När sånglärkan tystnat och insekterna försvinner

, , , , •

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

av

Varför behandlas jägare annorlunda?

, , , , , , •

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.
av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Hur vargförvaltningen gick från hoppfullhet till hopplöshet

, , , , , , , •

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

av

Kan Sveaskog förklara varför?

, , , , , •

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

av

Den förändringstid nu kommer…

, , , , , , •

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

av

Har du förstått Rädda älgen-kampanjen?

, , , •

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

av

Längtan till jaktstarten

, , , , •

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

av

Älgar, skog och historien

, , , , , , •

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

av

Mindfulness eller bäverjakt – samma sak?

, , •

Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

mindfulnessövning (eller bäverjakt)

Vi sitter på ett bäverpass, 17-åringen och jag. Det är skymning, vinden avtar men vi sitter i rätt vindriktning med tanke på de färska bävergnagen på björken nedanför oss. Vi har valt ut ett bra pass vid kanalen. Aprilkväll, vår i luften, inga mygg. Tyst. Förutom några änder som kmäker när de lyfter från vassen. Och vi hör nästan svanarnas paddeltag med fötterna när de simmar motströms. Knäpptyst. Stjärnklart. Bara naturen och vi. Björkar som ligger i startgroparna för att slå ut. Det torra gräset som snart ska färgsättas i knallgrönt. Allt väntar liksom på att dirigenten ska ge klartecken åt våren att sätta igång. Även vi håller andan. Det gäller att inte göra hastiga rörelser, inte prata högt, uppmärksamt titta i vattnet om det kommer en bäver simmande. Det mörknar. Vi får anstränga ögonen för att se. Vi känner oss som ett med naturen. Ingen vet nog att vi ens är där.

Jodå – där kommer en bäver simmande. Och en till. Men de simmar in i vassen på andra sidan kanalen. Vi avvaktar. Efter en timma simmar bävrarna ut från vassen och iväg bort. Vi plockar ihop våra grejer och går i halvmånens sken långsamt tillbaka till bilen.

17-åringen och jag tyckte det var en lyckad kväll, vi hade ju ändå fått se bäver. Vi pratade om hur viktigt det är att kunna smälta in i naturen.  Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

Jag googlar. Han har rätt. Jag läser att mindfulness är medveten närvaro och uppmärksamhet på nuet;  det skärper våra sinnen, är avslappningsträning, medvetandeträning, koncentration.

Precis om bäverjakt!

Stress och utmattningssyndrom blir allt vanligare. Ett botemedel sägs vara mindfulness.

Att sitta på pass är definitivt en slags mindfulnessövning. Vet inte om det finns bevis, eller forskning som visar att även jakt minskar stressen och hjälper oss hitta balans i livet och ökar vår livskvalitet. Men för mig stämmer det.

Ibland behöver vi sätta nya etiketter på gamla saker för att vi ska förstå hur bra de är även i en ny tid. Och 17-åringen vill gärna fortsätta med fler mindfulnessövningar.

 

 

av /2 Kommentarer

Viltkött vinner på vegotrenden!

, , , , •

Är du en av var fjärde svensk som planerar att äta mindre kött i år, av miljö- och klimathänsyn?  Eller har du nappat på vegotrenden?

Finns det kanske något som förenar köttätare och vegetarianer? Jo, jag vet – viltkött. Gjord på 100 procent vild natur. Viltkött är bland det mest klimatsmarta du kan äta!

Egentligen borde viltkött klassas som vegetarisk kost – bara skog och vild svensk natur. Och flytta älgar och svenska vildsvin till matbutikernas ekohyllor!

vildsvinskulting, foto J Einarsson

Viltkött är på frammarsch helt klart och potentialen är stor, konstaterar Niklas Lindström, ny vd på Polarica Vilt. Men inte bara vi svenskar tänker så.

I Shooting Times & Country Magazines januarinummer läste jag att det även går vilt till i England!  (Och då menar jag inte Brexit – utan vilt kött.)

