Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

Jag fick nyligen frågan om jag var en ferinarian. En som tagit ställning och bara äter viltkött – helst inget annat kött. Är man ferinarian värnar man om naturen genom att vara en del av den och äter vad den producerar och som är förnybart. Som t ex vilt.


Du kanske också till hör alla de som blir alltmer misstänksamma över matens ursprung och innehåll och frågar; Från vilken världsdel har den fraktats hit? Hur stor miljöpåverkan har den orsakat? Är den näringsrik? Hur många tillsatser? Och du kanske vill agera genom att göra ett statement!
– Och vad har vi för alleriger och särskilda kostönskemål här då? frågade kyparen vid ett restaurangbesök nyligen. Förväntas vi vara vegetarianer, veganer, laktosintoleranta, glutenallergiker osv…
Men att sätta stämplar på oss utifrån vad vi äter – vad leder det till? Förutom att det komplicerar för kockarna och skapar nya livsmedelshyllor så kanske debatten om vad maten kommer ifrån kan föras ändå?

Frågan kvarstår, är jag en ferinarian? Njae, tror det räcker för min del att kalla mig jägare! Alltså en som äter mycket vilt. Och som skaffar mitt eget viltkött, vet var djuren kommer ifrån, vet att de levt fritt ute i naturen och att de dött en snabb död. Samtidigt som jag fått lära mig mer om det vilda, om naturen och framför allt fått vara ute och njuta en dag i skogen tillsammans med de andra i jaktlaget.
Och idag behöver jakt förklaras, får många vet inte hur det går till. Det märkte jag när jag läste om två motioner som ska tas upp på Miljöpartiets kongress i helgen; en som vill förbjuda jakten med löshund och en som vill att älgstammen ska skjutas ner rejält! Nån stans vill de kanske väl – men det blir bara tokerier! Hundjakten när mina hundar långsamt springer i skogen är absolut inte stressande för djuren och älgkött är bland det naturligaste och nyttigaste man kan äta, de bidrar till biologisk mångfald och lever fritt i naturen. Vi slänger redan bort en tredjedel av världens matproduktion, så låt oss istället ta vara på det vi har, t ex näringsrikt älgkött! Och om några ska hållas i koppel är det väl katterna. Läste på Natursidan.se om forskning som visar att våra svenska tamkatter dödar ca 17,5 miljoner fåglar per år! Kanske kan det med bli en motion på Miljöpartiets kongress? Eller vill de få bort alla fåglar också?
Så svaret blir enkelt; jag är jägare!
PS: Ferinarian kommer från fera = villebråd, vilt. Substantivet är ferina=viltkött, caro = kött,

Det finns väldigt många människor men även organisationer som kräver en hel massa av oss jägare. Det är till viss del förstås bra. Vi ska tåla att synas i sömmarna och kunna stå upp för vår jakt i alla väder. Men idag är det rörigt.

Råbock

Antalet viltolyckor med rådjur ökar dramatiskt. Men är rådjuren för många? Foto: Sten Christoffersson

Det skälls och bannas över jägarna, antingen skjuter vi för mycket eller också skjuter vi för lite. Det spelar ingen roll vad vi gör, det är ändå fel i någons ögon.
Vissa bråkar och viftar med nävar, flaggor och hot, skriver glödande debattinlägg, slår sig för bröstet och pekar med hela handen för att verkligen poängtera hur värdelösa vi är.

Aktuellt nu är de ökande rådjursolyckorna på våra vägar.
Medierna skriker, vissa organisationer skriker, jaktmotståndare skriker (och hur crazy är inte det): Skjut! Skjut! Skjut! Döda rådjuren! Kosta vad det kosta vill!
Att folk kör på vilt tycker dessa nämligen är jägarnas fel.
Men är de för många, rådjuren?

Vi har sedan länge kunnat konstatera att avskjutningsstatistiken går rätt så mycket hand i hand med hur våra viltstammar ser ut. Avskjutningsstatistiken kan också, genom lång erfarenhet, sägas spegla viltstammarnas storlek väl, vilket kollegan Fredrik skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Men tror någon på allvar att vi jägare tröttnat på vår fina viltart rådjur? Att en ugnsstekt marinerad, mör rådjursstek inte längre faller i smaken? Att smaklökarna kanske blivit galna och istället börjat skrika efter importerade fläskfiléer från Danmark?
Skulle inte tro det.

Att jaga rådjur. Så många av oss som bara stannar upp, avbryter alla göranden för en stund, så fort vi tänker på rådjursjakten. Bockjakt, förberedelserna, augustigryning och -skymning, mygg, spänning. Jakten med drivande hund, gemenskapen, skogen, hundens skall som närmar sig, hjärtat som skenar och gör det svårt att vara stilla, skottet. Och det fantastiska köttet. Fullständigt antibiotikafritt.
Tacksamma hungriga rådjur vid ensilagebalen på senvintern.
Skulle vi jägare glömma det? Bara tröttna?
Skulle inte tro det.

År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.

Vi skjuter över 100 000 rådjur om året. Ja, och svenska jägare är duktiga på att redovisa sin avskjutning.
Vi jagar rådjur och anpassar vår jakt efter hur mycket rådjur som finns. Det kallas adaptiv förvaltning. Jägare anpassar förvaltningen för att bland annat hålla en sund rådjursstam. Uttaget vi jägare gör ska vara hållbart.

