Jaktdemokrati

Per Gahrton gör sig i fredagens SvD till tolk för vad han kallar ”den tysta jägarmajoriteten”, och ondgör sig över att jägarkåren betraktas ”som ett kollektiv som kännetecknas av rabiat hat mot alla rovdjur.” Så långt är jag helt enig med Gahrton, men i nästa andetag begår han själv samma fel då han fördomsfullt hävdar att jägare som är för vargjakt ”hatar naturen” och ”ser den som sitt privata slakthus”.

Vidare betraktar Gahrton den nyligen avslutade vargjakten som en ”jaktanarki”. Man frågar sig nyfiket vad Gahrton grundar denna åsikt på? Beslutet om jakten är fattat i Sveriges Riksdag med stor majoritet. Enligt en Sifoundersökning som genomförts efter den första jakthelgen stöder även en majoritet av det svenska folket en vargjakt på den beslutade nivån. Svenska Jägareförbundet organiserar ungefär 75 % av jaktkortslösarna i Sverige, och är en förtroendemannastyrd organisation. Även vi står bakom vargjakten, vilket grundar sig på beslut fattade enligt representativ demokrati. Samtidigt som vi är för vargjakten, är vi dock också för en livskraftig vargstam. Precis som när det gäller jakt på exempelvis älg eller rådjur.

Enligt våra uppskattningar jagade ungefär 4500 jägare varg i fem län under ordnade former, vilket lett till att det skjutits 27 vargar. En finns kvar på tilldelningen; skjuts den också så landar vi på en avskjutning på 28 vargar. Det är i så fall förvisso en mer än tilldelningen, men att mindre överskjutningar kan ske är givet och något man tar hänsyn till vid tilldelningen. Det är mycket svårt att finna något i beslutsprocessen, eller genomförandet, som kan kategoriseras som anarki.

Årets jakt är nu i det närmaste avslutad, och det är dags att utvärdera den. Vår preliminära bedömning är att organisationen fungerat bra, men att risken för överskjutningar kan minskas ytterligare med ett bättre utbyggt system för att skicka uppdateringar på hur jakten fortgår per SMS. När det gäller skyttet tvingas vi däremot vara självkritiska; även om det inte finns några skadeskjutna vargar kvar i skogen, så måste vi bättra oss på den punkten.

Även om jag vänder mig mot de inledande delarna av Per Gahrtons debattinlägg, så delar jag till fullo hans syn på betydelsen av jakten som ett hållbart nyttjande av våra resurser och den biologiska mångfalden. Tillståndet för Sveriges jaktbara viltstammar vittnar också på ett utmärkt sätt om jägarkårens kunskap om hur man hållbart beskattar viltet. Ingen annan intressegrupp gör heller lika stora konkreta insatser för naturen som jägarna när det gäller att skapa variation i landskapet med hög biologisk mångfald. Målsättningarna inom modern viltvård är också i stor utsträckning de samma som inom den offentliga naturvården.

Debatten under de senaste veckorna har enligt min mening i alldeles för stor utsträckning kännetecknats av polarisering, osakliga generaliseringar och påhopp. Jag har själv varit naturintresserad så länge jag kan minnas, och är uppfostrad till att värna om naturen genom mina föräldrars försorg, Mulle osv. Säkert är det en viktig anledning till att jag utbildat mig till biolog, forskar inom ekologi, är ekologisk månskensbonde samt fiskar och jagar.

Jag jagar såväl älg, rådjur och vildsvin som räv. Jag hatar dem inte, och anser inte att de skall utrotas. Detsamma gäller vargen. Jag har sedan barnsben hoppats på livskraftiga stammar av alla våra stora rovdjur. Jag är väldigt trött på att bli sedd som varghatare, bara för att jag stöder en begränsad jakt på varg som en idag nödvändig, och senare naturlig, del i rovdjursförvaltningen. Varghatarna ÄR en liten minoritet inom jägarkåren. Vi som ser vargen som ett vilt som alla andra, och kan tänka oss en begränsad avskjutning redan nu, är det inte.

 

Finn tre fel!

Jag blir allt mer förvånad! Hur utbredd är okunskapen om varg?

Först hade jag tänkt låta bli, men så tänkte jag. Vi utlyser en tävling. Den som först kan hitta felen redan i frågeställningen, får den nya Viltvårdsboken av mig! Så skynda att svara! Jag är domare!!

1. En tjej, som om jag uppfattat det rätt står bakom nån manifestation mot vargjakt ringde oss igår.
Hon ställde frågan, ”kan ni inte mata de ensamma vargvalparna?”

2. Nästa fråga kom från en zoolog på en av våra djurparker.

”Hur klarar de ensamma valparna sig i kylan?”

3. Nästa fråga, eller rättare sagt påstående kom från Anders Bjärvall, tidigare ansvarig tjänsteman på naturvårdsverket.

”Det vi nyligen såg i Skånes djurpark, när ledarhonan sköts och resten av flocken blev så ohanterlig att ledningen för parken bedömde att alla måste avlivas, visar på föräldradjurens stora betydelse.”

Skynda att svara!