“UK supermarkets are reporting record sales of game”, skriver tidningen. En talesperson från varuhuskedjan Marks & Spencer säger att försäljningen av viltkött ökade med 20 procent förra säsongen, den högsta ökningen någonsin.

Nyligen avgjordes tävlingen Årets viltkock här i Sverige. I förberedelserna deltog bl a Fredrik Eriksson från Långbro Värdshus, som bekräftar att viltintresset ökat även i Sverige: “Viltet ligger i tiden med hållbarhetsaspekten. Dessutom är det magert och det finns ett brett utbud av olika arter. Kanske är intresset för att äta vilt på krogen stort eftersom många har svårt att få tag på det i butik”, säger Fredrik Eriksson (som just fick hederspris när DNs krogpris Gulddraken delades ut).

I England är det framför allt hjortköttet som boomar. Supermarket Waltrose har ökat sin hjortförsäljning med 35 procent på ett år.

Det är klart att det finns ett begränsat antal kilo viltkött att tillgå eftersom viltkött står för knappa 4 % av köttkonsumtionen i Sverige.  Jag antar att svenska konsumenter helst inte äter importerat vilt, utan lokalt viltkött. Så om ekvationen ska gå ihop, bör vi äta mindre kött, men hållbart och lokalt.

Niklas Lindström på Polarica konstaterar att intresset för viltkött troligen ökar som en följd av den ökade klimatdebatten i media. Både ur djurhållningsperspektiv och utifrån klimatpåverkan är viltkött ett bra alternativ, anser han.

-Har du själv provat laga vildsvinskött? Vi svenskar är inte så vana vid vildsvinsmatlagning. Eller kanske LRF skrämt konsumenterna när de envisas med att kalla detta klimatsmarta vilt för skadedjur? Vem sjutton vill ha skadedjur till middag! Nej, där tror jag LRF skjuter sig själva i foten om de vill att fler vildsvin ska fällas.

Men prova vildsvinskött! Går utmärkt att grilla, som långkok/pulled pork, burgare eller tacos. I vilket köttrecept som helst kan du byta till viltkött! Du som vill äta klimatsmart – fråga i din butik efter viltkött! Tyvärr är det ibland svårt att hitta det i butikerna, men personalen kan alltid beställa hem snabbt om du ber dem.

-Ät klimatsmat svenskt viltkött. Hur vegetariskt som helst!

av

Årets julklapp – Mormors päls

, , , , •

Cat Woman av Jean Paul Gaultier, foto C.Nilson-Dag

Det återvunna plagget – det är årets julklapp år 2018 enligt Svensk Handel, som årligen utser utmärkelsen.

Jag är jägare, och tycker om att inte bara ta vara på köttet utan även på skinnet, kom jag att tänka på alla viltskinn som jag ärvt. Både i form av päls, skinn att sitta på, matta, mössa osv. Förra året gick min dotter för att ändra sin mormors mors päls så den passade henne. Fyra generationer. Hur många klädplagg används så många gånger? (Fem om vi ska räkna med att pälsen först bars av djuret själv)

Päls, är gjord av naturmaterial, är varmt, vackert och tåligt. Fuskpäls är gjord på olja och plast, och är oftast inte lika varma.

Torsti Kiwi, ägare till en stor pälsaffär/skrädderi i Stockholm bekräftar att intresset för att återanvända gamla pälsar har ökat på senare tid. Hur många plagg används genom generationer som pälsar, frågar Torsti Kiwi retoriskt. Många tänker nog inte på att skor och väskor också är gjorda av skinn från djur. Men på päls sitter håren kvar – det är ju enda skillnaden, fortsätter Torsti Kiwi. Någon risk för att pälsar görs på otillåtet vilt finns inte säger Torsti eftersom kunskapen om vilt och kontroller ökat.

Att bära päls med svenska rävar till exempel, är både vackert, naturligt, varmt och ett sätt att njuta av kalla vinterdagar. För mig som jägare är det också ett sätt att hylla och visa respekt för viltet jag nedlagt. Jag vill ta vara på hela djuret.

