Taggarkiv: Viltförvaltning

Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.

havsorn lyfter2

Örnar har inspirerat många organisationer och till och med nationer, som valt dem till symboler. Därmed är det många som engagerar sig i förvaltningen av örnarna. Foto ©: Niklas Liljebäck.

Förra veckan var jag inbjuden till en konferens om effekter av ammunitionsbly i USA. Mitt uppdrag var att ge en bild av hur vi hanterar miljö- och hälsoeffekter när det gäller blyfrågan i Europa. Efter konferensen kan jag konstratera att vi hanterar precis samma frågor och resultat, men att vi prioriterar helt olika. Det gäller både vilka frågor som är viktiga och vad vi försöker göra åt de problem som finns. Här gäller det att tänka sig för, så att inte vårt anseende tar stryk.

I princip kan man säga att det finns fyra huvudsakliga problemområden när det gäller bly i ammunition: spridning av bly i mark och vatten, förgiftning av änder, förgiftning av rovfåglar och bly i viltkött. Alla fyra områdena är hyfsat väl undersökta på båda sidorna av Atlanten.

Spridning av bly i mark och vatten och miljöeffekter av detta är välbelagt inom skjutbanor. Så länge man inte har vatten som rinner från skjutbanor till omgivande delar av landskapet sprider sig dock inte problemen. Detta är därmed ingen särskilt het fråga någonstans.

Änder plockar liksom många andra fåglar i sig småstenar som används för att mala sönder maten i muskelmagen. Finns det blyhagel på grunda bottnar och stränder så kommer änderna att plocka i sig haglen i tron att det är stenar, och förgiftas sedan successivt allt eftersom haglen mals ned. Problemet är välbelagt. För att hantera problemet införde USA på tidigt 90-tal ett förbud mot blyhagel i våtmarker. I Europa träffades en motsvarande överenskommelse inom African-Eurasian Waterbird Agreement, där 71 stater samarbetar om förvaltningen av sjöfågel. Trots överenskommelsen är det dock fortfarande många av länderna som inte infört lagstiftningen. I andra länder är det många av jägarna som inte följer blyförbudet. Detta har retat upp EU-kommissionen, som lagt ut utredningsuppdrag för att se om man kan förbjuda blyhagel helt. Enbart för att lagstiftningen försinkats och att vi jägare inte skött oss på en del håll. Detta är alltså ingen het fråga i Sverige eller USA, men väl i andra delar av EU. Och därmed kan den komma att påverka oss. I onödan, kan jag onekligen tycka.

Rovfåglar kan också få i sig ammunitionsbly. Detta sker troligen främst genom att de äter räntor och slaktrester, men kan även ske genom att rovfåglar finner påskjutet vilt som inte återfunnits av jägaren. Värst utsatta är de arter som gärna äter fallvilt, och olika rovfåglar är olika känsliga. Mest påtagliga problem har det varit i Kalifornien, där kondoren nästan utrotats helt. När man införde totalförbud mot bly i både hagel- och kulammunition inom vissa områden sjönk dock blyhalterna snabbt hos rovfåglarna. I Europa är det framför allt i Tyskland och Sverige som man visat på motsvarande problem för havsörnen. Även om det går bra för havsörnen i Sverige så har 22 procent av de havsörnar som kommer in som fallvilt förhöjda blyhalter. Fjorton procent har dödliga blyhalter. På motsvarande sätt går det bra för den amerikanska nationalsymbolen bald eagle. På populationsnivå, vill säga. Olika undersökningar visar att 20-30 % av örnarna dör av blyförgiftning, och att det är den viktigaste dödsorsaken. Detta var det helt överskuggande diskussionsämnet på konferensen i USA.

Bly i viltkött då? Den frågan aktualiserades faktiskt första gången just i Minnesota där konferensen hölls, men diskuterades nu knappast alls. En av örnförvaltarna jag pratade med beskrev det som ”a flash in the pan”, dvs motsvarande att få en ”klick” med ett skott som annars borde givit god effekt. Det är inte så att man från myndigheterna förnekar att det förekommer bly i viltkött eller att det kan ha hälsoeffekter. I USA får man dock varken sälja eller överlåta viltkött, och bly i viltkött ses därmed som något som bara berör jägarna. Jag misstänker att den skillnaden är en viktig anledning till att bly i viltkött inte diskuteras mer.

Finns det något vi kan lära oss av vad som sker i USA? Jag är övertygad om det. I många stater försöker miljöorganisationer och myndigheter få till anpassningar eller lagstiftning för att minska de negativa effekterna på främst örnar. I samtliga fall så bromsar ammunitionstillverkarna och olika skytteorganisationer dock effektivt alla former av lagstiftning mot bly genom olika överklagandeförfaranden. Man driver stenhårt linjen att så länge det inte finns några negativa populationseffekter på örnarna så ska man inte behöva ta hänsyn till dem. Med andra ord så är det ointressant om individer dör en plågsam död genom blyförgiftning, så länge populationen inte minskar. I det här fallet ökar den till och med, och då finns väl ingen anledning till åtgärder?