Drevet på oss som jagat varg har varit långt och hetsigt. Det har använts ett språkbruk och omdömen i media om jakten och jägarna som få, om ens någon, skulle våga använda mot andra grupper i samhället. Vargslakt, varghatande jägare, jävla mördare,vildvästernjakt, blodtörstiga jägare och jakten har t o m jämförts med napalmbombning av barn, det sistnämnda av en av Sveriges ledande samhällsdebattörer. Det är bara några av de omdömen som nu fällts om vanliga svenska män och kvinnor, som jagat med stöd av ett beslut som tagits av Sveriges Riksdag.

Det framställs som om det är en bullrig minoritet som vill jaga varg. Sanningen är att det är en tyst majoritet som vill att stammen förvaltas genom jakt. Den högljudda grupp som vill ha tusentals vargar har precis lika litet stöd som den andra högljudda gruppen som vill utrota den, visar Sifos senaste undersökning.

Svenska Jägareförbundets medlemmar tar, trots de påfrestningar som vargen innebär, ansvar för att vargstammen finns kvar i Sverige. Vi respekterar majoritetens vilja att vargen skall vara en del av svensk natur. Men vi förväntar oss samma respekt tillbaka. Våra intressen är full legitima. Mediedebatten den senaste vecka har på intet sätt varit objektiv, män och kvinnor som deltagit i vargjakten känner sig kränkta och många har dessutom fått ta emot mordhot, inte bara mot sig själv utan även mot sina familjer.

Min fråga, med anledning av repliken från SNF, SRF och WWF i Svenska Dagbladet idag är, vem granskar naturvårdens argument? Jag har ännu inte sett eller hört en enda journalist ifrågasätta det de framför.

Ställ gärna frågorna.

– Hur kommer det sig att exakt samma vargar som ni för bara några månader sedan framställde som gravt inavlade och sjuka, med akut risk att dö ut inom en snar framtid, numera framställs som friska och livskraftiga?

– Är verkligen påståendet att Sverige har en av de allra glesaste vargstammarna i Europa verkligen sant och är det överhuvudtaget relevant?

– Varför kallar ni de som vill jaga varg en högljudd minoritet, när såväl Sifo och SLU säger att det finns ett stort stöd för vargjakt?

– Är det verkligen sant att EU förbjuder jakt på en art som ännu inte har gynnsam bevarandestatus, när EG domstolens utslag i målet om den finska vargjakten säger något annat?

– Innebär omprövningen av den finska rovdjurspolitiken att man inte längre jagar varg i Finland?

Listan på frågor skulle kunna göras betydligt längre, men ovanstående frågor baseras på den replik de gemensamt skrivit. Jag hade kunnat ge svaren själv, men jag vill inte ta ifrån er journalister nöjet att undersöka saken själva.

Råbock.jpg

De senaste dagarna har en journalist på Aftonbladet ringt flera av oss på Jägareförbundet, hon är något på spåret.

Idag var det min tur att bli uppringd, tyvärr missade jag journalistens namn. Det var en miss, men jag var lite okoncentrerad eftersom jag höll på med vinterutfordring av rådjuren. Jag fick en bild på ett av dem, en liten spetsbock som ännu inte tappat det ena hornet. Jag blev inte riktigt klar över vad spåret var, journalistens alltså, inte bockens. Möjligen visste hon det inte själv ännu, eftersom frågorna till oss varierat kraftigt.

Vår informationschef fick frågan om vilken PR-byrå vi använder. Att vi inte har någon, hade hon svårt att tro på. ”PR byrån” består av infochefen, några förtroendevalda och några vanliga jaktvårdskonsulenter, även GS får vara med ibland. Sunt förnuft och kompetens i ämnet kanske rent av slår dyra PR byråer? När jag ändå funderar över det, är inte det enklaste PR tricket, att vara ärlig? Nu tror jag inte att det var den eventuella PR-byrån i sig som var det intressanta. Det var nog idén om att vi nog använder pengar från vårt allmänna uppdrag till lobbying och PR. Svaret är enkelt, självklart inte, vi har 195 000 medlemmar och två tredjedelar av budgeten kommer från egna medel. Vi må inte ha PR byrå, men korkade är vi inte!

Frågorna till mig själv var lite annorlunda. Eftersom vi i Svensk Jakt Nyheter redan öppet redovisat vårt arbete fram till vargjakten, fanns inte så mycket att fråga om. Men flera gånger försökte hon få mig att säga att Carlgren ”egentligen” inte vill ha vargjakt i vinter och att han ”egentligen” ville ha fler vargar. Lite smickrande är det att hon trodde att mina ingångar i miljödepartementet är så bra att jag vet vad miljöministern ”egentligen” tycker. Däremot avslöjade hon en hemlighet, som jag faktiskt försökt hitta svaret på. Vem var det som lyckades få in skrivningen om inplantering av varg i propositionen trots att ingen myndighet, ingen organisation eller något riksdagsparti uttryckt önskemål om det?

– Det var Mikael Karlsson, sa hon, utan att jag ens behövde fråga. – Nej, det måste vara fel svarade jag, han är mot flyttning av varg. – Nej, jag talade just med honom, han är för det, berättade hon. Så nu vet vi vem som har egen nyckel till miljödepartementet!

