Allra käraste Jägareförbundet

, , •

Min pappa var bonde i första hand, jägare i andra. Han jagade mest för att fylla frysen. Jakten var liksom en förlängning av lantbruket. Hans vapen var gamla och konstiga, så även hans ammunition. En gång fick jag några hagelpatroner av honom. ”Bra grejor,” sa han plirigt. Jag testade en av patronerna, sköt bara rakt upp i luften.

Jag gillar Jägareförbundet. Foto: Privat

 

Smällen gick att likna vid en mindre vätebombsexplosion och rökmolnet la sig som en tät bollformad dimma omkring min närmaste omgivning. Balansen hade varit svår att hålla i skottet. Pappa fnissade. Det var lite så han var.

Jag hittade viltet och jakten på riktigt när jag var runt 20 och gick en kommunikationslinje i norra Värmland. På skolan fanns också en viltvårdslinje innehållande ett gäng människor med jaktintresse modell gigantiskt.
Jag slets med. Började tassa omkring i skogen. Kollade spår, lärde mig smyga, började plötsligt se naturen på riktigt. Växter, årstidsväxlingar, djur som bytte till vinterpäls. Jakten och allt det ursprungliga som vi alla har inom oss men som många gömt och glömt. Allt detta började flöda i alla mina sinnen.

Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur.

Jag  började läsa jakttidningar nästan desperat, vände och vred på bilderna, hänfördes. Irriterade mig på Svensk Jakts gamla format som var för litet. Allt detta, jakten, naturen, djuren, hade funnits där precis inpå mig tidigare men jag hade missat i stort sett allt.
Jag ville lära mig allt på en gång, liksom ta igen förlorad tid. Det här var rätt, det var jag. Jag var nyfrälst och blev nästan hög på  all kunskap när jag tog Jägarexamen.

Och så upptäckte jag Jägareförbundet. Min pappa var riksjägare (ett annat förbund) ut i fingerspetsarna. I hans värld hade viltstammarnas väl och ve inte någon större betydelse. Det viktigaste för honom var att få skjuta så många älgar som möjligt.
Men Jägareförbundet ville något annat. Jägareförbundet utgick från viltet och vården av biotoper, djurens välbefinnande.  Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur. Och till jakten. Till våra jakthundar. Och insikten att ju bättre våra viltstammar och den biotop de lever i mår, desto bättre jakt. Samordning. Inte bara gå ut och panga. Sunda stammar är lika med bra jakt. Vilket historien med all tydlighet också visat.
Jägareförbundet räknade hellre djur i vinterstam än jägarnas frysar.

Det var något helt annat och det var fullständigt rätt i min värld. Något jag kunde ställa mig bakom. Jag tog förbundet till mitt hjärta.
Och blev förstås medlem. Vilket jag är fortfarande.
Pappas och mina jaktdiskussioner gick inte riktigt hand i hand efter det. Vi hade helt olika utgångslägen. Inte så att vi var osams, det bara blev så.
Och jag vet att jag valde rätt.
Senare fick jag möjligheten att jobba på det här fantastiska förbundet.
Jägareförbundet står fortfarande fast vid dessa principer. Det är och kommer alltid att vara mitt förbund. Här är vi många som tillsammans brinner för viltet, naturen, vården av det vilda, jakten och för kunskap och fakta. Och jag är oerhört stolt över Jägareförbundet och mina kolleger. De är de kunnigaste och mest hängivna jag vet inom jakt, vilt och natur.

Jag delar gärna med mig av Jägareförbundet. Är inte sotis på det viset. Vi jägare måste hålla ihop. Hur man kan låta bli att vara medlem är för mig en gåta. Vi behöver tillsammans förvalta våra viltstammar hållbart så att de är välmående med god reproduktion och ger bra jaktlig avkastning, vi behöver hålla etiken levande och utveckla jakten. Vi behöver kunskap, forskning och fakta.
Hur ska vi annars kunna försvara jakten?

