Taggarkiv: Viltförvaltning

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

Efterfrågan på vildsvinskött kan öka om jägarna får sälja direkt till konsumenter och företag. Foto: Oscar Lindvall

 

Under flera år har Svenska Jägareförbundet arbetat med att försöka göra det tillåtet för jägare att sälja vildsvinkött. För bara en vecka sedan gick förbundet, tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund, in med en hemställan till regeringen.
I stort sett alla har varit positiva till förslaget – ja, utom Svenskt Viltkött, branschorganisationen för Vilthanteringsanläggningarna. Det är helt naturligt att en bransch med monopol på försäljning av vildsvinskött inte är översvallande positiv till ett förslag som öppnar upp marknaden. Men jag är ganska övertygad om att deras rädsla är obefogad. Låt mig ge ett antal förklaringar.

1) Köttets kvalitet
De jägare som inte klarar av att leverera hög kvalitet på köttet kommer inte få många vildsvinsstekar sålda. Ingen vill köpa dåliga produkter. Därtill kommer det främst bli jägare som är intresserade av tillvaratagande som kommer vilja gå de obligatoriska utbildningarna. Det rör sig således om personer med utrymme, intresse och förutsättningar för tillvaratagande som kommer att vilja sälja kött. Säljarna kommer att vara väldigt måna om att kunna leverera kött med högsta kvalitet, eftersom deras största målgrupp troligtvis blir grannar, kollegor och vänner.
När det gäller andra viltarter får jägarna redan idag sälja ganska mycket kött – direkt till konsument och näringsidkare. Varför får man det? Jo, för att viltkött generellt sett håller en hög kvalitet, därtill är djuren i stort sett alltid friska. Det samma gäller vildsvinen.

2) Trikinprovtagning
Hela syftet med förslaget är att kunna garantera att allt vildsvinskött som når marknaden är provat för trikiner. Det är därför som allt kött ska kunna vara spårbart med ett taggsystem och sökbart på nätet. När man köpt vildsvinskött ska man kunna söka på ett speciellt nummer och se att djuret är fritt från trikiner.

3) Konkurrens med vilthanteringsanläggningar
Jag tror inte konkurrensen blir ett problem. Vilthanteringsanläggningarna kommer behövas i framtiden, eftersom alla inte kommer vilja eller kunna sälja vildsvin. Men det finns problem med dagens system. Genomsnittlig betalning till jägaren är 10-27 kronor per kilo vildsvinkött. Ibland har jaktlagen långt till ett inlämningsställe. Betalningen blir då så liten att den inte ens täcker bensinkostnaderna. Därtill finns det rent praktiska. Det är inte alla som är sugna på att lägga en lördags- eller söndagskväll i bilen för att sälja vildsvin. Att det behövs alternativ till vilthanteringsanläggningarna är uppenbart.
Låt mig ta ett exempel från mitt jaktlag. Vi har sålt en ganska betydande mängd vildsvin. Vi har bara cirka två mil till ett inlämningsställe. Genom försäljningen har vi kunnat delfinansiera slaktutrustning, jakttorn, fällavgifter för älg med mera. Men de små årsungarna på runt 20-25 kilo tar ingen emot. Dessa tar vi själva. Men när jag och mina jaktkamrater har fyllt våra frysar uppkommer ett etiskt dilemma. Vad ska vi då göra av vildsvinsköttet från de små vildsvinen? Jordbruket vill att vi även fortsättningsvis håller ett högt jakttryck. Ingen hos oss jägare vill skjuta ett ypperligt matvilt och gräva ner det.
Just därför behövs småskalig försäljning av vildsvinskötts som ett komplement till vilthanteringsanläggningarna.

4) Efterfrågan på vildsvinskött
Idag uppger vilthanteringsanläggningarna att efterfrågan på vildsvinskött är dålig. Det stämmer säkert. Men har de jobbat tillräckligt aktivt med att skapa efterfrågan? Jag vet inte. Men jag är ganska säker på om fler får möjlighet att smaka på vildsvinsköttet kommer också fler att vilja äta det igen. Den småskaliga försäljningen kan bidra till att öka efterfrågan.
Men det är inget som kommer av sig självt. Jägarna och Svenskt Viltkött måste tillsammans se till att köttet når konsumenterna. Inte är för dyrt. Har bra kvalitet och serva med kunskap om tillagning. Genom förbundets och LRF:s förslag skapas incitament för jägarna för att faktiskt jobba med att öka efterfrågan.

5) Jakttryck på vildsvin
Vildsvinsstammen växer. Den sprider sig fortfarande och besätter nya områden. Viltolyckorna ökar. Det behövs ett fortsatt högt jakttryck på vildsvinen för att hålla nere skadenivåerna. Då behövs ett system som uppmuntrar jägarna till att jaga mycket. Detta är LRF och Jägareförbundet överens om. De är också överens om att dagens system inte gör det – fullt ut.

