Är det billigt eller dyrt?

•
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Det är dags att betala in medlemsavgiften till Svenska Jägareförbundet. Men är det billigt eller dyrt? Och vad får jag för de 600 kronorna? Satt och tänkte lite på detta. Då kunde jag konstaterade att jag är medlem i ett antal föreningar.

Fiskevårdsförening: 300 kronor. Här stödjer jag arbetet och får egentligen ingenting tillbaka.

Fotbollsklubben: 400 kronor. Får ingenting av klubben. Barnen har slutat spela, men jag stödjer verksamheten för att de gör bra saker för de unga.

Gymmet: Detta drivs som en förening. Kostar 100 kronor i medlemsavgift, som inte ger någonting tillbaka. För att få träna måste man avlägga en träningsavgift på 1800 kronor.

Skjutbanan: Kostar 200 kronor, vilket ger mig möjlighet att använda denna.

Vad får jag för de 600 kronorna som jag betalar till Svenska Jägareförbundet? Jo, jag får elva nummer av Svensk Jakt, försäkringar, rabatter, jakttabell, hemsidor med nytta och nöje, utbildningar, information och mycket annat. Därtill får jag en drygt 100 personer som arbetar för jaktens bästa. Jag roade mig med att specificera 15 bra medlemsnyttor som förbundet har bidragit till – i år:

1 Vargjakten. Förbundet letade genom FACE upp en EU-dom som hade avgörande effekt för Kammarrättens beslut. 44 vargar fälldes.

2 Ändring i föreskrifter från Jordbruksverket som underlättar blodspår, gräva ned slaktavfall, slaktavfall i åtlar, troféer av djur.

3 Mårdhundsprojektet utsett till ett av de 13 bästa projekten inom Life Nature projekten av EU-kommissionen.

4 Topp 100 av alla webbsajter i Sverige. Vilket gör att vi får ut våra budskap i samhället.

5 Stopp för skyddsjakt på älg i Västerbotten. Markägare har regelmässigt begärt och fått skyddsjakt. I år sa Länsstyrelsen nej, med hänvisning till att det ska lösas under ordinarie jakttid.

6 Ändringar av vapenregler runt instickspipor med mera.

7 Jaktfrågorna är viktiga för politikerna. Miljö- och Jordbruksutskottet vill ha tillkännagivande från riksdagen om att återuppta vissa delar av jaktlagsutredningen, ha vargjakt och andra saker som vi också vill.

8 Återbetalning från Trafikverket retroaktivt till Viltvårdsfonden. Pengar har tagits till eftersök mellan 2010-2014, utan att pengarna har betalts in.

9 Riksdagen vill förenkla för åtelkameror. En fråga som vi drivit hårt.

10 Justitieutskottet vill ha snabbare handläggning av vapenlicenser, vilket vi kämpat för under lång tid.

11 Skyddsjaktsbeslut på säl. Flera delar i besluten ändrade efter våra synpunkter. Bland annat jakt i inventeringsområden, ökad tilldelning, jakt från båt (motor igång) med mer.

12 Älgfrode (simuleringsprogram för älgförvaltningen) ska användas av alla länsstyrelser.

13 Jakt utomlands godkänns som argument för vilka vapen du ska få licens för.

14 Skyddsjakt på vikarsäl införs.

15 Överlåtelse av ammunition vid lån av vapen och vid försäljning. Regler ändrade som underlättar och inte kräver särskilt tillstånd.

Det finns givetvis fler saker som förbundet bidragit till. Saker som leder till att jakten och viltvården blir bättre. Svenska Jägareförbundet har också lyckats stoppa ett antal förslag från myndigheter och politiker som inte varit igenomtänkta och som skulle kunna få negativa konsekvenser. Sådana segrar kan vi aldrig berätta, men dessa är ofta viktigare än de saker som medlemmarna märker av.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera: När jag är med i en förening så stödjer jag den med medlemsavgiften för att den gör något jag gillar. Vad jag får tillbaka blir sekundärt.