Genom årets julklapp påminns vi alla om modeindustrins negativa påverkan på miljön. Och i London, på Victoria & Albert Museum, pågår utställningen Fashioned from Nature som på ett intressant sätt visar utvecklingen av olika material genom tiderna till dagens ambition att få oss konsumenter att göra medvetna materialval och tänka på vad kläderna är gjorda av. Men framför allt uppmanas vi konsumenter att återanvända, köpa hållbara material, köpa mindre, vårda våra kläder och laga. Ett plagg används i snitt endast 10 ggr! Snabbmodet är en miljöbov i sig.

Förutom att vi måste bromsa modeindustrins negativa påverkan på naturen är naturen en inspirationskälla för många designers. Ett av de mest populära mönstren är leopardmönstret. Här en klänning gjord i leopardskinnsmönster – av pärlor. Klänningen heter Cat Woman och tog över 1000 timmar att skapa av designer Paul Gaultier 1997.

Så ta fram mormors päls från vinden! Sy om och bidra till att vi lever mer hållbart.

Och du som jagar – ta inte bara vara på viltköttet, utan även skinnet. Spara till en päls, pläd eller varför inte en klänning.

av

Jägarexamen och biofili – för dig som vill ha en hållbar livsstil!

, , •

Jennie Adéns älgskålar, foto C Nilson-Dag

Grattis Jennie Adén, 27 år, som fick utmärkelsen som Årets förnyare av Föreningen Svenska Hemslöjd!

Jag fick ett tips om att hon ställde ut på inredningsbutiken Svenskt Tenn i Stockholm och gick dit. Här stod en hel kollektion med råmaterial från Söljskogen i Värmland; tickor som blev askar, eldstad i skiffer, tovad matta med okardad ull, två stubbpallar och skålar i älgskinn med håret kvar. Jennie kommer från Värmland, utanför Arvika. Hon har just tagit jägarexamen och då öppnas nya möjligheter, säger hon. Jennie har också nyligen gått ut Beckmans formlinje och hennes examensarbete inspirerades av att man förr tog vara på allt. Så hon experimenterade med de råvaror hon hittade.

Jag är övertygad om att jägarexamen kan öppna nya dörrar för många fler, visa på nya kunskaper och hjälpa oss förstå vår relation till naturen. Jag vet inte om Jennie hunnit fälla något vilt ännu. Men hennes utställning har flyttats och visas i Svensk Hemslöjds butik på Norrlandsgatan 20 i Stockholm till den 16 oktober, om du vill se den.

Men nedlagt byte har däremot artisten, skådespelaren och komikern Nour El Refai gjort. I Dagens Industris weekendbilaga 5 oktober, berättar hon att hon nyss är hemkommen från några dagars älgjakt. Hon var tidigare vegetarian men nu fäller hon både älg, vildsvin och hjort. Hon tillägger att ”De jägare jag respekterar tycker att jakt är vemodigt. Man blir både glad och vemodig av att skjuta djur.”

Jag tycker det är intressant att se hur olika personer närmar sig naturen och jakten. Kanske beror det på att vi känner att vi hör ihop och vill närma oss varandra helt enkelt. Det kanske handlar om biofili, vilket jag läser om i senaste numret av Biodiverse, oktober 2018. Tuija Hilding-Rydevik, föreståndare för CBM, Centrum för biologisk mångfald skriver:

”Ett synsätt som har blivit ett eget forskningsfält är hypotesen om biofili. Biofilihypotesen föreslår att människans beroende av naturen går långt bortom enkla materiella och fysiska behov. Beroendet handlar även om grundläggande behov av estetisk, intellektuell, kognitiv och även andlig mening och tillfredsställelse. Och att detta beroende är nedärvt och är del i vår arts evolutionära arv.”

Jag tycker det låter som hon beskriver vad det innebär att jaga. För jakt handlar så lite om att skjuta. Väldigt lite. Att jaga är så mycket annat… som är komplext att förklara. Men jag tror det bottnar i att vi människor är jägare sedan urminnes tider och när vi väl börjat jaga känner vi oss hemma i helheten, i ett naturligt sammanhang.

