Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

Bruford

Förra året skrev jag att jag kanske aldrig skulle besöka Vargsymposiet i Vålådalen igen. Förbundet valde att inte delta för första gången på 21 år. Anledningen var den stoppade vargjakten eller rättare sagt den totala bristen på vargförvaltning. Det fanns helt enkelt ingen anledning att diskutera frågan längre, debatten hade nått vägs ände. Men saker och ting har förändrats. Det negativa är att vargstammen fortsatte att öka. Det positiva är att vi faktiskt fick en vargjakt på 44 vargar januari 2015. Så vi bestämde att det åter igen var dags delta. Syftet var att försöka förklara varför vi anser att vargjakt är viktigt. Daniel Ligné talade därför om hur jakten som intresse och näring har påverkats av vargstammen. Daniel beräknade förlusten, enbart till varg, till 137 miljoner per år. Samtidigt visade han på de studier som SLU gjort om acceptensen för varg. Är verkligen genetiken det som är viktigt i dagsläget när acceptansen rasar, frågade han. I de flesta länen i den norra halvan av Sverige är det en majoritet som inte ens tycker om att det överhuvudtaget finns varg i Sverige!

Jag pratade om löshundsjakt-igår, idag och i andra länder. Vissa organisationer sprider nämligen myten om att löshundsjakt är unikt för Sverige och vissa hävdar t o m att jakthundar far illa. Både av de ”tvingas” jaga och av att de ofta skadas vid jakt. Jag visade Youtube klipp från andra länder som visar att vi är långt ifrån unika. Löshundsjakt förekommer i väldigt många länder. Det som skiljer oss från andra länder är att vi avlat fram jakthundar som inte attackerar viltet de jagar och är anpassade till de arter de jagar. Men framför allt har vi inte packjakt. Allt för att minimera påfrestningarna på viltet. Noterade vidare att de organisationer som vill begränsa jakthundar för att de stör vilda djur under jakt inte tycks se problem i att våra tamkatter enligt SNFs beräkningar dödar 16 miljoner småfåglar per år! Jag visade även på statistik från Agria 2010 som visar att just jakthundar är de överlägset friskaste och de minst skadedrabbade raserna. Noterbart att 9 av de elva de friskaste hundraserna är jakthundsraser och av dem är 6 svenska raser.

Personligen fick jag mest utbyte av tre föredrag. Det första var den engelska genetikern Michael Bruford som presenterade resultatet av det uppdrag han fått av NV om behovet av invandring i förhållande till vargstammens storlek. Min tolkning är att Bruford rapporten kommer att visa att riksdagens beslutade referensvärden uppfyller alla vetenskapliga krav enligt EU:s Art och habitatdirektiv. Fortfarande är invandring viktigare än antalet vargar. Det intressanta i det Bruford redovisade var hur ”lite” invandringen påverkar den genetiska variationen och inaveln. Den enda slutsats man kan dra är att de marginella genetiska vinsterna med flera hundra vargar är helt orimliga i förhållande till de socioekonomiska kostnaderna. Den slutgiltiga rapporten är ännu inte klar. Men redan nu kan vi konstatera att de 270 vargar som NV satt som gräns för gybs med en effektiv invandrare per generation uppfyller alla krav enligt EU direktivet, även de genetiska.
Professor Dag Lindgren har analyserat det som presenterades i Vålådalen och har kommit till samma slutsats som jag. Den nya regeringens uppdrag till Naturvårdsverket om genom ett ”brett vetenskapligt underlag utreda vad som är gynnsam bevarandestatus för varg” lär bli enkelt. Det är bara att fastställa riksdagens beslutade referensvärden som riktiga!

Det andra intressanta föredraget hölls av Arthur Middleton, forskare Yale University. Han talade om ekologi i ett bevarande perspektiv. De omskrivna kaskadeffekter av varg i Yellowstone som har blivit den stora sanningen bland värnarna visar sig inte vara fullt så enkla som man låtit påskina. Man har bl a påstått att vargens återkomst har lett till bäverns återkomst och att viden i älvdalarna kommit tillbaka. Men så enkelt är det inte. Det finns flera ”fel” i de tidigare slutsatserna. För det första är inte nationalparken ett slutet ekosystem. Tvärt om har man en kraftig migration ut ur parken på hösten. Wapitin lämnar i princip helt parken och lever vinterhalvåret utanför densamma och förvaltas där. Det kan vara t ex både jakt och utfodring. Alltså inte alls ett enkelt varg-wapiti system som värnarsidan gjort gällande.