Det är viktigt att fortsätta att berätta att vår jakt är bra, underbar och nödvändig.

Och vill du bli medlem så blir du det här!

av

Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

, , , , , •

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

av /1 Kommentar

Vi män måste ta vårt ansvar

, , •

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

av /1 Kommentar

Dags att skrota grönkläderna – och bli gul?

, •

Var det någon som trodde att djur är färgblinda? Det stämmer inte. Frågan är vilken färg jaktkläderna egentligen bör ha för att vara mest funktionella.

Bättre än grönt? Foto: Madeleine Lewander

Jägare är grönklädda. Det är sen gammalt och beror förstås på att vi upplever att det funkar när vi jagar. Vi vill kamouflera oss för att inte synas i skogen.
På senare tid har också signalfärgerna blivit allt viktigare. Det handlar alltså om att både synas och inte synas. Svår kombo, kan tyckas.
Men använder vi jägare rätt färger?

När det gäller jakt bör vi prata funktionalitet. Vissa färger verkar enbart vara norm. Signalfärgerna brukar variera mellan orange och rosa.
I bakgrunden pågår även en genusdebatt om huruvida jägare ska använda rosa jaktkläder. Varför det? Jägare ska använda färger som är funktionella. Som jägare borde jag bara uppröras om färgen skrämmer vilt. Sen får folk använda vilken färg de vill, rosa eller whatever.
Ingen ska tala om för mig vilken färg jag ska ha på mina kläder på grund av mitt kön.

Djupdyker man lite i färgstudier på djur och även människor verkar det som att vi är fel ute över lag. Ju mer jag läser desto mer pekar det åt att vi alla borde vara, håll i hatten, gula. Åtminstone när det gäller jakt på klövvilt.

När det gäller fågeljakt verkar det egentligen inte spela någon roll vilka färger vi har på oss. De ser oss ändå. Själv kan jag rent erfarenhetsmässigt tycka att det mer handlar om kontraster. Är färgen för ljus, vilken det än är, funkar i alla fall inte mina fågeljakter som de borde. Ansiktsmasken är given.

Är det så här vi ska se ut?

Studier på japanska vildsvin visar att det blev successivt svårare för dem att skilja färg från grått när man testade allt längre våglängder av grönt, alltså närmade sig gult. Man drog slutsatsen att vildsvin har en viss förmåga att urskilja gröna nyanser.
Så egentligen verkar det konstigt att vi fladdrar omkring i gröna kläder. Vi, och kanske framför allt vildsvinsjägare borde egentligen se ut som påskkycklingar när vi jagar eftersom just vildsvin faktiskt kan uppfatta gröna nyanser men sämre de gula.
Däggdjur över huvud taget ser grönt och blått bäst.  De är dessutom bra på att se nyanser i dessa färger. Ändå föredrar vi grönt.
Den blå färgen ska vi bara inte tala om.  Den som vill jaga i blåställ bör tänka om.

Samtidigt är det så att signalfärger ju faktiskt är till för att människor ska se, så långt det går även färgblinda. Den allra vanligaste typen av svagt färgseende är röd-grön färgblindhet.
Därför kan jag, högst personligt, tycka att både rosa och orange verkar sådär att använda.
Gul-blå färgblindhet är en mer ovanlig form av färgblindhet för människor.

Sammanfattningsvis så verkar djur ha lättare för att urskilja grönt medan människor har svårare.
Kvar blir då gul. Gul verkar vara lättast för personer med nedsatt färgseende att uppfatta och svårast för viltet.

Nästa jakt ska jag klä mig i helgult i sann progressiv anda.
Eller…

Här kan du testa om du är färgblind

av /1 Kommentar

Hur du överlever november!

, , •

Stackars november – den är verkligen inte grå. Ändå är det den färgen som är november för de flesta. Eller vad associerar du mest med i november månad? Korta och mörka dagar? Kallt och rått väder? Det mysiga med att komma inomhus? Tända ljus och läsa böcker? (En bra jaktmånad tycker många av oss jägare).

