Foto Magnus Rydholm

Allt fler människor växer upp utan någon naturlig koppling till naturen. Deras förståelse för natur, djur och olika slags brukande formas naturligtvis av deras erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Och eftersom de lever i städer långt ifrån natur finns det få möjligheter att bygga kunskap, om de inte har ett eget intresse. Möter de däremot jägare som kan förklara varför vi jagar och vad jakten betyder är det stor sannolikhet att dessa människor kommer att acceptera jakt. Men får de aldrig chansen att förstå finns det en risk att de tycker tvärt emot oss, eftersom det blåser en konstant vind av naturromatik i media och på sociala medier.

Idag läser vi alla insändare och inlägg från människor som vill naturen väl, men de argumenterar ofta utifrån bristfälliga kunskaper. Ibland är det väldigt verklighetsfrånvänt och då blir resonemanget därefter. Dessa människor vet inte vad jakt är, vilken betydelse det har för oss jägare eller hur naturen fungerar. Och i dessa inlägg ifrågasätts ofta jakten. Men, från min horisont, är det viktigaste konstaterandet att dessa debattörer vill naturen gott. Vi har så att säga samma mål, även om vägen dit är olika.

Självklart får människor som aldrig träffar några jägare sämre eller ingen förståelse för att vår hobby också är en livsstil, som gör att många jägare gör val som ickejägare aldrig skulle göra. Inte heller föresvävar några tankar om att jakt ger nytta för såväl natur som samhälle. Och de har sällan heller förstått att deras argument inte bara inskränker vår hobby – den hotar vår livsstil och många skogs- och lantbruksföretags ekonomiska förutsättningar.
Självklart väcker sådana argument ilska och upprördhet hos oss.
Problemet är att när vi svarar dessa människor med en arg eller överlägsen attityd så förstör vi av alla möjligheter till att bygga förståelse. Kanske inte bara med debattören utan alla andra som läser och inte heller förstår vad jakt är.
Jag förstår faktiskt inte vad det finnas att vinna på att vara raljant eller fylld av du-fattar-ingenting-attityd, om man undantar alla ryggdunkar från andra jägare som också är lika arga på okunnigheten.

Men söker vi andra jägares uppskattning eller vill vi försvara jakten?

Jag pratar ofta jaktetik. Diskussionerna dyker upp i många olika sammanhang. I min värld innehåller jaktetiken också en viktig del som handlar om mötet med andra människor. Detta kan ske på sociala medier, via debattartiklar, på jobbet eller i affären.
Om vi vill att allmänheten ska ge oss respekt och få förståelse för vad vi sysslar med, måste vi också klara av att förklara och visa vad jakt är – så att allmänheten förstår.
Vi kan inte beskylla människor för okunnighet, när det är vårt ansvar att förklara. Vem skulle annars ta sig tid eller ha kunskap att göra det?
Man kan alltid önska att skolorna skulle berätta, eller någon annan. Men det finns ingen som har fler eller viktigare incitament än vi själva. Och om inte vi gör det lär det inte bli gjort.
Därför måste vi utnyttja de tillfällen som dyker upp. Och vi måste göra det utan att använda ord som ”stolpskott”, ”08:or” eller ”idioter”. Ja, så uttrycker många sig på sociala medier, vilket inte är kan anses vara speciellt taktiskt korrekt om man vill få förståelse.

Det är inte så att vi ska övertyga alla människor till att älska jakt. Men vi har ett gemensamt ansvar för att skapa förståelse för vad jakt är.

Ditt jagande är kanske viktigt för dig, men det är totalt oviktigt i ett samhällsperspektiv. Däremot är all jakt tillsammans helt nödvändig för att minska trafikolyckor, skador på träd och grödor med mera.
Men det kanske viktigaste, vilket vi jägare kanske inte går runt och berättar, är att vårt intresse bidrar till att höja kunskapsnivån och förståelsen för djur och natur, den ger mer biotopvård, mer viltvård och bidrag till den biologiska mångfalden. Våra insatser för det jaktbara viltet gynnar också insekter, fåglar och olika växter.
Om alla som vill naturen väl inser att jakten och jägarna också vill det – då är mycket vunnet.

I de länder där jakten har begränsats, ofta utifrån perspektiv som djurskydd och ”naturen klarar sig själv-argument” ökar vissa viltarter i antal så att samhället får problem med skador och andra former av olägenheter. Där tvingas staten med skattebetalarnas pengar hitta olika sätt att minska djurpopulationerna.
Därför samlar vissa länder ihop ruggande gäss och gasar ihjäl dessa. Andra länder experimenterar med gift som bara dödar vissa djurarter och olika obskyra fällor som exempelvis kan döda klövvilt med elstötar.
Ingen tar hand om köttet, ingen tänker på hållbart brukande, ingen beaktar djuren. Detta ser jag som en mycket skrämmande utveckling.
Ett omfattande statligt dödande av djur anses i dessa länder vara okej. Tyvärr ser inte befolkningen att jakt är ett alternativ till denna skadedjursbekämpning. Jag vill hävda att detta främst beror på att jägarna misslyckats förklara vad jakt är och vilken betydelse och nytta den gör.

Klarar vi av att få många fler i allmänheten att förstå detta istället för att snäsa av dem som okunniga då kommer vi ha en bra förutsättningar för jakt under överskådlig framtid.
Men kom ihåg: Det är vi som måste göra jobbet.