Därför är jakt en del av vår kultur
Allt jag gör och tycker definierar mig och min kultur. Utan jakten skulle jag vara en annan person, menar bloggskribenten. Foto: Kerstin Ericsson / Mostphotos
Det som tidigare var självklart och känt av alla är det inte längre. Vår kunskap blir djupare, men också smalare. Många kan till exempel väldigt mycket om kändisar eller dataspel, men klarar inte att laga en punktering på en cykel – eller tvärt om.
Det vi inte förstår blir då lättare att ifrågasätta. Men vi gör det inte med nyfikenhet för att lära oss eller bredda våra kunskaper. Nej, utan oftast med en utgångspunkt i att det okända är fel, konstigt och därför bör förbjudas.
De ställningstagandena vi (människor) gör – för detta omfattar alla – baserar sig ganska ofta på undermåliga kunskaper, samt brist på kontext och historia. Ända är vi säkra på att vi har rätt. Detta är inte konstigt. För det finns något som vi använder i stället för kunskaper – känslor.
Slutsatserna hjärnan har dragit kan vara rätt utifrån den information som finns, men blir heltokigt för de som har mer kunskaper i ämnet.
Känslor kan man inte ifrågasätta. De finns och är verkliga. Men det innebär inte att känslorna och slutsatserna är rätt.
Samtidigt minskar tilltron till att andra människor är kloka, rationella och välmenande. Människan av idag har svårt att lita på att medmänniskorna troligen har fog eller kunskaper för att göra eller tycka som de gör. Vi har med andra ord svårare att acceptera det vi inte känner till.
Troligen är det därför som meningsmotståndarnas ord, budskap och förklaringar ekar tomt i debatten. Argumenten kan nämligen inte alltid processas, för kunskapsluckorna hos mottagaren kan vara för stora. Ibland vill man heller inte förstå.
Känslodiskussionen kan ingen heller vinna. För det som känns rätt för mig kan kännas fel för dig.
Att detta fenomen spär på polariseringen kan vi nog enas om.
Samtidigt ifrågasätts jakt allt oftare med ”skenmanövrar”. Vad menar jag med det? Jo, man hittar och använder någonting som de flesta tycker är rimligt och bra – men som inte har något med jakt att göra – för att ifrågasätta jakten.
Ett exempel är Barnkonventionen och en kommentar från Barnrättskommittén. Denna manöver användes av jaktmotståndare i debattartiklar med syftet att förbjuda barn från att få följa med på jakt.
Argumenteringen avslöjade snabbt att syftet med debatten inte handlade om barnens psykiska tillstånd, utan att man ville begränsa och försvåra möjligheterna att jaga.
Jag tror inte någon har uppmärksammat någon alarmerande rapport från Barnpsykiatrin om långa köer med barn som jagat för mycket. För några sådana finns inte. Slutsatserna i debatten blev också fel eftersom det saknades kunskaper om hur folkrätten fungerar.
Ett annat exempel rör skogsharen. Eftersom denna har minskat i antal menar en obskyr förening att jakten borde förbjudas. Även denna gång används ett svepskäl för att attackera jakten.
Alla med lite kunskap vet att harens naturliga dödlighet är så stor att de harar som fälls under jakt inte påverkar beståndet. Skogsharens största problem finns i rovdjur, mildare vintrar och fältharens expansion.
Men inga faktaargument når fram i en känslostyrd debatt. För det är inte skogsharens väl och ve som är syftet med utspelet. Målet är att försvåra och förbjuda möjligheterna att jaga.
Polariseringen blir därför total. Någon diskussion om fakta och de stora utmaningarna för skogsharen blir omöjlig. Fakta biter inte på känslor.
Jakten är en av människans äldsta kulturyttringar. Och just detta faktum är mycket viktigare än vad många förstår när det gäller förståelsen varför jägare agerar som vi gör.
De allra flesta kan nog enas om att kultur och bevarande av traditioner är viktigt. Detta är inget som vi bara tycker i Sverige. Nej, hela världen är eniga om detta. Därför har exempelvis både EU och FN slagit fast att man alltid ska beakta kulturella aspekter i alla politiska beslut.
Ett av jägarnas största problem är att det är så få som förstår att jakten är en del av vår kultur. De ser inte hur jakten har format oss som människor. De inser inte hur viktig jakten är för de som jagar.
De djupa mänskliga värden som jakten skapar når helt enkelt inte fram till den alla. Man missar den meningsfulla fritiden, kamratskapen, naturupplevelserna, viltvården, delaktigheten i en grupp, samhällsnyttorna, samhörigheten och gemenskapen. Det vill säga allt det som skapar sammanhang och identitet för oss människor – vår kultur.
För de som fortfarande kanske inte riktigt har förstått vad kultur är så är min enklaste formulering följande: Kulturen är det som gör dig till den du är.
”Och vill en person förbjuda jakt, så vill den också förbjuda vem jag är.”
Ifrågasättandet av jakt utgår ofta utifrån en del av jakten – nämligen att man skjuter djur.
Oftast har debattörerna en helt felaktig bild över hur stor del av jakten som själva dödandet utgör. Och hur mycket en jägare fäller. Men det är denna del av jakten som får störst utrymme i debatten och ifrågasättandet. Det beror på att skottet är enkelt att förklara och att attackera. Dödandet blir enklare att argumentera mot desto mindre du ka. Ju mindre du kan, desto mer känslor vävs in.
För en del jägare är måhända skottet drivkraften till varför man jagar. Men de är nog inte så många. Jag passade på att ställa en retorisk fråga till några jaktkompisar: Om en 100 procentig spåkvinna sa att du aldrig skulle fälla några fler djur, skulle du sluta jaga då? Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej. Jakten är mer än så för mig”.
Min poäng är att vi jägare inte är stöpta i samma form. Skottet är en del av jakten. Men vi har olika drivkrafter, som sedan förenar och ger samhörighet i en och samma kulturyttring.
Jaktens kulturella värden går – som alla nog förstår – inte att kvantifiera. Den definierar existentiella värden och identitet. Inte kronor och ören. Därför blir inte kostnadsberäkningar av viltets skador och andra sammanställningar riktigt relevanta. Man kan inte ställa existentiella värden mot monetära.
De som ifrågasätter jakten och viltets naturliga plats i naturen trampar alltså inte på en öm tå. De ifrågasätter mitt sätt att leva – min existens.
Men vi jägare bidrar också till polariseringen. För vi ser heller inte alltid hela bilden. Vi lever också i en bubbla. Vi förstår inte allting, eftersom det är nästan omöjligt att göra det idag. Samhället har blivit för komplicerat.
Därför behöver vi vara ödmjuka, nyfikna och inlyssnande – och förstå att allting är inte så enkelt som det låter.
Alla inser nog att en stor portion självkritik skulle gynna det offentliga samtalet. Då skulle det bli lättare att mötas i en diskussion eller debatt. För håller man sig till samma spelregler kan debatten utveckla och driva frågan framåt. Den växande känslostyrda debatten skapar och cementerar mest polariseringen i samhället. Låt mig avsluta med ett exempel:
Madeleine Lewander
