Taggarkiv: Viltförvaltning

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Dennis Kraft, ordförande Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, Kenth Nauclér, ordförande Rovdjursföreningen går i Västmanlands läns tidning (http://www.unt.se/asikt/debatt/mattet-ar-ragat-4043094.aspx) till attack mot Viltförvaltningsdelegationerna (VFD). Organisationerna konstaterar att VFD inte fungerar. Därför hoppar deras delegater av uppdragen i Västmanland.
Det framkommer egentligen inget som överraskar i debattartikeln. Mellan raderna vill naturvårdsorganisationerna ha mer att säga till om i VFD. Inget nytt i sig, men samtidigt avslöjas att de har missat syftet med delegationerna. I delegationerna ska man främst se till att förvaltningen är anpassad till andra samhällsintressen i länet och att den är tillräckligt omfattande. VFD ska inte diskutera om man ska förvalta, utan säkerställa att viltet förvaltas klokt och långsiktigt.
Men det var ett helt annat argument som fick mig att skriva denna text.

De tre organisationerna opponerar sig emot att de politiska representanterna i VFD ofta är intresserade av jakt. De vill ha en representation som mer speglar samhället i stort. Men de har uppenbarligen inte tänkt färdigt när de använder ett sådant argument.
Låt mig ta ett exempel. Om vi skulle ha en grupp människor som ska besluta om praktiska åtgärder för att bevara biologisk mångfald vill vi ju ha delegater som är intresserade av dessa frågor och har kunskap om hur man går tillväga. Inte människor som tycker det är onödigt, fel eller av ideologiska skäl är emot att bruka natur (den biologiska mångfalden minskar mest i brukade miljöer där det förändrade lant- och skogsbrukandet är de viktigaste orsakerna). Arbetet måste väl bli mycket bättre om delegaterna är intresserade att genomföra åtgärder som ligger i linje med uppdraget?

I alla andra arbetsgrupper är det självklart att man ska ha kompetens och intresse för att få så stor effektivitet som möjligt, särskilt om man ska säkerställa att en uppgift genomförs på bästa sätt. Men när det kommer till viltförvaltning verkar dessa organisationer inte tycka det behövs. Så otroligt tramsigt. Självklart ska delegaterna i VFD ha intresse av viltförvaltning.
Argumentet avslöjar bara att ordförandena vill få större makt över den regionala viltförvaltningen. Och när de uttrycker sig som de gör är det ganska uppenbart att deras syfte inte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen.
Samtidigt är detta faktiskt ett påhopp på demokratin. Skulle vi köpa argumentet skulle alla politiker diskvalificeras för att ha några intressen över huvud taget. Så fort de får ett intresse skulle de bli olämpliga för uppdrag inom det området. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle bli samhällsomvälvande.

Därför är deras debattartikel i mångt och mycket bara tramsig och populistisk.

Läs gärna förordningen http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20091474-om-vilt_sfs-2009-1474/ där arbetsuppgifterna för Viltförvaltningsdelegationen förklaras).

Under några år har den varit igång, diskussionen om det relativt nypåkomna, korkade ordet nöjesjakt, naturligtvis uppfunnet av en jaktmotståndare i det moderna urbaniserade Sverige. Vad är nöjesjakt? Varför finns ens ordet?

Får man ha så här trevligt när man jagar? Eller är det då man är en förtappad nöjesjägare? Foto: Rikard Lewander

Jag ser nöjesjaktmotståndarnas eftertraktade motsats framför mig.
Klockan ringer mitt i natten, jägaren suckar, mungiporna hänger nere i stövelskaften, han eller hon segar sig ut i den tidiga morgonen för man MÅSTE ju fast det är så TRÅKIGT.
Med hängande huvud möter jägaren upp det övriga jaktlaget, sätter sig vid elden och häller MOTVILLIGT upp en mugg rykande kaffe. Det är tyst, tryckt stämning. För nu ska de göra det där TRÅKIGA, jaga.
Någon tar ut sin hund. Den är ivrig, skäller och svansen viftar oavbrutet. Ingen förstår varför. Vad är det för FEL på hunden?
Jägaren hittar sitt pass. Tittar på klockan, fnyser. ”Pfu! Sitta här! Och SVINKALLT är det också.”
”Det är väl bäst att vi går då”, mumlar hundföraren och försvinner in i såten med tunga steg tillsammans med sin underligt lyckliga hund.
Ett rådjur går i pass. Jägaren skjuter suckande. Rådjuret ligger. Då kanske man kan få komma hem snart. Lite kött i frysen blev det i alla fall.

Se där, alla nöjesjaktmotståndare! Det är väl precis så ni vill ha det? Jägarens humör är förstås otroligt viktigt. Det får ju inte vara roligt att jaga!
Ledsen att behöva berätta men så där fungerar det inte och kommer aldrig att göra. För vi som jagar älskar jakt.

Vad är motsatsen till nöjesjakt?
Jag söker motsatsen till nöje och får en rad ord, bland annat sorg, bedrövelse, ledsnad, smärta, besvikelse, obehag, olust, avsky, pina, plikt, tvång.
Är det så jaktmotståndarna vill se oss? Tvångsjägare? Obehagsjakt? Skulle det kännas bättre om det var så? Dör viltet lyckligare då?
Eller handlar det om att skjuta något som sedan inte äts upp? Är det då man blir nöjesjägare?

Vi reglerar viltstammar genom jakt. Bland annat för att de inte ska bli för stora och istället dö av svält eller i trafiken. Vi skjuter överskottet och söker balans. Jakt är hållbart.
Men vi äter inte allt. Skjutna rävar exempelvis kan däremot användas vid träning av eftersökshundar. Hunden lär sig spåra viltet. Kallas det nöjesjakt då?
Förr togs även pälsen om hand. Nu är det fult att bereda en rödrävspäls. Men är det bättre att göra fuskpäls av akryl och polyester, alltså oljebaserade plaster? Använder man olja som råvara bidrar det till växthuseffekten.

Jakten är ett sätt att leva och jag och flera hundratusen människor i Sverige mår bra av den. Vi får glädje, natur, respekt och spänning tillsammans. Bland annat. Våra hundar är bevisat friskare än sällskapshundar. Jakt är inget av det där tråkiga jag räknade upp tidigare.
Att jaga är jätteroligt! Ett rent nöje! Jag njuter varenda sekund och är oerhört stolt över att vara just jägare. Och de flesta jägare sätter jaktetiken främst.
Jag tar ansvar för mitt köttätande på ett sätt som absolut INGEN av alla klagande nöjesjakthatare ens är i närheten av så länge de inte är veganer.
Om du som hatar jakt och äter kött för en enda sekund funderar på hur det är för ett djur i frihet att dö av ett skott jämfört med stressen under transport och slakt, vilket väljer du för att få din köttbit?
För mig är valet enkelt.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni läst artikeln i GT/Expressen (länk här).  Hur som helst så säger denna artikel en hel del om vilka utmaningar jakten står inför.
Att köpa änder, sätta ut dessa, och sedan sälja jakt ses av allt fler i samhället som ett ganska suspekt beteende. Många ur allmänheten förstår inte vitsen eller poängen med detta. Istället ser de en företeelse där människor betalar för att få skjuta djur.  Och utan kunskap eller eftertanke så framträder naturligtvis en sådan jakt som ganska självklar att ifrågasätta.
Denna jaktform är dock bara en sak inom jakten som ifrågasätts. Det lär komma många fler. I takt med att kunskapen och förståelsen om jakt, landsbygd, markanvändning med mera minskar lär vi får se många nya ifrågasättanden.
Jag har ett antal gånger i bloggen beskrivit hur viktigt det är att jakt accepteras brett i samhället. Detta är helt avgörande om vi ska kunna fortsätta att jaga som vi gör idag.

Hur säkerställer vi då att vi har samhällets acceptans för jakt?
Jo, det viktigaste steget är att förklara så att allmänheten förstår. Ibland blir vi jägare så frustrerade över ifrågasättande att vi använder ord och tonläge som inte inbjuder till förståelse. Vi raljerar och avskriver de som ifrågasätter oss som dumma eller okunniga. Tror ni mig inte? Gå ut på några jaktsajter eller sociala medier. Titta hur det samlade jägarkollektivet ibland benämner politiker, stockholmare eller miljöintresserade så förstår ni.
Om någon använder samma beskrivningar om oss jägare skulle i alla fall inte jag bli direkt intresserad av att försöka förstå dennes synpunkter. När vi vill ha respekt för våra synpunkter är vi samtidigt inte alltid lika generösa med att vilja förstå den andra sidans argument.
Denna bild av oss jägare – som arga och mästrande – behöver tvättas bort.
Vi måste framstå som inbjudande, seriösa, kunniga och förtroendeingivande. En grupp som tar ansvar och verkar i takt med samhället och dess värderingar. Då blir vi attraktiva att lyssna på och får betydligt mer gehör för våra åsikter. Vi har allt att vinna på detta. Genom att vara hårda och arga tillfredsställer vi bara våra behov att ta plats och säga vår mening. Någon bred förståelse eller acceptans vinner vi inte.

Men låt oss gå tillbaka till tidningsartikeln. Utan eftertanke så kan jakt på utsatta änder naturligtvis framstå som en högst tvivelaktig företeelse. Men låt oss gå igenom några argument som kanske förklarar denna jakt på ett annat sätt. Så här skulle jag försöka förklara denna frågan för någon som inte har kunskap om denna jaktform.
Men låt mig först påpeka det allra uppenbaraste. Det är lätt att ifrågasätta, och man kan göra det med få ord. Att förklara tar tid och är mycket svårare.

• Knappt någon skulle ifrågasätta en markägares rätt att ägna sig åt köttproduktion av grisar, nötboskap eller kyckling. Är skillnaden stor om man lägger sin tid på produktion av änder? Olikheten ligger i att markägaren kan ta betalt för att avliva änderna, men det är köttproduktion detta också. Brukandet av marken är ur ett intellektuellt perspektiv samma sak.  En lite intressant iakttagelse är att runt om i världen ifrågasätts själva dödandet allt mer. Att människor tycker det är roligt att jaga (och därmed skjuta djur) betecknas som barockt och helt oförståeligt. Någon reflektion om djurens välmående i fångenskap – i normal köttproduktion – ägnas inte en tanke. I några länder anser befolkningen till och med att det bättre att gasa ihjäl djur än att de jagas. Det är med andra ord det mänskliga beteendet – att vi dödar – som inte förstås. Mänskligenheten har i den industrialiserade världen blivit så sekulariserad att vi glömt bort grundvalarna för överlevnad – att äta och ätas. Vi måste med andra ord bli bättre på att förklara varför vi jagar och vad det betyder för oss, samhället, naturen och landsbygden.
• Landsbygdsperspektiven är också intressanta. För ett stort antal markägare är jakt ett betydande inslag i de ofta små eller medelstora företagens ekonomi. Större egendomar har ofta egna anställda eller köper in tjänster för att kunna administrera jakt och viltvård. Jakt har med andra ord betydelse för arbetstillfällen på landsbygden. Ska landet ha en levande landsbygd så måste det finnas sätt att försörja sig.
• Den biologiska mångfalden gynnas av ett aktivt viltbruk i och med att bland annat viltåkrar och viltvatten anläggs. Utan möjligheter för markägarna att tjäna pengar på jakt minskar incitamenten för att bedriva biotop- och naturvård. Alla måste också förstå att människorna påverkar naturen genom allt vi gör, oavsett var vi bor eller äter. Våra val av bland annat möbler och mat påverkar efterfrågan som i sin tur påverkar vad som odlas. Viltförvaltningens roll är både att gynna djuren och förutsättningarna, samt begränsa bestånden. Och dessutom ska detta skötas på ett hållbart sätt.
• Jaktmöjligheterna ökar om det finns tillfällen att köpa jakt. Det behövs sådana möjligheter i och med att allt fler vill jaga, samtidigt som jaktmarkerna runt städerna är få och dyra. Om fler människor jagar leder det till att mer pengar går till naturvård, samtidigt som förståelsen av hur naturen fungerar ökar i samhället. Och ökar förståelsen om vilka behov naturen har för att behålla den biologiska mångfalden finns det större chanser att det faktiskt händer något. Fler jägare gynnar således naturvården.
• Sedan kommer vi till det där med att jakt är roligt. Visst är det roligt. Ingen skulle gå upp i ottan och frysa en hel vinterdag om det samtidigt var tråkigt. Vi kan inte förneka att det är roligt. Men vi ska också berätta att det är viktigt. Jakt är nämligen viktigt för perspektiv som vi inte alltid tänker på. Levande landsbygd, viltförvaltning, trafikeftersök, bevara kulturarv, bevara hundraser, minska skador på skog och gröda, få fram det mest klimatsmarta köttet och mycket annat. 
Låt mig ta ett dumt exempel. Ingen skulle väl tvinga en slaktare att vantrivas på sitt jobb, eftersom han slaktar djur? Skulle han inte trivas är det föga troligt att han/hon gör ett bra jobb, vilket skulle leda till att djuren skulle få sämre behandling innan slakt.

Konstigare än så är det faktiskt inte. Vi har en stolthet över att sköta jakten på ett etiskt och bra sätt. Och genom vårt intresse så bidrar vi till en friskare natur. Vem kan vara missnöjd med det?

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera: har djuren och naturen ett värde finns det också ekonomiska incitament för att vi vårdar dem. Och är det något vi människor vårdar är det ekonomiska värden. Är något viktigt för oss så är det bästa vi kan göra att ge det ett värde. Då – om inte förr – tar vi hand om det. Så enkla och förutsägbara är vi människor.
Att såväl insekter, fåglar, grodor och andra djur gynnas av viltvattnet – som ska användas till jakt på utsatta änder – är mycket viktigare för naturen än det faktum att en del människor betalar för att få skjuta några änder försvinner tyvärr i den allmänna bristen på eftertänksamhet.

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

NV

Naturvårdsverkets nya viltstrategi sopar rent framför egen dörr? Foto ©: Fredrik Widemo

Naturvårdsverket presenterade under tisdagen sin Strategi för svensk viltförvaltning i Almedalen. Glädjande nog verkar det som om NV har tagit till sig en hel del av den kritik som framförts mot dem. Nu sätts fokus på att främja brukande av vilt som resurs och en ekosystembaserad samförvaltning. Genomförs strategin kostnadseffektivt och pragmatiskt kan det här bli hur bra som helst.

Sedan den nu nedlagda Jaktlagsutredningen föreslog en ny viltmyndighet har den nya regeringen låtit NV ta fram en strategi för viltförvaltningen. Den får väl närmast ses som en avsiktsförklaring och ett avstamp med NV kvar vid rodret. En ny myndighet känns rätt avlägsen…

Precis som när NV nyligen genomförde seminariet Skogens guld, så är det tydligt att myndigheten tagit till sig av Jägareförbundets kritik att ingen myndighet har ett uppdrag att främja brukandet av vilt som resurs. Nu lyfts främjandet av brukande fram som första punkt. Det är självklart utmärkt, och en central fråga när vi ska kompromissa mellan olika ekosystemtjänster som viltkött och talltimmer.