Grå gryning. Foto C Nilson-Dag

Men aldrig är väl grått så vackert – som just i november. Se själv alla nyanser, ytor och mönster. I oändliga gråa skiftningar. Från knallgrå till dimgrå. Skymningsgrå, silkesgrå, grådis eller flanellgrå. Så där kan vi hålla på. Men det får inte vara grått så länge till.

För vips – så är det advent.

Och så är det dags att ta in naturen därutanför. Den som vi tycker är så grå. För, nej, det är inte bara på sommaren vi plockar in naturen. Buketten med sommarblommor är lika självklar som att vi plockar in naturen även till jul.

Vi börjar med att fylla adventsstaken med fönsterlav (obs det är inte vitmossa vi brukar ha – vilket många tror, utan fönsterlav). Kransen som hänger på ytterdörren pryds av kottar och enris. Sen är det dags för Lucia, med lingonris i håret. Och så granen, som kläs (göms) och dansas runt! Och så är det julafton med julskinkan mitt på julbordet. Skinka på vildsvin förstås; hållbart, näringsrikt och gott. Direkt från skogen. Har vi öppen spis tar vi in björkved och tänder på. Sen är vi så gott som utomhus – fast inomhus.

Så njut av en grå vardag. Snart är det rött tills du storknar.

För en knallgrå vardag – behöver inte alls vara grå.

av

Jägarglädje och sorg men avhuggna huvuden irriterar

, •

När det gäller jakt kan känslopendeln slå åt alla håll, mellan glädje, sorg men också ilska. Idag var en sådan dag.

Lotta, förklara för min dotter (bilden) varför du vill hugga huvudet av hennes mamma. Foto: Madeleine Lewander

Glädje när kollegan Christina berättade om sin hund Laban som går som en klocka under jakterna den här säsongen. Hon förmedlade påtagligt den lycka vi som jagar med våra hundar kan känna när det går bra. Idag strålade Christina och jag vet precis hur hon känner.
Jakten, den bästa lyckan vi kan ge varandra, jag och min hund.

Sorg när jag ser filmen som Per har skickat om sin pappa som gick bort i cancer. Även där förenade jakten och bidrog med lycka ända in i livets slutskede. Per berättar i filmen hur viktig jakten var för hans far. Tårarna rinner när jag ser den.
I samma andetag vill han föra budskapet vidare i kampen mot cancer och ber oss alla att bidra i Mustachkampen, kampen mot prostatacancer.

Hjälp till att bidra du också!

I slutet av det här dagen blir jag förbannad. Jaktsabotörer kör, i sin sjuka skenvärld på fyrfilig motorväg ut sin hatpropaganda. Ingen verkar ens försöka hantera det de spyr ut på sociala medier.
Just nu sprider de vedervärdiga bilder på döda vildsvin. Jag mår illa när jag ser de sjuka bilderna. Ändå är hatet riktat mot mig.
En enkel Google-sökning visar att bilderna är tagna någonstans utomlands och att hela veganvärlden sprider dem med jägarhatskommentarer på alla möjliga språk, så även i Sverige.
Självklart utan att ange att bilden inte har något alls med svenska jägare att göra. Syftet är naturligtvis att sprida hat. Anklagelserna saknar substans.
Så här gör vi inte i Sverige! Jag tycker oerhört illa om bilderna precis som alla andra. Säkert mer eftersom jag som jägare och naturmänniska ser och har vildsvinen omkring mig. Ni vet i det där som kallas verkligheten.
Den veganska saboterande subkulturen är sjuk, rubbad och otäck.
Bara grejen att sprida en bild tagen i landet Tjottahejti och via den peka ut och hata sina medmänniskor. Det är inte bara vi jägare som drabbas av det fenomenet. Det är lite så det ser ut idag. Går aldrig människor ut och ser vad som händer i verkliga livet?

Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av.

För Lotta och andra på Facebooksidor om jaktsabotage räcker det inte med omkullvälta jakttorn.

Sen har vi Lotta som vill smyga sig på jägare och slå huvudet av dem. Bara ett av många liknande exempel.
Bilden högst upp i det här inlägget föreställer min dotter. Hon är ofta med ut och jagar. Det är då Lotta vill hugga av mitt huvud.
Eller skriver hon bara så?
Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av. Hon måste ju ha tänkt igenom uttalandet noga när hon skriver något så allvarligt.
Själv tycker jag att allas huvuden kan få sitta kvar. Bättre att utgå från fakta innan människor anklagas.
Jägare och veganer står på olika moraliska fundament. För oss jägare innebär jakt att man tar ansvar för vilda djur. Vi vill minimiera djurs lidande.
Jaktsaboterande veganer, å andra sidan, bryr sig mer om att sprida hat och skapa fantasier om vad som rör sig i en jägares huvud (förutsatt att Lotta inte varit i farten) än hur djuren mår.

av /3 Kommentarer

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

, , •

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

Det sa Natasha Illum Berg, professionell jägare i Tanzania nyligen i P1s Söndagsintervju. Hon sa också ”att vid jakt är dina sinnen väldigt vakna, tvingade att vara vakna.”

Jag har gått och tänkt på Natashas beskrivning av jaktens krav på sinnenas närvaro. Att stunden blir mer och upplevelsen djupare när man skärper sina sinnen.

Att jakten kräver total närvaro och därmed total frånvaro av sådant som distraherar, t ex mobiler.

Handen på hjärtat, var har du själv mobilen när du jagar?

Och jag vill lägga till en fråga; kanske ligger den bredvid tallriken när du äter också?

Nej, jag är inte teknikfientlig. Älskar mobilen och sociala medier. Men vi väljer bort något när vi tar fram mobilen – det är det jag vill lyfta fram. Att istället uppleva maximalt, med alla sinnen. Som att samarbetet mellan smak, lukt, känsel och syn ökar både chansen att få syn på viltet i god tid och smakupplevelsen när vi äter.

En sak i sänder – inte många samtidigt. För maximal upplevelse. För jo, vi har tid. Faktiskt har vi 20 gånger mer tid idag än för hundra år sedan. I alla fall om man ska tro Roland Paulsen i boken Arbetssamhället. Han skriver

Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde 20 människors arbete kan idag produceras av en enda människa” (med hjälp av effektivare verktyg, maskiner, kommunikationer, tillgång till information via datorisering och digitalisering). Vår produktivitet kan alltså sägas ha ökat med 20 gånger. Men om vi blivit lika många gånger effektivare skulle jag kanske inte våga säga.

Men 20 gånger mer….! Kanske dags att reflektera över vad vi gör med all ny tid vi får?  Att ägna den åt att ständigt vara uppkopplad sägs dessutom vara skadligt för hjärnan, enligt forskningsrapporter.

Så jag ska i alla fall försöka bli mer levande när jag jagar nästa gång. Och när jag äter. Jag ska koppla på sinnena lite extra.

Då kanske jag blir en så där jägare som kan lukta mig till vildsvinen i tätningen, upptäcka älgben stå stilla bland de unga björkarna och höra rävens ljudlösa tassande i gräset.

Och njuta av den rosmarinkryddade älgfärsbiffen i skogsdoftande trattkantarellsås med mörkröda rårörda lingon.

av /1 Kommentar

Hög tid att omfamna miljöfrågorna

, , , •

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

av

Dags att införa viltfredag

, , •

Jag har tröttnat på att det internationella nätverket Köttfri måndag trummar ut hur vår köttkonsumtion leder till miljö- hunger och hälsoproblem.
Jag tycker istället att det är dags att hylla viltköttet och lyfta fram hur hälsosamt och hållbart det samtidigt som det är bra för den biologiska mångfalden med mera!

Dags att införa viltfredag! Kanske en gryta? Foto: Lena Runér

Nu har jaktsäsongen dragit igång så snart fylls frysar och köttdiskar med ekologiskt viltkött som är magert, jättegott, fritt från tillsatser och fullt med nyttiga ämnen.
Och viltkött har framtiden för sig. Det bekräftades nyligen i en Sifo-undersökning där det framkom att ungefär var fjärde stockholmare vill äta mer vilt om fem år, än vad de gör idag. Norrbottningarna är ännu hetare, nästan varannan norrbottning vill äta mer vilt. Undersökningen visade att man vill bo närmare skogen (43%) och att en stor andel överväger att till och med börja jaga för att införskaffa föda.

Men varför just viltfredagar, kanske du undrar?
Om måndagar ska vara köttfria, så har vi sex dagar kvar att välja bland. Tisdagar var fiskdagar när jag var barn. Det fanns helt enkelt ingen färsk fisk på måndagar eftersom fiskarna inte jobbade på söndagar. Men på tisdag var fisken färsk.
Och på torsdagar åts det soppa. Historiskt serverades det ärtsoppa och pannkakor (och punsch). Ja ärtsoppan är verkligen historisk för i Sverige har vi ätit det sedan 1200-talet. Förmodligen för att fredag var fastedag under den katolska medeltiden och att man därför laddade upp med ett ordentligt skrovmål dagen innan. Förresten var ärtsoppa August Strindbergs favoriträtt.
Men onsdagar då? Eller lördag, söndag…? I min familj åt vi oftast vilt på söndagar – och lyssnade på pappa som berättade lååånga historier om hur viltet vi åt hade jagats och nedlagts. ”Jag ställde PG vid vägknölen och Olle på bakpasset, Lennart stod på hygget. Det dröjde innan hunden tog upp, men sen drev den västerut och ingen hörde skallet förrän….” Och till slut hade rådjuret blivit en underbar söndagsstek.

Ja – man kan ju välja vilken dag man vill förstås. Många barnfamiljer har tydligen tacos på menyn på fredagar. Men tacos kan ju ätas med viltfärs!
Den svenska matkulturen innehåller många mattraditioner som inte är så gamla som man kan tro. Det svenska köket har alltid varit öppna för främmande influenser, alltifrån turkinspirerade kåldolmar och franska rätter, italiens pizza och pasta och nu det asiatiska köket. Men viltet har alltid haft en plats på svenska bord. Så kanske dags skapa en ny tradition med viltfredag?
Köttkonsumtionen skiljer sig mycket från olika länder. I Sverige äter vi ca 88 kg kött per år och person. Att jämföra med USA där konsumtionen ligger på 120 kg kött. Längst ned på köttskalan ligger länder som Bangladesh på dryga 4 kg kött. I Sverige äter vi mest gris- och nötkött. Därefter fågel och sedan lammkött och vilt. Själv är jag väldigt selektiv. När jag äter kött ska det vara bra kött och då blir valet enkelt, det blir oftast viltkött. Köttkonsumtionen kan man reglera som man själv vill. Du behöver inte äta så mycket kött, det kan räcka med en mindre bit – men med riktigt god kvalitet.

Jagar du inte själv, eller känner en jägare, finns viltkött att köpa i de flesta livsmedelsaffärer – och har de ej vilt hemma kan de snabbt beställa hem. Roligast är förstås om man själv nedlagt viltet. Då vet man var det levt, att det dött under etiska former och att det är tillvarataget på ett hygieniskt sätt.
Tillhör du dom som kanske är osäker på hur man tillagar viltkött? I så fall kan du vara lugn, det är lika lätt som att laga annat kött. Och vill du ha tips och goda råd, titta på viltmat.nu
Så vad säger du, visst är våra svenska fantastiska viltresurser värda en egen dag i veckan?
Vilda fredagar.
Ska vi köra på det?

