Förra veckan lovade jag ”Palle” att ta upp några av hans frågor i min blogg. Hans huvudfråga var, hur vi och regeringen kan rättfärdiga jakt på en ”ytterst begränsad” vargpopulation”?
Rovdjursfrågan handlar i hög grad om vilket förhållningssätt vi skall ha till naturen. Jag har skrivit det flera gånger tidigare. Det handlar i grunden om att vara betraktare eller brukare av naturens resurser, även om det ena nödvändigtvis inte utesluter det andra. Vi jägare, tillsammans med många andra, vill bruka naturens resurser på ett sätt som gynnar vårt intresse. Givetvis innebär rovdjuren en komplikation för oss. De försvårar våra möjligheter att förvalta ”våra” viltstammar som vi vill.
På den andra sidan står de som tycker att naturen sköter sig bäst själv, utan inblandning av oss människor. Det är givetvis sant i en mening, men en fullständig utopi eftersom just brukande av naturen är grunden för vår existens. Vad skulle t ex alla människor i Stockholm leva av om inte landsbygden försåg dem med mat. Nästan all livsmedelsproduktion, vegetarisk som animalisk, innebär att man producerar något annat än vad naturen själv skulle ha valt, om den fick ”klara sig själv”. Vad som är rätt eller fel, dvs var på ”nyttjandeskalan” vi väljer att lägga oss, är alltså i den delen en fråga om livsåskådning. Ibland byggd på fakta, men lika ofta bygger den på okunskap.
Men vad som är rätt och fel i juridisk mening är något annat, även om också lagar byggs utifrån människors värderingar. Min uppfattning är klar, riksdagsbeslutet strider inte mot vår nationella lagstiftning och inte heller mot våra internationella åtaganden och EUs regelverk.
Jag skall kort och förenklat försöka förklara. Hoppas att ni orkar följa med, det är inte helt lätt.
Art- och habitatdirektivet reglerar vad vi får och inte får. Vargen är där strikt skyddad, vilket innebär att all jakt skall vara noga kontrollerad och att jakten inte får äventyra gynnsam bevarandestatus (GYBS) eller möjligheten att uppnå det för varg.
Vad är då gynnsam bevarandestatus? Det är inte ett kvantitativt begrepp, utan i mångt och mycket ett politiskt ställningstagande som bygger på beräkningar av minsta livskraftiga population och att det finns tillräckligt med livsutrymme för arten. Det senare är inget problem i Sverige. Art- och habitat direktivet ställer vidare några absoluta krav för att uppnå GYBS. Ett medlemsland får t ex inte gå under det antal vargar som landet hade vid EU inträdet. Vi hade ca 35 vargar 1 januari 1995. Nu räcker inte det, för att nå GYBS i vårt fall eftersom vi enligt direktivet också är skyldiga att ”ha högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. Det finns normer för hur man beräknar just utdöenderisken. En art som förekommer i ett så stort antal att beräkningar visar att stammen har mindre än 10 % risk för utdöende på 100 år anses livskraftig. Men för att nå GYBS skall man alltså ha högre ambitioner än så! Men det är inte forskarna, eller ens våra myndigheter som Artdatabanken, som skall sätta den nivån. Det är ett politiskt ställningstagande. Regeringen har därför aviserat att gränsen för GYBS för bla varg skall vara utvärderat senast 1 juli 2012.
Alla beräkningar hittills har visat att en stam på ca 100 vargar som tillväxer, oavsett tillväxttakt, har mindre än 10 % risk för utdöende om man bortser från de genetiska problemen. Problemet idag är att stammen är inavlad, vilket gör att samma beräkning hamnar på närmare 1000 djur, om inte stammen tillförs nya gener. 1-2 nya vargar per 5 års period är dock allt som krävs för att ”rädda” genetiken och för att stammen skall kunna hållas på den lägre nivån. Det var den insikten som låg till grund för Svenska Jägareförbundets och fem andra organisationers skrivelse om flyttning av varg och givetvis även riksdagens beslut om flyttning parallellt med att licensjakt inleds. Lite förenklat kan man alltså säga att alla mål för varg över de 100 är ett svenskt politiskt ställningstagande av EUs krav på ”högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. EU kvantifierar alltså inte GYBS, det gör vi i Sverige!
Svenska Jägareförbundet har sagt maximalt 200 vargar i Skandinavien varav högst 150 i Sverige. Även det uppfyller enligt vårt förmenande gynnsam bevarandestatus, förutsatt invandring.
Hoppas att Palle är nöjd med svaret, även om han har en annan uppfattning än jag om ”lämpligt” antal.

OBS! Diagrammet är gjort före årets föryngring, ”dagens stam” är större.