Avslutningsfrågorna handlade om riksdagens jaktklubb och om varför vi anordnar jägarexamenskurser.
– För att det ligger i vårt intresse att de som beslutar i våra frågor vet vad det handlar om, vad skulle det annars vara, svarade jag. Dessutom la jag till, att med senaste tidens vargjaktsdebatt i minnet så bör vi nog överväga att ordna kurser för journalister också. Om det är någon som undrar, jo riksdagsledamöterna betalar för kursen och proven. Givetvis examineras de inte av oss, utan av en provledare som är polis.

Nu får vi se vilket spår Aftonbladet väljer. Ett spår som redan börjar kallna eller ett hett som jag skrev om i mitt förra inlägg!

 

Man kan undra vilken påverkan media rapporteringen och krönikörers beskrivning av vargjakten har på samhället.

En synnerligen van jägare sköt igår, mitt på dagen, en svårt skabbangripen varg på tomten. Halva vargen var naken och den har tvingats leva med detta i 30 gradig kyla. Polisen säger att de kommer att göra en polisutredning och att de kommer att utreda om det är grovt jaktbrott eller inte, enligt SVT!

Vargen ligger död svårt skabbangripen vid polisen fötter, vad skall de utreda? Ska SVA först kolla om den mot förmodan bara bytt frisyr för att kamouflera sig som kinesisk nakenhund under vargjakten?

 Visst kan man skoja om det, men frågan är allvarligare än så. Det har hänt förr att jägare låtit bli att skjuta nakna vargar, eftersom de inte är säkra på att de inte riskerar fängelse. Efter den senaste tidens hetsjakt på vargjägare och den här polisutredningen, lär det inte kännas lättare att avliva vargar som lider. Polisen borde givetvis ha avskrivit ärendet direkt!

Varglöpa.jpg

I Aftonbladet får jag beröm av Elisabeth Höglund för att jag, på min blogg, är kritisk mot att alltför många vargar påsköts och att några även skadsköts under vargjakten. Så här i efterhand kan vi ändå konstatera att ingen skadad varg blev kvar i skogen, alla fälldes.

Nu är inte Höglund lika positiv till vargjakten i sig, som hon är till det jag skrev. Vi har träffats några gånger, senast när hon intervjuade mig i för SVT eftersom hon upptäckt att det fanns färre älgar runt det torp hon har i Bergslagen. – Förr såg jag alltid älgar, nu ser jag nästan aldrig några, minns jag att hon sa. Redan då förvånades jag över hur en nyhet blir till. Den före detta elitcyklisten Höglund ser inga älgar på sina cykelturer, det blir en riksnyhet!

Den här gången väljer Höglund att ansluta sig till jakten på vargjägarna! Antagligen för att hon inte lyckats se något vargspår i vinter.

Jag kan jakt och var dessutom med på vargjakten. Det jaktlag jag var med i lyckades t o m fälla en varg. Men jag känner inte alls igen Höglunds beskrivning av jakten. Ingen annan vargjägare lär göra det heller. Jag kollade med Wikipedia och där står det ”Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför? Höglund har missat flera av frågorna.

Jag inser dock mitt misstag, Höglund är inte längre journalist, utan numera kolumnist. Alltså finns inget krav på objektivitet längre, Höglund tolkar bara vad andra journalister skrivit, för med på jakten var hon inte vad jag vet. Förhoppningsvis hade texten sett annorlunda ut om den hade varit skriven av journalisten Höglund. Journalisten Höglund hade möjligen kontaktat mig och ställt frågan, hur går en vargjakt till? Nu blev det mera en skröna än en krönika. Wikipedia igen, ”En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen. En skröna kan ofta vara direkt osann, men är underhållande”, Det sista kan möjligen jägarkåren ifrågasätta.

Vargjakten är inget hot mot stammen, jägarna följde alla regler och svenska folket stöder jakten enligt SIFO och Sverige lantbruksuniversitet. Ungvargar klarar sig också bra enligt internationell expertis. Jakten syftar till att brygga över klyftan mellan dem som ofta bor långt från vargarna men tycker om dem och de människor som har faktiskt skall leva med dem i sin vardag. Allt detta missade Höglund, men så var det ju bara en skröna!

 

Av en tillfällighet råkade jag få se Jan-Emanuel Johansson känd jaktmotståndare i TV igår, utklädd till silverfisk. Hans riksdagsuppdrag för kvällen var visst att försöka hoppa genom hål i väggen. Han lyckades i sitt första försök såg jag, hur det gick sen vet jag inte, för jag bytte kanal. Döm av min förvåning när han dök upp igen i morse och öste beröm över Svenska Jägareförbundet, i P1. – De är fantastiskt skickliga, det finns ingen annan så skicklig lobbyorganisation, möjligen LO, sa han.

Alla jägare som ännu inte är med i förbundet lär väl ompröva sitt beslut nu, jag menar vi är den näst bästa lobbyorganisationen i Sverige! Får vi några medlemmar till så passerar vi nog LO!

Nej, fullt så positivt menade han det nog inte, men jag valde att tolka det så. Jan-Emanuel berättade också att han gått en jägarexamenskurs via förbundet och att han, till sin förvåning, blev väl och korrekt bemött.
Jag hört en del djurrättsaktivister påstå att det är alldeles för lätt att ta jägarexamen. Tyvärr var det ingen som frågade om Jan-Emanuel verkligen klarade proven, kanske det är någon som frågar nästa gång.