Det andra, än mer häpnadsväckande, var att man nu tror att ”lake trout” (kanadaröding) är den som orsakar wapitistammens nedgång. ”Lake trout kill elk” har blivit en populär bildekal!

I Yellowstones vattendrag fanns tidigare miljoner strupsnittsöringar. Någon sportfiskare tyckte antagligen att kanadarödingen är roligare att fiska eftersom den är större och släppte ut ett antal. Men resultatet av inplanteringen har blivit katastrofal. Strupsnittsöringen är på väg att försvinna. Eftersom den är vårlekande utgjorde den en viktig födoresurs för landlevande arter när den vandrade upp i älvar och bäckar. Kanadarödingen däremot leker i sjöarna. Alltså stannar hela den tidigare flör landlevande arterna tillgängliga biomassan kvar i sjön istället. Resultatet har blivit att grizzlyn vars vårmeny tidigare bestod av strupsnittsöringar nu äter wapitikalvar istället. Dessutom har medeltemperaturen i parken sommartid ökat dramatiskt vilket sätter ner hindarnas reproduktionskapacitet. Så kaskadeffekter finns, men de ha lite med varg att göra.

Det tredje föredraget var mer av filosofisk karaktär. John Linell talade bl. a om ett ämne som flera av er som skriver här på min blogg brukar diskutera, land sharing och land sparing. För att göra en lång historia kort. Hans menade att antivarg- och rewilding rörelserna har kommit till samma slutsats, fast av helt olika skäl. Antivargrörelsen vill flytta vargarna till reservat för att de inte går ihop med människor. Rewildingrörelsen däremot vill istället flytta människor bort från vargarna. Resultatet blir detsamma, stora områden där djur och natur sköter sig själva utan mänsklig inblandning.
Vid en första anblick kanske någon tycker att det är en bra idé. Men om vi för ett ögonblick lyfter blicken bort från vargar och ser på frågan lite vidare. Vill vi verkligen separera människor och djur? Ligger det i jägarnas intresse? Vad får det för konsekvenser för det naturvårdsarbete i stort? Vad har det för effekt på annan markanvändning?

Innebär idén om land sparing att mindre hänsyn till djur och natur behöver tas på all annan mark, den biologiska mångfalden garanteras ju på de avsatta områdena. Leder land sparing till ännu mer intensivt odlade marker, både  i jord- och skogsbruk? Vilken plats har det jaktbara viltet i det intensivodlade landskapet?

Vargsymposiet har varit en viktig samlingspunkt genom åren. Jag har själv haft stort utbyte av det och någon gång i framtiden kanske jag får tillfälle att skriva om viktiga diskussioner långt in på nätterna som faktiskt påverkat rovdjursförvaltningen. Men just nu måste själva symposiet ändra karaktär, annars kommer det att självdö. Min uppfattning är att just de viktiga ämnena som nu diskuteras långt in på nätterna efter själva symposiet ska bli själva upplägget.

vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

SRF

När jag igår kväll fick ögonen på Rovdjursföreningens förklaring till sitt agerande i vargfrågan kom jag att tänka på Strindbergs bok, ”En dåres försvarstal”! Precis som Strindberg i sin bok om sin relation till Siri väljer Rovdjursföreningens generalsekreterare och ordförande att ge ”sin egen” beskrivning av sitt förhållande till rovdjurspolitiken. I deras verklighetsbild är det de som blir hånade och får lida av rådande vargpolitik, inte landsbygdsbefolkningen. Det är inte de som är de stora förtryckarna, utan den förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen.

Strindbergs bok slutar med, ”Jag har hämnats; vi är kvitt…”. Man kan anta att Rovdjursföreningen använder samma fras om Kammarrätten idag går på Förvaltningsrättens linje och beslutar om fortsatt stopp för vargjakten.

