Skogsskötseln formar skogen, älgen förädlar naturvärdena
Ökad lövandel får man genom att anpassa skogsskötseln så att löv gynnas, exempelvis genom lövinriktad gallring. Foto: Fredrik Widemo
Stig-Olof Holm och Föreningen Skydda Skogen beskriver i Brännpunkt den 19 januari hur förlust av arternas livsmiljöer är vårt största miljöhot. Holm pekar särskilt på skogsbrukets totala fokus på att skapa rena bestånd av tall och gran. Det ger plats för mycket färre arter än blandskogar med många olika trädslag och livsmiljöer. Samtidigt får man en mer tilltalande landskapsbild och ökade rekreationsvärden i blandskogen.
Linda Eriksson från Skogsindustrierna gick dock till kraftfull attack mot Holms slutsatser i Brännpunkt den 21 januari, och hävdade att det var älgen som var hotet mot mot blandskogen, inte skogsbruket. Jag skrev en replik på inlägget, men tyvärr hade Brännpunkt då redan accepterat en slutreplik från Holm. Därmed ville man inte ta in vår replik, som vi nu istället publicerat på vär hemsida. I det här formatet kan jag utveckla det hela litet mer, och ge er läsare möjlighet att diskutera dessa frågor. Först klipper jag in repliken:
Älgen förädlar blandskogen
En varierad skog innehåller fler livsmiljöer, och hyser därmed en större biologisk mångfald än en skog där alla träd är av samma art. I Brännpunkt 21/1 anför Linda Eriksson och Skogsindustrierna att älgen är ett hot mot blandskogen i Sverige. All forskning visar dock att skogsskötseln är vad som styr vilka trädslag som finns i en skog. Skogsbruket styr därmed hur mycket blandskog vi har. Älgen är däremot inget hot mot blandskogen, utan förädlar den, menar Fredrik Widemo, naturstrateg på Svenska Jägareförbundet i en kommentar.
Eriksson lyfter helt korrekt fram att inslaget av lövträd ökar i Sveriges skogar, och att detta beror på inriktningen av skogsskötseln. Det finns gott stöd för detta inom forskningen. Det är helt enkelt den som håller i röjsågen eller som sitter i skördaren som styr vilka trädslag som ska finnas kvar i den växande skogen. Dels genom att aktivt ta bort vissa trädslag, dels genom att skapa goda förutsättningar för det man lämnar kvar.
Eriksson fortsätter dock med att hävda att det största hotet mot blandskogen är betestrycket från älgen. Och nu hänger storyn inte samman längre. Storskogsbruket hävdar konsekvent att betesskadorna på tall, rönn, asp, sälg och ek är stora, oacceptabla och ökande. Samtidigt ser vi alltså ett ökande lövinslag i skogen. Hur kan då älgen vara det största hotet mot blandskogen?
All forskning visar att skogsskötseln är vad som främst styr trädslagssammansättningen under tiden från hygge till avverkningsmogen skog. Det är mycket svårt att inte uppfatta Erikssons utspel som svepskäl för att minska älgstammen. Dels i syfte att minska betestrycket på tall, dels i avsikt att slippa att ytterligare gynna lövträd på bekostnad av tall och gran.
Faktum är att älgen inte hotar blandskogen, utan förädlar den. Klövvilt betar mer på en del ställen än på andra, och på så sätt ökar variation i livsmiljöerna ytterligare. Älgen har alltså positiva effekter på den biologiska mångfalden.
Det finns gott om lövträd i alla svenska produktionsskogar om man inte aktivt tar bort lövet, eller missgynnar det genom att skapa en tät och mörk monokultur av gran. I bästa fall finns det även en normalstark älgstam. Då får man mer biologisk mångfald och ett vackert landskap, rikt på naturupplevelser. Samt möjlighet att nyttja skogen för att även producera viltkött.
Modern forskning från bland annat SLU visar att detta även kan kombineras med ökad avkastning från skogsbruket.
Så långt repliken. Eriksson lyfter även fram den pågående granifieringen, där skogsägare väljer att föryngra med gran istället för tall på lämpliga tallboniteter. Även här saknas dock logik i kopplingen till blandskogen. Om arealen tall minskar medan andelen löv ökar kan väl inte gärna granifieringen hota blandskogen? Det finns bevisligen inga sådana effekter ännu, i alla fall. Tvärtom.
Skogsbruket har bevisligen slagit in på rätt väg när det gäller att öka lövandelen i skogen, även om det går långsamt. Vi behöver mycket mer löv ur ett mångfaldsperspektiv. Det vore önskvärt att Skogsindustrierna lyfter hur man kan nå längre genom anpassad skogsskötsel, vilket bevisligen fungerar, istället för att felaktigt påstå att älgen begränsar blandskogen.
Holms båda inlägg visar tydligt hur jägarnas intressen ofta (inte alltid) går hand i hand med den övriga naturvårdens intressen. Erikssons artikel visar lika tydligt hur våra intressen ofta är totalt motsatta mot storskogsbrukets intressen.
Jag åker till USA på en vecka, och kommer inte kunna administrera några kommentarer i bloggen under tiden.
Jagande skogsägare,
den forsknings om finns på rekrytering av de arter du nämner visar tydligt att det är skogsskötseln som i första hand är begränsande. Även om de första kohorterna av rönn på hyggena betas stenhårt, så kommer det rönn senare som växer in i beståndet. Samma sak med sälg. För att de ska klara sig bra får de inte röjas fram vid en normal röjning, för då knäcks de. Däremot måste de lågvuxna, ljusälskande arterna gradvis sedan huggas fram när de blivit tillräckligt grova för att de ska kunna bilda träd.
Asp är till skillnad från rönn och sälg inte konkurrenssvag, men även här måste man låta bli att röja för tidigt. På min mark i Norduppland har jag del lätt, eftersom aspförekomsten är god i Norduppland och den rekryterar in lätt. I delar av Norrland rekryterar den inte ens in innanför uthägnader, vilket förstås inte är älgens fel. Där man visat att betestryck bidrar till att begränsa asp (vilket inte alltid är fallet, om man sköter skogen rätt) har man visat att skogshare och sork är de viktigaste betarna.
Älgen utgör absolut ett stort hot mot mångfalden eftersom att den så konsekvent betar rönn, asp och sälg. Hur gärna du än önskar så blir en björk aldrig en rönn och varken röjsågen eller skördaren kan gynna den senare då den redan betats ned av älgen.
Aspen kan på mina marker i viss mån klara sig till gallringsskogen, men då ofta med allvarliga stamskador (så allvarliga att de nog ruttnar bort redan i femtioårsåldern). Det finns fina sälgbuketter som hann växa upp över betesbar höjd innan älgexplosionen. Dessa ska nu få fortsatt livsutrymme när skogen ska gallras. Men det kommer ingenting nytt underifrån! Jag lade ned ca 250 timmar med röjsågen under 2013 och jag såg totalt tre rönnar som klarat älgen under senare tid. Tre! Detta på en areal om nära 50 hektar. Betestrycket i denna skog ligger årligen på 10-15 % färska skador. Björk finns det, men inte rönn, asp och sälg. De är chanslösa mot älgen.
Skogsägare med naturvårdsambitioner (dit räknas per automatik alla FSC-certifierade) väljer givetvis alla tillfällen att gynna dessa ”RASE-arter” (rönn, asp, sälg och ek). Men vad ska man göra när älgen redan hunnit före? Du tänker väl ändå inte föreslå att vi ska plantera rönn storskaligt?
Att alliera sig med Skydda Skogen är inget jag vill rekommendera. Därifrån är det bara ett kort stenkast till Rewilding Europe (du kanske tycker att de också har mycket gemensamt med SJF?). Oseriösa lobbyister helt utan förankring i verkligheten. Därtill helt utan uppfattning om äganderätt.
Bra Fredrik älskar att läsa dina inlägg om hur man ur viltvårdsperspektiv bäst styr skogen. Älgen kommer aldrig vara största hotet mot biologisk mångfald då människan styr både älgstam och vad som planteras, röjs, gallras och tas ned i skogen.