Per Gahrton gör sig i fredagens SvD till tolk för vad han kallar ”den tysta jägarmajoriteten”, och ondgör sig över att jägarkåren betraktas ”som ett kollektiv som kännetecknas av rabiat hat mot alla rovdjur.” Så långt är jag helt enig med Gahrton, men i nästa andetag begår han själv samma fel då han fördomsfullt hävdar att jägare som är för vargjakt ”hatar naturen” och ”ser den som sitt privata slakthus”.

Vidare betraktar Gahrton den nyligen avslutade vargjakten som en ”jaktanarki”. Man frågar sig nyfiket vad Gahrton grundar denna åsikt på? Beslutet om jakten är fattat i Sveriges Riksdag med stor majoritet. Enligt en Sifoundersökning som genomförts efter den första jakthelgen stöder även en majoritet av det svenska folket en vargjakt på den beslutade nivån. Svenska Jägareförbundet organiserar ungefär 75 % av jaktkortslösarna i Sverige, och är en förtroendemannastyrd organisation. Även vi står bakom vargjakten, vilket grundar sig på beslut fattade enligt representativ demokrati. Samtidigt som vi är för vargjakten, är vi dock också för en livskraftig vargstam. Precis som när det gäller jakt på exempelvis älg eller rådjur.

Enligt våra uppskattningar jagade ungefär 4500 jägare varg i fem län under ordnade former, vilket lett till att det skjutits 27 vargar. En finns kvar på tilldelningen; skjuts den också så landar vi på en avskjutning på 28 vargar. Det är i så fall förvisso en mer än tilldelningen, men att mindre överskjutningar kan ske är givet och något man tar hänsyn till vid tilldelningen. Det är mycket svårt att finna något i beslutsprocessen, eller genomförandet, som kan kategoriseras som anarki.

Årets jakt är nu i det närmaste avslutad, och det är dags att utvärdera den. Vår preliminära bedömning är att organisationen fungerat bra, men att risken för överskjutningar kan minskas ytterligare med ett bättre utbyggt system för att skicka uppdateringar på hur jakten fortgår per SMS. När det gäller skyttet tvingas vi däremot vara självkritiska; även om det inte finns några skadeskjutna vargar kvar i skogen, så måste vi bättra oss på den punkten.

Även om jag vänder mig mot de inledande delarna av Per Gahrtons debattinlägg, så delar jag till fullo hans syn på betydelsen av jakten som ett hållbart nyttjande av våra resurser och den biologiska mångfalden. Tillståndet för Sveriges jaktbara viltstammar vittnar också på ett utmärkt sätt om jägarkårens kunskap om hur man hållbart beskattar viltet. Ingen annan intressegrupp gör heller lika stora konkreta insatser för naturen som jägarna när det gäller att skapa variation i landskapet med hög biologisk mångfald. Målsättningarna inom modern viltvård är också i stor utsträckning de samma som inom den offentliga naturvården.

Debatten under de senaste veckorna har enligt min mening i alldeles för stor utsträckning kännetecknats av polarisering, osakliga generaliseringar och påhopp. Jag har själv varit naturintresserad så länge jag kan minnas, och är uppfostrad till att värna om naturen genom mina föräldrars försorg, Mulle osv. Säkert är det en viktig anledning till att jag utbildat mig till biolog, forskar inom ekologi, är ekologisk månskensbonde samt fiskar och jagar.

Jag jagar såväl älg, rådjur och vildsvin som räv. Jag hatar dem inte, och anser inte att de skall utrotas. Detsamma gäller vargen. Jag har sedan barnsben hoppats på livskraftiga stammar av alla våra stora rovdjur. Jag är väldigt trött på att bli sedd som varghatare, bara för att jag stöder en begränsad jakt på varg som en idag nödvändig, och senare naturlig, del i rovdjursförvaltningen. Varghatarna ÄR en liten minoritet inom jägarkåren. Vi som ser vargen som ett vilt som alla andra, och kan tänka oss en begränsad avskjutning redan nu, är det inte.