Att Jan-Emanuel inte tycker om jakt, är han tydlig med. Därför är han av naturliga skäl också kritisk till vårt arbete och lider av att vi ibland får gehör för de frågor vi driver. Men skam vore det väl annars, vi har trots allt drygt 190 000 medlemmar.

Han avslutade högtidligt med att påstå att jakten slår sönder en fungerande fauna och slår sönder ett fungerande kretslopp som förstör för våra barn. Har han aldrig hört talas om förnyelsebara naturresurser, närproducerad mat och klimatsmart kött? Före julen hörde jag en expert på klimatsmart mat säga, att det bästa vi kan äta för miljön är vildsvin om man bor i södra Sverige och älg om man bor i norr, jag väljer att tro på honom.

Med senaste veckans vargdebatt i färskt minne kan man konstatera att det finns flera som inte kan skilja på sina egna värderingar från fakta. Silverfiskar verkar inte direkt göra några djupare analyser av sin omvärld, men de är också en del av mångfalden!

SN_1_72.JPG

Jag har jagat varg och pratat i telefon i tre dagar. Att jaga varg samtidigt som man pratar med BBC, tysk radio och debatterar med Naturskyddsföreningen i direktsändning är lite annorlunda. Att sitta på pass hade varit meningslöst, en varg hört mig på flera kilometers håll. Men eftersom jag spårar så spelar det ingen större roll. Men naturens tystnad, den missade jag. Tofsmesar, svartmesar och kungsfåglar i meståget ackompanjerades av mobiltelefonens ringsignal. Media bevakningen av vargjakten liknar inget annat jag upplevt, det var nästan overkligt. Trots det fick jag fick vara med på två jakter där varg fälldes, en den första dagen och en på eftersök dag tre.

Många jägare har också ringt och varit upprörda över både journalisters och krönikörers vinkling av jakten. Var är t ex alla politiker som beslutat om jakten, frågar flera. Några har jag sett, men de flesta verkar fegt avvakta opinionen först. Det borde ni väl ha gjort innan ni tryckte på den gröna knappen i riksdagsbänken? MUF ordföranden fick t ex härja fritt med sina attacker på jägarkåren.

Nu kan jag lugna er politiker, ni tryckte på rätt knapp! Aftonbladet kommer i dag att publicera en Sifo undersökning gjord i måndags om vargjakten, alltså efter alla blodiga vargreportage. De ringde mig för en kommentar redan i förrgår. Frågan var om vi skall ha licensjakt på varg eller inte. Cirka sextioprocent vill ha licensjakt på varg, i varglänen 70 procent. Det intressanta är att t o m storstadsbefolkningen är för jakten, 52-55 procent är för jakten där enligt journalisten som ringde mig.

Sifo undersökningen visar också att ytterst få vill tillåta att vargstammen ökar ytterligare. De som vill ha fler vargar är bara mellan 19-35 procent. Även här intar storstäderna en särställning. En övervädigande majoritet vill ha lika många eller färre vargar än idag!

Svenska folket förstår att det blir blod i snön när man jagar varg och att klok viltförvaltning inte bara skall ta hänsyn till djuren utan även till människorna som skall leva med dem.

Här är länken till Sifo-undersökningen och artikeln på Aftonbladet!

Förra veckan lovade jag ”Palle” att ta upp några av hans frågor i min blogg. Hans huvudfråga var, hur vi och regeringen kan rättfärdiga jakt på en ”ytterst begränsad” vargpopulation”?

Rovdjursfrågan handlar i hög grad om vilket förhållningssätt vi skall ha till naturen. Jag har skrivit det flera gånger tidigare. Det handlar i grunden om att vara betraktare eller brukare av naturens resurser, även om det ena nödvändigtvis inte utesluter det andra. Vi jägare, tillsammans med många andra, vill bruka naturens resurser på ett sätt som gynnar vårt intresse. Givetvis innebär rovdjuren en komplikation för oss. De försvårar våra möjligheter att förvalta ”våra” viltstammar som vi vill.

På den andra sidan står de som tycker att naturen sköter sig bäst själv, utan inblandning av oss människor. Det är givetvis sant i en mening, men en fullständig utopi eftersom just brukande av naturen är grunden för vår existens. Vad skulle t ex alla människor i Stockholm leva av om inte landsbygden försåg dem med mat. Nästan all livsmedelsproduktion, vegetarisk som animalisk, innebär att man producerar något annat än vad naturen själv skulle ha valt, om den fick ”klara sig själv”. Vad som är rätt eller fel, dvs var på ”nyttjandeskalan” vi väljer att lägga oss, är alltså i den delen en fråga om livsåskådning. Ibland byggd på fakta, men lika ofta bygger den på okunskap.

Men vad som är rätt och fel i juridisk mening är något annat, även om också lagar byggs utifrån människors värderingar. Min uppfattning är klar, riksdagsbeslutet strider inte mot vår nationella lagstiftning och inte heller mot våra internationella åtaganden och EUs regelverk.

