SN_1_72.JPG

Jag har jagat varg och pratat i telefon i tre dagar. Att jaga varg samtidigt som man pratar med BBC, tysk radio och debatterar med Naturskyddsföreningen i direktsändning är lite annorlunda. Att sitta på pass hade varit meningslöst, en varg hört mig på flera kilometers håll. Men eftersom jag spårar så spelar det ingen större roll. Men naturens tystnad, den missade jag. Tofsmesar, svartmesar och kungsfåglar i meståget ackompanjerades av mobiltelefonens ringsignal. Media bevakningen av vargjakten liknar inget annat jag upplevt, det var nästan overkligt. Trots det fick jag fick vara med på två jakter där varg fälldes, en den första dagen och en på eftersök dag tre.

Många jägare har också ringt och varit upprörda över både journalisters och krönikörers vinkling av jakten. Var är t ex alla politiker som beslutat om jakten, frågar flera. Några har jag sett, men de flesta verkar fegt avvakta opinionen först. Det borde ni väl ha gjort innan ni tryckte på den gröna knappen i riksdagsbänken? MUF ordföranden fick t ex härja fritt med sina attacker på jägarkåren.

Nu kan jag lugna er politiker, ni tryckte på rätt knapp! Aftonbladet kommer i dag att publicera en Sifo undersökning gjord i måndags om vargjakten, alltså efter alla blodiga vargreportage. De ringde mig för en kommentar redan i förrgår. Frågan var om vi skall ha licensjakt på varg eller inte. Cirka sextioprocent vill ha licensjakt på varg, i varglänen 70 procent. Det intressanta är att t o m storstadsbefolkningen är för jakten, 52-55 procent är för jakten där enligt journalisten som ringde mig.

Sifo undersökningen visar också att ytterst få vill tillåta att vargstammen ökar ytterligare. De som vill ha fler vargar är bara mellan 19-35 procent. Även här intar storstäderna en särställning. En övervädigande majoritet vill ha lika många eller färre vargar än idag!

Svenska folket förstår att det blir blod i snön när man jagar varg och att klok viltförvaltning inte bara skall ta hänsyn till djuren utan även till människorna som skall leva med dem.

Här är länken till Sifo-undersökningen och artikeln på Aftonbladet!

Förra veckan lovade jag ”Palle” att ta upp några av hans frågor i min blogg. Hans huvudfråga var, hur vi och regeringen kan rättfärdiga jakt på en ”ytterst begränsad” vargpopulation”?

Rovdjursfrågan handlar i hög grad om vilket förhållningssätt vi skall ha till naturen. Jag har skrivit det flera gånger tidigare. Det handlar i grunden om att vara betraktare eller brukare av naturens resurser, även om det ena nödvändigtvis inte utesluter det andra. Vi jägare, tillsammans med många andra, vill bruka naturens resurser på ett sätt som gynnar vårt intresse. Givetvis innebär rovdjuren en komplikation för oss. De försvårar våra möjligheter att förvalta ”våra” viltstammar som vi vill.

På den andra sidan står de som tycker att naturen sköter sig bäst själv, utan inblandning av oss människor. Det är givetvis sant i en mening, men en fullständig utopi eftersom just brukande av naturen är grunden för vår existens. Vad skulle t ex alla människor i Stockholm leva av om inte landsbygden försåg dem med mat. Nästan all livsmedelsproduktion, vegetarisk som animalisk, innebär att man producerar något annat än vad naturen själv skulle ha valt, om den fick ”klara sig själv”. Vad som är rätt eller fel, dvs var på ”nyttjandeskalan” vi väljer att lägga oss, är alltså i den delen en fråga om livsåskådning. Ibland byggd på fakta, men lika ofta bygger den på okunskap.

Men vad som är rätt och fel i juridisk mening är något annat, även om också lagar byggs utifrån människors värderingar. Min uppfattning är klar, riksdagsbeslutet strider inte mot vår nationella lagstiftning och inte heller mot våra internationella åtaganden och EUs regelverk.

Jag skall kort och förenklat försöka förklara. Hoppas att ni orkar följa med, det är inte helt lätt.

Art- och habitatdirektivet reglerar vad vi får och inte får. Vargen är där strikt skyddad, vilket innebär att all jakt skall vara noga kontrollerad och att jakten inte får äventyra gynnsam bevarandestatus (GYBS) eller möjligheten att uppnå det för varg.

Vad är då gynnsam bevarandestatus? Det är inte ett kvantitativt begrepp, utan i mångt och mycket ett politiskt ställningstagande som bygger på beräkningar av minsta livskraftiga population och att det finns tillräckligt med livsutrymme för arten. Det senare är inget problem i Sverige. Art- och habitat direktivet ställer vidare några absoluta krav för att uppnå GYBS. Ett medlemsland får t ex inte gå under det antal vargar som landet hade vid EU inträdet. Vi hade ca 35 vargar 1 januari 1995. Nu räcker inte det, för att nå GYBS i vårt fall eftersom vi enligt direktivet också är skyldiga att ”ha högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. Det finns normer för hur man beräknar just utdöenderisken. En art som förekommer i ett så stort antal att beräkningar visar att stammen har mindre än 10 % risk för utdöende på 100 år anses livskraftig. Men för att nå GYBS skall man alltså ha högre ambitioner än så! Men det är inte forskarna, eller ens våra myndigheter som Artdatabanken, som skall sätta den nivån. Det är ett politiskt ställningstagande. Regeringen har därför aviserat att gränsen för GYBS för bla varg skall vara utvärderat senast 1 juli 2012.