Rovdjursföreningens försvarstal är lika hemskt som Strindbergs ansågs vara på sin tid. Det saknar varje spår av självrannsakan, ödmjukhet och förståelse för konsekvenserna av den ökande vargstammen. Dahlerus och Nauclér visar också att de fullständigt struntar i att Sveriges riksdag med 87 procents majoritet vill att vargstammen ska förvaltas och begränsas genom jakt. Deras syn på ”demokrati” begränsar sig till rätten att kunna använda domstolsväsendet till att obstruera mot folkviljan.

Det finns mycket i texten som man skulle kunna kommentera, men jag begränsar mig till att förklara innebörden av deras tre krav för en hållbar vargförvaltning.

ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden

Målet är att det ska finnas minst 2000 vargar (Ne 500) i ”vår population”. Sveriges andel skulle sannolikt bli minst 1 500 vargar. För något inflöde av gener existerar enligt dem inte från Ryssland. Alltså vill de begränsa populationen till att enbart gälla Fennoskandia. Eftersom Finland knappast lär ändra sitt referensvärde (200 vargar) och inte heller Norge (30 vargar) lär Sverige få ta huvuddelen.

ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt

Med mål för genetiken menar de är att inaveln ska sänkas till högst 10 %. Eftersom Sverige ligger i utkanten av vargens utbredningsområde med en liten landbrygga österut kan målet vara svårt att överhuvudtaget nå, åtminstone under överskådlig tid. Framför allt eftersom det redan finns så många inavlade vargar att nya vargars betydelse inte är lika stor som i en stam med färre vargar.

en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

”Ett antal vargetableringar” i renskötselområde skulle innebära att varg för alltid ska finnas i där. Eventuella invandrare skulle givetvis ”fastna” i dessa områden eftersom de där stöter på de första skandinaviska vargarna efter att de lyckas ta sig genom den vargtomma ”förbjudna zonen” i norra Finland. Eftersom Sverige är ett avlångt land skulle många valpar från dessa nordliga revir med invandrare välja att också etablera sig i renskötselområdet, nära befintliga nordliga revir. Det i sin tur skulle innebära att merparten av de genetiskt viktiga vargarna plötsligt skulle finnas i den norra halvan av Sverige. Hur argumentationen från SRF skulle se ut då behöver jag väl knappast nämna. Men konsekvensen skulle bli att rennäringen precis som SRF skriver skulle få ”anpassa sig till moderna miljökrav”. Fritt översatt, upphöra i sin traditionella form.

Att rovdjursföreningen överhuvudtaget väljer att publicera försvartalet visar inte bara på desperation när de nu märker att opinionen svänger. Tidningarnas ledarsidor är nu fulla med kritik mot dagens ordning där enskilda domares inflytande över förvaltningen är större än det folkvalda parlamentets vilja. Texten visar också på den totala bristen på förståelse för de tusentals renskötare, markägare, djurägare och jägare som på riktigt får betala priset för en växande vargstam.

Ann Dahlerus och Kenth Nauclér är dock villiga att kompromissa. Förslaget ser ut som följer:
– Om ni brukare går med på att lägga ner rennäringen i sin nuvarande form, avstår från älgjakt och användning av lös hund i stora delar av Sverige, accepterar att tamdjursnäring inte går att bedriva i skogsbygder och att markägarna avstår från intäkter från jakt och accepterar att fastighetspriserna i glesbygden sjunker. Då kan vi acceptera att ni jägare får skjuta några få vargar. Men bara om det görs ”försiktigt”!

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

Foto: Madeleine Lewander

 

Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

  • Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
  • Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
  • Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.

 

Kammarrätten skrev idag av målet om den selektiva licensjakten 2013 där Svenska Jägareförbundet var en av parterna. Visserligen är jag inte jurist, men vad jag förstår är det som kammarrätten presenterar i sin dom mest att ses som ett inlägg i vargdebatten.  När jag googlar på ”avskrivning av mål” finner jag att det innebär att domstolen ”inte” tar ställning i sakfrågan. Ändå är det exakt det man gör!? Kanske finns det någon jurist där ute som kan förklara hur det kan bli så, jag förstår det inte.

