När forskningen göder konflikten

, , , , , ,
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

4 Kommentarer
  1. Björn Isaksson says:

    Det jag upprörs mest av är hur Naturvårdsverket tillåts göda olika personer och organisationer som har som främsta mål att stoppa demokratiskt fattade beslut. Det här säger mycket om NV:s agenda. Kombinerat med de utspel som NV gör om hur vargstammen ska ökas visar att NV har en helt annan agenda än Riksdagen. Man har valt Chapron och Darpö för forskningsprojektet därför att då med säkerhet får de resultat man vill ha. Det har båda gjort fullständigt klart redan innan.
    Att den nuvarande regeringen tycker det här är bra är det ingen tvekan om, men att den föregående inte gjorde något åt saken är obegripligt.

  2. Mats S Johansson says:

    Den som orkar kan läsa den här rapporten.

    http://jel.oxfordjournals.org/content/early/2016/05/06/jel.eqw006.full.pdf+html

    Orkar ni inte igenom hela rapporten så rekommenderar jag starkt att ni åtminstone läser:

    3. Conclusion

    noga och missa för all del inte:

    Acknowlegements.

    Hörde jag någon säga något om att cementera bilden av att Naturvårdverket (som sponsrar rapporten med över 5 miljoner kronor) och delar av forskningen (en del t.o.m anonyma) har en egen agenda?

    Citat ”The author would like to thank editor Liz Fisher and two anonymous referees
    for critiques that made this a much stronger piece, ….”

    ”Research=go about searching” eller ”Research=advanced lobbying for a cause”

    Stefan Löfvèn. Jag har flera gånger frågat på vems sida S står. Jag frågar igen.

    Är det du, dina folkvalda politiker och den svenska Riksdagen som styr Sverige eller tänker ni fortsätta gömma er bakom anonyma forskare och tjänstemän på statliga verk med egna agendor?

    Jag räknar inte med att få svar den här gången heller, men du kan vara säker på att jag kommer att dra mina egna slutsatser när jag ser hur din ombildade regering ser ut.

    http://svenskjakt.se/opinion/debatt/var-star-ni-socialdemokrater/
    http://svenskjakt.se/opinion/debatt/vad-betyder-samarbete-och-langsiktighet-for-s/
    http://svenskjakt.se/opinion/debatt/miljororelsens-sarskilda-form-av-demokrati/

  3. Mats S Johansson says:

    Jag tycker det är skrämmande att den seriösa delen av forskningsvärlden tillåter det som G Chapron m.fl. håller på med. Att kalla det de presterar för forskning (research) är inget annat än ett hån av det forskning egentligen är och ska vara, d.v.s. sökande efter ny kunskap. (researcher=go about searching)

    I SLUs egna strategidokument upprepas följande: ”Anställda, studenter och alumner ska ses som de främsta ambassadörerna för SLU.” ett flertal gånger.
    Är G Chapron en god ambassadör för varken SLU eller den övriga delen av svensk forskning? Det tycker inte jag och det hoppas jag SLU också inser.

    Här är G Chaprons och A Treves studie: http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/283/1830/20152939

    En logisk slutsats av datan i den här studien hade med min logik varit:
    Miljöfrågor, och då speciellt förvaltning av vilt, kan och ska inte skötas av jurister och domstolar. Man styr inte dynamiska kontinuerliga processer med långsamma digitala styrmedel.

    Varför kommer G Chapron och hans kollega då fram till en helt annan slutsats? Kanske för att domstolar är de s.k. ideella miljöorganisationernas (läs Naturskyddsföreningens, SOFs, Rovdjursföreningens, WAS, Miljöpartiets,…) viktigaste vapen när sakargumenten tryter och inte ens känsloargumenten räcker till för att föra allmänheten bakom ljuset?

  4. Anders Hermansson says:

    Gunnar Myrdal brukade hävda att objektiv forskning är en ouppnåelig illusion. Och det är inte svårt instämma vad åtminstone gäller rovdjursforskning. Det är i allmänhet så illa att ideologi och privata intressen i hög grad påverkar rovdjurforskarnas forskningsinriktning, tesformulering, datainsamling och resultat. Mycket av forskningen är värdelös eftersom den inte tillför ny kunskap, är av låg kvalité typ undersökning, eller helt enkelt är förtäckt propaganda. Bakom detta ligger den välkända effekten av att forskarna gärna håller sig i politikens mittfåra för att lättare få anslag och/eller vill främja egna starka ideologiska eller andra intressen. Politikerna å sin sida använder forskningen för egna politiska syften. Därtill så har rovdjursforskningen svåra kompetensproblem. Vilket är mycket tydligt när forskarna – som i allmänhet är biologer – på grundval av födo- och GPS-studier, populationsstudier, enkla ärftlighetsberäkningar etc. (på politikernas uppdrag) söker sia om olika rovdjursarters framtida utveckling. Forskarna saknar nödvändig kunskap i matematik, fysik och programmering för att förstå sina egna beräkningar, och politikerna vare sig förmår eller vill förstå forskningens resultat och begränsningar. Forskarna bryr sig heller aldrig om att visa att de parametrar som ingår i beräkningarna också är väsentliga och kompletta. En orsak till detta sorgliga tillstånd kan vara att det finns inga vettiga krav på förkunskaper i matematik och fysik för dem som börjar läsa biologi. Ej heller ingår detta i utbildningen. Sedan kan man tycka att beräkning av framtiden alltid är omöjlig. Incitament att läsa till biolog synes för många vara ideologi och födkrok, snarare än intresse och begåvning.
    Konsekvenserna är att rovdjursforskningen, som nu kostar landsbygdens människor livsmiljö och skattebetalarna pengar, är av så låg kvalité att den aldrig (som nu är fallet) borde ligga till grund för lagstiftning. Människors ve och väl skall enligt vår grundlag vara syftet med all lagstiftning, då ingår självklart att skydda djur och natur. Men när man åsätter djurarter, till och med enstaka djurindivider, större värde än människor då är det frågan om ekofascism.

Kommentering är stängd.