Alla beräkningar hittills har visat att en stam på ca 100 vargar som tillväxer, oavsett tillväxttakt, har mindre än 10 % risk för utdöende om man bortser från de genetiska problemen. Problemet idag är att stammen är inavlad, vilket gör att samma beräkning hamnar på närmare 1000 djur, om inte stammen tillförs nya gener. 1-2 nya vargar per 5 års period är dock allt som krävs för att ”rädda” genetiken och för att stammen skall kunna hållas på den lägre nivån. Det var den insikten som låg till grund för Svenska Jägareförbundets och fem andra organisationers skrivelse om flyttning av varg och givetvis även riksdagens beslut om flyttning parallellt med att licensjakt inleds. Lite förenklat kan man alltså säga att alla mål för varg över de 100 är ett svenskt politiskt ställningstagande av EUs krav på ”högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. EU kvantifierar alltså inte GYBS, det gör vi i Sverige!

Svenska Jägareförbundet har sagt maximalt 200 vargar i Skandinavien varav högst 150 i Sverige. Även det uppfyller enligt vårt förmenande gynnsam bevarandestatus, förutsatt invandring.

Hoppas att Palle är nöjd med svaret, även om han har en annan uppfattning än jag om ”lämpligt” antal. 

Gybs.jpg

OBS! Diagrammet är gjort före årets föryngring, ”dagens stam” är större.

Motioner till riksdagen är ju oftast mest ett spel för galleriet och för att riksdagsledamöter ska visa att de är aktiva. Så vitt jag känner till är det sällsynt att riksdagen kommer fram till några stora nya beslut under en motionsbehandling. Men det är ändå intressant att ta del av motionerna, dels för att det visar vad som anses vara av allmänintresse i jaktfrågor just nu och dels för att se var man har olika riksdagsledamöter i skilda frågor. Vill du själv gå in och söka i motioner i olika frågor kan du klicka på länken och göra sökningar på ”jakt” eller något specialområde

http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=400

 

En intressant motion kommer från Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och handlar om att Jägareförbundet inte borde få pengar för att informera om rovdjur, eller i alla fall borde pengarna ur viltvårdsfonden fördelas mer rättvist eftersom Jägareförbundet är en part som inte kan anses objektiv. I motionen påvisas ganska exakt hur pengarna ur viltvårdsfonden fördelas, vilket i sig kan vara intressant. Vad som inte sägs i motionen är hur dessa pengar kommer in i fonden! Viltvårdsfonden är nämligen inte uppbyggd av skattemedel eller andra allmäna medel utan byggs upp och förnyas genom att alla som jagar i Sverige varje år måste lösa det ”statliga jaktkortet” eller viltvårdsavgiften som det också kallas. Dessa pengar ska sedan gå tillbaka till jakten, jaktvården och jägarna enligt de belsut som regeringen tar. Detta sker också idag även om man kan ha synpunkter på att jägarna ska stå för en så stor del av kostnaden för viltforskning och rovdjursinformationen som man faktiskt gör. Gammalt tillbaka kanske det var naturligt eftersom intresset för jakt och det vilda i första hand var en fråga för jägarna. I takt med att det övriga samhället intresserar sig mer och mer för rovdjur, naturskydd, biologisk mångfald och andra naturvårdsfrågor så har också trycket på denna viltvårdsfond ökat markant. Allt ska betalas ur denna fond, jägarnas pengar. Men om allmänintresset för viltforskning och rovdjursinformation är så stort så borde det väl också vara lika naturligt att medel för detta tas ur statskassan, allas våra skattepengar?! Om 9 miljoner svenskar (viss överdrift, jag vet) vill veta mer om varg och björn varför ska det bekostas av 270 000 jägare och inte solidariskt av oss alla?

Inte nog med att jägarna är de som utför merparten av den handfast praktiska viltvården ute i markerna, vi ska också stå för alla kostnader. Är det inte dags att lyfta fingrarna ur viltvårdsfondens skål och se sig om efter pengar på andra ställen också?!

Att jag ofta hamnar i blåsväder i rovdjursfrågan är väl inte så konstigt. Är man ”Jägareförbundets rovdjursexpert” lär man bli granskad, kritiserad och citerad. Självklart är det helt i sin ordning. Den som vill vara populär i alla led skall nog välja att jobba med andra frågor än rovdjur. Jag kallas allt från ”skjutmaffians främsta företrädare” till ”vargkramare”, men får också många uppskattande kommentarer. Kanske är det ett tecken på att jag trots allt har en lite mer nykter syn på rovdjursfrågor än extremerna ute på kanterna.

Men något som retar mig är jägare som gör allt för att misskreditera, medvetet förvanska och vinna egna kortsiktiga poänger av det jag sagt eller inte sagt.

Nu senast är det ordförande i Folkaktionen ny rovdjurspolitik som förvanskar det jag sagt i ett öppet brev till vår ordförande och som Jakt o Jägare dessutom valt att publicera. Med citat vill han försöka visa att jag och förbundet skulle ta lätt på varg-hund frågan. Men det citat han försöker tillskriva mig är en medveten förvanskning av det som verkligen stod i tidningen. När jag påtalar detta för honom i telefon förstår han inte ens att han blandar ihop vad jag sagt med journalistens ord, trots att det jag sagt föregås av citattecken vilket journalistens egna ord inte gör. Istället kräver han att jag skall dementera! Men vad skall jag dementera, journalistens personliga tolkning av det jag sagt?

Jag talar dagligen med förtvivlade jägare som inte längre vågar jaga med sina hundar pga. varg. Dessutom har jag besiktigat ett trettiotal vargangripna hundar de senaste åren, många dödade. Medan jag skriver det här kommer en ny rapport om ytterligare en vargdödad hund i Värmland. Det vore mig fullständigt främmande att beskriva varg-hund problemet som hanterbart, det vet även ordförande för Folkaktionen. Ändå väljer han att skriva ett öppet brev med det påståendet med efterföljande hot om medlemsflykt. Man kan undra varför? Vad är det ni vill uppnå?