Svenskt Viltkött behöver således inte vara orolig för sin verksamhet. Istället finns det möjligheter för ny eller utökad näringsverksamhet. För det behövs fler innovatörer inom förädlingsleden. Fler som kan och vill utnyttja vildsvinsprodukter i nya maträtter. Fler som kan utnyttja vildsvinet för att skapa lokal matkultur. Allt från grillkvällar på sommaren till gourmémiddagar på den lokala restaurangen, världshuset eller hotellet. Lokalproducerat, gott och förpackat för den enskilda platsen. Möjligheterna finns.
Lyckas vi med detta höjs statusen på vildsvinet och efterfrågan på köttet.

Avslutningsvis hör jag tyvärr att en del jägare tycker det känns moraliskt fel att sälja viltkött. De jagar för att tillgodose sitt behov av kött. Tyvärr, skriver jag. Jo, för att det finns inget bättre sätt att skapa acceptans för jakt än genom viltköttet. För de som gillar och vill äta viltkött kan nämligen inte samtidigt vara negativa till jakt.
Alla jägare ska naturligtvis agera utifrån sin moraliska kompass. Men att sälja viltkött är ett av de allra bästa sätten att säkerställa jaktens framtid.

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

Jag har tröttnat på att det internationella nätverket Köttfri måndag trummar ut hur vår köttkonsumtion leder till miljö- hunger och hälsoproblem.
Jag tycker istället att det är dags att hylla viltköttet och lyfta fram hur hälsosamt och hållbart det samtidigt som det är bra för den biologiska mångfalden med mera!

Dags att införa viltfredag! Kanske en gryta? Foto: Lena Runér

Nu har jaktsäsongen dragit igång så snart fylls frysar och köttdiskar med ekologiskt viltkött som är magert, jättegott, fritt från tillsatser och fullt med nyttiga ämnen.
Och viltkött har framtiden för sig. Det bekräftades nyligen i en Sifo-undersökning där det framkom att ungefär var fjärde stockholmare vill äta mer vilt om fem år, än vad de gör idag. Norrbottningarna är ännu hetare, nästan varannan norrbottning vill äta mer vilt. Undersökningen visade att man vill bo närmare skogen (43%) och att en stor andel överväger att till och med börja jaga för att införskaffa föda.

Men varför just viltfredagar, kanske du undrar?
Om måndagar ska vara köttfria, så har vi sex dagar kvar att välja bland. Tisdagar var fiskdagar när jag var barn. Det fanns helt enkelt ingen färsk fisk på måndagar eftersom fiskarna inte jobbade på söndagar. Men på tisdag var fisken färsk.
Och på torsdagar åts det soppa. Historiskt serverades det ärtsoppa och pannkakor (och punsch). Ja ärtsoppan är verkligen historisk för i Sverige har vi ätit det sedan 1200-talet. Förmodligen för att fredag var fastedag under den katolska medeltiden och att man därför laddade upp med ett ordentligt skrovmål dagen innan. Förresten var ärtsoppa August Strindbergs favoriträtt.
Men onsdagar då? Eller lördag, söndag…? I min familj åt vi oftast vilt på söndagar – och lyssnade på pappa som berättade lååånga historier om hur viltet vi åt hade jagats och nedlagts. ”Jag ställde PG vid vägknölen och Olle på bakpasset, Lennart stod på hygget. Det dröjde innan hunden tog upp, men sen drev den västerut och ingen hörde skallet förrän….” Och till slut hade rådjuret blivit en underbar söndagsstek.

Ja – man kan ju välja vilken dag man vill förstås. Många barnfamiljer har tydligen tacos på menyn på fredagar. Men tacos kan ju ätas med viltfärs!
Den svenska matkulturen innehåller många mattraditioner som inte är så gamla som man kan tro. Det svenska köket har alltid varit öppna för främmande influenser, alltifrån turkinspirerade kåldolmar och franska rätter, italiens pizza och pasta och nu det asiatiska köket. Men viltet har alltid haft en plats på svenska bord. Så kanske dags skapa en ny tradition med viltfredag?
Köttkonsumtionen skiljer sig mycket från olika länder. I Sverige äter vi ca 88 kg kött per år och person. Att jämföra med USA där konsumtionen ligger på 120 kg kött. Längst ned på köttskalan ligger länder som Bangladesh på dryga 4 kg kött. I Sverige äter vi mest gris- och nötkött. Därefter fågel och sedan lammkött och vilt. Själv är jag väldigt selektiv. När jag äter kött ska det vara bra kött och då blir valet enkelt, det blir oftast viltkött. Köttkonsumtionen kan man reglera som man själv vill. Du behöver inte äta så mycket kött, det kan räcka med en mindre bit – men med riktigt god kvalitet.

Jagar du inte själv, eller känner en jägare, finns viltkött att köpa i de flesta livsmedelsaffärer – och har de ej vilt hemma kan de snabbt beställa hem. Roligast är förstås om man själv nedlagt viltet. Då vet man var det levt, att det dött under etiska former och att det är tillvarataget på ett hygieniskt sätt.
Tillhör du dom som kanske är osäker på hur man tillagar viltkött? I så fall kan du vara lugn, det är lika lätt som att laga annat kött. Och vill du ha tips och goda råd, titta på viltmat.nu
Så vad säger du, visst är våra svenska fantastiska viltresurser värda en egen dag i veckan?
Vilda fredagar.
Ska vi köra på det?

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.