Drevet på oss som jagat varg har varit långt och hetsigt. Det har använts ett språkbruk och omdömen i media om jakten och jägarna som få, om ens någon, skulle våga använda mot andra grupper i samhället. Vargslakt, varghatande jägare, jävla mördare,vildvästernjakt, blodtörstiga jägare och jakten har t o m jämförts med napalmbombning av barn, det sistnämnda av en av Sveriges ledande samhällsdebattörer. Det är bara några av de omdömen som nu fällts om vanliga svenska män och kvinnor, som jagat med stöd av ett beslut som tagits av Sveriges Riksdag.

Det framställs som om det är en bullrig minoritet som vill jaga varg. Sanningen är att det är en tyst majoritet som vill att stammen förvaltas genom jakt. Den högljudda grupp som vill ha tusentals vargar har precis lika litet stöd som den andra högljudda gruppen som vill utrota den, visar Sifos senaste undersökning.

Svenska Jägareförbundets medlemmar tar, trots de påfrestningar som vargen innebär, ansvar för att vargstammen finns kvar i Sverige. Vi respekterar majoritetens vilja att vargen skall vara en del av svensk natur. Men vi förväntar oss samma respekt tillbaka. Våra intressen är full legitima. Mediedebatten den senaste vecka har på intet sätt varit objektiv, män och kvinnor som deltagit i vargjakten känner sig kränkta och många har dessutom fått ta emot mordhot, inte bara mot sig själv utan även mot sina familjer.

Min fråga, med anledning av repliken från SNF, SRF och WWF i Svenska Dagbladet idag är, vem granskar naturvårdens argument? Jag har ännu inte sett eller hört en enda journalist ifrågasätta det de framför.

Ställ gärna frågorna.

– Hur kommer det sig att exakt samma vargar som ni för bara några månader sedan framställde som gravt inavlade och sjuka, med akut risk att dö ut inom en snar framtid, numera framställs som friska och livskraftiga?

– Är verkligen påståendet att Sverige har en av de allra glesaste vargstammarna i Europa verkligen sant och är det överhuvudtaget relevant?

– Varför kallar ni de som vill jaga varg en högljudd minoritet, när såväl Sifo och SLU säger att det finns ett stort stöd för vargjakt?

– Är det verkligen sant att EU förbjuder jakt på en art som ännu inte har gynnsam bevarandestatus, när EG domstolens utslag i målet om den finska vargjakten säger något annat?

– Innebär omprövningen av den finska rovdjurspolitiken att man inte längre jagar varg i Finland?

Listan på frågor skulle kunna göras betydligt längre, men ovanstående frågor baseras på den replik de gemensamt skrivit. Jag hade kunnat ge svaren själv, men jag vill inte ta ifrån er journalister nöjet att undersöka saken själva.

Man kan undra vilken påverkan media rapporteringen och krönikörers beskrivning av vargjakten har på samhället.

En synnerligen van jägare sköt igår, mitt på dagen, en svårt skabbangripen varg på tomten. Halva vargen var naken och den har tvingats leva med detta i 30 gradig kyla. Polisen säger att de kommer att göra en polisutredning och att de kommer att utreda om det är grovt jaktbrott eller inte, enligt SVT!

Vargen ligger död svårt skabbangripen vid polisen fötter, vad skall de utreda? Ska SVA först kolla om den mot förmodan bara bytt frisyr för att kamouflera sig som kinesisk nakenhund under vargjakten?

 Visst kan man skoja om det, men frågan är allvarligare än så. Det har hänt förr att jägare låtit bli att skjuta nakna vargar, eftersom de inte är säkra på att de inte riskerar fängelse. Efter den senaste tidens hetsjakt på vargjägare och den här polisutredningen, lär det inte kännas lättare att avliva vargar som lider. Polisen borde givetvis ha avskrivit ärendet direkt!

Av en tillfällighet råkade jag få se Jan-Emanuel Johansson känd jaktmotståndare i TV igår, utklädd till silverfisk. Hans riksdagsuppdrag för kvällen var visst att försöka hoppa genom hål i väggen. Han lyckades i sitt första försök såg jag, hur det gick sen vet jag inte, för jag bytte kanal. Döm av min förvåning när han dök upp igen i morse och öste beröm över Svenska Jägareförbundet, i P1. – De är fantastiskt skickliga, det finns ingen annan så skicklig lobbyorganisation, möjligen LO, sa han.

