Kamouflage mellan skinkorna okej
Jag gillar min rosa mössa. Frågor på det? Foto: Wilda Lewander
Kvinnor som jagar. Vi blir fler. Och jägarna blir yngre. Idag är vi en liten men viktig del i jakten och börjar ta mer plats.
Bland kvinnliga jägare talas emellanåt om objektifiering. Ibland känner jag att jag på något sätt borde förhålla mig till det. Att jag förväntas ta någon slags ställning fast jag egentligen bara vill vara i skogen med mina hundar.
Jag har således tagit mig tid, allvarligt lagt pannan i djupa veck och gått in i en djup diskussion med mig själv om var jag egentligen STÅR i den här frågan.
Vad är objektifiering? Rent spontant definierar jag det som en person som istället för att värderas för sina handlingar, värderas för sitt yttre. Och blir en sak, ett objekt.
Vem vill vara en sak? Inte jag. Inte ens en bössa.
Den norska skidstjärnan Therese Johaug fick på en presskonferens under VM i Falun i år frågan vilken typ av trosor hon använde under sin skiddräkt. Det hade inte ett smack med hennes skidåkning att göra. Och ingen hade heller ett skit med hennes trosor att göra.
Ett företag som säljer jaktkläder har en stor kollektion damunderkläder. Där finns bland annat string i kamouflage. Tänker man i det läget praktiskt faller hela grejen som en pannkaka. Vad är det för mening med att ha en kamouflagesträng mellan skinkorna?
Men just de här underkläderna är förstås inte tänkta att vara praktiska. Kamouflage är en gigantisk modegrej, inte bara inom jakten. Om man ändå använder string så kan man väl lika gärna ha kamouflagestring om man nu tycker det är kul. Du kan köpa det från vilket klädföretag som helst.
För vem har med det att göra? Ingen, konstaterade i alla fall jag när det gällde de norska skidåkarna.
Varför ska någon annan lägga sig i hur jag ser ut när jag jagar?
Jag går exempelvis inte ut utan mascara. Någon annan är helt osminkad. Ingen har ett skit med det att göra.
Mina hörselskydd har fläckar av foundation. Jag har hål i strumporna. Och?
Ibland jagar jag i trasiga flanellskjortor och skitar ner mig helt obeskrivligt. Vem har med det att göra?
Vissa jagar med knickers och roliga färgglada strumpor med tofsar. Det ser kul ut. Jag tycker att tofsarna skulle vara i vägen. Men det är naturligtvis helt okej.
Vissa tycker inte att vi kvinnor ska ha rosa grejor när vi jagar.
För ett drygt år sedan var jag jättesjuk under några månader. När det var som mörkast kom det plötsligt en rosa mössa i brevlådan. Det var en krya-på-dig-present från Angelica. Hon hade virkat den själv. Och broderat på Jägareförbundets spårlogga.
Det är den finaste mössa jag har haft i hela mitt liv. Jag ger fullständigt faderullan i att färgen skickar konstiga signaler till vissa. Släpp det, ni som bryr er!
Jägarna är i allra högsta grad närvarande på nätet och i de sociala medierna. Vi följer trenderna där vare sig vi vill eller inte, mer och mer ju yngre jägarna blir.
När det exempelvis gäller så kallade selfies finns en klart uttalad genuskod mellan könen bland de yngre. Det går bland annat att läsa om i Statens medieråds rapport ”Duckface/Stoneface – ungas onlineaktiviteter ur ett genusperspektiv”.
Rör allt det egentligen jakten? I min värld handlar det om något annat, bortom den. Egentligen hela vårt samhälle där vi alla är delaktiga, hur vi beter oss mot varandra. Där finns jakten med som en del av livet men det går inte att göra jägarnas sätt att vara till en isolerad företeelse.
Skala bort detaljerna. Gå direkt på kärnan, det vill säga jakten.
För jakten handlar om jakten. Inget annat spelar egentligen någon roll. Därför är jakt frihet. Vi som utövar den är olika. Vi kan vara rosa, blå eller gröna. Svarta eller vita. Vi kan vara sminkade, rena eller smutsiga, hetero- eller homosexuella, kvinnor eller män, unga eller gamla, duckfaces eller stonefaces. Allt det där är oväsentligt.
