När jag läser en av nyheterna på NWT:s hemsida idag funderar jag på om de av misstag publicerat en artikel avsedd för den första april? NWT skriver om vargen som hittades död i Brattfors och som omedelbart misstänktes vara förgiftad. En ”rådjursåtel” hittades i närheten med det som påstås vara rådjurskött utlagt på åteln. Jag undrar varför rådjur matas med rådjurskött i Brattfors, jag brukar fodra med havre eller ensilage på mina ”rådjursåtlar”, men kallar dem foderplatser. Kanske menar NWT räv- eller misstänkt ”vargåtel”? Vad vet jag, i fablernas värld är det mesta möjligt.

Svaret från SVA, jag har skrivit om det tidigare, visar att vargen hade kraftiga bitmärken över ryggen och verkar vara dödat av ett annat rovdjur. Jag undrar varför man inte kan fastställa varg? Landets besiktningsmän gör det ju ofta när vargar dödat tamdjur. Dessutom hittades inget gift i åteln.

Hur som helst, miljöåklagare Åse Schoultz, lägger inte ner utredningen ännu. Hon vill först slösa skattepengar på att via DNA utreda om vargen var från Brattfors eller om den kom utifrån bara för att ”bråka”! Så nu ägnar vårt rättsväsen sin tid och sina resurser till att utreda om det möjligen var hedersmord, d.v.s. mord inom familjen eller om det bara var ett vanligt mord som bottnar i vargars normala främlingsfientlighet!

En annan nyhet den senaste vecka är det lodjur som en lokförare anmälde att han kört på och som troligen dödats. Någon ”expert” åkte till platsen och konstaterade att lokföraren hade fel! Han körde inte alls på lodjuret. Det var illegalt skjutet och lagt på spåret för att dölja tjuvjakten! Rovdjursföreningen skriver på sin Facebooksida att ”tågdödat lodjur var ihjälskjutet. Såvitt jag vet har SVA fortfarande inte lämnat något utlåtande. Min gissning är att lokföraren vet vad han såg, d.v.s. att han körde på ett friskt lodjur. Men utredningen läggs nog inte ner direkt nu heller. Någon annan miljöåklagare lär väl vilja utreda om inte Naturvårdsverkets beslut om att medge licensjakt på 6 lodjur i Gävleborgs län har varit så traumatiskt för lodjurstammen att vissa djur ser självmord som den enda utvägen. Kanske valde just det här lodjuret att ta det säkra före det osäkra och skjuta sig själv på spåret för att vara säker på att dö om inte kulan var nog! Lodjuret bommade, men tåget gjorde jobbet!

Man kan skratta åt alla stollerier som följer i rovdjurscirkusens spår. Vi får hoppas att de 12 personer som misstänks för illegal vargjakt i Norge inte är offer för samma ideologiskt grundade förutfattade misstankar som vi ser i Sverige.

Jag har varit bortrest några dagar och på vägen hem uppdaterade jag mig om vad som skrivits under tiden jag var borta. Det första jag upptäckte var att Hanne Kjöller verkar skriva på en ny bok. Det skall bli en uppföljare till den första boken, ”En halv sanning är också en lögn”, som kritiserade journalister för att utelämna uppgifter som inte styrker deras förutbestämda tes. Tyvärr visade det sig att Kjöllers egen bok var full av just halvsanningar, vilket ledde till massiv kritik från många håll. Så nu gör hon ett nytt försök. Den nya bokens titel, ”Min sanning är nästan alltid en lögn”, visar att hon kommit till insikt om att hon skall hålla fast vid det hon kan, opinionsjournalistik.

I DN i fredags fick läsarna på ledarplats en sk. teaser, ett smakprov. Jag kan bara säga att för en gång skull inte har någon kritik att framföra.  Kjöllers utdrag ur boken visar att hon verkligen inte gjort mer research i ämnet vargjakt än som behövs för att bokens titel skall hålla vad den lovar!