NV betonar även vikten av att ha en adaptiv, ekosystembaserad samförvaltning som utgår från ett lokalt perspektiv. Många tunga ord, men extremt viktigt. Därmed ska förvaltningen byggas underifrån och vi ska inte förvalta viltstammarna var för sig. Vi ska inte heller bara förvalta viltet, utan även fodret. Om det är något som absolut alla verkar vara överens om just nu så är det betydelsen av samförvaltning av våra viltarter.

NV vill se över Jaktlagstiftningen, särskilt Jaktförordningen. Där finns det absolut ett antal olika sakfrågor som inte omhändertagits på ett bra sätt. Själva Jaktlagen är däremot i mina ögon modern. När det gäller § 4 är den faktiskt hypermodern. Paragrafen uttrycker olika aktörers gemensamma ansvar för att viltet förvaltas i balans med andra intressen. Eller ekosystemtjänster, om man så vill.

Det finns dock några delar i strategin som är litet oroande. Jägarkårens stora engagemang som folkrörelse för ett hållbart brukande av viltet nämns ingenstans. Inte heller nämns jägarnas viltvårdsarbete, där man lägger ned 3 miljoner mandagar och 500 miljoner skattade kronor. Den ideella och offentliga viltförvaltningen måste uttalat stärka och respektera varandra, som jag ser det.

NV:s skrivningar om eventuell skattefinansiering av viltförvaltningen är bra, men i nästa mening vill man även se över vart Viltvårdsfondens medel går. När man läser andra delar av strategin är det uppenbart att NV vill ha en större andel av fonden för sitt arbete, och för att fördela till olika aktörer. Detta har utretts förr, och är inte kostnadseffektivt. Vi vet också att betalningsviljan för jaktkortet knappast kommer gynnas om delar av viltvårdsfonden går till organisationer som ses som jaktfientliga av jägarna

Det förefaller även som om NV vill ta över det nationella ansvaret för viltövervakningen, som Jägareförbundet skött sedan 1939. Gissningsvis tänker NV sig samma modell här, dvs. Jägareförbundet  är en tänkt utförare av arbetet. Men möjligen bara en bland flera.

Sätter NV fokus på kostnadseffektivitet och att inte bryta sönder fungerande system kan det här dock bli riktigt bra, och det är ingen tvekan om att vi ser ett trendbrott i verkets hantering av viltfrågorna.

Hur mycket allvar man menar med att främja brukandet lär snabbt visa sig. NV skriver dels att de skall verka för allmän jakt på så många arter som möjligt, dels att de vill reglera möjligheten att utfodra vilt. Allmän jakt på älg eller kron lär få stora delar av jägarkåren att sparka bakut direkt, liksom eventuella inskränkningar i möjligheten att hjälpa rådjuren att överleva vintern.

Det finns onekligen en del förtroendekapital som behöver byggas upp ute i landet, och strategin får nog ses som ett fall framåt. Den måste dock snabbt följas upp med kloka beslut i sakfrågor.

kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.

RoeIIIC

Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.

 

Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.

Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.

Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.

Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.

 

Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.

Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.

Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?

 

Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.

Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.

Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.

 

Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.

Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.

 

Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.

Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.

Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.

 

Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.

Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.

Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.

Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.

Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.

 

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

RowanS1

                Det är främst skogsskötseln som begränsar trädbildning hos rönn, inte älgen.

I en ny C-uppsats från Linköpings universitet undersöker två studenter attityder till miljöeffekterna av klövviltets bete. Eller försöker i alla fall göra det. Nu blev intervjustudien faktiskt istället ganska mycket ett talande bevis på hur debatten om miljöeffekterna av älgens bete i första hand är ett svepskäl och en dimridå. Både från skogsbrukets och från Skogsstyrelsens sida.

För ett par månader sedan blev jag kontaktad av två studenter vid Linköpings universitet, som skulle skriva en C-uppsats i ämnet Miljövetenskap. Det handlar alltså om en uppsats på fördjupningsnivå, steget innan examensarbetet. Studenternas val av fråga att studera är ett av de områden som jag själv lägger mest tid på, både när det gäller egen forskning och rådgivning. Jag ställde därför självklart upp på att bli intervjuad och ge min syn på kunskapsläget, kunskapsbehov och attityderna hos olika aktörer.

Studien var upplagd som en intervjuundersökning, där två jägare, två markägare och två tjänstemän från Skogsstyrelsen fick svara på samma frågor under personliga intervjuer. De olika frågorna stimulerade till en ganska lång och intressant diskussion i ämnet under en dryg timmes tid, vill jag minnas.

Häromdagen kom så den färdiga uppsatsen. Jag hade väntat mig att markägarna och skogsbruksföreträdarna liksom Skogsstyrelsen i vanlig ordning skulle hävda att klövviltets bete på rönn, asp, sälg och ek (RASE) i ungskogsfasen är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det gjorde de också, men mest i förbifarten.

Istället uppvisar många av citaten och en del av slutsatserna ett närmast totalt fokus på ekonomiska kostnader för markägaren av klövviltets bete. Inte miljöeffekter. Markägarna ansåg exempelvis att ”problemet är av största vikt för markägarna eftersom det är de som drabbas av ekonomiska förluster”. En av Skogsstyrelsetjänstemännen sade:

”Det största problemet är ju den biologiska mångfalden och sen är det ju för samhället som helhet. Skogsindustrin kommer att drabbas och markägare kommer att drabbas. Det skapar ju sämre ekonomi i samhället som helhet, det drabbar ju alla, även om de drabbar några få mer. Sen har man ju medborgarna som tycker om att vara ute i varierande skogar, som gillar att lyssna på olika fåglar, som gillar att plocka både blåbär, lingon och hallon. De kanske får nöja sig med att bara plocka hallon i framtiden om bärriset försvinner och så vidare. Det är ju också en förlust. Många är det ju som förlorar på ett eller annat sätt. Klövviltstammarna förlorar ju också på sikt eftersom man plockar bort succesivt deras mat. Allting går i en nedåtgående spiral om vi fortsätter som nu”.

Medan hans kollega sade:

”Vi har ju försökt att intressera SNF och världsnaturfonden och sådana organisationer ur miljöperspektivet. Det är ju om de får upp frågan så kanske det skulle finnas några politiker som ser några vinningar att vara med och lösa det här. Man har ju varit inne på det när vi tittar på jaktlagstiftningen exempelvis. Den här nya älgförvaltningsmodellen som kom för några år sedan är ju politiska initiativ för att försöka lösa den här problematiken, men den har ju väldigt lågt nyhetsvärde och det är inget som Fredrik Reinfeldt skulle duellera med Stefan Löfven. Men det är ju miljöperspektivet vi försöker lyfta fram för att komma in i maktens korridorer.).

Ganska intressant slutkläm, kan man tycka. Även om det är elakt att hänga upp sig på lösryckta uttalanden ur långa bandade intervjuer, så faller de in i ett tydligt mönster: Spela miljökortet, så får vi mer medhåll för att skjuta ned älgstammen.

Författarna till uppsatsen konstaterar liksom Skogsstyrelsen att ”Miljöorganisationerna har inte lyft den här frågan, vilket kan anses vara märkligt då dessa organisationer har mycket kunskap och erfarenhet om miljörelaterade frågor.”

Visst har de det. Eftersom jag regelbundet (och senast idag) diskuterar skogsbruk med dessa organisationer vet jag dock att de är väl medvetna om vad som främst begränsar variationen i skogarna, bärriset och förekomsten av trädbildande RASE. Det är inte älgen, om vi säger så… Och jag tror mig även ha koll på att miljöorganisationerna vet att betade skogar hyser mer mångfald än obetade. Det finns till och med vetenskapliga studier som visar att betade tallar hyser mer mångfald än obetade…

Jag tror tydlighet är en grundförutsättning för att vi ska finna fungerande kompromisser mellan viltförvaltning, annan markanvändning och naturvården. Nyckelordet är acceptans från de olika inblandade aktörerna och samhället. Dimridåer och svepskäl förhindrar detta effektivt. Samma sak gäller inställningen att vi bara ska reglera klövviltstammarna, inte mängden foder. Den synen visar noll kompromissvilja, och får därmed ingen acceptans från jägarkåren.

En verkligt ekosystembaserad förvaltning där vi finner en balans mellan foder och klövviltstammar genom att förvalta bägge aktivt ställer vi däremot självklart upp på.

Här kan du läsa hela uppsatsen:

ISRN 05 2014 (1) (2).

Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.

havsorn lyfter2

Örnar har inspirerat många organisationer och till och med nationer, som valt dem till symboler. Därmed är det många som engagerar sig i förvaltningen av örnarna. Foto ©: Niklas Liljebäck.

Förra veckan var jag inbjuden till en konferens om effekter av ammunitionsbly i USA. Mitt uppdrag var att ge en bild av hur vi hanterar miljö- och hälsoeffekter när det gäller blyfrågan i Europa. Efter konferensen kan jag konstratera att vi hanterar precis samma frågor och resultat, men att vi prioriterar helt olika. Det gäller både vilka frågor som är viktiga och vad vi försöker göra åt de problem som finns. Här gäller det att tänka sig för, så att inte vårt anseende tar stryk.

I princip kan man säga att det finns fyra huvudsakliga problemområden när det gäller bly i ammunition: spridning av bly i mark och vatten, förgiftning av änder, förgiftning av rovfåglar och bly i viltkött. Alla fyra områdena är hyfsat väl undersökta på båda sidorna av Atlanten.

Spridning av bly i mark och vatten och miljöeffekter av detta är välbelagt inom skjutbanor. Så länge man inte har vatten som rinner från skjutbanor till omgivande delar av landskapet sprider sig dock inte problemen. Detta är därmed ingen särskilt het fråga någonstans.

Änder plockar liksom många andra fåglar i sig småstenar som används för att mala sönder maten i muskelmagen. Finns det blyhagel på grunda bottnar och stränder så kommer änderna att plocka i sig haglen i tron att det är stenar, och förgiftas sedan successivt allt eftersom haglen mals ned. Problemet är välbelagt. För att hantera problemet införde USA på tidigt 90-tal ett förbud mot blyhagel i våtmarker. I Europa träffades en motsvarande överenskommelse inom African-Eurasian Waterbird Agreement, där 71 stater samarbetar om förvaltningen av sjöfågel. Trots överenskommelsen är det dock fortfarande många av länderna som inte infört lagstiftningen. I andra länder är det många av jägarna som inte följer blyförbudet. Detta har retat upp EU-kommissionen, som lagt ut utredningsuppdrag för att se om man kan förbjuda blyhagel helt. Enbart för att lagstiftningen försinkats och att vi jägare inte skött oss på en del håll. Detta är alltså ingen het fråga i Sverige eller USA, men väl i andra delar av EU. Och därmed kan den komma att påverka oss. I onödan, kan jag onekligen tycka.

Rovfåglar kan också få i sig ammunitionsbly. Detta sker troligen främst genom att de äter räntor och slaktrester, men kan även ske genom att rovfåglar finner påskjutet vilt som inte återfunnits av jägaren. Värst utsatta är de arter som gärna äter fallvilt, och olika rovfåglar är olika känsliga. Mest påtagliga problem har det varit i Kalifornien, där kondoren nästan utrotats helt. När man införde totalförbud mot bly i både hagel- och kulammunition inom vissa områden sjönk dock blyhalterna snabbt hos rovfåglarna. I Europa är det framför allt i Tyskland och Sverige som man visat på motsvarande problem för havsörnen. Även om det går bra för havsörnen i Sverige så har 22 procent av de havsörnar som kommer in som fallvilt förhöjda blyhalter. Fjorton procent har dödliga blyhalter. På motsvarande sätt går det bra för den amerikanska nationalsymbolen bald eagle. På populationsnivå, vill säga. Olika undersökningar visar att 20-30 % av örnarna dör av blyförgiftning, och att det är den viktigaste dödsorsaken. Detta var det helt överskuggande diskussionsämnet på konferensen i USA.

Bly i viltkött då? Den frågan aktualiserades faktiskt första gången just i Minnesota där konferensen hölls, men diskuterades nu knappast alls. En av örnförvaltarna jag pratade med beskrev det som ”a flash in the pan”, dvs motsvarande att få en ”klick” med ett skott som annars borde givit god effekt. Det är inte så att man från myndigheterna förnekar att det förekommer bly i viltkött eller att det kan ha hälsoeffekter. I USA får man dock varken sälja eller överlåta viltkött, och bly i viltkött ses därmed som något som bara berör jägarna. Jag misstänker att den skillnaden är en viktig anledning till att bly i viltkött inte diskuteras mer.

Finns det något vi kan lära oss av vad som sker i USA? Jag är övertygad om det. I många stater försöker miljöorganisationer och myndigheter få till anpassningar eller lagstiftning för att minska de negativa effekterna på främst örnar. I samtliga fall så bromsar ammunitionstillverkarna och olika skytteorganisationer dock effektivt alla former av lagstiftning mot bly genom olika överklagandeförfaranden. Man driver stenhårt linjen att så länge det inte finns några negativa populationseffekter på örnarna så ska man inte behöva ta hänsyn till dem. Med andra ord så är det ointressant om individer dör en plågsam död genom blyförgiftning, så länge populationen inte minskar. I det här fallet ökar den till och med, och då finns väl ingen anledning till åtgärder?

Men vad får det för konsekvenser för jägarkårens anseende? Och vem får fritt spelrum att ta initiativet i debatten? I Kalifornien har en av de mest jaktfientliga organisationerna just lyckats få igenom ett beslut om totalförbud mot bly i ammunition. Alla viltförvaltare jag talade med var helt överens om att det potentiellt var helt förödande på sikt att dessa organisationer får sådant inflytande. På min fråga om det inte var troligt att de fått det inflytandet just för att vi inte tagit ansvar för vår verksamhet även när det gäller hur individer påverkas var man lika överens…

Jag får relativt ofta höra mer eller mindre sofistikerade konspirationsteorier om hur alla forskningsresultat och utspel i blyfrågan bara är förtäckta angrepp på jakten i sig. Självfallet kommer jaktfientliga organisationer använda den ammunition de kan. Precis som vi gör, för övrigt. Men vi behöver väl inte förse dem med ammunition helt i onödan?

Vår rekordhöga acceptans för jakt i samhället vilar helt på vårt ansvarstagande och vårt förtroende. Jag tror ingen aktör skulle vara så oklok att man hävdade ”det finns så många havsörnar att det gör inget om en del plågas till döds” här. Samtidigt har de rekommendationer vi tog fram 2009 för att komma till rätta med problemen ännu inte givit någon effekt, troligen för att alltför få följer dem. Här måste vi bättra oss, som jag ser det.

Samma grundprincip gäller för all vår verksamhet: tar vi inte ansvar så släpper vi makt och inflytande över jakten. Det vore extremt oklokt med tanke på alla olika förändringar i samhället.

Sarkanal

Röntgenbild av kött som skurits bort runt sårkanalen från ett vildsvin skjutet med konventionell blyspets. De ljusa prickarna är blyfragment, som räcker för att exempelvis döda flera örnar om slaktavfallet inte tas om hand korrekt. Foto ©: SJF & SVA.

Fotnot: Här kan du hitta förbundets rekommendationer för att minimera risken att bly sprids i naturen eller hamnar i ditt viltkött.

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.