Jag skall kort och förenklat försöka förklara. Hoppas att ni orkar följa med, det är inte helt lätt.

Art- och habitatdirektivet reglerar vad vi får och inte får. Vargen är där strikt skyddad, vilket innebär att all jakt skall vara noga kontrollerad och att jakten inte får äventyra gynnsam bevarandestatus (GYBS) eller möjligheten att uppnå det för varg.

Vad är då gynnsam bevarandestatus? Det är inte ett kvantitativt begrepp, utan i mångt och mycket ett politiskt ställningstagande som bygger på beräkningar av minsta livskraftiga population och att det finns tillräckligt med livsutrymme för arten. Det senare är inget problem i Sverige. Art- och habitat direktivet ställer vidare några absoluta krav för att uppnå GYBS. Ett medlemsland får t ex inte gå under det antal vargar som landet hade vid EU inträdet. Vi hade ca 35 vargar 1 januari 1995. Nu räcker inte det, för att nå GYBS i vårt fall eftersom vi enligt direktivet också är skyldiga att ”ha högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. Det finns normer för hur man beräknar just utdöenderisken. En art som förekommer i ett så stort antal att beräkningar visar att stammen har mindre än 10 % risk för utdöende på 100 år anses livskraftig. Men för att nå GYBS skall man alltså ha högre ambitioner än så! Men det är inte forskarna, eller ens våra myndigheter som Artdatabanken, som skall sätta den nivån. Det är ett politiskt ställningstagande. Regeringen har därför aviserat att gränsen för GYBS för bla varg skall vara utvärderat senast 1 juli 2012.

Alla beräkningar hittills har visat att en stam på ca 100 vargar som tillväxer, oavsett tillväxttakt, har mindre än 10 % risk för utdöende om man bortser från de genetiska problemen. Problemet idag är att stammen är inavlad, vilket gör att samma beräkning hamnar på närmare 1000 djur, om inte stammen tillförs nya gener. 1-2 nya vargar per 5 års period är dock allt som krävs för att ”rädda” genetiken och för att stammen skall kunna hållas på den lägre nivån. Det var den insikten som låg till grund för Svenska Jägareförbundets och fem andra organisationers skrivelse om flyttning av varg och givetvis även riksdagens beslut om flyttning parallellt med att licensjakt inleds. Lite förenklat kan man alltså säga att alla mål för varg över de 100 är ett svenskt politiskt ställningstagande av EUs krav på ”högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. EU kvantifierar alltså inte GYBS, det gör vi i Sverige!

Svenska Jägareförbundet har sagt maximalt 200 vargar i Skandinavien varav högst 150 i Sverige. Även det uppfyller enligt vårt förmenande gynnsam bevarandestatus, förutsatt invandring.

Hoppas att Palle är nöjd med svaret, även om han har en annan uppfattning än jag om ”lämpligt” antal. 

Gybs.jpg

OBS! Diagrammet är gjort före årets föryngring, ”dagens stam” är större.

Motioner till riksdagen är ju oftast mest ett spel för galleriet och för att riksdagsledamöter ska visa att de är aktiva. Så vitt jag känner till är det sällsynt att riksdagen kommer fram till några stora nya beslut under en motionsbehandling. Men det är ändå intressant att ta del av motionerna, dels för att det visar vad som anses vara av allmänintresse i jaktfrågor just nu och dels för att se var man har olika riksdagsledamöter i skilda frågor. Vill du själv gå in och söka i motioner i olika frågor kan du klicka på länken och göra sökningar på ”jakt” eller något specialområde

http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=400

 

En intressant motion kommer från Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och handlar om att Jägareförbundet inte borde få pengar för att informera om rovdjur, eller i alla fall borde pengarna ur viltvårdsfonden fördelas mer rättvist eftersom Jägareförbundet är en part som inte kan anses objektiv. I motionen påvisas ganska exakt hur pengarna ur viltvårdsfonden fördelas, vilket i sig kan vara intressant. Vad som inte sägs i motionen är hur dessa pengar kommer in i fonden! Viltvårdsfonden är nämligen inte uppbyggd av skattemedel eller andra allmäna medel utan byggs upp och förnyas genom att alla som jagar i Sverige varje år måste lösa det ”statliga jaktkortet” eller viltvårdsavgiften som det också kallas. Dessa pengar ska sedan gå tillbaka till jakten, jaktvården och jägarna enligt de belsut som regeringen tar. Detta sker också idag även om man kan ha synpunkter på att jägarna ska stå för en så stor del av kostnaden för viltforskning och rovdjursinformationen som man faktiskt gör. Gammalt tillbaka kanske det var naturligt eftersom intresset för jakt och det vilda i första hand var en fråga för jägarna. I takt med att det övriga samhället intresserar sig mer och mer för rovdjur, naturskydd, biologisk mångfald och andra naturvårdsfrågor så har också trycket på denna viltvårdsfond ökat markant. Allt ska betalas ur denna fond, jägarnas pengar. Men om allmänintresset för viltforskning och rovdjursinformation är så stort så borde det väl också vara lika naturligt att medel för detta tas ur statskassan, allas våra skattepengar?! Om 9 miljoner svenskar (viss överdrift, jag vet) vill veta mer om varg och björn varför ska det bekostas av 270 000 jägare och inte solidariskt av oss alla?