Ändå ökar viltolyckorna dramatiskt vad gäller bland annat rådjur. Men skulle det kunna finnas andra orsaker istället för myten om att rådjursjägare pillar sig i naveln?
I Sverige hade vi en gigantisk explosion och en topp i rådjursstammen i början av 1990-talet, det fullständigt kryllade av rådjur. År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.
Under 2016 sköt svenska jägare cirka 100 000 rådjur, en relativt konstant siffra sedan 2006 och vis av erfarenhet är vi ganska säkra på att uttaget ungefär motsvarar rådjursstammens status.
Men antalet rapporterade rådjursolyckor var förra året närmare 45 000!
Varför ser det då ut så?

Istället för att slentrianmässigt utpeka jägarna som skyldiga borde många fundera över följande:
Kan det vara så att benägenheten att anmäla viltolyckor med rådjur till 112 ökat sedan det blev brottsligt att låta bli?
Sedan 2010 gäller nämligen att enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.
Det kan du läsa om här. 

Och kan det måhända ha att göra med vissa av bilförarna själva?
Med klivet människor generellt idag tar, bort från det som kallas natur, skog och kunskapen om hur vilda djur rör sig?
Jag kan inte bygga under med fakta här men vill ändå ställa frågorna.

Många jägare vill ställa upp och hjälpa till att reducera vildsvinsstammen men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för att få jaga. Foto: Madeleine Lewander

 

Även när det gäller vildsvinen får jägarna skit. Vi skjuter för få, sägs det.
Sanningen är att vi skjuter närmare 100 000 vildsvin per år. Varje år. Men klagomålen på oss jägare fortsätter, skjut mera, mera, mera!

Här finns också paradoxen att massor av jägare hade gett sin högra hand för att få jaga vildsvin.
Nyligen startades till och med Facebookgruppen Skyddsjakt sökes/erbjudes där jägare erbjuder sig att hjälpa till att reducera vildsvinsstammen. Du hittar den här.
Hur det går?
Av kommentarerna att döma har ingen direkt visat intresse att erbjuda någon jakt än så länge och så är trenden. Jägareförbundet Sörmland gjorde ett försök att erbjuda markägare hjälp med vildsvinsjakten. Ingen hörde av sig.
Många skriker att jägarna måste skjuta mer vildsvin men när de väl erbjuder sig att hjälpa till vill markägaren antingen ha betalt eller hör inte av sig alls.
Med det gensvaret bökar många vildsvin glatt vidare.
Grupper och organisationer kräver alltså att jägarna ska skjuta ännu fler vildsvin än vad de gör idag. Många jägare vill ställa upp och hjälpa till men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för jakten.
Som det verkar. Ingen hade varit gladare än jag om jag hade fel här.
Jägarna tar sitt ansvar, vi gör så gott vi kan, men det finns en sjujädra stor grupp människor som också måste göra det. Och sluta att alltid kasta skit på jägarna.

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

Nu är det dags igen.
”Koppla alla jakthundar!”, skriker en liten grupp människor långt borta. ”Låt dem leva sina liv i koppel.”
Jag läser argumentet om och om igen på nätet.
Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga?

jamte_eyes700

Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga? Foto: Madeleine Lewander

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar? Är de verkligen så naiva att de tror om man sätter alla Sveriges jakthundar i permanent koppel ute så är allt frid och fröjd?
En jakthund behöver jakten för att må bra. Det finns inget som kan ersätta den.
Men det fattar de inte. De befinner sig så långt bort från verkligheten som man över huvud taget kan komma.

Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär.
Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas.
Därför måste vi fortsätta berätta. Om hur det funkar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, massor, det finns ingen övre gräns och har aldrig funnits. Och ingen jakt alls.

Och när du i en redan ohållbar situation ändå försöker upprätthålla den sista lilla droppen av livskvalitet för dig och din jakthund i små försök att få jaga på dina marker, då säger de att DU gör fel och undrar varför din hund inte lever i koppel?
Det de vill göra med våra jakthundar handlar om allt annat än att de ska må bra. Jägare ger sina jakthundar livskvalitet, mer än de allra flesta hundägare.

Rovdjursivrarna, de fanatiska, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på dem som lever där ute och plågas av ständig oro. De vägrar lyssna när du, som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, det som du kallar frihet och livskvalitet, försöker berätta hur ert liv blivit.

Men ge inte upp. Vi skiter i dem. Det finns många andra som lyssnar. Kom ihåg det!
Jag hoppas att du, trots allt, inte låter ditt inre värde, ditt liv med jakten och dina hundar, påverkas!

Det är tungt. Sorgen hänger över den som drabbas som en blöt filt. Människor är kränkta in i själen.
Men låt dem aldrig tro att du gett upp, att de lyckats förstöra ditt liv som du vill leva det, som en del av naturen. För det är precis vad de vill.
Som att du skulle tillåta att ditt sätt att leva med natur och jakt når vägs ände?
Som att du skulle berätta för din hund, din närmaste jaktvän att det värdefullaste ni har tillsammans i livet har tagit slut?
Jag menar just detta där ni två är ett tillsammans med skogen och allt det stora obeskrivliga som naturen har att erbjuda, er gemensamma kärlek till jakten, er fantastiska röda tråd i livet.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa den tråden!

Du har sedan länge insett att de saknar respekten för dig och det liv du lever.
Men du ska veta att den finns. Det finns många som förstår och börjar förstå. Som kämpar för att få till en ändring, förvaltning och regler som fungerar.

De som inte vill förstå, som inte ens försöker, sitter blinda i sin egen fanatiskt begränsade tillvaro.
Jag hoppas att du inte ger upp!

All respekt till er, jägare med jakthundar som jagar där ute!

Uppdaterad 2019-10-24

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.