Det är också intressant att följa vissa jägares kommentarer till att vi nu genom hårt och seriöst arbete äntligen lyckats få till vargjakt. De är fortfarande lika missnöjda! Priset tar nog den jägare som sa ”den som jagar varg är en förrädare”! Vad skickar det för signaler till våra beslutsfattare?

Vargdödad  hund.jpg

Det blir intensiva dagar så här års! Eftersom man vill få några jaktdagar i skogen så gäller det att vara desto mer aktiv de dagar man är inne på kontoret eller på annat sätt i tjänst. Idag gick hela dagen åt att hitta nya förmågor till mårdhundsprojektet. Vi har ju några eldsjälar igång med fältarbetet att fånga, pejla och jaga mårdhund i Norrbotten. Än så länge är det ju i Norrbotten vi har de här ovälkomna djuren även om något enstaka exemplar har påträffats i Västerbotten. Nu hoppas vi på en lite mer långsiktig lösning vad gäller finansieringen av projektet, men de pengar som ändå finns måste nyttjas optimalt. Därför har vi nu sökt nya förmågor för någon månads insats fram till nyår. Oavsett vem eller vilka som nu blir engagerade så var det roligt att höra en handfull yngre jägare som verkligen brann för rovviltjakt på både mårdhund, grävling och räv. Jag hoppas att dom får chansen att inspirera nya jägare och hjälpa till att väcka intresse för rovviltsjakten, inte som ett nödvändigt och arbetsamt viltvårdsarbete utan som en spännande jaktform! Än så länge ser det ut som om mårdhundsetableringen i Sverige har bromsats upp. Jag tror själv att med gott samarbete mellan jaktlagen i Norrbotten och mårdhundsprojektet så kan vi trycka tillbaka mårdhundarna så att de förhindras att sprida sig söderut i landet. Den dagen mårdhundarna börjar föröka sig i mellansverige, den dagen kommer nog även jag att inse slaget förlorat, men i dagsläget finns det ingen anledning att vara pessimistisk! Har vi som sagt några unga jägare av samma kaliber som de som sökte jobben under dagens intervjuer så ser läget ännu ljusare ut!

Som sagt, rovdjursjakten är inte ett nödvändigt ont utan en spännande jakt som ställer jägarna och hundarna inför nya utmaningar, det gäller även jakten på de små rovdjuren! Pröva på själv om du inte gjort det förut! 

Efter mitt förra blogginlägg, ”Det är ni som är pinsamma, inte regeringen!” och vårt pressmeddelande ”Sluta romantisera vargförvaltningen” tog det inte lång tid innan SNF reagerade. Jag fick ett mail där SNF påpekade att de faktiskt själva hade angett att inventeringsunderlagen från många länder var bristfälliga och att det i pressmeddelandet fanns en hänvisning till ett dokument ”som alltså alla redaktioner kunde ta del av” av vilket bristerna framgick.

Jag betvivlar inte att det var avsikten att det skulle finnas en sådan hänvisning, det existerar faktiskt ett sådant dokument. Jag fick det via mail efter mitt påpekande. Men på de sidor som pressmeddelandet hänvisar till finns fortfarande idag ingen nyansering av bilden av att nästan alla länder i Europa skulle ha tätare vargstam än Sverige. Inte i en enda tidning i landet verkar heller ha snappat upp inventeringsbristerna i sin rapportering.

Jag kan inte låta bli att citera delar av det nya dokumentet.

”Andra kanske invänder att man bör förhålla sig tveksam till uppgifterna om antalet vargar i ett antal länder. Detta mot bakgrund av att uppgifter om antalet vargar sannolikt är mindre trovärdiga i länder med förhållandevis sämre förutsättningar än Sverige när det gäller att regelbundet genomföra inventeringar.”

”OK – Så låt oss halvera antalet vargar i samtliga länder utom Sverige, där vi fortfarande räknar med 220 vargar, för att se var vi då hamnar på varglistan.

I en jämförelse av antalet vargar per 1 000 km2 avancerar Sverige då från 21:a plats till 20:e plats bland 26 länder. Vi passerar endast Ungern.”

Inventeringarna är alltså så dåliga att SNF, SRF och WWF utan att blinka kan tänka sig en halvering av vargsiffrorna. Varför väljer de just en halvering? En rovdjursansvarig på en länsstyrelse som besökte Rumänien förra året tyckte att man borde ta bort en nolla! Är det han som har rätt?

Kartbilden här under är framtagen av LCIE. (Lägg märke till Sveriges nitiska redovisning av vargstammens spridning och jämför med Finlands, en brist som jag framfört.) Bilden visar vargens utbredning i Europa. I Rumänien finns rovdjuren framför allt i Karpaterna på en yta som jag av kartbilden uppskattar till att vara ungefär lika stor som Mellansverige. På den ytan skall det inte bara finnas 3000 vargar utan även 5000 björnar och 2000 lodjur!

Om jag tillåter mig att föra över svensk predationsdata och, på samma sätt som SNF, SRF och WWF, struntar i biologiska, kulturella, klimatiska och andra skillnader mellan Rumänien och Sverige skulle dessa rovdjur behöva äta en hel del. 2000 lodjur skulle käka 100 000 mindre klövvilt. Vargen skulle stoppa i sig motsvarande 72 000 större klövvilt och björnarna ca 1500 större klövvilt. Den som orkar fortsätta kan ju räkna ut hur stora klövviltstammar som då behövs på en yta som motsvarar Mellansverige, för att enbart föda rovdjuren. Jag slutar här, jag tror att budskapet går fram.

Att vi har olika uppfattning om hur många vargar som är lämpligt i Sverige framgår av debatten. Före rovdjurspropositionen drev organisationerna linjen att det krävdes många vargar för att de var inavlade. Det spåret har man nästan helt lämnat nu när regeringen kan tänka sig att flytta vargar för att lösa den genetiska situationen. Nu skall Sverige istället vara bäst i klassen, d v s avancera i en täthetsliga för varg. Förutom de rena bristerna i jämförelserna som jag påpekat, leder den typen av argumentation ofrånkomligt till en meningslös debatt om statistik. I Sverige skall vi istället diskutera svenska förhållanden och påverkan på människor i Sverige. Att det finns länder, som Rumänien, där människor fortfarande lever med arvet av en galen diktator, kan inte vara vägledande för svensk rovdjursförvaltning.

Miljö- och jordbruksutskottet justerade i dag rovdjurspropostionen och den kommer troligen att debatteras i kammaren den 21 oktober. Voteringen kan komma att genomföras redan samma dag. Det innebär beslut om ett större regionalt självbestämmande där många intressen tillsammans skall finna konstruktiva lösningar på komplexa problem. Om det skall lyckas måste diskussionen bli betydligt mera nyanserad än den som förs idag mellan O-visionärerna och de som vill mångdubbla vargstammen. Det är lika osannolikt att riksdagen någonsin kommer att besluta om noll vargar som att den kommer att besluta om ett flera tusen vargar.

 

Vargutbredning.jpg

Källa: LCIE

 I ett gemensamt pressmeddelande skriver WWF,SNF och SRF att ”- Det skulle vara pinsamt om riksdagen beslutar om storskalig jakt på akut hotade vargar samma halvår som Sverige är ordförande i EU, särskilt eftersom frågan om att värna biologisk mångfald står högt på EU:s dagordning.”

De ”tres gäng” har den senaste tiden bombarderat media med pressmeddelanden i syfte att försöka påverka riksdagen att inte anta den liggande rovdjurspropositionen. Men det här pressmeddelandet tar nog priset! Pinsammare får man leta efter. Huvudnumret är de menar att Sverige har en lägre vargtäthet än nästan alla europeiska länder. Sverige ligger först på 21:a plats bland Erupoas 26 länder. Men hallå, det finns till att börja med 44 länder i Europa! Vart tog t ex Danmark vägen.

Men det allvarligaste är att de i sin ambition att försöka lobba för sin sak, helt glömmer att vara källkritiska. De hänvisar till en fem år gammal rapport från LCIE (forskargrupp under EU kommissionen) där vargsituationen redovisas. Siffrorna i sig om antalet vargar finns i rapporten, men de utelämnar rapportens viktigaste kommentar. ”The quality of data available on wolf numbers and distributions varies widely throughout Europe, from those where virtually each individual is identified to others where expert assessment is the only available way to approximate wolf status. Reducing this gap in data quality should be addressed. This is especially important because it is often the countries with most wolves that have the worst data.”

Författarna anger alltså tydligt att de länder som redovisar flest vargar har det sämsta inventeringsunderlaget. Man måste vara extremt naiv eller direkt försåtlig i sitt agerande för att använda data på det sätt som ”de tres gäng” gör. Jag kan bara se utspelet som ren desperation över att deras värderingar inte längre är allenarådande i debatten. Äntligen får de människor som skall leva med rovdjuren i sin vardag komma till tals.

De tre glömmer också att nämna att EU kommissionen antagit nya riktlinjer som utarbetats av just LCIE. Jag avslutar med att citera den ansvariga tjänstemannen för rovdjursfrågorna inom EU.  Jag deltog själv vid mötet i Slovenien där EUs nya riktlinjer slutbehandlades. Han sa så här med anledning av de nya riktlinjerna, ”- Stadsbornas romantiserade bild av rovdjuren kan inte vara vägledande för rovdjurspolitiken, vi måste ta större hänsyn till de människor som skall leva med dem”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Varglöpa.jpg

Vargobs.se meddelade häromdagen att man nu kommit igång med insamlingen av vargspillning för DNA undersökning. Samtidigt meddelade Guttke, ansvarig för sidan, att man inte har för avsikt att samarbeta med Grimsös vargforskare. Bakgrunden till att Vargobs.se överhuvudtaget startat projektet är den misstro som finns mot de officiella siffrorna över framför allt vargstammens storlek. – Vi kan inte samarbeta med statens forskare. Det är ju deras inventeringar vi ifrågasätter och då är samarbete omöjligt, säger Guttke till Jakt o Jägare.

Vargobs.se var från början en mycket bra idé. Tanken som jag uppfattade det var att det skulle vara en sida av jägare, för jägare. Grundidén, att ge jagande med hund möjlighet att varna varandra på ett enkelt sätt när vargarna visar sig är självklart bra. Även Svenska Jägareförbundet hade kontakt med Guttke för ett samarbete i syfte att minska riskerna för vargangrepp på hundar. I diskussionerna framförde Guttke att han inte ville att sidan skulle bli ett forum där rovdjurspolitiken diskuterades. Vargobs.se valde dock en annan samarbetspartner och principen om att inte driva rovdjurspolitik tycks ha lämnats helt. Det har jag egentligen inga synpunkter på, det är hans idé som han utvecklar som han själv vill.

Nu skall Vargobs.se alltså starta en egen inventering, utan samarbete med Grimsö eller länsstyrelserna. Inventeringen kommer alltså att konkurrera med den som länsstyrelserna genomför, spår och spillning som annars kommit länsstyrelserna till del försvinner. Är det verkligen en bra idé? Nej, jag menar att det är bland det dummaste påhitt som någon kommit med på länge! Den inventering som Vargobs.se presenterar kommer inte att vara värt någonting, såvida den inte kommer fram till samma antal vargar som länsstyrelserna, Viltskadecenter och Naturvårdsverket. Alla andra resultat kommer att kastas i soptunnan av det officiella Sverige.

Jag är själv ofta varit kritisk mot länsstyrelsers inventeringar och även varit kritisk till de officiella siffrorna som ibland har varit direkt felaktiga. Idogt arbete har dock gjort att det är bättre idag. Förbättringarna har kommit av samarbete med myndigheterna, forskarna och faktabaserad kritik.

Allt tyder på att vi i vinter skall få jaga varg på licens, diskussioner om lämplig avskjutning, jaktformer, jakttider, jaktområden och vem som skall få jaga har redan inletts för att allt skall vara klart om riksdagen beslutar om vargjakt. Förslaget är att vargstammen skall frysas på maximalt 210 vargar. Alla vargar därutöver skall alltså skjutas i vinter (efter att annan dödlighet räknats bort).

Vargobs.se riskerar med sin ”konkurrerande” inventering att äventyra delar av den jakten! Ingen kommer att överhuvudtaget bry sig om deras resultat. Det enda vettiga vore istället att alla jägare satsade alla resurser på att samarbeta med länsstyrelsernas personal och verkligen se till att varje varg hittas och att de kommer med i statistiken. Den som misstro länsstyrelsens personal kan ju alltid be om att få åka med dem ut i fällt när de kollar spårrapporter. Bara så kan vi bli eniga och nå framgång. Egna inventeringar som de som Vargobs.se startat och som även förekommer i delar av Dalarna är kontraproduktiva.

Lite krasst kan man säga att varje varg som hittas över de 210 skall skjutas, men bara om de kan bekräftas av myndigheterna! ”Samarbete för vargjakt” är den väg Svenska Jägareförbundet valt.

_IGP4658.JPG

Vy från ovan

Nej, vi får hoppas att den aviserade vargjakten i Sverige inte kommer att ske från flyg i vinter. Den skall utföras av vanliga jägare, med traditionella jaktformer.

Rubriken handlar istället om den vargdecimering som sker i delar av Alaska. En kollega i Norge fick förra året ett fantastiskt jobb i Fairbanks på Fish and game. Jag hade förmånen att besöka honom förra hösten för att studera älg-varg förvaltningen där. Under mina två veckor fick jag följa med personalen ut i fält för att pejla älgar och arbeta på en Check Station. Alla som åker in och ut ur ett jaktområde måste anmäla sig där. Jakttillståndet kontrolleras när de åker in i området och de skall visa upp det som fällts på hemvägen.

Signaturen ”Kerstin” bad mig för en tid sedan att redovisa varifrån jag fått uppgifterna att man jagar varg från flyg för att underlätta ursprungsbefolkningens försörjning. Igår hittade jag en artikel som bekräftade just det jag skrev om för en tid sedan. Flygplansjakten på varg kombinerat med omfattande jakt med snara på svartbjörn har lett till att klövviltstammarna ökar kraftigt. Målet har varit att tredubbla stammen i några områden.

Som alltid när det gäller rovdjur protesterar vissa grupper mot jakten. De menar att det egentligen handlar om att skapa turistjakt som genererar pengar, inte om att värna ursprungsbefolkningen. Säkert kan man i vissa områden dra fördel av den ökade älgstammen och sälja jakt. Men eftersom jag hade förmånen att besöka just ett av de omskrivna områdena, McGrath, kan jag bekräfta vilket lyft den ökade älgtillgången var för byns invånare. För de flesta säger McGrath ingenting, därför skall jag försöka beskriva byn. Det finns 700 åretruntboende där. Det finns inga vägar till eller från byn, bara vägar runt omkring. All transport därifrån måste ske med flyg eller båt, närmaste väg finns ca 25 mil bort! Elektricitet får man via ett stort dieselkraftverk mitt i byn. Det finns en affär och två pubbar i byn. Huvuddelen av invånarna är indianer utan möjlighet till ett välavlönat arbete. Säkert tillhör de flesta den grupp som går under benämningen, fattiga i USA.

_IGP4735.JPG

Centrum McGrath

_IGP4717.JPG

Totempåle?

Jag anlände en dryg vecka in i jaktsäsongen så många hade redan fällt ”sin” älg. Alla indianer har nämligen ett personligt tillstånd att fälla en älg (tjur). Peter, en indian, bjöd mig och Mark (fish and game) på bastu. I stort sett hela kvällen berättade han om hur lycklig alla i byn var över att predator kontrollen gjort det möjligt för dem att skjuta sig en älg igen. Eftersom det bara finns vägar inne i själva byn måste all transport till och från jakten ske med båt. Dessutom har bensinpriserna stigit så kraftigt att många indianer har svårt att köpa den. Alltså blir det inte tal om några vidlyftiga jaktresor, miltals från byn. Att skjuta en älg bakom den första älvkröken är perfekt! I syfte att förhindra att älgjakten skulle utvecklas till ren turistjakt måste det ena hornet, i flera jaktområden, sågas av på mitten direkt efter att tjuren fällts!

_IGP4846.JPG

Troféjägarens mardröm

Många i Sverige har en romantisk bild av naturen. Naturen klarar sig bäst själv! ”Vargen skall återta sin ekologiska roll” upprepas sen en tid som ett mantra av vargkramarna. Alaskas vildmark ses som det goda exemplet. Det sägs också ofta att vi i Sverige har bland världens tätaste älgstam. Det är både rätt och fel. Rätt om man slår ut alla älgar på hela ytan. Fel om man tar bort improduktiva marker där älgen helt enkelt inte kan leva. Det som förvånade mig var hur mycket älg det fanns i de olika områdena som jag var i. Koyukuk området som jag också besökte påminde om 80-talet här hemma. Jag lockade in 13 älgar på bara några timmar. Rovdjuren gör dock att stammen inte avkastar just något, eftersom tillväxten är mycket låg.