Det var den mera principiella delen. I själva sakfrågan ger faktiskt kammarrätten stöd för att en selektiv jakt är helt ok, även om den enbart har genetiska motiv. Tyvärr är domen återigen ett bevis på att Naturvårdsverket inte klarar av sin uppgift, att gå från bevarande till förvaltning. Rättens motiv för att underkänna jakten är nämligen att Naturvårdsverket inte använde det vetenskapliga underlaget som utgick från att skjuta bort hela revir. Istället försökte man tillgodose bevarandesidan genom att dra ner på jakten och enbart medge jakt på två vargar i varje revir, varav en skulle vara ett alfadjur. Det skulle enligt dem gynna nybildning av ”bättre” par samtidigt som inte lika många behövde skjutas. Problemet är att den teorin överhuvudtaget inte har vetenskapligt stöd. Helt enkelt för att ingen har beräknat effekterna av en sådan jakt!

Vad kan man i övrigt, förutom att licensjakt är möjlig, dra för slutsats av domen. Jo, att det är otroligt viktigt att länsstyrelserna i sina kommande beslut är tydliga med vad jakten på vargarna syftar till. Det går inte att generalisera eller att vara för otydlig.  För oavsett vad vi tycker och oavsett att det finns ett enormt behov av vargjakt är det till sist enskilda jurister som avgör om det överensstämmer med lagens bokstav. Som ett kammaträttsråd lärde mig för länge sedan, ”blanda aldrig ihop sunt förnuft och juridik”!

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

Varglöpa

Så kom då Naturvårdsverkets beslut om miniminivåer för varg. Ingen kommer efter det här beslutet att förstå vad målet för den svenska vargstammen är. Dessutom förmedlar man budskapet att storstadslänen slipper varg. Det är en kommunikativ katastrof. Åtta landshövdingar varnade för detta häromdagen i ett brev till regeringen. Naturvårdsverket struntade som vanligt i vad länen tycker. De anser att de ska styra förvaltningen och motarbetar riksdagens mål om regionaliserad förvaltning. I grunden handlar det om att tjänstemännen på Valhallavägen inte litar på länsstyrelserna. Alltså kör de fullständigt över länen och deras förslag. De vägrar att släppa ifrån sig bestämmanderätten.

Jag såg SRF:s Ann Dahlerus på TV i morse. Det finns inget vetenskapligt stöd för så få vargar, var hennes budskap. Trots att alla vet att riksdagen beslutat, med stöd av just vetenskapliga rapporter, att vargstammen har gynnsam bevarandestatus. Så Naturvårdsverket kan nog förvänta sig att SRF m fl fortsätter att obstruera mot majoritetens vilja. Det ska bli spännande att se hur de kommer att hantera överklagningarna.

Stockholm och Uppsala får samma rätt att besluta om licensjakt som Värmland och Örebro, trots att de inte har någon vargetablering och eftersom de nu har noll som miniminivå. Ingen, absolut ingen, som inte arbetat dagligen med frågan kommer att förstå vad målet för vargstammen är. Naturvårdsverket föreslår noll vargar i norr! Noll vargar i syd. Noll vargar runt huvudstaden, men mycket fler än vad värmlänningar och örebroare gått med på i sina hemlän. Värmland hade föreslagit 7 föryngringar i det korta perspektivet, men fick 11! Det långsiktiga målet är 3 föryngringar.

Naturvårdsverket skriver också att det finns utrymme att skjuta 90 vargar i vinter! Den siffran torde glädja många. Problemet är att länsstyrelserna knappast har planerat för ett fullt så stort uttag. Så nu sätter Naturvårdsverket även länsstyrelserna under press. Allt under 90 döda vargar i vinter kommer att uppfattas som ett svek från länsstyrelserna. Samtidigt lär naturvårdsorganisationerna mobilisera till krig. Men det kanske är målet med hela upplägget, att öka konfliktnivåerna ytterligare. Enklare har det i varje fall inte blivit när alla är missnöjda.

Det är tydligt att Naturvårdsverket inte klarar övergången från bevarande till förvaltning. Det är samma myndighet som dessutom i sitt budgetäskande skriver att de vill ta över det Jägareförbundets allmänna uppdrage och ansvaret för ännu mera av viltförvaltningen. Hemska tanke!

karljohan

I dessa valtider tävlar alla politiker om vem som är miljövänligast. Alla tycks vara eniga om att närproducerat och klimatsmart mat är framtiden. Miljöpartiet försöker få skolor och kommuner att införa köttfria dagar.