Men samtidigt kan jag inte komma på en enda förening som genererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet. Kan du?

Är det då billigt eller dyrt? Vad jag tycker är nog ganska självklart.

 

 

 

 

av /2 Kommentarer

Staten finansierar lagbrytare!

, , •

Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

av /7 Kommentarer

Kamouflage mellan skinkorna okej

, , •
Jaktlabradorer med hundförare. vinterdag
Jaktlabradorer med hundförare under jakt en vinterdag.

Jag gillar min rosa mössa. Frågor på det? Foto: Wilda Lewander

Kvinnor som jagar. Vi blir fler. Och jägarna blir yngre. Idag är vi en liten men viktig del i jakten och börjar ta mer plats.
Bland kvinnliga jägare talas emellanåt om objektifiering. Ibland känner jag att jag på något sätt borde förhålla mig till det. Att jag förväntas ta någon slags ställning fast jag egentligen bara vill vara i skogen med mina hundar.

Jag har således tagit mig tid, allvarligt lagt pannan i djupa veck och gått in i en djup diskussion med mig själv om var jag egentligen STÅR i den här frågan.

Vad är objektifiering? Rent spontant definierar jag det som en person som istället för att värderas för sina handlingar, värderas för sitt yttre. Och blir en sak, ett objekt.

Vem vill vara en sak? Inte jag. Inte ens en bössa.

Den norska skidstjärnan Therese Johaug fick på en presskonferens under VM i Falun i år frågan vilken typ av trosor hon använde under sin skiddräkt. Det hade inte ett smack med hennes skidåkning att göra. Och ingen hade heller ett skit med hennes trosor att göra.

Ett företag som säljer jaktkläder har en stor kollektion damunderkläder. Där finns bland annat string i kamouflage. Tänker man i det läget praktiskt faller hela grejen som en pannkaka. Vad är det för mening med att ha en kamouflagesträng mellan skinkorna?

Men just de här underkläderna är förstås inte tänkta att vara praktiska. Kamouflage är en gigantisk modegrej, inte bara inom jakten. Om man ändå använder string så kan man väl lika gärna ha kamouflagestring om man nu tycker det är kul. Du kan köpa det från vilket klädföretag som helst.

För vem har med det att göra? Ingen, konstaterade i alla fall jag när det gällde de norska skidåkarna.

Varför ska någon annan lägga sig i hur jag ser ut när jag jagar?

Jag går exempelvis inte ut utan mascara. Någon annan är helt osminkad. Ingen har ett skit med det att göra.
Mina hörselskydd har fläckar av foundation.  Jag har hål i strumporna. Och?
Ibland jagar jag i trasiga flanellskjortor och skitar ner mig helt obeskrivligt. Vem har med det att göra?
Vissa jagar med knickers och roliga färgglada strumpor med tofsar. Det ser kul ut. Jag tycker att tofsarna skulle vara i vägen. Men det är naturligtvis helt okej.
Vissa tycker inte att vi kvinnor ska ha rosa grejor när vi jagar.
För ett drygt år sedan var jag jättesjuk under några månader. När det var som mörkast kom det plötsligt en rosa mössa i brevlådan. Det var en krya-på-dig-present från Angelica. Hon hade virkat den själv. Och broderat på Jägareförbundets spårlogga.
Det är den finaste mössa jag har haft i hela mitt liv. Jag ger fullständigt faderullan i att färgen skickar konstiga signaler till vissa. Släpp det, ni som bryr er!

Jägarna är i allra högsta grad närvarande på nätet och i de sociala medierna. Vi följer trenderna där vare sig vi vill eller inte, mer och mer ju yngre jägarna blir.
När det exempelvis gäller så kallade selfies finns en klart uttalad genuskod mellan könen bland de yngre. Det går bland annat att läsa om i Statens medieråds rapport ”Duckface/Stoneface – ungas onlineaktiviteter ur ett genusperspektiv”.

