Inte säkert att du får vara i fjällen i framtiden

, , , , , •

Ska alla eller bara vissa få vistas i fjällen i framtiden? Renmarksutredningen kan leda till att allemansrätten urholkas. Foto Michael Erhardsson/Mostphotos

 

Ska alla i Sverige ha samma möjlighet att vistas i fjällen? Tycker du att frågan verkar tillspetsad och vinklad? Det är den inte. Renmarksutredningens uppdrag handlar om just detta. Låt mig försöka förenkla och ge en förklaring till varför allemansrätten kan sättas ur spel i fjällvärlden.

Det stora och verkliga misstaget skedde när själva utredningsdirektivet formulerades. Då lades grunderna för vad utredningen ska komma fram till. Jag skummade igenom detta idag och blev lika mörkrädd som när direktivet blev offentligt i maj 2021. Redan titeln på utredningen räcker för att förstå vad utredningen ska komma fram till: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Läs gärna om titeln. Den säger en hel del.

Titeln invaggar folk i falsk trygghet, att det bara handlar om renskötsel, jakt och fiske.

Dessa ämnen ingår förvisso, men resultatet av utredningen kommer att beröra stora delar av befolkningen och kanske en tredjedel av landets yta.

Läser man utredningsdirektivet så inser man snabbt att innehållet berör i princip allting i fjällen, men även angränsade områden som kan ägas av privata markägare. Jakt- och fiskefrågan är marginell och handlar i princip bara om upplåtelserätt och ifall jakträtten gäller allt vilt, inte bara småviltjakt. Som jägare räcker detta för att pulsen ska gå upp.
Men det finns något annat som är gör mig fullkomligt kallsvettig.

Renmarksutredningens diskussioner och förslag kan komma att urholka allemansrätten i hela fjällområdet.

Redan idag kan samebyn (en ekonomisk förening för alla renskötare) ha rätt till skadestånd om renskötseln får en avsevärd påverkan av någon eller något. Med sådana regler är det inte konstigt att många renskötare hävdar att renarna störs av i princip allting.
De flesta av oss vet att djuren oftast – på sin höjd – lyfter på huvudet och tittar på människor som passerar. Så störningskänsligheten verkar inte vara så stor som många hävdar. Som stöd för denna lilla egenkonstruerade betraktelse kan jag notera att renarna inte verkar vara lika störningskänsliga när de har skeppats iväg långa sträckor till vinterbetet, där det finns betydligt mer människor än i fjällen. Jag är ingen expert på renar, men att renarna skulle vara mer störningskänsliga på vissa platser än andra känns konstigt.
Ursäkta, nu tappade jag tråden.
Dagens lagstiftning gäller alltså avsevärd störning av renskötsel, vilket inte får ske. Då kan renskötseln ha rätt till skadestånd. ”Avsevärd störning” kräver mer än att du vandrar eller fiskar i närheten av renar. Gruvor och vägar kan däremot säkerligen utgöra en avsevärd störning.

Det som nu sätter allting på sin spets – och är riktigt allvarligt – är att utredningen vill ändra begreppet ”avsevärd störning” till ”ringa störning”. Ringa störning kan definitivt omfatta jakt, vandring och skogsbruk. Skulle detta gå igenom är det allvarligt läge. Då finns en stor risk att allemansrätten urholkas rejält. För alla.
Allemansrätten undantar – som ni säkert vet – vissa områden där man inte får vistas. Till exempel får man inte gå på odlade fält. Med begreppet ”ringa störning” kan hela fjällvärlden anses vara ett område för renskötsel, som trumfar allas rättighet att visats där. Renskötseln skulle kunna få makten att bestämma när och var man får vandra, jaga och fiska – om man ens får tillstånd.
Detta är synnerligen allvarligt.

Fjällen kan bli ett område där renskötseln går före allting annat.

För mig som bor i södra Sverige utgör begränsningen av allemansrätten i fjällen inget större problem. Jag har gott om natur runt huset. Men för alla som bor i fjällkedjan vore detta ett dråpslag som skulle slå sönder deras vardag och fritid – och i många fall deras liv. Ingen svampplockning, promenader med hunden eller skidåkning i naturen.
Varför skrev den dåvarande regeringen ett direktiv som upphöjer renskötsel till något som är viktigare än allt annat? Jag förstår det inte.
Självklart är renskötseln viktig. Men är den – på allvar – viktigare än att vi har ett land som håller ihop och utvecklas i takt med samtiden? Eller ett land där människor har samma möjligheter och rättigheter?
Jag kan med andra ord inte förstå hur de politiker som sitter i den parlamentariska gruppen tänker. Några partier har visserligen reserverat sig mot delbetänkandet. Men majoriteten är för. De verkar uppenbarligen gilla förslagen.

