Vi är rätt många tillsammans, utöver jägarna, vi som tror på landsbygdens överlevnad och utveckling. Vi som står kvar med båda fötterna på jorden. Och allt fler förstår hur ekvationen går ihop och ställer sina fötter där också, på jorden. Men jag önskar mer.

Tänk om vi gick ihop, jägare, skogsägare, lantbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans. Foto: Aleksandr Kichigin/Mostphotos

Sverige behöver jakten, en egen stark livsmedelsproduktion och ett skogsbruk som fungerar. Där verksamheter inte bakbinds av myndigheter och aktivister som drar sina egna övertygelser in absurdum. Idag sker en oroväckande utveckling för dem som försöker leva av och med landsbygd, skog och natur.
Vi skulle behöva hjälpas åt mer och lyfta varandra.

Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.

Jag önskar förändring. Det hade varit trevligt om jultomten hade kunnat lösa allt men idag måste han ha hjälp.
Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.
För läget idag verkar drabba alla ungefär lika hårt. I grunden står vi för samma sak, att få verka och leva i naturen, skogen på landsbygden. En ”liten” bisak i sammanhanget är också att vi alla är nödvändiga för att Sverige ska må bra.

Jakten, skogs och jordbruket, det vill säga naturbruket tvingas att lägga alltmer tid på att försvara sin existens. Det finns krafter som vill tillintetgöra våra verksamheter. Särskilt utsatta är naturbrukare med verksamhet i mindre skala.
Jag ger några exempel. Betänk att detta bara är ett axplock av alla tokigheter som drabbar landsbygdens verksamheter.

SKOGEN. Inventeringskraven på små skogsägare som vill avverka sin skog börjar bli alltmer orimliga.
”Skogsstyrelsen meddelade att det på fastigheten finns spillkråka och tretåig hackspett och gav skogsägaren en lista på tio punkter som ska utredas, som: Hur många ringhackade träd av tretåig hackspett som finns i området, hur många spår av spillkråka finns?” skriver Marie Wickberg bland annat i tidningen ATL.

Den 22 december bekräftade Mark- och miljööverdomstolen att de markägare som hindrats att bruka sin skog på grund av artskyddsregler har rätt till ersättning.
Tre skogsägare stämde staten då de nekades ersättning för skog som de inte har fått avverka och för att få ut den ersättning de har rätt till enligt grundlagen. Processerna har pågått under flera år, skriver Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

JORDBRUKET. Kraven på svenska bönder ökar men ersättningen minskar. Nyligen kom besked om kraftigt sänkt gårdsstöd. Även stödet för exempelvis rovdjursavvisande stängsel minskar. Detta samtidigt som priset på energi och insatsvaror för jordbruket som konstgödsel är på historiskt höga nivåer. Många bönder lever on the edge.
Mer från jordbruket:
”Tillverkarna av handelsgödsel ser så stora kostnadsökningar för sina insatsvaror att de inte tror sig kunna ta ut de nödvändiga priserna av kunderna. De har därför minskat eller helt stoppat produktionen av handelsgödsel”, skriver Stefan Ljungdahl i Jordbruksaktuellt.

JAKTEN. Vi jägare kämpar för att kunna förvalta vargen på ett sätt som följer riksdagens intentioner från 2013. Men förvaltningen av varg har havererat. Trots hårt arbete gick det inte att få myndigheterna att förstå att vinterns vargjakt måste vara omfattande, eftersom det finns en risk att Sverige annars tappar greppet om vargförvaltningen.
Tilldelningen på 33 vargar, som sen blev 27, räcker inte till för att sänka stammen, vilket är nödvändigt.
Stammen riskerar att öka till 500 individer koncentrerat på några få geografiskt utsatta lägen i Sverige där människor drabbas hårt när tamdjur dödas och livet påverkas direkt negativt för så många.

Sammantaget handlar det om att vi alla idag lever med ständiga attacker på vår tillvaro som i slutändan hotar hela Sveriges oberoende, att vi ska kunna klara oss om det blir kris. Nödvändiga beslut lyser med sin frånvaro samtidigt som allt fler orimliga krav ställs på naturbrukarna.

Och allt vävs ihop, skogen, jägarna och bönderna. Vi vill kunna leva på ett bra sätt, producera vår egen mat och allt det som skogen ger oss.  Den här önskade treenigheten är egentligen redan rörande överens om så mycket. Vi vill värna livet på den svenska landsbygden med alla dess verksamheter vilket också är en förutsättning för att hela Sverige ska må bra.

Min julönskan handlar om mer samverkan med jakten, skogen och jordbruket. Diskutera motsättningar sinsemellan kan vi göra ändå men tänk om vi verkligen kunde hålla ihop, stå emot tillsammans.
Vilken gigantisk kraft vi skulle bli.

God Jul och Gott Nytt år önskar jag er alla!

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

Älgen lockar rekordpublik. Nu undrar många varför. Foto Mostphotos

 

Det långsammaste av allting långsamt. Slow-tv. Smaka på känslan. En extremt lång direktsändning som ger tittarna möjlighet att få se en älg. Fanns det någon som trodde att människor skulle bänka sig framför tv:n – timme för timme – för att få en glimt av skogens konung?

Jo, pyttsan.
2,1 miljoner tittare har lagt ned 3 miljoner timmar sedan sändningen startade 15 april.
Totalt har 58 älgar har tagit sig över Ångermanälven framför tv-kamerorna.

Låt mig reflektera lite. 2,1 miljoner tittare har alltså väntat på 58 älgar. Och så finns de människor som undrar vad jag gör när jag jagar. Svaret kommer i framtiden bli: Slow-tv, det kan komma förbi något. Dessa 2,1 miljoner personer har jagat och burit samma förväntningar som jag, fast de suttit i tv-soffan. Människan är måhända urban i många stycken. Men vi är också ruggigt primitiva.
Men det mest intressanta är att väldigt många människor har lagt ned oerhört mycket tid för att titta på älgar. I programmet spekulerar man kring orsaken.  Men min förklaring till att människor vill se älgar bottnar i något djupare och större än vad jag kan sätta ord på.

Låt mig spekulera kring fenomenet bakom tittarsuccén.
Älgen har en dragningskraft. Det är omöjligt att sätta fingret på varför. Dess vandringar mellan sommar- och vinterbeten har pågått i tusentals år. Långt tillbaka var alla i Sverige  en del av de kringflyttande jägarfolken. Några veganer fanns inte på den tiden. Möjligheten att leva på vegetabilier fanns inte. Målningar och hällristningar visar oss idag vad älgen betydde. Den betydde allt. Den var mat, religion och konst.
Folket flyttade efter sin mat, sina byten. Och kunskapen om djurens sätt att leva gav människorna en chans att få mat och kläder.
Jag har sett älggropar från den tiden. Bara ett stenkast därifrån står idag ett älgtorn – ett välkänt generalpass. Älgarna rör sig längs samma stråk idag som för 10 000 år sedan.

Men trots att många människor idag knappt lämnar städerna finns en längtan efter naturen. Dess helande och roskapande kraft har visat sig kunna bota våra sönderstressade själar. Genom fågelsång, blommor och träd sänds vi tillbaka till den vagga som gav oss mat, husrum och skydd. Naturen är – helt enkelt – vårt element där vi mår bäst, fast de flesta av oss har glömt bort hur och varför.
Och letar du längst där inne i vårt inre – nästan bortglömd och bortträngd – finns älgen. Det absolut viktigaste djuret för våra förfäders överlevnad och liv. Minnet lever kvar genom vår primitiva och oförklarliga lust att se djuren.

Älgen är en symbol som vi ska vara rädda om. Beviset är väl talande när 20 procent av befolkningen tittar på Slow-tv.
Signaleffekten går inte att missa. Kravet på oss jägare och markägare när vi ska förvalta älgen – en urkraft, turistmagnet och sinnesbild av den svenska naturen – vilar tungt på våra axlar.
Den balans vi alla vill åstadkomma kan inte bara speglas i kubikmetrar timmer, betesskador, viltolyckor eller kilo kött i frysen. Den måste också även spegla befolkningens intresse av skogens konung. I mitt tycke en välkommen signal.

 

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

Jag tittar på Edge of Alaska. Det är en amerikansk realityserie som handlar om den lilla staden McCarthy, långt ute i Alaskas vildmark med 42 invånare och 16 mil från civilisationen.
Observera att det handlar om människorna som lever där. Det är inget propagandaprogram om djur och deras ”självklara rätt” att överta människors livsrum.

jarpe_jakt

Vi som ser oss som en del av naturen klarar oss förmodligen bättre. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Foto: Oscar Lindvall

Människorna i den lilla staden lever med det vilda. Och på ett sätt som vi alla borde lära något av. Där finns konflikter som i alla samhällen men gemensamma hot mot staden tar människorna itu med tillsammans. Och då bleknar konflikterna.
Ett problem som de drabbas av är vargflockar som i jakt på mat under vintern vandrar in i samhället och dödar tamdjur och hundar. Detta tas på största allvar, människorna gör gemensam sak i jakten på dessa vargar. De har rätten.
Hit når inga skrikande jaktmotståndare eller moment22-regler. Hatspyorna i sociala medier snurrar i sitt ekorrhjul men någon annanstans. Här ute handlar det bara om att se till att livet fungerar.
Jag försöker se realistiskt på det hela. Det går bra nästan hela vägen. När hundarna går åt i realityserien, en efter en, knyter det sig dock i min mage. Barnen gråter men de vuxna försöker få dem att förstå att det som händer i naturen är… naturligt.

Jag funderar över min egen reaktion och inser skillnaden. De har kommandot över sitt eget agerande i situationen. De kan hantera sin sorg och frustration eftersom de har handlingsutrymme.
Ingen av dem sitter handfallen och bara ser på. Ingen myndighet kräver att de ska hägna in halva Alaska och låsa in sig själva och sina tamdjur och leva vidare som åskådare av livet utanför.
McCarthys invånare fortsätter att leva på riktigt. Men begreppet leva innefattar också att rätten att agera, en strävan efter att få behålla sin plats på jorden. Vargflockar i samhället accepteras inte, de inkräktar i människornas liv på ett sätt de anser oacceptabelt.
Möjligheten att agera gör frustrationen uthärdlig. Det är inte konstigare än så.

När en hund slits sönder av varg i Sverige kan ingen ingripa. De drabbade sitter kvävda som zombies, där handlingsförmågan tagits ifrån dem, som döda människor vars kropp återfått livet enbart i så måtto att de kan röra sig. Och sorgen byggs på till frustration som bygger på sorgen som bygger på frustrationen som… ja, du förstår…
Det är därför det knyter sig i min mage. Möjligheten i Sverige att acceptera och gå vidare har tagits ifrån den som är drabbad eftersom han eller hon helt saknar möjlighet att agera. Balansen är borta. Och problemet växer.

Till dem som drabbas i Sverige når moment22-reglerna men också hatspyorna.

I Sverige ser det ut så här. Men varför?
En av mina jägarkompisar lade ut en bild i sociala medier på en så kallad viltparad. Några fasaner och några rådjur som fällts under jakt. Hon blev bombarderad av kommentarer från förargade människor, många ,visade det sig, var köttätare.
En viltparad handlar om att behandla fällt vilt med vördnad och visa respekt. En död fågel behandlas varsamt, läggs försiktigt på ett speciellt sätt i en så kallad parad. En viltparad andas tacksamhet. Men det är många som inte längre förstår eller ens klarar av att se ett dött djur.

Att djur som dör under jakt lider mindre än djur som slaktas och att viltkött är bland det mest nyttiga köttet man kan äta, tänker de inte på.

Allt för många människor har förlorat förståelsen för vår roll i naturen. De kämpar i blindo för målet att förinta sig själva i hela kedjan, i det stora kretsloppet. De tror att Ica har ett eget kretslopp tillsammans med varubilen  och att de vilda djuren och naturen i övrigt har ett annat kretslopp någon annanstans dit ingen människa har tillträde.

Som två skilda världar. Som att det ena skulle vara oberoende av det andra.

Sverige är importberoende vad gäller livsmedel. Importen ökar konstant. Vår livsmedelsberedskap i Sverige vid en naturkatastrof eller ett krigstillstånd är dålig.
Vad gör en jaktmotståndare om maten tar slut i affärerna? När grisarna inte längre ligger i hyllorna i fina små köttpaket. När grönsaksdisken är tom? Måste moralkakan bakas om då?

Jag tror att vi som ser oss som en del av naturen klarar oss bättre, hade fler haft vår inställning hade det inte sett ut som det gör idag. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Och vi är ganska många, inte bara jägare, som tycker att det är självklart.

I minst två miljoner år har vi jagat för att överleva. Tror katten att vi alla har utvecklat en jaktinstinkt under de åren. Sanningen är att fröet till det underbara som jakten ger finns i oss alla. Fint va!
Det är bara löjligt att ens tänka tanken att evolutionen skulle ha bidragit till att skapa de jaktmotståndare vi ser idag. Deras tid i jämförelse går inte ens att jämföra med en tusendels fjärt.
Att stora delar av det civiliserade människosläktet idag är så avtrubbat att många tror att importerat, besprutat livsmedel, antibiotikastint utländskt kött från plågade djur är ett hållbart sätt att leva, är skrämmande. Många tänker säkert inte på det över huvud taget, vi är så bortskämda.
Allt fler svenska lantbruksföretag lägger ner medan kommunerna köper in billigt importerat antibiotikakött som mina barn tvingas äta i skolan. Importerat livsmedel säljs i affärerna medan det svenska utgår.
Människor är så invaggade i tron att de för all framtid är tryggade i denna importerade låtsastillvaro så att de suddar ut och till och med föraktar vår självklara plats i naturen.

Men vi är ett rejält gäng som envist klamrar oss fast med båda fötterna på jorden i en ständig strävan mot vår självklara plats i naturen. Vi köper inte den propaganda som pågår för att tvinga oss att släppa taget och glida ner i dagens urbaniserade skenexistens.

Vi står kvar. Så länge vi lever. Och behåller vår tro på den verkliga tillvaro där även vi människor räknas. Man borde inte behöva flytta till Alaska för att inse det.

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.