På väg till jobbet idag hörde jag om en dansk studie som visar att ”nordisk mat” är precis lika nyttig som den som serveras vid Medelhavet. Köttet i den ”nordiska maten” i studien bestod av vilt. Återigen ser vi alltså studier som talar för att alla vinner på att vi äter mer vilt. Vilt är på alla sätt nyttigare än ”producerat” kött. Jag vill inte med det ens antyda att jag är emot uppfödning av får, nötboskap eller kycklingar som föda, våra djuruppfödare är troligen bäst i världen. Men viltet vinner ”miljövänligast tävlingen” alla dagar i vecka.

Om vi utgår från att vår konsumtion har miljöpåverkan och att alla bidrag för att minimera den är viktiga, borde inte miljörörelsen då börja med att gynna det som påverkar minst, nämligen vilt?

Jag har under hela mitt liv haft förmånen att få äta vilt. Jag köper visserligen lite lamm varje år av en jaktgranne med gårdsslakteri. Än så länge är det bara jag som vill köpa njurarna. Lammnjure är bland det godaste man kan äta, obegripligt att inte fler insett det.  Jag köper även en bit nötkött ibland, men det mesta kött jag tillagar och äter hemma är vilt eller egenfånga fisk. Dessutom älskar jag att plocka svamp. Hittills i år har jag plockat 250 kg Karl Johan. Kantareller har det varit sämre med, men några hinkar lär jag nog få ihop nu när Karl Johan börjar sina. Blåbären finns i frysen och lingonplockningsplatserna har jag sett ut. Duvorna har varit trögjagade i år, men bonden ska så vete i veckan så årsbehovet av duvbröst hoppas jag fylla till helgen. Vildänderna får flyga ostört ett par veckor till, så att de hinner bli feta och fina.

Det som däremot oroar mig är älg-och rådjursjakten. Älgen har utgjort basen i mitt hushåll i alla år. Personligen lär jag få ihop tillräckligt för att tillfredsställa vårt årsbehov även i år. Men den förmånen är det allt färre som har numera i Värmland. Skogsbrukets negativa inställning till älgen och den på tok för stora vargstammen gör att många kommer att bli utan älgkött i år. Rådjursjakten har upphört i stora delar av länet, pga. stor lodjurstam, nu kombinerat med en massa vargar som ser rådjur som lättfångade ”Snickers”! Sammantaget gör det att allt fler måste börja köpa kött i affärerna istället för det klimatsmarta hälsosamma viltköttet.

Jag vet att många jägare röstade på Miljöpartiet i början. Idag ses miljöpartiet som direkt jaktfientligt av huvuddelen av jägarkåren. Jag har länge funderat på vad det beror på. Hur kan ett parti som värnar miljön få jägare som lever i och av naturen, direkt från hand till mun, som motståndare?

Jag var med på MP:s kongress i Karlstad för drygt tre år sedan. Skrev om det då på bloggen. Där blev det tydligt vad som är problemet. MP har blandat ihop djurrätt med miljövård. MP har blivit djurrättsrörelsens parti. Problemet som då uppstår är att man inte kan gynna t ex jakt eftersom man då direkt kommer i konflikt med djurrättsrörelsens mål. Deras mål är att djur inte ska dödas, oavsett viltkött är bättre än veganmat ur miljösynpunkt. På samma sätt är det med vargfrågan. Självklart vore det mycket bättre för miljön om älgstammen ökade och vargarna var färre. Klimatnyttan med älgkött blir liksom förlorad om det ligger utskitet på skogsbilvägarna istället för att ligga på min tallrik.

Den sista meningen ovan möts alltid av samma motargument från Miljörörelsens representanter. Vargen har mera rätt till älgköttet än jägaren, ni får skörda överskottet om det blir något över när rovdjuren har tagit sitt! Samma personer säger dessutom ofta att vi borde skjuta mer vildsvin och att älgarna är för många. Slutsatsen blir att de struntar i miljön och klimatnyttan med att gynna viltkött, de låter istället djurrättsrörelsens ideal segra. Det är nämligen lättare att vinna naiva röster på söta vargvalpar och sälungar än att stödja jakt på varg och säl, oavsett hur många de är.