av

Bråken om älgen sänder fel signaler

, , , , •

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

av

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Jägare mittemellan gaphalsarna

, , , •

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

av /2 Kommentarer

Minst 100 övningsskott per år

, , •

Lär känna dina begränsningar på skjutbanan. Här provsiktning på vildsvinsfigur. Foto Leif Nilsson

 

Under våren och sommaren har jag varit oftare på skjutbanan än tidigare år. Inte bara för att det är roligt. Inte bara för att få träffa andra jägare. Utan mest för att det är viktigt.
Jag vet många omdömesfulla jägare som bara avlossar ett skott när de vet att situationen inte är svårare än att de klarar av att fälla djuret. Tyvärr gör inte alla jägare det.

Det finns bara ett sätt att lära sig hur bra man är på att hantera geväret – genom att använda det.
För det är på skjutbanan när du i många olika situationer tränar skytte som du lär dig dina begränsningar.
Personligen vet jag att min gräns på frihandsskytte mot exempelvis ett stillastående rådjur med kula ligger på 50 meter. Blir det 60 meter så träffar jag nästan alltid tillräckligt bra. Men ”nästan alltid” är inte gott nog, för det innebär att jag emellanåt får en skadskjutning.
Har jag däremot möjlighet att använda någon form av stöd ökar min räckvidd. Använder jag skjutkäpp blir det 70 meter, jakttorn 100 meter.

En kollega berättade att han aldrig skjuter på löpande vilt på längre avstånd än 35 meter. Och där ligger nog min gräns också.
Tyvärr härskar det bland en del jägare ett machoideal. De skulle aldrig någonsin erkänna att de hade avståndsgräns på 35 meter på rörligt mål. Jag behöver nog inte skriva något vad jag tycker om det idealet. Jag tycker tvärtom att erkänna sina gränser visar att du är ansvarstagande.
Låt mig därför upprepa att det är på skjutbanan du ska lära dig dina begränsningar och öka din skjutskicklighet.
Och med det sagt vill jag lyfta och berömma alla duktiga instruktörer och skjutledare. Över hela landet finns det många frivilliga och ideellt arbetande personer som möjliggör att jag kan åka ner och träna såväl hagel som kula. De fixar och fuxar. De klipper gräs och ordnar.
Vi ska vara rädd om dessa eldsjälar och inte ta dem för givet. Utan dem skulle förutsättningarna till övningsskytte vara mycket sämre. De är värda all vår uppskattning. Varför inte visa vår uppskattning nästa gång på skjutbanan?

Hur som helst. I Norge gjorde man för några år sedan en undersökning om skadskjutningar och övningsskytte. Och man hittade en tydlig gräns.
De jägare som skjutit 100 övningsskott – oavsett vilken kaliber eller vapen – skadsköt mycket mer sällan. Och då berörde träningen inte ens om du träffat eller inte. Det var övningen som troligen medförde att de bättre kände till sin skytteförmåga och anpassade avstånd och situationer efter detta.
Den som vet med sig att de avlossar färre träningsskott än 100 stycken bör därför ta sig en funderare om de tränar tillräckligt.

Men hur mycket skyttetränar jägarna? Det finns faktiskt en stor jaktkortslösarundersökning som avslöjar en hel del fakta i ämnet. Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort undersökningen och Fredrik Widemo berättade lite om resultaten på förbundets årsstämma.
• 92 procent av de svarande hade jagat senaste året.
• 95 procent hade bedrivit någon form av träningsskytte.
• Två tredjedelar hade någon form av skyttekrav för att få delta i jakten (exempelvis älgdekalen).
• 83 procent av de svarade var också positiva till någon form av obligatoriskt övningsskytte.
• Jägarna hade i genomsnitt tränat fyra gånger med kula och skjutit sammanlagt 50 skott. Motsvarande siffra för hagel är två gånger och 40 skott.

