Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander