Igår uppvaktade jag tillsammans med riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen miljö- och jordbruksutskottet inför riksdagsbeslutet om en ny rovdjurspolitik. Vi framförde vikten av att ta hänsyn till våra och andra landsbygdsbors intressen. Vi poängterade att vi inte ställer oss bakom inplantering av varg och att vi anser att flyttning inom landet endast bör ske om den naturliga invandringen visar sig bli otillräcklig. I det sammanhanget framförde vi att det vore synnerligen olyckligt om ”flyttade” vargar skulle få ett allt för stort skydd, det kommer ”mottagarna” aldrig att acceptera. Skyddsjakt skall alltid vara möjligt, oavsett det är ”värdefulla” vargar eller inavlade sådana. Vi var också tydliga med att vargjakten i vinter verkligen måste få en sådan amfattning att den verkligen ”fryser” vargstammen på maximalt 210 vargar.

Som avslutning ställde utskottet några frågor bl a om jakt på just de värdefulla vargarna och om gynnsam bevarandestatus. Eftersom det är frågor som jag verkligen fördjupat mig i var det inte svårt att förklara att det inte alls krävs så många vargar som t ex SNF och SRF säger för att uppnå gynnsam bevarandestatus. En fråga var speciellt intressant. Utskottet sa att SNF, SRF och WWF (någon av dem eller alla?) hade sagt att endast 0,1 procent av befolkningen var negativa till varg, nämligen jägarna. Tillsammans med de fem andra organisationerna som vi samarbetat med på senare tid har vi mer än 700 000 medlemmar. Hur det kan bli 0,1 procent av befolkningen förstår inte jag. Samtidigt hade ” de tres gäng” framfört att det finns ett brett stöd för rovdjur i Sverige. De försöker göra det till en fråga om rovdjurens existensberättigande eller inte. Men det är ju inte det frågan handlar om, det handlar om ”hur många” rovdjur vi kan ha utan att äventyra jägarnas, rennäringen och lantbrukarnas intressen. Givetvis finns det även andra grupper som påverkas negativt av rovdjursförekomsten.

SRF framför allt oftare att vi i Jägareförbundet får miljoner i skattepengar, det är inte sant. Vi får del av de pengar från viltvårdsfonden, som jägarna ensamma betalar till. SRF får också årliga bidrag, rena skattepengar. Jag återkommer i ett nytt inlägg med hur många kronor de får per medlem, jämfört med våra 190 000 medlemmar, när jag fått fram siffrorna.

I mitt förra inlägg ”Vargen är en varg” tog jag upp frågan om hur en hittat dött hunddjur kan blåsas upp som misstänkt grovt jaktbrott på varg. Idag kom facit! Vargen var en räv. Om det skulle man kunna raljera ordentligt. Jag undviker det. Alla kan göra misstag. Det är heller inte första gången det händer. Synobsar av varg visar sig vara rävar och en jägare sköt t o m en stor vuxen varg på rävåtel i tron att det var en räv. Dött lodjur visar sig vara tamkatt, osv.

Däremot finns det anledning att raljera med alla som älskar att använda varje tillfälle att misskreditera andra. I många av de uttalanden som gjordes i samband med fyndet av ”hunddjuret” verkar syftet ha varit att kasta misstankar mot en viss intressegrupp. Vilken får ni själva lista ut.

Men den typen av uttalanden slår enbart tillbaka på dem som uttalat dem. Inte nödvändigtvis direkt i forma av medial kritik, men dessa personers trovärdighet kommer för lång tid framöver att vara naggad i kanten. Jag undrar, måste det råda ständigt krigstillstånd mellan olika intressen i vargfrågan? Är vargen verkligen så märkvärdig att den förtjänar att göra människor till ovänner för alltid?

Vissa dagar känner man sig på bettet, andra dagar är som idag….. Jag var nere i Sikfors och pratade björn och björnjakt och sköt på björnfigurer under gårdagen. Som vanligt roligt att prata med folk som är intresserade av vad man säger! Men idag känner jag mig betydligt segare och det kan nog vara en reaktion på just det jag nämnde! Sitter och läser igenom förslaget från länsstyrelsen i Norrbotten vad gäller höstens björnjakt. Till stora delar är väl förslaget inte så tokigt, men man undrar lite varför Jägareförbundets förslag ändå får ett mycket måttligt genomslag när det stöttas av både viltvårdsnämnd och rovdjursgrupp. Att Länsstyrelsen vill jaga björn själv på våren istället för att öppna upp en jakttid för jägarna under april/maj kan man naturligtvis ha delade uppfattningar om vem som har rätt. Men diskussionen om åteljakt är för mig fullkomligt obegriplig! Reglerna att inte få jaga vid åtel skapar en hel del gråzoner och direkta förbud, men gör ingen nytta på något sätt! Man vill undvika att björnar lär sig att människolukt innebär mat säger man. Hur många komposttunnor står utmed vägarna? Hur många rävåtlar läggs ut? Hur många älgar tas ur ute i skogen under jakten? Hur mycket reser från älgslakterier grävs ner i skogarna? Allt detta är björnmat som det finns människovittring kring, men de björnar som blir oskygga vid dessa ”åtlar” får alltså under inga omständigheter skjutas – ja, om de inte blir så oskygga att polisen tar beslutet. var finns logiken? Kanske är det den här typen av argument och läsande som gör att huvudet känns tungt idag??

 Igår träffade jag miljöminister Andreas Carlgren, tillsammans med Torsten Mörner. Med på mötet var ”de som vill skjuta lite mer och de som vill skjuta lite mindre” som Carlgren uttryckte det. Det vill säga båda markägare, jägare, djurägare och naturvårdssidan.

Carlgren ambition var tydlig, han ville att de två sidorna skulle försöka närma sig varandra. Han berömde också vår gemensamma skrivelse om flyttning av varg. Det var uppenbart att Carlgren anser att skrivelsen underlättar det fortsatta arbetet med att skriva en proposition. Vi visar vilja att föra en konstruktiv dialog. SNF, Rovdjursföreningen och Svenskt Djurskydd som också var med fick inte samma positiva omdöme om sin skrivelse, som i stort gick ut på att vi hade fel. ”Älgen passar bäst som mat åt asätare”, som jag skrev i en tidigare blogg är en bra sammanfattning.

Om Carlgren innerst inne hade trott att det fanns någon vilja till kompromiss från de tre organisationerna som vill skjuta mindre, blev han nog besviken. I stort sett alla inlägg gick ut på att tala om hur lite problem det finns med stora rovdjur, att en licensjakt strider mot lagen och att vi som blivande ordförandeland i EU inte kan bedriva jakt på akut hotade arter. Det följdes upp med ett par inlägg om att naturen sköter sig bäst självt och att jakt är onödigt! WWF deltog också, men höll en något lägre profil.

Jag har nog skrivit det tre gånger tidigare i mina bloggar, det handlar om en enda sak. Skall vi vara betraktare eller brukar av naturresurserna. Nuvarande regering verkar tydligt på att naturens resurser skall brukas, inte bara skådas. Det är bra. Samma signaler kommer från Socialdemokraterna i rovdjurfrågan. Det borgar för en bred blocköverstigande uppgörelse, om propositionen blir bra.

Vårt arbete med att öppna den tidigare stängda vargjaktsdörren verkar ha lyckats. Carlgren var tydlig i sitt budskap, det blir licensjakt på varg! Så långt verkar det gå åt rätt håll. Vargar kommer också att flyttas i syfte att säkerställa den genetiska variationen. Men vad gäller lodjuren är jag fortfarande mera oroad. Överskuggar vargfrågan den lika viktiga frågan om hur många lodjur vi kan ha? Jag fick i varje fall god tid på mig att framföra våra synpunkter om att det nationella målet måste revideras.  

Tyvärr verkar det som om måldiskussionen kommer att flyttas till nya utvärderingar. Gynnsam bevarandestatus skall utredas för samtliga arter parallellt med utvärderingen av hur vargstammen utvecklas när jakt och flyttning påbörjats. I det arbetet skall alla de parter som fanns med på mötet ingå. Carlgren borde efter mötet inse svårigheterna i ett sådant arbetssätt. Risken är uppenbar att det istället kommer att handla om människans rätt att bruka naturen. Enligt min bestämda mening finns inget mera att utreda, sätt realistiska mål nu, så kan vi gemensamt ta ansvar för att de följs istället för ett evigt käbbel om att de inte fungerar.  

Slutintrycket från mötet är ändå positivt, men mycket återstår. Var säkra på att ”de som vill skjuta mindre” kommer att sätta in alla resurser för att nå just det målet.

Så var det då dags för lite vila. Välförtjänt eller inte får kanske andra bedömma… Det har i alla fall varit intensivt med viltvårdsområden, mårdhundar, älgar och björnar ett tag. Allt av detta drar naturligtvis med sig resor, något annat kan man ju inte räkna med häruppe i norr! Men nu tänker jag som sagt ägna mig åt att lyssna på alla fåglar som äntligen har kommit, kankse titta efter nån bäver och i övrigt ta det lugnt.

En sak som hände i veckan kan vara intressant för fler att fundera på! Det ringde en journalist (man blir alltid liiite avvaktande då!) och undrade vad vi tyckte om att tävla i jakt. Anledningen var en predatortävling i en jakttidning, alltså någon form av poängsystem med lotter beroende på vad och hur mycket av små rovdjur man hade lyckats fälla. Frågan är inte helt enkel – Att tävla i att döda låter inte så smakligt i mitt tycke, samtidigt som jag tycker att alla som lägger ner tid och energi på att jaga räv, grävling, kråkfågel, mink och annat (som mårdhund) ska ha en stor eloge för bra utfört viltvårdsarbete. Med en kamera och en mikrofon upp i ansiktet är det inte helt lätt att komma på saker att säga men jag tror ändå att jag fick fram det jag tänkte. Min egen slutsats är i alla fall att det är bra med premiering av de som jobbar med predatorjakt, men det är viktigt att de jägare som jagar små rovdjur har hög etik och jagar på ett sätt som man kan visa upp och vara stolt över. Jag hoppas att det är så det går till överallt……..!! Sen borde kanske räcka för jägaren att vinsten är bättre stammar av skogsfågel, hare och annat småvilt och inte nödvändigtvis en lott på en ryggsäck eller annan pryl, men det är en fördjupningsdiskussion! Ha nu en skön valborg och kolla igenom brasorna innan ni tänder så det inte lägger någon and på ägg därinne i riset!