Därför vill jägarna inte svara media

, •

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av

Skogsbada – nya hälsotrenden!

, , •

Visst vill vi alla leva lite sundare – men ibland hjälper vare sig nyårslöften eller nytt gymkort. Men jag har hittat en genväg som jag bjuder på: skogsbada!


Vinterlandskap. Foto: Christina Nilson-Dag.

Jag ramlade över artikeln om forest bathing, en japansk forskningsstudie* som innebär att vara bland träd. Forest bathing eller skogsbada visar sig sänka hjärtfrekvensen och blodtrycket, minska stresshormonproduktionen, öka immunförsvaret och förbättra välbefinnandet.

Enligt studien har skogen även effekter som ett terapeutiskt landskap. Att skogsbada visar sig vara bra mot depression och nedstämdhet. Du blir piggare helt enkelt. Forskarna har jämfört med vistelse i stadsmiljöer, och då visar det sig att vistelse i skogen gav bättre värden. Även parker är positivt att vistas i. 

Alltså ska du ut i naturen och bara vara i skogen, koppla av – men utan stegräknare. Sedan många år ingår det i folkhälsoprogrammet i Japan. Även i USA har forest bathing blivit ett begrepp. Man utbildar till exempel guider i forest bathing som tar med grupper för att uppleva skogen med alla sinnen. Man ordinerar till och med skogsdoser av hälsoskäl.

Vill du må ännu bättre? I så fall har jag ett tips till: skaffa jakthund!

En annan forskningsrapport från Uppsala universitet visar nämligen att hundägare, och framför allt de som äger en jakthund, är friskare och lever längre. Jakthundsägarna skiljde sig tydligt åt vad gäller hjärt- och kärlhälsa och var friskare. Allt enligt Tove Fall, veterinär och docent i epidemiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och som lett studien.

Jag antar du ser vad slutsatsen blir – och du har så rätt.  Att jaga ger ju redan allt detta! Som den bästa all-inclusive-sysselsättning ger jakten allt, från naturupplevelse, gemenskap, motion, spänning, viltkött, ekologisk medvetenhet… till bättre hälsa. Vi jägare har väl länge känt att jakten får oss att må bra men nu finns det även forskning som bekräftar detta. Och du som redan jagar – se till att få med dig någon du bryr dig om ut i skogen.

Och du som inte jagar – det är aldrig för sent att börja. Annars räcker det med att bara vara i skogen. Skog är vacker och hälsosam året runt; från den snötyngda vita tysta, till vårens lövsprickning, den frodiga sommargrönskan, höstfärgerna och det grafiska siluetterna i novemberskogen.

Förutom att det nu finns forskning som visar på de positiva effekterna av skogen som rum att vistas i – är det ju gratis.  Och gott om skogar är vi bortskämda med i Sverige.  Dom finns nästan alltid runt hörnet och vår allemansrätt ger oss möjlighet att vara där hur mycket vi vill.

Men ibland behöver vi bli påminda om det självklara – och ta vara på det. Så gå ut i skogen, gärna med jakthunden, och skogsbada. Och vips har livet blivit lite sundare.

*Artikeln Japanese forest bathing is scientifically proven to improve your health, skriven av Ephrat Livini, redaktör på Quartz. Artikeln presenterades på World Economic Forum i mars 2017.

av

Ett trendbrott för vargförvaltningen

, , , •

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

av

En äkta fuskräv

, •

I modeprogrammet STIL på P1, talade man nyligen om att senaste pälstrenden är fusk. Även om det är riktig päls – ska det se ut som fuskpäls! Ja, du hörde rätt. Att även äkta ska se ut som fusk! (Inte att fusk ska se ut som äkta)
Men varför kanske du tänker?

Räven raskar över isen. Foto: Mostphotos

Är det en trend som gäller fler saker? Att vi hellre föredrar fusk framför äkta vara? -Vad blir i så fall nästa steg?
Inte fusk, inte äkta, inte fusk som ser ut som äkta eller äkta som ser ut som fusk!

