I minnena föds längtan

, , , , •

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

av /0 Kommentarer

En krigsförklaring mot viltet

, , , , , , , , , •

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Den förändringstid nu kommer…

, , , , , , •

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

av

Längtan till jaktstarten

, , , , •

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

av

Älgar, skog och historien

, , , , , , •

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

av

Efter värmen kommer jakten

, , , , , •

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

av

Viltolyckorna är inte jägarnas fel

, , , , •

Det finns väldigt många människor men även organisationer som kräver en hel massa av oss jägare. Det är till viss del förstås bra. Vi ska tåla att synas i sömmarna och kunna stå upp för vår jakt i alla väder. Men idag är det rörigt.

Råbock

Antalet viltolyckor med rådjur ökar dramatiskt. Men är rådjuren för många? Foto: Sten Christoffersson

Det skälls och bannas över jägarna, antingen skjuter vi för mycket eller också skjuter vi för lite. Det spelar ingen roll vad vi gör, det är ändå fel i någons ögon.
Vissa bråkar och viftar med nävar, flaggor och hot, skriver glödande debattinlägg, slår sig för bröstet och pekar med hela handen för att verkligen poängtera hur värdelösa vi är.

Aktuellt nu är de ökande rådjursolyckorna på våra vägar.
Medierna skriker, vissa organisationer skriker, jaktmotståndare skriker (och hur crazy är inte det): Skjut! Skjut! Skjut! Döda rådjuren! Kosta vad det kosta vill!
Att folk kör på vilt tycker dessa nämligen är jägarnas fel.
Men är de för många, rådjuren?

Vi har sedan länge kunnat konstatera att avskjutningsstatistiken går rätt så mycket hand i hand med hur våra viltstammar ser ut. Avskjutningsstatistiken kan också, genom lång erfarenhet, sägas spegla viltstammarnas storlek väl, vilket kollegan Fredrik skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Men tror någon på allvar att vi jägare tröttnat på vår fina viltart rådjur? Att en ugnsstekt marinerad, mör rådjursstek inte längre faller i smaken? Att smaklökarna kanske blivit galna och istället börjat skrika efter importerade fläskfiléer från Danmark?
Skulle inte tro det.

Att jaga rådjur. Så många av oss som bara stannar upp, avbryter alla göranden för en stund, så fort vi tänker på rådjursjakten. Bockjakt, förberedelserna, augustigryning och -skymning, mygg, spänning. Jakten med drivande hund, gemenskapen, skogen, hundens skall som närmar sig, hjärtat som skenar och gör det svårt att vara stilla, skottet. Och det fantastiska köttet. Fullständigt antibiotikafritt.
Tacksamma hungriga rådjur vid ensilagebalen på senvintern.
Skulle vi jägare glömma det? Bara tröttna?
Skulle inte tro det.

År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.

Vi skjuter över 100 000 rådjur om året. Ja, och svenska jägare är duktiga på att redovisa sin avskjutning.
Vi jagar rådjur och anpassar vår jakt efter hur mycket rådjur som finns. Det kallas adaptiv förvaltning. Jägare anpassar förvaltningen för att bland annat hålla en sund rådjursstam. Uttaget vi jägare gör ska vara hållbart.

Ändå ökar viltolyckorna dramatiskt vad gäller bland annat rådjur. Men skulle det kunna finnas andra orsaker istället för myten om att rådjursjägare pillar sig i naveln?
I Sverige hade vi en gigantisk explosion och en topp i rådjursstammen i början av 1990-talet, det fullständigt kryllade av rådjur. År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.
Under 2016 sköt svenska jägare cirka 100 000 rådjur, en relativt konstant siffra sedan 2006 och vis av erfarenhet är vi ganska säkra på att uttaget ungefär motsvarar rådjursstammens status.
Men antalet rapporterade rådjursolyckor var förra året närmare 45 000!
Varför ser det då ut så?

Istället för att slentrianmässigt utpeka jägarna som skyldiga borde många fundera över följande:
Kan det vara så att benägenheten att anmäla viltolyckor med rådjur till 112 ökat sedan det blev brottsligt att låta bli?
Sedan 2010 gäller nämligen att enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.
Det kan du läsa om här. 

Och kan det måhända ha att göra med vissa av bilförarna själva?
Med klivet människor generellt idag tar, bort från det som kallas natur, skog och kunskapen om hur vilda djur rör sig?
Jag kan inte bygga under med fakta här men vill ändå ställa frågorna.

Många jägare vill ställa upp och hjälpa till att reducera vildsvinsstammen men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för att få jaga. Foto: Madeleine Lewander

 

Även när det gäller vildsvinen får jägarna skit. Vi skjuter för få, sägs det.
Sanningen är att vi skjuter närmare 100 000 vildsvin per år. Varje år. Men klagomålen på oss jägare fortsätter, skjut mera, mera, mera!

Här finns också paradoxen att massor av jägare hade gett sin högra hand för att få jaga vildsvin.
Nyligen startades till och med Facebookgruppen Skyddsjakt sökes/erbjudes där jägare erbjuder sig att hjälpa till att reducera vildsvinsstammen. Du hittar den här.
Hur det går?
Av kommentarerna att döma har ingen direkt visat intresse att erbjuda någon jakt än så länge och så är trenden. Jägareförbundet Sörmland gjorde ett försök att erbjuda markägare hjälp med vildsvinsjakten. Ingen hörde av sig.
Många skriker att jägarna måste skjuta mer vildsvin men när de väl erbjuder sig att hjälpa till vill markägaren antingen ha betalt eller hör inte av sig alls.
Med det gensvaret bökar många vildsvin glatt vidare.
Grupper och organisationer kräver alltså att jägarna ska skjuta ännu fler vildsvin än vad de gör idag. Många jägare vill ställa upp och hjälpa till men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för jakten.
Som det verkar. Ingen hade varit gladare än jag om jag hade fel här.
Jägarna tar sitt ansvar, vi gör så gott vi kan, men det finns en sjujädra stor grupp människor som också måste göra det. Och sluta att alltid kasta skit på jägarna.

av /3 Kommentarer