Jan Helin på Aftonbladet skrev träffande om Kjöllers första bok, ” Hon tänker att det hon tycker är sanningen. Det är ett riskfyllt antagande”. Möjligen kommer Helin om nästa bok att skriva, ”Insikten om att det fanns en andra sanningar än de egna fick henne att inse att alla försök till objektivitet är riskfyllda projekt!”

Obekräftade uppgifter säger dessutom att en viss M.K. erbjudits att spökskriva ett kapitel i boken. Kapitlet gå under arbetsnamnet, ”Så blev vi fler jägare, än jägarna själva!”

Några av Sveriges mest kända naturfotografer och författare hade en debattartikel i SvD häromdagen. Det är en debattartikel som inte utgår från faktagrund utan helt bygger på värderingar och känslouttryck. Artikel är en orgie av ord som kärlek, skönhet, mystik, drömmar, äventyr, längtan och livsglädje. Jag fick kräkreflexer när jag läste den! Inte för att jag inte kan känna samma sak inför naturen utan för den totala bristen på förståelse för andra intressen än deras egna. Artikeln enda syfte är att förleda läsaren att tro att deras argument är de goda, medan ”den andra sidans” är onda.

De skriver, ”betraktar vi rovdjuren som något ont som vi ska ha så lite av som möjligt, eller som något som berikar vår natur och därmed oss själva?” Det är kärnan i deras budskap. Den som vill begränsa rovdjuren ser rovdjur som onda och är därför onda själva! Något utrymme för kompromisser ger de egentligen inte. Formuleringen, ”visst förstår vi att vissa måste avlivas om det uppstår alltför stora problem, men rovdjuren måste få ha sin plats i naturen igen”, är knappast ett uttryck för förståelse. Istället är det ett trick i syftet att ge sken av att de tar hänsyn till andra intressen, men egentligen säger att allt handlar om ett val mellan att ha rovdjur eller inga alls.

När de skriver att rovdjuren inte skall tillåtas bli en del av den regionalpolitiska debatten är det ett slag i magen på alla de som påverkas negativt och fortfarande valt att bo och verka på landsbygden, bl. a för att de älskar just den natur och livsmiljö som de i generationer varit med om att skapa. Rovdjuren är i nämligen i allra högsta grad en del av regionalpolitiken! Jag känner många som anser att utformningen av rovdjurspolitiken är den viktigaste regionalpolitiska frågan för dem. För vissa handlar det t o m om att bo kvar eller flytta.

Rovdjurspolitik är inte märkvärdigare än annan politik, det handlar om att göra avvägningar mellan olika människors intressen. Viltförvaltning som inte utgår från människor kommer att misslyckas. Elefanterna i Afrika eller tigrarna i Asien som debattörerna skriver om kommer enbart att överleva om människor som delar livsmiljö med dem har något att vinna på att de finns kvar. Framför allt förutsätter det att samhället inte negligerar dessa människor. Orgier i känslouttryck och tusentals WWF annonser för att rädda tigrarna har ingen betydelse om man struntar i de drabbades intressen. I det hänseendet är det ingen skillnad på Bengaliska tigrar eller  Dalavargar.

Det är obegripligt att dessa debattörer inte förstått vad EU:s referensvärden som Sverige nu rapporterat är för något. Det är den lägsta nivå som krävs för att arten skall ha en gynnsam bevarandestatus enligt Art- och habitatdirektivet. Det är vare sig ett tak eller mål. När vi nu passerat nivån finns större möjlighet att ta just sådan hänsyn till de drabbade som jag saknar i debattartikeln. Det kan för någon art innebära att vi lägger oss närmare referensvärdet, men för andra kommer vi aldrig att ens närma oss det.
Debattörerna borde dessutom läsa EU:s rättsliga principer. Av dem framgår tydligt att beslut skall tas så nära dem som berörs som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Det verkar som om debattörerna är rädda för den process som kallas regional demokrati. Undrar varför om de tror att det finns ett stort folkligt stöd för t ex ännu fler vargar i Värmland?