Jag som trodde vi ville bort från fake och sträva efter det ärliga, det äkta?

Är det kanske så att man inte kan skilja på äkta och falskt – man vet helt enkelt inte hur ett rävskinn ser ut på riktigt? Eller är det av omsorg om djuren och ogillar pälsfarmar där djur föds upp enbart för pälsens skull?

Men skinn och päls från vilda djur är något helt annat. Precis som att kött från vilda djur är bland det mest klimatsmarta och hållbara man kan äta borde viltskinn vara lika populärt.  Älg, hjort, räv, bäver och andra svenska arter har fantastisk fin päls. Och när vi ändå ska hålla nere viltstammarna på lagom stora nivåer och ta vara på det hållbara viltköttet, kan vi samtidigt ta vara på skinnet – istället för att kasta bort det.

Visserligen ligger det mycket jobb bakom skinnhantering även av vilda skinn. Särskilt om det ska vara ekologiskt garvning och inte kromgarvning. Men päls från vilda djur brukar hålla väldigt länge, ja genom generationer. Gamla pälsar är slitstarka och sys om när de är omoderna. Min dotter klär sig gärna i min mormors gamla päls när minusgraderna kryper ner. Att åter- och återanvända innebär dessutom extremt liten miljöbelastning. Second, third, fourth hand… Ju längre pälsen används – desto mer av jordens resurser sparas. Men allt färre kan ta vara på skinn på ett bra sätt. Och körsnärer blir alltmer sällsynta. I år tog Statistiska Centralbyrån bort körsnärer som en egen yrkeskår – eftersom det är för få utövare. Jag hoppas istället att körsnärer blir ett framtidsyrke – både för att sy om och för att ta vara på skinn och päls av vilda djur.

En fuskpäls däremot görs av syntetiska textilier som i sin tur utvinns ur råolja – vilket är en icke förnybar produkt. Fuskpäls är mycket resurskrävande att ta fram och akrylen – som det oftast består av – släpper ifrån sig mikroplast som bryts ner mycket långsamt i naturen. Akryl, sägs ha den värsta miljöpåverkan av alla textilfibrer!

Du som är naturintresserad, frusen och gillar hållbara julklappar – önska dig en begagnad äkta och varm päls i vinter! Lär dig om djuret du bär och hedra det – i stället för att kasta bort det vackra skinnet eller fuska till det.

Jag önskar God Jul med äkta räv som raskat över isen.

PS: Och julgranen då? Det blir väl en äkta gran med barrdoft – som du inte försöker få att se ut som plast?

av /2 Kommentarer

Vi män måste ta vårt ansvar

, , •

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

av /1 Kommentar

Hur du överlever november!

, , •

Stackars november – den är verkligen inte grå. Ändå är det den färgen som är november för de flesta. Eller vad associerar du mest med i november månad? Korta och mörka dagar? Kallt och rått väder? Det mysiga med att komma inomhus? Tända ljus och läsa böcker? (En bra jaktmånad tycker många av oss jägare).

Grå gryning. Foto C Nilson-Dag

Men aldrig är väl grått så vackert – som just i november. Se själv alla nyanser, ytor och mönster. I oändliga gråa skiftningar. Från knallgrå till dimgrå. Skymningsgrå, silkesgrå, grådis eller flanellgrå. Så där kan vi hålla på. Men det får inte vara grått så länge till.

För vips – så är det advent.

Och så är det dags att ta in naturen därutanför. Den som vi tycker är så grå. För, nej, det är inte bara på sommaren vi plockar in naturen. Buketten med sommarblommor är lika självklar som att vi plockar in naturen även till jul.

Vi börjar med att fylla adventsstaken med fönsterlav (obs det är inte vitmossa vi brukar ha – vilket många tror, utan fönsterlav). Kransen som hänger på ytterdörren pryds av kottar och enris. Sen är det dags för Lucia, med lingonris i håret. Och så granen, som kläs (göms) och dansas runt! Och så är det julafton med julskinkan mitt på julbordet. Skinka på vildsvin förstås; hållbart, näringsrikt och gott. Direkt från skogen. Har vi öppen spis tar vi in björkved och tänder på. Sen är vi så gott som utomhus – fast inomhus.