Inte nog med att jägarna är de som utför merparten av den handfast praktiska viltvården ute i markerna, vi ska också stå för alla kostnader. Är det inte dags att lyfta fingrarna ur viltvårdsfondens skål och se sig om efter pengar på andra ställen också?!

Att jag ofta hamnar i blåsväder i rovdjursfrågan är väl inte så konstigt. Är man ”Jägareförbundets rovdjursexpert” lär man bli granskad, kritiserad och citerad. Självklart är det helt i sin ordning. Den som vill vara populär i alla led skall nog välja att jobba med andra frågor än rovdjur. Jag kallas allt från ”skjutmaffians främsta företrädare” till ”vargkramare”, men får också många uppskattande kommentarer. Kanske är det ett tecken på att jag trots allt har en lite mer nykter syn på rovdjursfrågor än extremerna ute på kanterna.

Men något som retar mig är jägare som gör allt för att misskreditera, medvetet förvanska och vinna egna kortsiktiga poänger av det jag sagt eller inte sagt.

Nu senast är det ordförande i Folkaktionen ny rovdjurspolitik som förvanskar det jag sagt i ett öppet brev till vår ordförande och som Jakt o Jägare dessutom valt att publicera. Med citat vill han försöka visa att jag och förbundet skulle ta lätt på varg-hund frågan. Men det citat han försöker tillskriva mig är en medveten förvanskning av det som verkligen stod i tidningen. När jag påtalar detta för honom i telefon förstår han inte ens att han blandar ihop vad jag sagt med journalistens ord, trots att det jag sagt föregås av citattecken vilket journalistens egna ord inte gör. Istället kräver han att jag skall dementera! Men vad skall jag dementera, journalistens personliga tolkning av det jag sagt?

Jag talar dagligen med förtvivlade jägare som inte längre vågar jaga med sina hundar pga. varg. Dessutom har jag besiktigat ett trettiotal vargangripna hundar de senaste åren, många dödade. Medan jag skriver det här kommer en ny rapport om ytterligare en vargdödad hund i Värmland. Det vore mig fullständigt främmande att beskriva varg-hund problemet som hanterbart, det vet även ordförande för Folkaktionen. Ändå väljer han att skriva ett öppet brev med det påståendet med efterföljande hot om medlemsflykt. Man kan undra varför? Vad är det ni vill uppnå?

Det är också intressant att följa vissa jägares kommentarer till att vi nu genom hårt och seriöst arbete äntligen lyckats få till vargjakt. De är fortfarande lika missnöjda! Priset tar nog den jägare som sa ”den som jagar varg är en förrädare”! Vad skickar det för signaler till våra beslutsfattare?

Vargdödad  hund.jpg

Det blir intensiva dagar så här års! Eftersom man vill få några jaktdagar i skogen så gäller det att vara desto mer aktiv de dagar man är inne på kontoret eller på annat sätt i tjänst. Idag gick hela dagen åt att hitta nya förmågor till mårdhundsprojektet. Vi har ju några eldsjälar igång med fältarbetet att fånga, pejla och jaga mårdhund i Norrbotten. Än så länge är det ju i Norrbotten vi har de här ovälkomna djuren även om något enstaka exemplar har påträffats i Västerbotten. Nu hoppas vi på en lite mer långsiktig lösning vad gäller finansieringen av projektet, men de pengar som ändå finns måste nyttjas optimalt. Därför har vi nu sökt nya förmågor för någon månads insats fram till nyår. Oavsett vem eller vilka som nu blir engagerade så var det roligt att höra en handfull yngre jägare som verkligen brann för rovviltjakt på både mårdhund, grävling och räv. Jag hoppas att dom får chansen att inspirera nya jägare och hjälpa till att väcka intresse för rovviltsjakten, inte som ett nödvändigt och arbetsamt viltvårdsarbete utan som en spännande jaktform! Än så länge ser det ut som om mårdhundsetableringen i Sverige har bromsats upp. Jag tror själv att med gott samarbete mellan jaktlagen i Norrbotten och mårdhundsprojektet så kan vi trycka tillbaka mårdhundarna så att de förhindras att sprida sig söderut i landet. Den dagen mårdhundarna börjar föröka sig i mellansverige, den dagen kommer nog även jag att inse slaget förlorat, men i dagsläget finns det ingen anledning att vara pessimistisk! Har vi som sagt några unga jägare av samma kaliber som de som sökte jobben under dagens intervjuer så ser läget ännu ljusare ut!

Som sagt, rovdjursjakten är inte ett nödvändigt ont utan en spännande jakt som ställer jägarna och hundarna inför nya utmaningar, det gäller även jakten på de små rovdjuren! Pröva på själv om du inte gjort det förut! 

Efter mitt förra blogginlägg, ”Det är ni som är pinsamma, inte regeringen!” och vårt pressmeddelande ”Sluta romantisera vargförvaltningen” tog det inte lång tid innan SNF reagerade. Jag fick ett mail där SNF påpekade att de faktiskt själva hade angett att inventeringsunderlagen från många länder var bristfälliga och att det i pressmeddelandet fanns en hänvisning till ett dokument ”som alltså alla redaktioner kunde ta del av” av vilket bristerna framgick.