Det som är viktigt är din hunds ståndskall vid älgen, hjärtat som bultar, det lyckade skottet, ståndet vid ripan, anden som din apportör levererar, nyfödda vildsvinskultingar, rådjuret som äter av ensilaget på senvintern.
Ja, du vet vad jag menar.
Rikard Lewander
Visst är det gränslandet men ändå.
Knickers som vi kallar det andvänder du samman med knickerstrumpor, det är förövrigt samma typ av strumpor som skottarna har till kilt.
När du drar på sockor/strumpor så går de ungefär 1 dm ovan knät, under knät så knyter du strumpebanden (färgglada band med tofsar på) för att hindra sockorna att glida ner.
När detta gjort så viker du ned strumporna ovan knäna ner över strumpebanden, först efter detta tar du på dina knickers.
Detta gör att du har dubbla sock ben där byxorna möter stövlarna & eventuell glipa mellan stövel & knickers fylls av ett tjockt lager ylle.
Andvänder du kortskaftade kängor istället för stövlar & det är blött ute måste du använda damasker eller som det kallas på engelska Garters.
Låg kängor, damasker, knickers är väldigt lätt att gå i, visst ser man ut som Farfar men det är ett pris värt att betala.
Alla säger att råbocken du smyger på inte hör prasslet av gortex men jag tycker att det kan väcka döda.
Tack, Lars.
Låter intressant, jag har som sagt aldrig fattat poängen, jag har bara trott det var en yttring av konservatism, inget fel i det i dessa goretextider.
Kanske värt att prova, men blir man inte blöt, kängorna är nog inte tillräckligt höga?
Nu är vi off-topic, men i alla fall i gränslandet.
Knickers bärs med stövlar, precis som vanliga byxor.
Skillnaden ligger i att knickers stramar inte över knäna när du går, om du är hundförare märker du skillnaden vid dagens slut.
Kanonbra med funktionella jaktkläder för kvinnor, men hur kan det vara så att alla kvinnor förutsätts ha samma benlängd?
Kolla i vilken jaktklädeskatalog som helst, byxor för herrar finns med minst tre olika benlängder, för att inte tala om midjevidd, C50, 152, D100 osv. För damer finns det bara en längd och en vidd stl 36-42, that´s it!
Har man då som min fru långa ben och vill att brallorna ska sluta nedanför anklarna så får hon köpa närmast tältliknande brallor. Där försvann funktionaliteten….
Efter att ha plöjt runt med min långbenta fru i ett idogt letande efter tillräckligt långa byxor så undrar jag hur tillverkarna tänker. Är det för små volymer? Nej, eftersom man har olika modeller av jaktbyxor för kvinnor, så kan det inte vara det. Jag tror det är slöhet och att kvinnorna inte säger ifrån.
Sedan får någon gärna förklara för mig var funktionaliteten i Tin-Tin-brallor med knästrumpor ligger, jag begriper det inte, men tofsarna är coola.
Förstår inte det hemska i att det äntligen börjar komma fram kollektioner av funktionella jaktkläder även för kvinnor.
Kommer väl ihåg att min Mor var tvungen att ta båten till Köpenhamn för att få tag i jaktbyxor som passade en kvinna kring 1,60, alternativet var ridbyxor .
Förstår faktiskt inte varför min Anna (min fru) skulle förvandlas till ett objekt bara för att några företag äntligen insett att även kvinnor har rätt att bära jaktkläder som passar.
Tror faktiskt inte att det är någon som betraktar mig som ett objekt bara för att jag är milt sagt klädmedveten & kanske inte så lite fåfäng.
Förövrigt så är det strumpebanden som har tofsar inte strumporna.
Nej!
”Jag gillar min rosa mössa. Frågor på det?”
Kan jag sno dina svarta mössor nu då?
Bra tankar!
Bra skrivet Madeleine, låt oss bara jaga på !!!