Så njut av en grå vardag. Snart är det rött tills du storknar.

För en knallgrå vardag – behöver inte alls vara grå.

av

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

, , •

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

Det sa Natasha Illum Berg, professionell jägare i Tanzania nyligen i P1s Söndagsintervju. Hon sa också ”att vid jakt är dina sinnen väldigt vakna, tvingade att vara vakna.”

Jag har gått och tänkt på Natashas beskrivning av jaktens krav på sinnenas närvaro. Att stunden blir mer och upplevelsen djupare när man skärper sina sinnen.

Att jakten kräver total närvaro och därmed total frånvaro av sådant som distraherar, t ex mobiler.

Handen på hjärtat, var har du själv mobilen när du jagar?

Och jag vill lägga till en fråga; kanske ligger den bredvid tallriken när du äter också?

Nej, jag är inte teknikfientlig. Älskar mobilen och sociala medier. Men vi väljer bort något när vi tar fram mobilen – det är det jag vill lyfta fram. Att istället uppleva maximalt, med alla sinnen. Som att samarbetet mellan smak, lukt, känsel och syn ökar både chansen att få syn på viltet i god tid och smakupplevelsen när vi äter.

En sak i sänder – inte många samtidigt. För maximal upplevelse. För jo, vi har tid. Faktiskt har vi 20 gånger mer tid idag än för hundra år sedan. I alla fall om man ska tro Roland Paulsen i boken Arbetssamhället. Han skriver

Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde 20 människors arbete kan idag produceras av en enda människa” (med hjälp av effektivare verktyg, maskiner, kommunikationer, tillgång till information via datorisering och digitalisering). Vår produktivitet kan alltså sägas ha ökat med 20 gånger. Men om vi blivit lika många gånger effektivare skulle jag kanske inte våga säga.

Men 20 gånger mer….! Kanske dags att reflektera över vad vi gör med all ny tid vi får?  Att ägna den åt att ständigt vara uppkopplad sägs dessutom vara skadligt för hjärnan, enligt forskningsrapporter.

Så jag ska i alla fall försöka bli mer levande när jag jagar nästa gång. Och när jag äter. Jag ska koppla på sinnena lite extra.

Då kanske jag blir en så där jägare som kan lukta mig till vildsvinen i tätningen, upptäcka älgben stå stilla bland de unga björkarna och höra rävens ljudlösa tassande i gräset.

Och njuta av den rosmarinkryddade älgfärsbiffen i skogsdoftande trattkantarellsås med mörkröda rårörda lingon.

av /1 Kommentar

Hög tid att omfamna miljöfrågorna

, , , •

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

av

Dags att införa viltfredag

, , •

Jag har tröttnat på att det internationella nätverket Köttfri måndag trummar ut hur vår köttkonsumtion leder till miljö- hunger och hälsoproblem.
Jag tycker istället att det är dags att hylla viltköttet och lyfta fram hur hälsosamt och hållbart det samtidigt som det är bra för den biologiska mångfalden med mera!

Dags att införa viltfredag! Kanske en gryta? Foto: Lena Runér

Nu har jaktsäsongen dragit igång så snart fylls frysar och köttdiskar med ekologiskt viltkött som är magert, jättegott, fritt från tillsatser och fullt med nyttiga ämnen.
Och viltkött har framtiden för sig. Det bekräftades nyligen i en Sifo-undersökning där det framkom att ungefär var fjärde stockholmare vill äta mer vilt om fem år, än vad de gör idag. Norrbottningarna är ännu hetare, nästan varannan norrbottning vill äta mer vilt. Undersökningen visade att man vill bo närmare skogen (43%) och att en stor andel överväger att till och med börja jaga för att införskaffa föda.