Den som vill vara elaka mot jägare och hävda att vi inte tränar med våra vapen har helt fel. Men det finns naturligtvis en stor förbättringspotential. Många jägare skulle helt enkelt behöva träna mer. Inte bara för att förbättra sitt skytte – utan mest för att bli bättre på att känna till sina begränsningar och genom detta minska skadskjutningarna.

Om du känner på dig att du inte tränar tillräckligt mycket kan du sätta upp ett eget träningsmål. Och första etappen bör nog vara minst 100 träningsskott per år.
För det är genom att vi tar ansvar för etiken och skjutskickligheten som vi undviker att staten blandar sig i frågorna och sätter krav på oss. Låt oss istället själva behålla initiativet om skyttet genom att ta ansvaret.
Bara den detaljen kan vara värd att tänka på.

 

av /1 Kommentar

Därför jagar vi

, , , , •

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

av

Är du kanske jägare, Petter Stordalen?

•

Eller är det intresset för klimatfrågor som ligger bakom utformningen av din senaste hotellsatsning At Six och Hobo mitt i stockholmsbetongen? Den tyska designstudion som anlitades i utformningen, säger att de ville skapa en naturnära upplevelse som förenar hyperurban brutalism med frihet och naturlighet, som att samlas runt lägerelden för att laga mat. Som gäst ska man uppleva äkta material, gemenskap, musik, goda samtal och NATUR.

Skalbaggar som konst i hotellobbyn. Foto: Christina Nilson-Dag

Det sista kunde ju lika väl vara jakt som de beskriver tänker jag. Och deras målgrupp nyfikna citynomader som kräver en autentisk upplevelse stämmer kanske också in på hur vi ska locka nya storstadsjägare ut i skogen?
I hotellet At Six, pryds korridorens väggar med bilder på skogar från både djungel och svensk barrskog. Kanske är det en del i Stordalens nudging? (det nya begreppet för att få oss välja rätt). För Stordalen kan det där med nudging , hans egna organisation GreeNudge ska t ex stimulera oss att ta sundare och mer hållbara val.
Naturen som varumärkesbyggande – hoppas det funkar tänker jag och ser framför mig hur de unga hotellgästerna blir nyfikna på all grön skog och kanske kanske väljer att våga ta sig ut i verklig grönska!
I de båda hotellen är växter ett stående inslag i utsmyckningen; i lampan, på väggen, på borden… och skalbaggar i ringar blir ett konstverk. På väggarna hänger nygjorda växtplanscher som ska bidra till att hotellet är det perfekta stället att fly vardagen en stund.
Jaa, precis som i jakten, tänker jag igen. Men varför då nöja sig med kopian? Det finns ingen annan stans man kan få så mycket inspiration, avkoppling och upplevelser – som just i naturen.
Och precis som den inspirerat Stordalen har den också inspirerat hipsterrestaurangen NATUR i Göteborg, på en tvärgata till Avenyn. Eller varför heter den NATUR, undrar jag. För inget verkar ha nån särskild koppling till naturen, så jag ringer och frågar.
-Vi serverar lika mycket grönt som kött och vi serverar naturviner, blir svaret. Naturviner är snäppet mer ekologiskt än ekologiska viner får jag veta. Och i höstas stod viltkött på menyn.
Så ordet natur är definitivt varumärkeshöjande. Det verkar i alla fall falla både Stockholms och Göteborgs hipsterpublik i smaken.
Kanske du själv ska bättra på ditt egna varumärke med lite natur? Nöj dig i så fall inte med kopian!
Utan gör ett billigare och mer naturligt val i sommar; välj den riktiga naturen. Den är ännu häftigare, ännu mer inspirerande.
Jag lovar!
PS: Tack till Petter Stordalen för att du förhoppningsvis lockat fler ut i naturen – och kanske till och med att bli jägare.

av