Rör allt det egentligen jakten? I min värld handlar det om något annat, bortom den. Egentligen hela vårt samhälle där vi alla är delaktiga, hur vi beter oss mot varandra. Där finns jakten med som en del av livet men det går inte att göra jägarnas sätt att vara till en isolerad företeelse.

Skala bort detaljerna. Gå direkt på kärnan, det vill säga jakten.
För jakten handlar om jakten. Inget annat spelar egentligen någon roll. Därför är jakt frihet. Vi som utövar den är olika. Vi kan vara rosa, blå eller gröna. Svarta eller vita. Vi kan vara sminkade, rena eller smutsiga, hetero- eller homosexuella, kvinnor eller män, unga eller gamla, duckfaces eller stonefaces. Allt det där är oväsentligt.

Det som är viktigt är din hunds ståndskall vid älgen, hjärtat som bultar, det lyckade skottet, ståndet vid ripan, anden som din apportör levererar, nyfödda vildsvinskultingar, rådjuret som äter av ensilaget på senvintern.
Ja, du vet vad jag menar.

av /9 Kommentarer

Mer positivt än på länge

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

av /9 Kommentarer

Jaktetik är samhällets syn på jakten

, •
Vi måste visa att vi är öppna och tar ansvar för att få behålla acceptansen för jakten och dagens lagstiftning.

Samhället avgör vad som är god jaktetik, och vi måste  anpassa oss för att behålla acceptansen för jakten.

Jag har pratat jaktetik mer eller mindre ”från slott till koja” det senaste året, som en följd av Jägareförbundets etiksatsning. Jaktetiken är samhällets syn på vad som är god jakt, och samhällets normer förändras hela tiden. Därför är det bra att ta en mer konkret diskussion om jaketiken då och då. Även om etiken gått som en röd tråd genom allt vi gör sedan förbundet bildades.

Etik är den kollektiva uppfattningen om vad som är ett bra, korrekt eller acceptabelt beteende, medan moral är hur individer förhåller sig till etikens normer. Jaktetik är därmed ofta ett uttryck för hur hela samhället ser på en viss jaktlig företeelse, medan ditt och mitt beteende istället visar vår jaktmoral. Alltså måste vi ofta veta och ta hänsyn till vad de som inte jagar tycker, för att kunna värdera vad som är OK och vad som inte är det.

Sverige har världens högsta acceptans för jakt. Jag tror inte det är en slump. Jägareförbundet är en av världens äldsta naturvårdsorganisationer, och har arbetat för hållbar jakt med god etik sedan första hälften av 1800-talet. Redan från början skedde detta i samarbete med staten, vilket formaliserades genom vårt Allmänna uppdrag 1938. Vi har folkbildat, samtidigt som vi har bistått myndigheter och forskningen. Samtidigt har jakten sedan slutet av 1700-talet varit knuten till äganderätten, vilket givit en folklig förankring som inte finns i alla länder.

Sammantaget har det skapat en god förståelse för jakten i samhället. I takt med ökad urbanisering tappar dock större och större delar av allmänheten en naturlig koppling till brukande, inklusive jakten. Därmed blir det allt viktigare att föra en kontinuerlig dialog med samhället om behovet av jakt och hur jakt kan och bör bedrivas. Här fyller det allmänna uppdraget en mycket viktig funktion.

En god jaktetik måste utgå från att vi tar ansvar och jagar på ett sätt som har acceptans i samhället. Samhällets normer till jakten förändras dock över tid. Dels kan det ske indirekt exempelvis genom urbaniseringen, dels kan det ske direkt genom att Jägareförbundet eller någon annan aktör lyckas påverka samhällets attityder.

Vi måste vara lyhörda för samhällets attityder, och försöka befästa de normer vi håller med om och förändra de som vi anser är fel. Vi måste dock alltid sträva efter att vår verksamhet ligger inom ramen för de normer som gäller just nu. Det är då vi har lättast att påverka de normer vi inte håller med om.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet vi kan fortsätta ha världens högsta acceptans för jakten och västvärldens bästa jaktlagstiftning som bygger på frihet under ansvar. Därför är etiksatsningen så viktig.

av

Det viktigaste uppdraget för jakten

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.

av /8 Kommentarer

Mats, förklara för min dotter varför det är dags att skjuta mamma

, , •

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

av /35 Kommentarer

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Varför måste jag bevisa att min hund är lycklig?