Men varför just viltfredagar, kanske du undrar?
Om måndagar ska vara köttfria, så har vi sex dagar kvar att välja bland. Tisdagar var fiskdagar när jag var barn. Det fanns helt enkelt ingen färsk fisk på måndagar eftersom fiskarna inte jobbade på söndagar. Men på tisdag var fisken färsk.
Och på torsdagar åts det soppa. Historiskt serverades det ärtsoppa och pannkakor (och punsch). Ja ärtsoppan är verkligen historisk för i Sverige har vi ätit det sedan 1200-talet. Förmodligen för att fredag var fastedag under den katolska medeltiden och att man därför laddade upp med ett ordentligt skrovmål dagen innan. Förresten var ärtsoppa August Strindbergs favoriträtt.
Men onsdagar då? Eller lördag, söndag…? I min familj åt vi oftast vilt på söndagar – och lyssnade på pappa som berättade lååånga historier om hur viltet vi åt hade jagats och nedlagts. ”Jag ställde PG vid vägknölen och Olle på bakpasset, Lennart stod på hygget. Det dröjde innan hunden tog upp, men sen drev den västerut och ingen hörde skallet förrän….” Och till slut hade rådjuret blivit en underbar söndagsstek.

Ja – man kan ju välja vilken dag man vill förstås. Många barnfamiljer har tydligen tacos på menyn på fredagar. Men tacos kan ju ätas med viltfärs!
Den svenska matkulturen innehåller många mattraditioner som inte är så gamla som man kan tro. Det svenska köket har alltid varit öppna för främmande influenser, alltifrån turkinspirerade kåldolmar och franska rätter, italiens pizza och pasta och nu det asiatiska köket. Men viltet har alltid haft en plats på svenska bord. Så kanske dags skapa en ny tradition med viltfredag?
Köttkonsumtionen skiljer sig mycket från olika länder. I Sverige äter vi ca 88 kg kött per år och person. Att jämföra med USA där konsumtionen ligger på 120 kg kött. Längst ned på köttskalan ligger länder som Bangladesh på dryga 4 kg kött. I Sverige äter vi mest gris- och nötkött. Därefter fågel och sedan lammkött och vilt. Själv är jag väldigt selektiv. När jag äter kött ska det vara bra kött och då blir valet enkelt, det blir oftast viltkött. Köttkonsumtionen kan man reglera som man själv vill. Du behöver inte äta så mycket kött, det kan räcka med en mindre bit – men med riktigt god kvalitet.

Jagar du inte själv, eller känner en jägare, finns viltkött att köpa i de flesta livsmedelsaffärer – och har de ej vilt hemma kan de snabbt beställa hem. Roligast är förstås om man själv nedlagt viltet. Då vet man var det levt, att det dött under etiska former och att det är tillvarataget på ett hygieniskt sätt.
Tillhör du dom som kanske är osäker på hur man tillagar viltkött? I så fall kan du vara lugn, det är lika lätt som att laga annat kött. Och vill du ha tips och goda råd, titta på viltmat.nu
Så vad säger du, visst är våra svenska fantastiska viltresurser värda en egen dag i veckan?
Vilda fredagar.
Ska vi köra på det?

av

Bråken om älgen sänder fel signaler

, , , , •

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

av

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Minst 100 övningsskott per år

, , •

Lär känna dina begränsningar på skjutbanan. Här provsiktning på vildsvinsfigur. Foto Leif Nilsson

 

Under våren och sommaren har jag varit oftare på skjutbanan än tidigare år. Inte bara för att det är roligt. Inte bara för att få träffa andra jägare. Utan mest för att det är viktigt.
Jag vet många omdömesfulla jägare som bara avlossar ett skott när de vet att situationen inte är svårare än att de klarar av att fälla djuret. Tyvärr gör inte alla jägare det.

Det finns bara ett sätt att lära sig hur bra man är på att hantera geväret – genom att använda det.
För det är på skjutbanan när du i många olika situationer tränar skytte som du lär dig dina begränsningar.
Personligen vet jag att min gräns på frihandsskytte mot exempelvis ett stillastående rådjur med kula ligger på 50 meter. Blir det 60 meter så träffar jag nästan alltid tillräckligt bra. Men ”nästan alltid” är inte gott nog, för det innebär att jag emellanåt får en skadskjutning.
Har jag däremot möjlighet att använda någon form av stöd ökar min räckvidd. Använder jag skjutkäpp blir det 70 meter, jakttorn 100 meter.

En kollega berättade att han aldrig skjuter på löpande vilt på längre avstånd än 35 meter. Och där ligger nog min gräns också.
Tyvärr härskar det bland en del jägare ett machoideal. De skulle aldrig någonsin erkänna att de hade avståndsgräns på 35 meter på rörligt mål. Jag behöver nog inte skriva något vad jag tycker om det idealet. Jag tycker tvärtom att erkänna sina gränser visar att du är ansvarstagande.
Låt mig därför upprepa att det är på skjutbanan du ska lära dig dina begränsningar och öka din skjutskicklighet.
Och med det sagt vill jag lyfta och berömma alla duktiga instruktörer och skjutledare. Över hela landet finns det många frivilliga och ideellt arbetande personer som möjliggör att jag kan åka ner och träna såväl hagel som kula. De fixar och fuxar. De klipper gräs och ordnar.
Vi ska vara rädd om dessa eldsjälar och inte ta dem för givet. Utan dem skulle förutsättningarna till övningsskytte vara mycket sämre. De är värda all vår uppskattning. Varför inte visa vår uppskattning nästa gång på skjutbanan?

Hur som helst. I Norge gjorde man för några år sedan en undersökning om skadskjutningar och övningsskytte. Och man hittade en tydlig gräns.
De jägare som skjutit 100 övningsskott – oavsett vilken kaliber eller vapen – skadsköt mycket mer sällan. Och då berörde träningen inte ens om du träffat eller inte. Det var övningen som troligen medförde att de bättre kände till sin skytteförmåga och anpassade avstånd och situationer efter detta.
Den som vet med sig att de avlossar färre träningsskott än 100 stycken bör därför ta sig en funderare om de tränar tillräckligt.

Men hur mycket skyttetränar jägarna? Det finns faktiskt en stor jaktkortslösarundersökning som avslöjar en hel del fakta i ämnet. Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort undersökningen och Fredrik Widemo berättade lite om resultaten på förbundets årsstämma.
• 92 procent av de svarande hade jagat senaste året.
• 95 procent hade bedrivit någon form av träningsskytte.
• Två tredjedelar hade någon form av skyttekrav för att få delta i jakten (exempelvis älgdekalen).
• 83 procent av de svarade var också positiva till någon form av obligatoriskt övningsskytte.
• Jägarna hade i genomsnitt tränat fyra gånger med kula och skjutit sammanlagt 50 skott. Motsvarande siffra för hagel är två gånger och 40 skott.

Den som vill vara elaka mot jägare och hävda att vi inte tränar med våra vapen har helt fel. Men det finns naturligtvis en stor förbättringspotential. Många jägare skulle helt enkelt behöva träna mer. Inte bara för att förbättra sitt skytte – utan mest för att bli bättre på att känna till sina begränsningar och genom detta minska skadskjutningarna.

Om du känner på dig att du inte tränar tillräckligt mycket kan du sätta upp ett eget träningsmål. Och första etappen bör nog vara minst 100 träningsskott per år.
För det är genom att vi tar ansvar för etiken och skjutskickligheten som vi undviker att staten blandar sig i frågorna och sätter krav på oss. Låt oss istället själva behålla initiativet om skyttet genom att ta ansvaret.
Bara den detaljen kan vara värd att tänka på.

 

av /1 Kommentar

Därför jagar vi

, , , , •

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

av

Är du kanske jägare, Petter Stordalen?