Som alla vet till finns det i fjällvärlden stora naturresurser som landet behöver. Företag inom exempelvis gruvnäring, energiproduktion och skog är så betydelsefulla för landet att man räknar i nationalekonomiska siffror. Att äventyra möjligheten för att kunna ta tillvara naturresurserna är ett enormt risktagande där insatsen definitivt är större vad gemene svensk vet om. Låt mig vara övertydlig. Som ni förstår handlar utredningen enbart om renskötsel, jakt och fiske. I förlängningen är det istället en fråga om vilket samhälle vi ska ha.
En inte alltför djärv tanke är att all form av industri, turism och jakt skulle kunna utgöra en ringa påverkning på renskötseln. I så fall behöver staten behöva betala skadestånd – om vi ens får ta tillvara de naturresurser som är med och bygger landets välstånd. Kan verkligen renskötseln vara så viktig att den får äventyra landets framtid?
Jag förstår inte.

Renmarksutredningen handlar alltså i väldigt liten omfattning om jakt. Istället läggs tyngdvikten vid renskötselns rättigheter, maktmöjligheter och pengar – stora pengar.

Just därför behöver Renmarksutredningen läggas ned.

Direktivet är för snävt och handlar nästan enbart om att stärka renskötselns rättigheter – inte skapa ett system som är bra för alla.
Framtiden för hela fjällvärlden är inte något som ska äventyras av partipolitiskt dribblande. Detta är en fråga som i slutänden berör oss alla. Då måste politiken visa storsinthet och välja en långsiktig väg som är bra för landet, oavsett vilken partibeteckning de har. Jag menar alltså en blocköverskridande överenskommelse som håller i många år framöver.

Nu kommer vi till en av mina käpphästar. I en tid när alla människor ska behandlas lika oavsett ursprung kan inte staten göra motsatsen. Man kan inte ge en yrkesgrupp långtgående rättigheter som ingen annan kan komma åt.

Frågan som gång på gång kommer tillbaka är: Hur kan regeringen tillåta en utredning som ska ge renskötseln bättre möjligheter och förutsättningar på bekostnad av alla andras tillgång till fjällvärlden?

För mig är detta obegripligt.

Lagstiftningen för renskötseln behöver uppdateras och göras mer modern. Därför behövs en ny utredning. Men grundförutsättningen måste vara att tillgodose allas intressen av fjällvärlden. Att försöka hitta en lösning som är bra för staten, för renskötseln och för alla medborgare. En väg framåt som utgår från samexistens och samverkan. Något som enar landet och minskar konflikterna i området.
Allt annat är otänkbart.

Just därför behöver du, alla företag, föreningar, kommuner och organisationer sätta er in i utredningen och skicka in ett remissvar. Det är dags att protestera.
Remissvaret ska vara inlämnat senast 10 juni.

Läs mer:

Direktivet

Tilläggsdirektivet

Delbetänkandet

av /1 Kommentar

Är lösningen för fjälljakten adelsprivilegier och klansamhälle?

, , , , •

Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

av

BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”

, , •

Lodjurshona som inte kom med i filmen. Foto: Gunnar Glöersen

 

Det är nu nästan två år sedan mitt senaste blogginlägg. Bildspelet på lodjur i det blogginlägget ledde till att jag via Henrik Ekman på SVT blev kontaktad av BBC Nature. De undrade om jag kunde hjälpa dem med att filma vilda lodjur för deras serie om skandinavisk natur. Det var en utmaning jag inte kunde motstå. Resultat kan den som vill se när SVT har världspremiär för BBC:s nya serie ”Wild Scandinavia”. Första avsnittet, Heartland (”Sveriges hjärta”), sänds nu på torsdag 16 mars på SVT 1 kl. 21:00.

Kunskaper om lodjur och en bra samt vacker plats att filma på hade jag redan. Jag har därför ägnat en stor del av min fritid de senaste två åren till att lära mig hur ”camera trapping” med systemkameror fungerar. Pandemin hindrade alla resor från England, så de första instruktionerna fick jag av ett tyskt fullblodsproffs på naturfilm som BBC skickade hit, Philipp Klein. I teorin är det enkelt, men verkligheten var en annan. De första 2,5 månaderna skötte jag BBC:s fem kameror med 10 fristående sensorer. Tio sensorer betyder tio gånger mer krångel. Minneskorten var ofta fulla reda efter något dygn för att solen, kvistar eller möjligen ufon triggat i gång kamerorna. Mera sällan var det lodjur. Några riktigt fina sekvenser blev det ändå redan 2021, men inte tillräckligt. BBC kan skriva hur många och detaljerade manus som helst om lodjurshanens liv i reviret, problemet är att han inte kan läsa eller än mindre låter sig regisseras. Så när det var dags att skeppa BBC:s kameror tillbaka till England hade jag redan införskaffat egna likadana.

Jag är nu inne på min tredje säsong och har fått en hel del fina sekvenser med totalt 8 olika lodjur på tre olika platser. Men överlägset mest bilder och film har jag på den gamla hanen som besökt den krokiga tallen i flera år, så också i vinter. Jag har även fått bonusmaterial på järv och kungsörn. Så kanske går det att fylla min tid med filmande när det väl är dags för pension. Någon lukrativ bransch är det inte, men man lär sig mycket om såväl djur som teknik. Nästa steg blir nog en drönare att filma med.

Slovenien
Jag ska försöka se programmet på min dator eftersom jag lustigt nog på torsdag landar i Ljubljana för att delta i en lodjurskonferens som Jägareförbundet i Slovenien anordnar i samarbete med FACE. Första dagen handlar bl. a om jägarnas roll i inventering av stora rovdjur. Dag två är en fältexkursion där lodjur från Karpaterna ska släppas ut i det fria. Målet är att få en livskraftig stam av lodjur i Slovenien. Vi får hoppas att jägarnas arbete inte leder till samma polariserade debatt som i Sverige när deras stam väl nått gynnsam bevarandestatus och det kommer önskemål om att stammen ska regleras.

Fennoskandia är unikt i ett europeiskt perspektiv. Inget annat område har alla de fyra stora rovdjuren i starka stammar. Jag har inte sett BBC avsnittet i sin helhet, bara en ”rough cut” av lodjursdelen. Av två års arbete valde BBC ca 3 minuter film till serien. Så spänningen är stor, har de lyckats förmedla budskapet att naturen och de vilda djuren är en del av vardagen för oss i Sverige? En vardag som för många andra är väldigt exotisk.

av

Kan Sveaskog förklara varför?

, , , , , •

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

av

Längst in i våra hjärtan finns älgen

, , , , , •

Älgen lockar rekordpublik. Nu undrar många varför. Foto Mostphotos

 

Det långsammaste av allting långsamt. Slow-tv. Smaka på känslan. En extremt lång direktsändning som ger tittarna möjlighet att få se en älg. Fanns det någon som trodde att människor skulle bänka sig framför tv:n – timme för timme – för att få en glimt av skogens konung?

Jo, pyttsan.
2,1 miljoner tittare har lagt ned 3 miljoner timmar sedan sändningen startade 15 april.
Totalt har 58 älgar har tagit sig över Ångermanälven framför tv-kamerorna.

Låt mig reflektera lite. 2,1 miljoner tittare har alltså väntat på 58 älgar. Och så finns de människor som undrar vad jag gör när jag jagar. Svaret kommer i framtiden bli: Slow-tv, det kan komma förbi något. Dessa 2,1 miljoner personer har jagat och burit samma förväntningar som jag, fast de suttit i tv-soffan. Människan är måhända urban i många stycken. Men vi är också ruggigt primitiva.
Men det mest intressanta är att väldigt många människor har lagt ned oerhört mycket tid för att titta på älgar. I programmet spekulerar man kring orsaken.  Men min förklaring till att människor vill se älgar bottnar i något djupare och större än vad jag kan sätta ord på.

Låt mig spekulera kring fenomenet bakom tittarsuccén.
Älgen har en dragningskraft. Det är omöjligt att sätta fingret på varför. Dess vandringar mellan sommar- och vinterbeten har pågått i tusentals år. Långt tillbaka var alla i Sverige  en del av de kringflyttande jägarfolken. Några veganer fanns inte på den tiden. Möjligheten att leva på vegetabilier fanns inte. Målningar och hällristningar visar oss idag vad älgen betydde. Den betydde allt. Den var mat, religion och konst.
Folket flyttade efter sin mat, sina byten. Och kunskapen om djurens sätt att leva gav människorna en chans att få mat och kläder.
Jag har sett älggropar från den tiden. Bara ett stenkast därifrån står idag ett älgtorn – ett välkänt generalpass. Älgarna rör sig längs samma stråk idag som för 10 000 år sedan.

Men trots att många människor idag knappt lämnar städerna finns en längtan efter naturen. Dess helande och roskapande kraft har visat sig kunna bota våra sönderstressade själar. Genom fågelsång, blommor och träd sänds vi tillbaka till den vagga som gav oss mat, husrum och skydd. Naturen är – helt enkelt – vårt element där vi mår bäst, fast de flesta av oss har glömt bort hur och varför.
Och letar du längst där inne i vårt inre – nästan bortglömd och bortträngd – finns älgen. Det absolut viktigaste djuret för våra förfäders överlevnad och liv. Minnet lever kvar genom vår primitiva och oförklarliga lust att se djuren.

Älgen är en symbol som vi ska vara rädda om. Beviset är väl talande när 20 procent av befolkningen tittar på Slow-tv.
Signaleffekten går inte att missa. Kravet på oss jägare och markägare när vi ska förvalta älgen – en urkraft, turistmagnet och sinnesbild av den svenska naturen – vilar tungt på våra axlar.
Den balans vi alla vill åstadkomma kan inte bara speglas i kubikmetrar timmer, betesskador, viltolyckor eller kilo kött i frysen. Den måste också även spegla befolkningens intresse av skogens konung. I mitt tycke en välkommen signal.

 

av

Därför jagar vi

, , , , •

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

av

Juridiktrendens nästa offer: skogen?

, , , •

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

av /5 Kommentarer