Jag skall erkänna att det var en fantastik känsla att få uppleva Alaskas enorma orörda vildmark. Att vandra längs flodbanken bland mängder med spår efter älgar, vargar, järvar, svartbjörn och grissly är en häftig känsla. Att de andra tvingade mig att som ”Clintan” bära med mig en 44 magnum varje gång jag gick ut ensam för att fotografera gjorde medvetenheten om vildmark än mer konkret. En nästan ännu större upplevelse var att flyga på låg höjd med ett tvåsitsigt flygplan i timmar utan att se ett enda tecken på mänskligt liv, bara orörd natur och många älgar och björnar. Men frågan är, skulle jag vilja ha det så här hemma? Nej, absolut inte. Grunden för vårt samhälle är att vi nyttjar naturresurserna för vårt eget bästa. Alaska är fantastiskt, men knappast ett ställe jag skulle välja att bo på.

Intressant är också att man i Alaska diskuterar den Skandinaviska älgförvaltningsmodellen. Men en sak är säker, de kan inte förvalta älgstammen som vi gör. Endast fem procent av Alaska är tillgängligt från väg. I Sverige är nästan allt tillgängligt. Men i mindre områden, som McGrath kan man säkert börja närma sig vår förvaltning, men då måste man fortsätta att hålla nere rovdjurstammarna. Valet står som jag skrivit fler gånger förut, mellan att vara betraktare eller brukare av naturens resurser.  

Det är intressant hur vissa saker nästan är omöjliga att ändra på i människors medvetande! Nu senast några olika uppgifter om hundens ursprung och om hunden verkligen är en tam varg eller inte. Det finns ingenting som tyder på att människan har tämjt det som vi i vardagligt tal kallar vargar, alltså den nordliga skogsvargen. Däremot har olika former av vildhundar troligen sökt sig till människan redan för många tusen år sedan för att leva av matavfall och kanske införlivats i stammen som kombinerad vakt och vandrande födoresurs. De första mosshundarna i Sverige är förvillande lika gråhunden och är inte alls en nordlig varg och de är runt 10 000 år sedan! Nu säger forskare ur olika forskningsgrenar att vargen och hunden borde räknas som olika arter. Trots det vill man lägga in små kommentarer om att skillanden mellan varg och hund troligen har skett via avel och hunden ”på vägen” har tappat bort sitt vargursprung. Det troligaste scenariot är ju att hunden aldrig har varit en varg utan just en hund fast i vilt tillstånd. Men kanske tappar hundägandet lite av sin dragningskraft om vi inte går omkring till vardags med ”tama vargar” i stil med fantomen!? Kanske är den ibland hätska debatt som förs om vargen i det vilda egentligen ett försvar för de egna hundarna? Tänk om vargen inte alls är hundens urfader, då tappar debatten fotfästet och vargen blir som vilket vilt djur som helst! Det intressanta med det här är att inte ens jägarna riktigt vill ta till sig det här med att hunden aldrig har varit varg. Kanske är det av samma anledning, det är häftigare att ha en tam varg än något som aldrig har varit annat än en hund? Vill man sen kalla alla vilda hunddjur för vargar så hamnar saken i ett annat läge. Ännu har jag inte sett vilken vargart/hunddjursart som man anser att kineserna tämjde för 15 000 år sedan men om det inte var vår nordliga varg så är informationen förvillande eftersom alla i vardagslivet förknippar ordet varg med vår nordliga skogsvarg. Låt alltså hunden vara hund och vargen varg i fortsättningen! För er som fortfarande är skeptiska till det här med varg/hund vill jag passa en tanke ni kan fundera över. Vargen är bland det vanligaste och mest spridda djuret på det norra halvklotet och i detta område har det funnits naturfolk under tusentals år. Varför finns det då ingenstans några belägg för att människan har hållit tama vargar? varför skulle det bara ha hänt en gång för 15 000 år sedan i Kina och sedan aldrig mer någonstans? Är det inte troligare att de vildhundar som finns i Asien har införlivats med människan?  Vilket är rimligast från en logisk synvinkel om den känslosamma delen att man vill ha en ”tam varg” i hemmet är bortskalad?

Igår uppvaktade jag tillsammans med riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen miljö- och jordbruksutskottet inför riksdagsbeslutet om en ny rovdjurspolitik. Vi framförde vikten av att ta hänsyn till våra och andra landsbygdsbors intressen. Vi poängterade att vi inte ställer oss bakom inplantering av varg och att vi anser att flyttning inom landet endast bör ske om den naturliga invandringen visar sig bli otillräcklig. I det sammanhanget framförde vi att det vore synnerligen olyckligt om ”flyttade” vargar skulle få ett allt för stort skydd, det kommer ”mottagarna” aldrig att acceptera. Skyddsjakt skall alltid vara möjligt, oavsett det är ”värdefulla” vargar eller inavlade sådana. Vi var också tydliga med att vargjakten i vinter verkligen måste få en sådan amfattning att den verkligen ”fryser” vargstammen på maximalt 210 vargar.