Alla jägare som ännu inte är med i förbundet lär väl ompröva sitt beslut nu, jag menar vi är den näst bästa lobbyorganisationen i Sverige! Får vi några medlemmar till så passerar vi nog LO!

Nej, fullt så positivt menade han det nog inte, men jag valde att tolka det så. Jan-Emanuel berättade också att han gått en jägarexamenskurs via förbundet och att han, till sin förvåning, blev väl och korrekt bemött.
Jag hört en del djurrättsaktivister påstå att det är alldeles för lätt att ta jägarexamen. Tyvärr var det ingen som frågade om Jan-Emanuel verkligen klarade proven, kanske det är någon som frågar nästa gång.

Att Jan-Emanuel inte tycker om jakt, är han tydlig med. Därför är han av naturliga skäl också kritisk till vårt arbete och lider av att vi ibland får gehör för de frågor vi driver. Men skam vore det väl annars, vi har trots allt drygt 190　000 medlemmar.

Han avslutade högtidligt med att påstå att jakten slår sönder en fungerande fauna och slår sönder ett fungerande kretslopp som förstör för våra barn. Har han aldrig hört talas om förnyelsebara naturresurser, närproducerad mat och klimatsmart kött? Före julen hörde jag en expert på klimatsmart mat säga, att det bästa vi kan äta för miljön är vildsvin om man bor i södra Sverige och älg om man bor i norr, jag väljer att tro på honom.

Med senaste veckans vargdebatt i färskt minne kan man konstatera att det finns flera som inte kan skilja på sina egna värderingar från fakta. Silverfiskar verkar inte direkt göra några djupare analyser av sin omvärld, men de är också en del av mångfalden!

Att jag ofta hamnar i blåsväder i rovdjursfrågan är väl inte så konstigt. Är man ”Jägareförbundets rovdjursexpert” lär man bli granskad, kritiserad och citerad. Självklart är det helt i sin ordning. Den som vill vara populär i alla led skall nog välja att jobba med andra frågor än rovdjur. Jag kallas allt från ”skjutmaffians främsta företrädare” till ”vargkramare”, men får också många uppskattande kommentarer. Kanske är det ett tecken på att jag trots allt har en lite mer nykter syn på rovdjursfrågor än extremerna ute på kanterna.

Men något som retar mig är jägare som gör allt för att misskreditera, medvetet förvanska och vinna egna kortsiktiga poänger av det jag sagt eller inte sagt.

Nu senast är det ordförande i Folkaktionen ny rovdjurspolitik som förvanskar det jag sagt i ett öppet brev till vår ordförande och som Jakt o Jägare dessutom valt att publicera. Med citat vill han försöka visa att jag och förbundet skulle ta lätt på varg-hund frågan. Men det citat han försöker tillskriva mig är en medveten förvanskning av det som verkligen stod i tidningen. När jag påtalar detta för honom i telefon förstår han inte ens att han blandar ihop vad jag sagt med journalistens ord, trots att det jag sagt föregås av citattecken vilket journalistens egna ord inte gör. Istället kräver han att jag skall dementera! Men vad skall jag dementera, journalistens personliga tolkning av det jag sagt?

Jag talar dagligen med förtvivlade jägare som inte längre vågar jaga med sina hundar pga. varg. Dessutom har jag besiktigat ett trettiotal vargangripna hundar de senaste åren, många dödade. Medan jag skriver det här kommer en ny rapport om ytterligare en vargdödad hund i Värmland. Det vore mig fullständigt främmande att beskriva varg-hund problemet som hanterbart, det vet även ordförande för Folkaktionen. Ändå väljer han att skriva ett öppet brev med det påståendet med efterföljande hot om medlemsflykt. Man kan undra varför? Vad är det ni vill uppnå?

Det är också intressant att följa vissa jägares kommentarer till att vi nu genom hårt och seriöst arbete äntligen lyckats få till vargjakt. De är fortfarande lika missnöjda! Priset tar nog den jägare som sa ”den som jagar varg är en förrädare”! Vad skickar det för signaler till våra beslutsfattare?