•

Eller är det intresset för klimatfrågor som ligger bakom utformningen av din senaste hotellsatsning At Six och Hobo mitt i stockholmsbetongen? Den tyska designstudion som anlitades i utformningen, säger att de ville skapa en naturnära upplevelse som förenar hyperurban brutalism med frihet och naturlighet, som att samlas runt lägerelden för att laga mat. Som gäst ska man uppleva äkta material, gemenskap, musik, goda samtal och NATUR.

Skalbaggar som konst i hotellobbyn. Foto: Christina Nilson-Dag

Det sista kunde ju lika väl vara jakt som de beskriver tänker jag. Och deras målgrupp nyfikna citynomader som kräver en autentisk upplevelse stämmer kanske också in på hur vi ska locka nya storstadsjägare ut i skogen?
I hotellet At Six, pryds korridorens väggar med bilder på skogar från både djungel och svensk barrskog. Kanske är det en del i Stordalens nudging? (det nya begreppet för att få oss välja rätt). För Stordalen kan det där med nudging , hans egna organisation GreeNudge ska t ex stimulera oss att ta sundare och mer hållbara val.
Naturen som varumärkesbyggande – hoppas det funkar tänker jag och ser framför mig hur de unga hotellgästerna blir nyfikna på all grön skog och kanske kanske väljer att våga ta sig ut i verklig grönska!
I de båda hotellen är växter ett stående inslag i utsmyckningen; i lampan, på väggen, på borden… och skalbaggar i ringar blir ett konstverk. På väggarna hänger nygjorda växtplanscher som ska bidra till att hotellet är det perfekta stället att fly vardagen en stund.
Jaa, precis som i jakten, tänker jag igen. Men varför då nöja sig med kopian? Det finns ingen annan stans man kan få så mycket inspiration, avkoppling och upplevelser – som just i naturen.
Och precis som den inspirerat Stordalen har den också inspirerat hipsterrestaurangen NATUR i Göteborg, på en tvärgata till Avenyn. Eller varför heter den NATUR, undrar jag. För inget verkar ha nån särskild koppling till naturen, så jag ringer och frågar.
-Vi serverar lika mycket grönt som kött och vi serverar naturviner, blir svaret. Naturviner är snäppet mer ekologiskt än ekologiska viner får jag veta. Och i höstas stod viltkött på menyn.
Så ordet natur är definitivt varumärkeshöjande. Det verkar i alla fall falla både Stockholms och Göteborgs hipsterpublik i smaken.
Kanske du själv ska bättra på ditt egna varumärke med lite natur? Nöj dig i så fall inte med kopian!
Utan gör ett billigare och mer naturligt val i sommar; välj den riktiga naturen. Den är ännu häftigare, ännu mer inspirerande.
Jag lovar!
PS: Tack till Petter Stordalen för att du förhoppningsvis lockat fler ut i naturen – och kanske till och med att bli jägare.

av

Nya steg mot framtiden

•

Ingen kan någonsin nå framtiden. Den ligger alltid framför oss. Men man kan förbereda sig. Det gör Svenska Jägareförbundet. Foto Magnus Rydholm

 

Björn Sprängare viftade några gånger med ordförandeklubban. Han sa några sista visdomsord. Sedan avslutande han sin era med att slå klubban i bordet.
Den eran började med en organisation utan mål, mening och dålig ekonomi, slutade med ökad tydlighet, bra ekonomi och en organisation på väg mot framtiden.
Björn Sprängare var rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Förbundet behövde en ledare som hade stor erfarenhet av ledarskap, som vågade ta beslut och som hade förmågan att ena ett spretigt förbund. Björn lyckades med detta. Nu är framgångar aldrig en persons förtjänst. Han har haft god hjälp av en väl fungerande styrelse, en mycket duktig generalsekreterare, en kunnig personal, förtroendevalda i länsföreningar och jaktvårdskretsar.
Under årsstämman i helgen överlämnades klubban till Torbjörn Larsson.
Precis som förra gången förbundet bytte ordförande behövs det nu nya kunskaper och erfarenheter. Jag ser Torbjörns först och  främst som lösningsorienterad idérik visionär, som kan bidra till att förnya och utveckla förbundet – naturligtvis kommer han göra det med förnuft och känsla för viltförvaltningen, traditionen, kunskapen och en stor respekt för alla förtroendevalda och medlemmar.
Som jag nämnde innan – ingen ordförande kan förändra eller förnya förbundet utan stöd av organisationen. Ordföranden kan bara vara motorn, inspiratören och dirigenten.
Det tror jag Torbjörn kommer att lyckas bra med.