Som avslutning ställde utskottet några frågor bl a om jakt på just de värdefulla vargarna och om gynnsam bevarandestatus. Eftersom det är frågor som jag verkligen fördjupat mig i var det inte svårt att förklara att det inte alls krävs så många vargar som t ex SNF och SRF säger för att uppnå gynnsam bevarandestatus. En fråga var speciellt intressant. Utskottet sa att SNF, SRF och WWF (någon av dem eller alla?) hade sagt att endast 0,1 procent av befolkningen var negativa till varg, nämligen jägarna. Tillsammans med de fem andra organisationerna som vi samarbetat med på senare tid har vi mer än 700 000 medlemmar. Hur det kan bli 0,1 procent av befolkningen förstår inte jag. Samtidigt hade ” de tres gäng” framfört att det finns ett brett stöd för rovdjur i Sverige. De försöker göra det till en fråga om rovdjurens existensberättigande eller inte. Men det är ju inte det frågan handlar om, det handlar om ”hur många” rovdjur vi kan ha utan att äventyra jägarnas, rennäringen och lantbrukarnas intressen. Givetvis finns det även andra grupper som påverkas negativt av rovdjursförekomsten.

SRF framför allt oftare att vi i Jägareförbundet får miljoner i skattepengar, det är inte sant. Vi får del av de pengar från viltvårdsfonden, som jägarna ensamma betalar till. SRF får också årliga bidrag, rena skattepengar. Jag återkommer i ett nytt inlägg med hur många kronor de får per medlem, jämfört med våra 190 000 medlemmar, när jag fått fram siffrorna.

På björnpass

I helgen samlades Svenska Jägareförbundets rovdjursråd för sammanträde och björnjakt. Första kvällen presenterade Nordiska Plotthundsklubben sin verksamhet och berättade om plotthundens historia, både i USA och i Sverige. Jörgen Korpelainen och Anders Bodin berättade om plottens sätt att jaga och om den debatt som drog ingång förra året om jakt på björn med flera hundar. Föga anade vi då vilken uppvisning vi skulle få redan dagen därpå!

Mindre än en halvtimme efter att vi ställt ut i första såten rapporterade en av skyttarna att han såg en, möjligen två lika stora björnar som gick in i såten. Avståndet var långt.
En av hundförarna gick snabbt till inspåret och släppte sin jämthund ungefär en halvtimma senare. Hunden tog an spåret men följde det inte någon längre bit, det fanns kanske färskare spår efter älg i området. Så vi bestämde oss för att ringa till Jörgen och be honom komma med sina plottar. Nästan tre timmar efter den första observationen släpptes två hundar. De sågs ivrigt följa spåret ut ur såten. Vi bestämde därför oss för att byta pass, hundarna hade ännu inte kommit ikapp björnen. Jag fick via radion besked om att förflytta mig till pass 26A. Jag hann inte dit!
Redan halvvägs in till passet hörde jag gångståndet närma sig och eftersom inga andra skyttar fanns i närheten kunde jag ladda och försöka genskjuta björnen. Problemet, som så ofta, var att det var mycket tät skog. Jag hittade en liten öppning, fyra ggr tjugo meter. Där stannade jag, hundarna och björnen var nu helt nära. Nästan direkt såg jag något mörkt röra sig i öppningens bortre ända. Kanske 30 sekunder senare kliver en ljus vuxen björn ut i öppningen knappt 20 meter från mig, med bredsida mot mig. Perfekt läge, även om avståndet var i kortaste laget för att jag som nybörjare som björnjägare skulle tycka att det var optimalt.

Nu stod jag plötsligt i just den situation som jag skrev om före jakten. Var björnen ensam? Vad var det första jag såg? En unge eller ”den andra vuxna björnen”? Var det verkligen två ”lika stora björnar” eller bara en stor? Många tankar hinner fara genom huvudet på några sekunder. Att jag dessutom tituleras ”Jägareförbundet rovdjursexpert” gjorde valet mellan att skjuta och inte skjuta ganska enkelt. Jag avstod från skott. Sen fortsatte ett fascinerande skådespel inom 30 meter i närmare 5 minuter. Björnen exploderade i attacker mot hundarna flera gånger, jag insåg att marginalerna om den anfaller efter ett dåligt första skott, inte är stora. Redan efter ett par minuter var jag tämligen säker, den är ensam! Men jag fick inget mer skottillfälle. En lite mer erfaren björnjägare hade kanske tagit de där sista metrarna för att få ett nytt läge, men jag lätt bli. Men tänk om jag inte sett ”något mörkt” och jag skjutit efter 5 minuter och det sedan visat sig att det trots allt var en ungbjörn med. Är fängelse då lämpligt ett straff?

Efter det arbetade hundarna på ett fantastiskt sätt med björnen, för den var ensam. Den som säger att plotthundar hetsar björnen, vet inte vad han talar om. Jag gavs möjligheten att fortsätta att följa stånden/gångståndet hela tiden. När jag gick i snabb takt höll jag samma takt som björnen, när jag sprang tog jag in på den. Det var inte en tillstymmelse till hetsjakt!

Sju av 10 jägare såg björnen, men ingen kom till skott. Det var björn i rörelse på för långt håll, löpande björn i stamskog eller hundar i vägen. Visst hade det varit roligt att få avsluta med en fälld björn, men ingen var ändå speciellt besviken efteråt. Vi tackar Jörgen och Tommy för en hunduppvisning i världsklass!

Efter jakten återgick vi till teorin igen. Vi förberedde uppvaktningen av Miljö- och jordbruksutskottet som var i måndags och diskuterade formerna för den vargjakt som skall bli av i vinter.

Kommande helg skall jag jaga björn, förutsatt att det finns djur kvar på tilldelningen. Kommer det att sluta med att jag hamnar i fängelse? Frågan är inte helt irrelevant. Förra året råkade två jägare av misstag skjuta en björnhona och hennes unge. Nu skall en åklagare pröva fallet i domstol, det kan enligt honom bli fråga om grovt jaktbrott. Fälls männen för grovt jaktbrott är minimistraffet 6 månaders fängelse.