Jag betvivlar inte att det var avsikten att det skulle finnas en sådan hänvisning, det existerar faktiskt ett sådant dokument. Jag fick det via mail efter mitt påpekande. Men på de sidor som pressmeddelandet hänvisar till finns fortfarande idag ingen nyansering av bilden av att nästan alla länder i Europa skulle ha tätare vargstam än Sverige. Inte i en enda tidning i landet verkar heller ha snappat upp inventeringsbristerna i sin rapportering.

Jag kan inte låta bli att citera delar av det nya dokumentet.

”Andra kanske invänder att man bör förhålla sig tveksam till uppgifterna om antalet vargar i ett antal länder. Detta mot bakgrund av att uppgifter om antalet vargar sannolikt är mindre trovärdiga i länder med förhållandevis sämre förutsättningar än Sverige när det gäller att regelbundet genomföra inventeringar.”

”OK – Så låt oss halvera antalet vargar i samtliga länder utom Sverige, där vi fortfarande räknar med 220 vargar, för att se var vi då hamnar på varglistan.

I en jämförelse av antalet vargar per 1 000 km2 avancerar Sverige då från 21:a plats till 20:e plats bland 26 länder. Vi passerar endast Ungern.”

Inventeringarna är alltså så dåliga att SNF, SRF och WWF utan att blinka kan tänka sig en halvering av vargsiffrorna. Varför väljer de just en halvering? En rovdjursansvarig på en länsstyrelse som besökte Rumänien förra året tyckte att man borde ta bort en nolla! Är det han som har rätt?

Kartbilden här under är framtagen av LCIE. (Lägg märke till Sveriges nitiska redovisning av vargstammens spridning och jämför med Finlands, en brist som jag framfört.) Bilden visar vargens utbredning i Europa. I Rumänien finns rovdjuren framför allt i Karpaterna på en yta som jag av kartbilden uppskattar till att vara ungefär lika stor som Mellansverige. På den ytan skall det inte bara finnas 3000 vargar utan även 5000 björnar och 2000 lodjur!

Om jag tillåter mig att föra över svensk predationsdata och, på samma sätt som SNF, SRF och WWF, struntar i biologiska, kulturella, klimatiska och andra skillnader mellan Rumänien och Sverige skulle dessa rovdjur behöva äta en hel del. 2000 lodjur skulle käka 100 000 mindre klövvilt. Vargen skulle stoppa i sig motsvarande 72 000 större klövvilt och björnarna ca 1500 större klövvilt. Den som orkar fortsätta kan ju räkna ut hur stora klövviltstammar som då behövs på en yta som motsvarar Mellansverige, för att enbart föda rovdjuren. Jag slutar här, jag tror att budskapet går fram.

Att vi har olika uppfattning om hur många vargar som är lämpligt i Sverige framgår av debatten. Före rovdjurspropositionen drev organisationerna linjen att det krävdes många vargar för att de var inavlade. Det spåret har man nästan helt lämnat nu när regeringen kan tänka sig att flytta vargar för att lösa den genetiska situationen. Nu skall Sverige istället vara bäst i klassen, d v s avancera i en täthetsliga för varg. Förutom de rena bristerna i jämförelserna som jag påpekat, leder den typen av argumentation ofrånkomligt till en meningslös debatt om statistik. I Sverige skall vi istället diskutera svenska förhållanden och påverkan på människor i Sverige. Att det finns länder, som Rumänien, där människor fortfarande lever med arvet av en galen diktator, kan inte vara vägledande för svensk rovdjursförvaltning.

Miljö- och jordbruksutskottet justerade i dag rovdjurspropostionen och den kommer troligen att debatteras i kammaren den 21 oktober. Voteringen kan komma att genomföras redan samma dag. Det innebär beslut om ett större regionalt självbestämmande där många intressen tillsammans skall finna konstruktiva lösningar på komplexa problem. Om det skall lyckas måste diskussionen bli betydligt mera nyanserad än den som förs idag mellan O-visionärerna och de som vill mångdubbla vargstammen. Det är lika osannolikt att riksdagen någonsin kommer att besluta om noll vargar som att den kommer att besluta om ett flera tusen vargar.

 

Vargutbredning.jpg

Källa: LCIE

 I ett gemensamt pressmeddelande skriver WWF,SNF och SRF att ”- Det skulle vara pinsamt om riksdagen beslutar om storskalig jakt på akut hotade vargar samma halvår som Sverige är ordförande i EU, särskilt eftersom frågan om att värna biologisk mångfald står högt på EU:s dagordning.”

De ”tres gäng” har den senaste tiden bombarderat media med pressmeddelanden i syfte att försöka påverka riksdagen att inte anta den liggande rovdjurspropositionen. Men det här pressmeddelandet tar nog priset! Pinsammare får man leta efter. Huvudnumret är de menar att Sverige har en lägre vargtäthet än nästan alla europeiska länder. Sverige ligger först på 21:a plats bland Erupoas 26 länder. Men hallå, det finns till att börja med 44 länder i Europa! Vart tog t ex Danmark vägen.

