringarna och de kommer att öka. 

Vad kan vi då göra? Vi måste framför allt minska utsläppen, men behöver även utnyttja de möjligheter som finns att minska effekterna av de utsläpp som redan skett och sker just nu. Här kommer våra skogar in som dubbelt värdefulla.

Växande träd binder koldioxid, vilket minskar klimateffekten av våra utsläpp. Vidare kan flis ersätta olja i kraftverk och cellulosa kan ersätta konstfiber (som tillverkas av olja) i textiler. I bägge fallen ger det substitutionseffekter, dvs. vi ersätter fossila resurser med förnybara. Den effekten ska läggas till fixeringen. Högre tillväxt och omsättning i skogen binder mer koldioxid och minskar oljebehovet, vilket är bra ur ett klimatperspektiv. 

Sedan Skogsvårdslagen kom 1993 har vi talat om att produktion och miljö ska väga lika i skogen. Skogsbruket får inte maximera produktionen, utan ska avstå delar av produktionsmöjligheterna för att istället värna natur- och sociala värden. Denna tidigare solklara logik grumlas nu av att ökad produktion ger indirekt miljönytta i form av minskade klimatförändringar. Därmed finns det företrädare för skogsnäringen som argumenterar för att vi måste ställa om till ett mer intensivt skogsbruk, med stöd i forskningen. Och kanske inte bara försöka kompensera för våra egna utsläpp, utan även för andra länder som inte har lika mycket skog som vi har.

De argumenten håller dock inte, som jag ser det. För att öka produktionen så att det verkligen spelar roll krävs det att vi går över till ett fullskaligt plantageskogsbruk. Det skulle innebära vi använder exotiska trädslag, gödslar och stängslar skogen. Samt odlar upp åkerareal som idag inte är lönsam inom jordbruket, men som kommer bli nödvändig att bruka för matproduktion i framtiden.  Vi kommer få täta, mörka plantager, utan växtlighet på marken. Skogsekosystemen kommer ha mycket liten biologisk mångfald och låg motståndskraft mot miljöförändringar. Effekterna av ett sådant skogsbruk har utretts, och de är avsevärda. Det kommer att vara helt omöjligt att nå miljömålen och ett sådant brukande är helt enkelt inte långsiktigt hållbart. Och nu funderar man över vad som sker om förslagen genomförs på en mycket större geografisk skala.

Det räcker inte med konstgjord andning. Idag bränner man regnskog i Amazonas för att kunna odla sojabönor till foder för våra kor, och regnskog på Borneo för att producera palmolja till våra livsmedel. I somras såg jag dock en gammal kollega visa hur man kan odla sojabönor i Skåne, samtidigt som vi har goda möjligheter att producera olja från exempelvis raps i Sverige.  Lösningen på planetens brist på skog är inte att gödsla vår skog, utan att få andra att sluta skövla sin skog och istället restaurera den och bruka den hållbart. Samtidigt som vi minskar våra utsläpp  och utnyttjar våra uthålliga produktionsmöjligheter av jord och skog.

I det Nationella skogsprogrammet brottas vi just nu med hur vi ska finna goda, hållbara avvägningar mellan produktion av virke, klimatnytta och övriga ekosystemtjänster.  Den optimala lösningen för samhället ser möjligen något annorlunda ut än tidigare, men består fortfarande inte i att maximera produktionen av biomassa. Det är helt andra intressen än klimatet som driver debatten om ökad produktion.

 

av /6 Kommentarer

En vargkram Klara kunde varit utan!

, •

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

av /9 Kommentarer