En orsak till att fler närmar sig jakten kanske är att vi matas med alltmer fakta om att vi behöver förändra vårt sätt att leva. Enligt FNs senaste klimatrapport måste vi sänka våra utsläpp av växthusgaser, vilket är orsaken till den globala uppvärmningen. Experterna är eniga om att isarna smälter och haven stiger samt att riskerna för vattenbrist och extremväder ökar. Vi kanske känner att vi tagit oss för långt från vart naturliga habitat. Att vi behöver återknyta kontakten med naturen. För hur många stadsbor känner sig som en del av naturen?

Som jägare får man lära sig hur vi brukar naturen på ett hållbart sätt och vårt ansvar för viltvården. Så ju fler som tar jägarexamen ju större skulle förståelsen och intresset för naturen bli. För det är vår personliga relation till naturen som jag tror får oss tänka mer konstruktivt och praktiskt, hur vi kan bidra till en positiv förändring.

Minns jag läste en bok om aboriginerna i Australien och deras relation till naturen. När de lämnade en boplats för att dra vidare till nästa, skulle det inte synas att de bott där alls. Allt skulle återställas som det var när de kom. Idag slänger vi svenskar 441 kg avfall per person och år! Mer än ett kilo per dag. Så hur börjar vi en förändring till en mer hållbar livsstil? Kanske med att ta jägarexamen. Man måste ju börja någonstans.

Jägarexamen ger i alla fall en förståelse för hur naturen fungerar och en koppling till vad hållbart brukande är. Men nej, den räddar inte världen. Men kanske är den en början till att vårda vår egen plätt på jorden och bli medvetna om vår relation till naturen.
Prova!

av

De välter jakttorn istället för att hjälpa djuren

, •

Vi har extrem torka i Sverige. Grödor och foder till våra tamdjur torkar bort. Risken för svält är stor. Djur måste nödslaktas för att fodret ska räcka. Många drar sitt strå till stacken för att försöka hjälpa.
Men inte alla.

Ge jaktsabotörerna en lie istället. Då hade de räddat djur på riktigt. Foto: Mostphotos

 

Massor av människor i hela landet försöker att hjälpas åt i grupper på sociala medier, samordna transporter med foder, upplåta småängar och vallar, matbutiker skänker frukt och grönt.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn.

Under en presskonferens om torkan häromdagen, arrangerad av näringsdepartementet, vädjade ordföranden i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) till konsumenterna, att enbart köpa svenskt kött framöver eftersom många fler djur än normalt måste slaktas för att fodret ska räcka till.
Många matbutiker har också slutat sälja utländskt kött.

Även de vilda djuren känner av torkan. Vi jägare sätter ut salt- och mineralstenar och försöker säkra vattentillförseln för de vilda djuren genom att exempelvis dämma i bäckar.

Alla kan också bidra genom att respektera eldnings- och vattningsförbud.
Var och en försöker hjälpa till på det sätt de kan.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn alternativt hånar vådaskjutna människor på sociala medier. För att ”hjälpa” djuren…
Värnade dessa antidemokrater över huvud taget om djur skulle de bry sig om dagens situation. De skulle veta att hotet mot den biologiska mångfalden ökar kraftigt utan öppna landskap skapade av betande tamdjur. Tamdjur som just nu riskerar ett oerhört lidande. Det finns inget annat realistiskt sätt, med betoning på realistiskt, att hålla landskapen öppna än just betande djur.

Utan de klimatsmarta betesdjuren faller de ekosystemtjänster som naturbetesmarkerna tillhandahåller.  Cirka 80 procent av insektsfaunan har försvunnit och nästan hälften av Sveriges rödlistade arter är knutna till jordbrukslandskapet och naturbetesmarkerna. Säkert ett femtiotal fågelarter i Sverige är rödlistade för att naturbetesmarker växer igen.
Men djurrättsaktivisterna välter istället jakttorn, hotar naturbrukare eller förstör något annat för någon. Och står med plakat där de skriver ”mördare” i webbteve. Vilka hjältar för djuren… verkligen… not.