Självklart skall uppsåtliga jaktbrott prövas av domstol, oavsett det avser rovdjur, klövvilt eller något annat vilt. Det vill alla jägare. Även den som av oaktsamhet fäller ett djur som inte är lovligt bör riskera påföljd. Den jägare som sköt en älgkalv på vildsvinsåtel för en tid sedan accepterar säkert någon påföljd, t ex böter. Men inte skall han sitta i fängelse! Det skall inte björnskyttarna heller. Att samhället överhuvudtaget ens överväger något så absurt är skrämmande.

De senaste åren har björntilldelningarna ökat för varje år. Även björnstammen har ökat till nivåer som ingen ens kunnat drömma om bara för ett tiotal år sedan. Stammen ligger idag tre gånger över den beslutade miniminivån. De två jägarna jagade på lovlig tid, björn fanns kvar på tilldelningen och de hade jakträtt där de jagade. De anmälde sig själva till polisen när de upptäckte vad som skett. Deras ”misstag” var att de bara såg en björn, inte två. För det tycker åklagaren att de bör sättas i fängelse.

Det är inte rimligt! BRÅ kommenterade i sin rapport om den illegala jakten det faktum att ”fel” personer hamnade i fängelse med att säga att ”det är bara biskoparna som har ett lika kort straffregister som de personer som samhället klarar att sätta i fängelse. De som förtjänar det slipper undan”. Jag hoppas verkligen att åklagarens beslut att åtala männen inte kommer av frustration över att inte kunna åtala ”verkliga tjuvjägare”.

Det är ingen hemlighet att båda jägarna som nu skall ställas inför rätta är synnerligen välutbildade jägare, båda har jakt och/eller vilt som yrke. Den ena är kollega till mig och den andra är flitigt engagerad i rovdjursforskningen. Det visar att alla kan göra misstag.

Åklagaren motiverar sitt beslut med att björnen är ett skyddat vilt och att det per automatik blir fråga om grovt jaktbrott.

I rovdjursutredningen påpekade jag det orimliga i detta. Än så länge utan att få gehör. Men kanske det är fler som vaknar när man ser konsekvensen av regelverket. Ett litet misstag eller en olycklig omständighet, t ex några täta granar i en snabb jaktsituation på en lovlig art kan vara skillnaden mellan jaktlycka och fängelse. Är det så vi skall ha det i Sverige?

Björn

Jag hade förmånen att sitta med i rovdjursutredningen som representant för jägarkåren. Även den ideella naturvården hade en representant som hämtades från Svenska Rovdjursföreningen (SRF). Under hela utredningstiden upprepade representanten, som ett mantra, att vargarna är utrotningshotade eftersom de är så starkt inavlade. ”De kommer att dö ut om de inte blir minst 500-1000 stycken”. I det slutliga betänkandet skrevs ett särskilt yttrande som i huvudsak gick ut på samma sak. Vargarna måste bli fler eftersom stammen har en allvarlig genetisk situation.  

Häromdagen fick jag se deras ”aktionsbrev” mot regeringens proposition om en ny rovdjurspolitik. Där finns inte en enda rad om inavel eller den genetiska situationen! Nu har SRF helt bytt argument. Nu behövs fler vargar för att de skall kunna återta sin ekologiska roll.

När vi tillsammans med fem andra organisationer skickade en skrivelse till regeringen om flyttning av varg i syfte att lösa den genetiska situationen, sopade vi samtidigt bort SRFs viktigaste argument. Så länge vi inte kunde presentera en lösning på inavelsproblemet hade SRF trumfkort på hand. De hade nämligen forskarna på sin sida, vi riskerade att inte nå gynnsam bevarandestatus. Men med flyttningen kommer den genetiska situationen snabbt att förbättras och vi kommer också att nå gynnsam bevarandestatus, vilket är vårt internationella åtagande. Därav SRFs lappkast!

SRFs huvudmål har hela tiden varit många vargar, utan hänsyn till de människor som lever med problemen. Numera heter det att vargen skall återta sin ekologiska roll. I klartext innebär det att SRF tycker att det är bättre att älgstammen blir uppäten av vargar och asätare än att vi människor förvaltar den genom jakt. Självklart står det SRF fritt att ha den uppfattningen. Men att bara tycka att det är häftigt med många vargar är knappast ett argument som EU kommissionen fäster någon större vikt vid. Regeringens föreslagna rovdjurspolitik uppfyller nämligen våra internationella åtaganden och EUs nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen. Den tar också hänsyn till andra EU direktiv och internationella åtaganden som värnar enskilda människors rätt och behov.

Räkna alltså med licensjakt på varg i vinter!

 

I mitt förra inlägg ”Vargen är en varg” tog jag upp frågan om hur en hittat dött hunddjur kan blåsas upp som misstänkt grovt jaktbrott på varg. Idag kom facit! Vargen var en räv. Om det skulle man kunna raljera ordentligt. Jag undviker det. Alla kan göra misstag. Det är heller inte första gången det händer. Synobsar av varg visar sig vara rävar och en jägare sköt t o m en stor vuxen varg på rävåtel i tron att det var en räv. Dött lodjur visar sig vara tamkatt, osv.

Däremot finns det anledning att raljera med alla som älskar att använda varje tillfälle att misskreditera andra. I många av de uttalanden som gjordes i samband med fyndet av ”hunddjuret” verkar syftet ha varit att kasta misstankar mot en viss intressegrupp. Vilken får ni själva lista ut.

Men den typen av uttalanden slår enbart tillbaka på dem som uttalat dem. Inte nödvändigtvis direkt i forma av medial kritik, men dessa personers trovärdighet kommer för lång tid framöver att vara naggad i kanten. Jag undrar, måste det råda ständigt krigstillstånd mellan olika intressen i vargfrågan? Är vargen verkligen så märkvärdig att den förtjänar att göra människor till ovänner för alltid?

Varg eller räv?