, , , •

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

av /21 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

Liten eller stor risk att hunden dödas av varg?

•

Igår har SR ett inslag om vargar och hundar. Det bygger på vad Viltskadecenter säger om vargangrepp på hundar. Jag har i flera år påpekat för VSC det olämpliga i att redovisa risker för vargangrepp på hund som man gör , utan att också jämföra med andra risker som hundar eller vi själva utsättes för. Tyvärr gör man fortfarande inte det, man skriver bara att det är upp till var och en att avgöra om det är en acceptabel risk. De redovisar också att vargdöden är en ny risk som tillkommit som är lika stor som trafikdöden för jakthundar. Det säger SR heller inget om. Jag skrev en kommentar till SRs reporter med anledning av inslaget. Väljer att publicera det istället för att skriva ett helt nytt inlägg.

 

Hej Joacim

Lyssnade på ditt inslag på SR om hundar som angrips av vargar. På en viktig punkt har jag kraftiga invändningar mot sättet att rapportera. SR bör undvika att använda siffror som ingen kan förhålla sig till.

Siffran 9000 respektiver 5000 jaktdagar i snitt för att hunden ska angripas av varg ger sken av att risken är i stort sett obefintlig. Jag har i flera år påpekat att SLU och Viltskadecenter inte bör använda siffran som det görs i inslaget. Jag var involverad för drygt 10 år sedan när undersökningen gjordes.

Låt mig förklara vad som är så fel. Jag börjar med ett par frågor till dig.

Kan du själv förhålla dig till uppgifterna? Är 9000 eller 5000 dagar per angripen hund en stor eller liten risk? Hur stor är risken i förhållande till andra faror som vi normalt förhåller oss till? Jag är övertygad om att du precis som de flesta andra tycker att risken är väldigt liten! 9000 jaktdagar, det är ju en massa jaktdagar.

Men om man istället väljer att redovisa det på annat sätt hur uppfattar man det då? Du gör ett försök på er hemsida. DU skriver: ”Med andra ord: med 150 jägare inom ett vargrevir som jagar 20 dagar per säsong så kan man förvänta sig ett angrepp vart tredje år om det är ett par inom reviret och vart annat år om det är en familjegrupp.”

Fortfarande låter det som en liten risk.

Men om man istället säger att det under den första älgjaktsveckan i oktober släpps 2000 hundar i Värmland och att det betyder att en hund kommer att angripas av varg varannan eller var tredje dag. Hur uppfattar du problemet nu? Visst låter det som om problemet faktiskt är reellt?

Det ovan var en redovisning av hur samma data kan presenteras på olika sätt och ge helt olika bild av problemet, trots att det är exakt samma siffror. I vargdebatten har vissa valt att översätta siffrorna ovan till hur många år medeljägaren kan jaga i reviret förrän hunden blir angripen. Eftersom jägare med hund jagar i snitt 30 dagar per år blir siffran 300 år respektive 160 år. Nu låter det nästan omöjligt att få sin hund vargdödad!

Men som jag frågade ovan, hur stor är risken i förhållande till andra faror? När rapporten kom för många år sedan valde jag att göra exakt samma typ av beräkning för risken att jag som bilförare ska omkomma i trafiken. Det är enkelt, det är bara att ta antalet mil som körs i Sverige av bilister, medelsträckan som Svensson kör och antalet döda i trafiken och sen räkna.

I Sverige har vi en nollvision för dödade i trafiken. Alla säger vi ”kör försiktigt” när någon ska åka lite längre sträckor. Många känner också en oro över riskerna i trafiken. Vi kan möta rattfyllon, drogpåverkade, somna vid ratten eller mötas av plötslig ishalka.