Med risk för att ni redan tröttnat, det blev långt, måste jag dessutom nämna att jag såg ett program på SVT, Vetenskapens värld, om hur köttproduktion påverkar klimatet. Det intressanta var att högintensiv produktion på små ytor var det mest klimatsmarta. Kycklingar som går inomhus är bättre för miljön än ekologiska frigående. Här uppstår den svåra nöten för miljörörelsen. De klara inte att frikoppla djurens välfärd från miljöargumenten. Nu menar jag givetvis inte att djurskydd är ovidkommande, tvärt om. Men djurskydd är inte detsamma som djurrätt. Men när man låter ideal som bygger på att de är fel att döda djur vara överordnat miljömålen kommer man inte att lyckas. Djurrättsrörelsen blir nämligen aldrig nöjd förrän vi helt upphört med att föda upp eller jaga djur för att äta dem. Klimatdebatten är för dem inte målet, det är medlet för att nå sina mål. En värld där människor inte dödar djur för att äta dem. Inte ens bin får vi hålla eftersom de är förslavade!

Kopplingen till vargdebatten är tydlig. De partier som motsätter sig vargjakt talar idag om att de kan tänka sig vargjakt när stammen nått gynnsam bevarandestatus. Att den nivån i deras värld ligger skyhögt över den som gäller idag uttalar de inte. Inte bryr de sig heller om att den nivån skulle innebära ännu mindre viltkött på våra bord och istället ännu fler uppfödda djur. De stora rovdjuren är deras symboler, de kan inte medge jakt på dem. Att miljörörelsen låtit sig kidnappas av djurrättsrörelsen kommer att bli ett stort hinder mot att förbättra klimatet. Majoriteten kommer nämligen att fortsätta att äta kött!

Vi jägare ska vara stolta över det vi gör. Vi tar tillvara den mest klimatsmarta, djurvänliga och hälsosamma födan som finns, viltet. En överväldigande majoritet av svenska folket tycker samma sak. Senaste SIFO undersökningen som Svensk Jakt lät göra visar att MP:s väljare tillhör de mest jaktvänliga! Hur kan det då komma sig att partiets inställning till jaktfrågorna uppfattas som det mest jaktfientliga av jägarna? Jo, de har låtit djurrättsrörelsen argument ta över.
Gustav Fridolin fick frågan om han skjutit ett djur i SVT:s utfrågning. Tyvärr bekräftar hans svar eller snarare brist på svar exakt det jag skriver. Han var livrädd för att erkänna att han skjutit ett djur. Tänk om han istället hade svarat så här. ”Ja, jag har skjutit rådjur. Vilt är det mest klimatsmarta, närproducerade och djurvänliga köttet vi kan äta. Alla miljöpartister som värnar miljön borde jaga!”

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

En jägare ligger svårt skadad efter en björnattack, en annan fick sin arm illa tilltygad. På en i flera hänseenden ynklig  Facebooksida sitter människor och brutalspyr galla över dem båda. De hånskrattar, säger ”Rätt åt tokfan! ”Tycker synd om björnen” ”Björnen mördades”. Smädesorden haglar. De skadade jägarna och jägare som grupp hånas hänsynslöst. Ord som amatörer, hår på bröstet, skjutglada troféjägare radas upp i kommentar efter kommentar. Björnen tillskrivs ett värde skyhögt över de skadade personerna.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall
Istället önskar vi de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer. Foto: Oscar Lindvall

Jag vill inte att något djur ska lida. Men att sätta djurets värde högt över en människas och dessutom gotta sig i folks olycka baserat på detta är fel.
”Det goda hatet har blivit ett monster” skriver Marcus Birro i en krönika. Stämmer precis. Det gäller att ha rätt åsikt för att inte de som ”älskar det goda” ska kasta sig över en. Bara att tillskriva sig ensamrätt på ”det goda” vittnar om att något är galet.
På den där skitsidan har folk tagit sig rätten att hata rent ut, motiverat med en besatthet och snedvriden uppfattning om vad empati är. Och föreningen som ansvarar för sidan låter dem hållas. Jag ids inte ens skriva ut dess namn.

I empatins namn skrattar de åt de svårt skadade männen. I empatins namn tycker de egentligen att de förtjänar sina skador. Naturligtvis utan att veta vad som egentligen hände. I empatins namn vältrar de sig i hatattacker på jägare i allmänhet och björnjägare i synnerhet. Och det är de här insnöade människornas fanatiska så kallade kärlek till rovdjur som tillåter deras fingrar att spela fritt över tangentbordet och skapa en alltmer tilltagande hatpropaganda mot dem som tycker och lever annorlunda.

Vi jägare har länge försökt att försvara oss mot kantiga, uppdiktade, okunniga och osakliga påhopp mot det vi gör och hur vi lever.
Men nu har de här rovdjursivrarna gått för långt en gång för alla.

Nu skiter jag i att försöka försvara det jag gör och står för, inför den här kletiga massan. Istället förkastar jag hatet som lyser som klara blixtar i mörker.
Låt dem sitta i sitt lilla hörn och hata. För nu tycker jag att vi ger fullständigt fan i dem.

Vi använder ordet empati på ett annat sätt istället och önskar de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer.

Reds anm. Jag publicerar inga kommentarer som på något vis försöker rättfärdiga eller debattera beteendet som beskrivs i texten ovan.

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

Mässan

Bild: Jaktpolitisk debatt, Sunne jaktmässa                 Foto: L. Johannesson

 

Före semestern hamnade Åsa Romson i blåsväder eftersom när hon anklagade vargforskare för att skriva vinklade rapporter som beställts av regeringen. Självklart tvingades hon, efter kritik från de forskare som kände sig utpekade, att göra en halv pudel. Jag bloggade om det i mitt blogginlägg, ”Åsa Romson gör en omvänd pudel!” Forskarna blev dessutom synnerligen förbannade och två skrev ett debattinlägg på temat i SvD.

Fredag lördag i förra veckan ordnades en stor jaktmässa i Sunne för första gången. Mässan blev en stor succé. 10 000 besökare under de två dagarna, vilket var över förväntan för en helt ny mässa med nytt koncept. Det nya var det stora utbudet av kända personer som på ett eller annat sätt talade positivt om jakt, viltvård och inte minst vilt som mat.

Personligen bidrog jag med publik vildsvinstyckning och fungerade som ”sidekick” för Sofia Rågeklint som ledde en jaktpolitiks debatt under fredag eftermiddag. Alla riksdagspartier var representerade. Man kan konstatera att enigheten på podiet var större än man kunde förväntat sig. Troligen beroende på att de flesta var värmlänningar som inte alltid delar partiets linje på riksplanet. Alla var för licensjakt på varg i Värmland i vinter, utom Miljöpartiet. Miljöpartiets talesperson var också tydlig med att antalet vargar inte var tillräckligt stort och upprepade det politiska mantrat att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Det är i sig inget nytt att MP driver den linjen, det intressanta var vem som sa det.

Miljöpartiet representerades, till min stora förvåning, av Torbjörn Nilsson från Värmland. Det är samma Torbjörn Nilsson som åt Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som ligger till grund för dagens referensvärden för lodjur, björn och järv. Han har också tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg som utgjort grund för svensk vargpolitik. Såvitt jag känner till finns det ingen annan forskare med så stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning som också tydligt driver en egen politisk agenda.

Åsa Romson sa att hon absolut inte syftade på Grimsö forskarna när hon talade om vinklade rapporter.  Jag tror inte att hon syftade på sin egen partikamrat, Torbjörn Nilsson heller. Men jag vet att många i publiken på mässa i Sunne reagerade kraftigt när jag som ”sidekick” berättade vem Torbjörn Nilsson är och att det är han som är ansvarig för Naturvårdsverkets sårbarhetsanalyser.

Jag vill vara tydlig med att jag inte misstror Torbjörn Nilsson objektivitet i frågan. Jag uppfattar Torbjörn som en ärlig person, även om det blev tydligt under debatten att vi i jaktfrågor inte har samma uppfattning och grundläggande värderingar. Det intressanta är att det vetenskapliga underlaget för lodjur, järv och björn som Åsa Romson kritiserar regeringen för att följa har tagits fram av en politisk sekreterare för Miljöpartiet Värmland! Jag hoppas att Romson inte hade rätt om att rapporterna är vinklade, framför allt inte utifrån författarens personliga politiska värderingar. För om så är fallet torde debatten i Sunne ha visat att referensvärdena är för högt satta!