Det bästa vore att sätta en lie i händerna på dem som nu lägger sin kraft på att göra kaffeved av jakttorn. Så att de kunde hjälpa till med slåttern på våra ängar i dagens krisläge.
Då hade de faktiskt räddat djur på riktigt.

av

Plocka inte smultron-då finns det inga kvar att titta på!

, , , , , •

Sveriges Radio rapporterade häromdagen om Lennart Östlunds skog i Västmanland  som nu ska konfiskeras för att bli ett naturreservat – mot hans vilja. Östlund har inte fått någon ersättning och stämmer ärendet hos Mark- och miljödomstolen.

Tycker du som jag, att Östlund borde ha medalj istället, för att han skött sin skog så fantastiskt bra!  Då kanske vi ska säga ifrån.

 

LÅT STÅ!  Så skrev skolfröken på svarta tavlan i min barndom när något inte fick suddas bort. Precis så verkar myndigheter vilja behandla våra skogar och marker.

-Men detta är ju för att vi ska bevara en biologisk mångfald, kanske du tänker.

Men vi kan bruka OCH bevara den biologiska mångfalden. Det är precis vad Lennart Östlund och hans släkt gjort sedan 1600-talet.  När skogen är mogen avverkar man och ny planteras. Precis som att blåbär och kantareller plockas, vildsvinet fälls och abborren nappar äntligen på betet. I vasen på bordet står prästkrage och blåklint.

Nästa år kommer det nya – dvs hållbart brukande!

Jag säger inte att det inte finns avarter av brukandet. För det finns. En som visar på detta är t ex Hans Sand i utställningen Manmade land på Fotografiska i Stockholm. I hans bilder ser vi landskap som alla bär tydliga spår, eller snarare sår, av mänsklig påverkan. Platser där den ursprungliga naturen helt trängts undan. För oss som älskar och känner samhörighet med naturen blir man extra berörd av att se platser utan djurliv, ekosystem och naturlig natur. Kanske är det detta som får stat, kommun och länsstyrelser att lägga en våt hand över, ja förbjuda brukande? Men det är en helt annan historia.

Idag tar staten/länsstyrelserna över Lennart Östlunds och andras marker för att skapa nya reservat. Vi har redan ca 5000 i landet. Flera hundra bildas varje år. Dessa kostar miljontals kronor i administration och skötsel. Allt i tron att det skyddar natur och främjar friluftslivet.  Ändå har vi redan världens mest generösa rätt, allemansrätten, för att fritt vistas i naturen som den är. Men det mest bisarra i resonemanget är att Lennart Östlund och andra som skött sina skogar bäst och har den finaste biologiska mångfalden, ska tvingas lämna över till staten! Hur tänkte man här? Ska staten lägga resurser på att ta över något som fungerar? Straffa de som sköter sig bäst i klassen? Vad skickar det för signaler?

Dessutom verkar länsstyrelsen inte gilla vild natur, utan den ska möbleras. Med utegym, asfalterade stigar, parkeringsplatser, papperskorgar, grillplatser, soffor, vindskydd, skyltar…  

Vad blir nästa steg? Uppvärmda stigar?  Snart får vi väl inte plocka svamp och blåbär heller. Utan de ska man titta på. Att det kommer nya nästa år kanske man inte ens vet.  Precis som med skog. Ta inte ner den, bruka den inte. Bara titta, inte röra.

Ni har väl inte glömt hur det gick när Ängsö Nationalpark bildades? Länsstyrelsen fridlyste området, bonden med sina kor tvingades lämna och allt växte igen. Efter trettio år insåg man misstaget. Har ni inte lärt er den läxan?

Nej – låt Lennart och andra markägare bruka sin skog hållbart.

PS: Snart kommer de första smultronen – vill du plocka, trä på strå, blunda och känna hur de smakar sommar? Eller ska vi låta dem ruttna bort?

 

av