Men hur är det med risken? Hur stor är den egentligen?  Hur stor är risken i förhållande till de 160 år en medeljägare kan jaga i ett revir med en familjegrupp vargar? Jo, du kan köra 1200 mil (medelbilisten) om året i 10 000 år utan att dödas i trafiken! Plötsligt framstår 160 år som en stor risk jämfört med risken 10 000 år som vi trots allt alla räds!

Så min vädjan till SR och alla andra är att sluta använda siffror som ingen kan förhålla sig till. 5000 eller 9000 jaktdagar med hund säger absolut inget om risken är stor eller inte. Det tjänar enbart ett enda syfte, att förminska ett mycket stort problem för Sveriges jakthundägare. Notera att det angripits ca 50 hundar per år av varg, trots att tusentals jägare inte längre vågar släppa sina hundar.

Med vänliga hälsningar

Gunnar Glöersen

av /39 Kommentarer

Vargjakten slut i Värmland

, , •

vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

av /53 Kommentarer

Vad får du för medlemsavgiften?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Finns det någon organisation som levererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet (medlemsnytta är för mig vad man får för sin medlemsavgift)?

Jag är en föreningsmänniska och medlem i många olika föreningar. En del har en väldigt låg medlemsavgift, men jag får i stort sett inget annat från dessa än en inbetalnings-avi. Andra föreningar kostar mer. De ger mig möjlighet att använda lokaler, utrustning, instruktör/tränare eller något liknande. Mycket mer än detta får jag inte för medlemsavgiften, som ibland är mer än dubbelt så dyr som Svenska Jägareförbundets.

Vad är det jag vill säga? Jo, att 600 kronor kan upplevas som en ganska hög kostnad för att vara medlem i en förening, om man inte reflekterar över vad man får tillbaka i form av medlemsnytta.

Vet då alla medlemmar om vad förbundet gör, vad man får för sina inbetalde pengar? Nej, tyvärr inte. Jag nämner här några av de allra viktigaste sakerna man får för de 600 kronorna:

  • En organisation som med kraft och kunskap bevarar och utvecklar den svenska jakten och viltvården.
  • Förbundet har anställda jaktvårdskonsulenter knutna till alla län, med kunskap om förutsättningarna där, för att kunna svara på dina frågor.
  • Förbundet har anställda specialister inom många olika kunskapsområden, som kan svara på dina frågor, arbeta med utveckling av jaktformer, regler med mera.
  • Förbundet har tusentals förtroendevalda – på alla nivåer – som arbetar för du ska ha bra förutsättningar för din jakt, ditt skytte etc.
  • Förbundet verkar från lokal och länsnivå till nationell och internationell nivå, eftersom överstatlig lagstiftning också påverkar din jakt
  • Förbundet har utbildningar inom nästan allt – för att du ska hitta det du vill lära dig.
  • Förbundet arbetar mot politiker, myndigheter, forskare, skogen, lantbruket för att du ska ha bra jaktliga villkor, viltstammar och möjligheter.
  • Därtill finns det allt det andra, som tidningen Svensk Jakt, försäkringar, rabatter på olika produkter, jakttabell, hemsidor, information och mycket annat som du får.

 

Jag nämner också två exempel, där förbundet nyligen gjort avgörande skillnad för medlemmarna.

  • Handläggningstiderna av licenser blir nu kortare i många län. Förbundet har haft möten, gjort skrivelser, debatterat för att Polisen ska sköta uppdraget som det ska fungera. Nu ser vi resultatet av vårt arbete.
  • Vargjakt. Förbundets engagemang i vargfrågan är det som gjort att vi idag jagar varg. Utan vårt arbete hade det inte varit möjligt.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte om en enda förening som ger mig så mycket för medlemsavgiften som Svenska Jägareförbundet.

Värva en medlem du också och hjälp oss att bli ännu bättre – för dig som medlem.

av /1 Kommentar

APU, lögnens Mecka

•

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

av /19 Kommentarer