Men det allvarligaste är att de i sin ambition att försöka lobba för sin sak, helt glömmer att vara källkritiska. De hänvisar till en fem år gammal rapport från LCIE (forskargrupp under EU kommissionen) där vargsituationen redovisas. Siffrorna i sig om antalet vargar finns i rapporten, men de utelämnar rapportens viktigaste kommentar. ”The quality of data available on wolf numbers and distributions varies widely throughout Europe, from those where virtually each individual is identified to others where expert assessment is the only available way to approximate wolf status. Reducing this gap in data quality should be addressed. This is especially important because it is often the countries with most wolves that have the worst data.”

Författarna anger alltså tydligt att de länder som redovisar flest vargar har det sämsta inventeringsunderlaget. Man måste vara extremt naiv eller direkt försåtlig i sitt agerande för att använda data på det sätt som ”de tres gäng” gör. Jag kan bara se utspelet som ren desperation över att deras värderingar inte längre är allenarådande i debatten. Äntligen får de människor som skall leva med rovdjuren i sin vardag komma till tals.

De tre glömmer också att nämna att EU kommissionen antagit nya riktlinjer som utarbetats av just LCIE. Jag avslutar med att citera den ansvariga tjänstemannen för rovdjursfrågorna inom EU.  Jag deltog själv vid mötet i Slovenien där EUs nya riktlinjer slutbehandlades. Han sa så här med anledning av de nya riktlinjerna, ”- Stadsbornas romantiserade bild av rovdjuren kan inte vara vägledande för rovdjurspolitiken, vi måste ta större hänsyn till de människor som skall leva med dem”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Varglöpa.jpg

Vargobs.se meddelade häromdagen att man nu kommit igång med insamlingen av vargspillning för DNA undersökning. Samtidigt meddelade Guttke, ansvarig för sidan, att man inte har för avsikt att samarbeta med Grimsös vargforskare. Bakgrunden till att Vargobs.se överhuvudtaget startat projektet är den misstro som finns mot de officiella siffrorna över framför allt vargstammens storlek. – Vi kan inte samarbeta med statens forskare. Det är ju deras inventeringar vi ifrågasätter och då är samarbete omöjligt, säger Guttke till Jakt o Jägare.

Vargobs.se var från början en mycket bra idé. Tanken som jag uppfattade det var att det skulle vara en sida av jägare, för jägare. Grundidén, att ge jagande med hund möjlighet att varna varandra på ett enkelt sätt när vargarna visar sig är självklart bra. Även Svenska Jägareförbundet hade kontakt med Guttke för ett samarbete i syfte att minska riskerna för vargangrepp på hundar. I diskussionerna framförde Guttke att han inte ville att sidan skulle bli ett forum där rovdjurspolitiken diskuterades. Vargobs.se valde dock en annan samarbetspartner och principen om att inte driva rovdjurspolitik tycks ha lämnats helt. Det har jag egentligen inga synpunkter på, det är hans idé som han utvecklar som han själv vill.

Nu skall Vargobs.se alltså starta en egen inventering, utan samarbete med Grimsö eller länsstyrelserna. Inventeringen kommer alltså att konkurrera med den som länsstyrelserna genomför, spår och spillning som annars kommit länsstyrelserna till del försvinner. Är det verkligen en bra idé? Nej, jag menar att det är bland det dummaste påhitt som någon kommit med på länge! Den inventering som Vargobs.se presenterar kommer inte att vara värt någonting, såvida den inte kommer fram till samma antal vargar som länsstyrelserna, Viltskadecenter och Naturvårdsverket. Alla andra resultat kommer att kastas i soptunnan av det officiella Sverige.

Jag är själv ofta varit kritisk mot länsstyrelsers inventeringar och även varit kritisk till de officiella siffrorna som ibland har varit direkt felaktiga. Idogt arbete har dock gjort att det är bättre idag. Förbättringarna har kommit av samarbete med myndigheterna, forskarna och faktabaserad kritik.

Allt tyder på att vi i vinter skall få jaga varg på licens, diskussioner om lämplig avskjutning, jaktformer, jakttider, jaktområden och vem som skall få jaga har redan inletts för att allt skall vara klart om riksdagen beslutar om vargjakt. Förslaget är att vargstammen skall frysas på maximalt 210 vargar. Alla vargar därutöver skall alltså skjutas i vinter (efter att annan dödlighet räknats bort).

Vargobs.se riskerar med sin ”konkurrerande” inventering att äventyra delar av den jakten! Ingen kommer att överhuvudtaget bry sig om deras resultat. Det enda vettiga vore istället att alla jägare satsade alla resurser på att samarbeta med länsstyrelsernas personal och verkligen se till att varje varg hittas och att de kommer med i statistiken. Den som misstro länsstyrelsens personal kan ju alltid be om att få åka med dem ut i fällt när de kollar spårrapporter. Bara så kan vi bli eniga och nå framgång. Egna inventeringar som de som Vargobs.se startat och som även förekommer i delar av Dalarna är kontraproduktiva.

Lite krasst kan man säga att varje varg som hittas över de 210 skall skjutas, men bara om de kan bekräftas av myndigheterna! ”Samarbete för vargjakt” är den väg Svenska Jägareförbundet valt.