Arbetet med Jakten på Framtiden 2024 är påbörjat. Och de första resultaten har kommit in till projektgruppen.
Den kanske allra viktigaste pusselbiten i arbetet är en stor medlemsundersökning. 2200 medlemmar har svarat på ett antal frågor. I analysarbetet av undersökningen framträder en intressant bild av vad medlemmarna vill.
Den mest framträdande slutsatsen är att medlemmarna är stolta över att vara jägare, men de känner inte att allmänheten förstår vad jakt är, vad den betyder och att jägarna är viktiga för såväl viltförvaltningen, naturen, viltet som samhället i helhet.
Medlemmarna ger förbundet ett högt betyg utifrån vad man gör och levererar.
Efter att ha lusläst medlemmarnas svar kan jag kallt konstatera: Försöker någon att tolka medlemsviljan i förbundet utifrån högljudda röster på sociala medier blir tolkningen helt fel.
Konfrontationslinjen (som verkar prägla många jägare på nätet) mot allt och alla som vill annorlunda finns inte. Istället betonar en stor majoritet att man vill verka i samklang med samhället. Medlemmarna understryker att man vill ha balans i viltstammarna, att samarbetet med andra organisationer utvecklas, att omtanke om viltet är centralt och mycket annat.
Medlemmarna är helt enkelt balanserade och förnuftiga. Och de bekräftar på ett övertydligt sätt att förbundets valda väg är rätt.

Samtidigt har olika intressenter (i och runt viltförvaltningen) också svarat på frågor om förbundet. Deras bild av oss är att vi är mycket kunniga, men också att vi har en hård attityd och ibland framstår som arroganta. Den bilden är inte speciellt smickrande.
Vi måste fundera på hur vi uttrycker oss när vi möter människor. Arrogans är ytterst sällan någon bra metod om man vill nå framgångar eller bli omtyckt.

Vi har också gjort en analys av vilka samhällstrender som påverkar förbundet. Allt från urbanisering, digitalisering, diversifiering, media- och informationssamhällets förändring till globalisering och mottrender mot detta har identifierats.
Slutsatserna från allt detta (medlems- och intressentintervjuerna tillsammans med samhällstrenderna) kommer att bilda underlag till vilka strategiska mål förbundet ska sätta. Det är dessa tre delar som avgör vad förbundet behöver göra för att klara av utmaningarna, ligga i fas med samhället i övrigt och att vara relevant för medlemmarna.
Därför kommer arbetet med Jakten på framtiden att gå in i en ny fas. De långsiktiga målen kommer att växa fram under ett antal arbetsmöten tillsammans med länsföreningarna under hösten. Vill man, som medlem, vara med i det arbetet kan man kontakta sin länsförening.

Naturligtvis kan jag inte skriva om alla delar, resultat eller detaljer i projektet. Men jag hoppas det framgår hur seriöst och strukturerat förbundet jobbar med framtidsfrågorna.
Jag är faktiskt riktigt stolt över Svenska Jägareförbundet. Det är få organisationer som har kraft och energi att stanna upp och tänka till. Gör vi rätt saker? Vilken typ av organisation vill vi bli? Och hur kommer vi dit?
Men det är exakt det vi gör. Och vi gör det tillsammans. Från medlemmen till förbundsstyrelsen.
Bättre än så kan det knappast bli.

av