Men vad får det för konsekvenser för jägarkårens anseende? Och vem får fritt spelrum att ta initiativet i debatten? I Kalifornien har en av de mest jaktfientliga organisationerna just lyckats få igenom ett beslut om totalförbud mot bly i ammunition. Alla viltförvaltare jag talade med var helt överens om att det potentiellt var helt förödande på sikt att dessa organisationer får sådant inflytande. På min fråga om det inte var troligt att de fått det inflytandet just för att vi inte tagit ansvar för vår verksamhet även när det gäller hur individer påverkas var man lika överens…

Jag får relativt ofta höra mer eller mindre sofistikerade konspirationsteorier om hur alla forskningsresultat och utspel i blyfrågan bara är förtäckta angrepp på jakten i sig. Självfallet kommer jaktfientliga organisationer använda den ammunition de kan. Precis som vi gör, för övrigt. Men vi behöver väl inte förse dem med ammunition helt i onödan?

Vår rekordhöga acceptans för jakt i samhället vilar helt på vårt ansvarstagande och vårt förtroende. Jag tror ingen aktör skulle vara så oklok att man hävdade ”det finns så många havsörnar att det gör inget om en del plågas till döds” här. Samtidigt har de rekommendationer vi tog fram 2009 för att komma till rätta med problemen ännu inte givit någon effekt, troligen för att alltför få följer dem. Här måste vi bättra oss, som jag ser det.

Samma grundprincip gäller för all vår verksamhet: tar vi inte ansvar så släpper vi makt och inflytande över jakten. Det vore extremt oklokt med tanke på alla olika förändringar i samhället.

Sarkanal

Röntgenbild av kött som skurits bort runt sårkanalen från ett vildsvin skjutet med konventionell blyspets. De ljusa prickarna är blyfragment, som räcker för att exempelvis döda flera örnar om slaktavfallet inte tas om hand korrekt. Foto ©: SJF & SVA.

Fotnot: Här kan du hitta förbundets rekommendationer för att minimera risken att bly sprids i naturen eller hamnar i ditt viltkött.

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

Jägare och veganer har något gemensamt. Nej, stopp! Missförstå mig inte! När det kommer till kritan går våra åsikter isär men ibland ligger flera av veganens värderingar faktiskt rätt nära jägarens.
Båda ideologierna strävar efter att minimera lidande, att ta ansvar för liv, att respektera djur och natur. Ja, det gäller även rovdjuren. Jag är jägare, jag vill förvalta rovdjursstammarna på samma sätt som vi förvaltar övrigt vilt. Förvaltning genom jakt, det finns över huvud taget inget annat alternativ som är bättre eller mer humant. Jag ser också hellre att ett djur får dö snabbt och smärtfritt än svälta ihjäl. Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning.
rav_o_lindvall_700

Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning. Foto: Oscar Lindvall

Som jägare ansvarar jag helt och hållet för mitt köttintag och kan stå för det. Inget jävla hyckleri som att hata jakt och samtidigt köpa fläskfilé från Danish Crown. Du slipper inte ansvar för att någon annan dödat det du äter.
Men även om jag föredrar viltkött och jaktens fördelar alla dagar i veckan tror jag samtidigt på att den svenska landsbygden ska kunna fortsätta leva och önskar att alla våra svenska bönder kan få förutsättningar till en djurhållning som vi kan stå upp för. Så är det inte idag fast många försöker.
Det handlar om att inte stänga skogen och landsbygden för det är dit vi är på väg om vi inte ser upp. Om vi inte längre finns där, vad händer då? Vem ska förvalta skog, fjäll och landsbygd då?
Som Pauline Palmcrantz skriver i sin debattartikel:
”Det är alltså inte vargen eller övriga rovdjurs vara eller icke vara som vi egentligen debatterar. Rovdjursförvaltning i form av licensjakt och fungerande omedelbar skyddsjakt är ett måste om vi skall fortsatt ha en levande landsbygd med de kulturmiljöer vi i dag tar för givet.”

Många jaktmotståndare är köttätare, hur konstigt det än kan låta. De köper sitt kött på ICA utan minsta tvekan samtidigt som de vräker ut sitt jakthat.
När det gäller jägare och veganer vet jag att diskussionerna åtminstone tidigare har gått heta mellan dessa på vegan.nu. Men de diskussionerna gav ibland något, emellanåt blixtrade de till och utmynnade i något slags samförstånd.
Ibland får också jägarna oväntat stöd från just veganer.
Idag var jag inne och läste på en jaktkritisk Facebookgrupp-sida. Inget fel med kritik, jägarna ska tåla att bli konstruktivt granskade. Vi ska kunna stå upp för det vi gör. Gruppens skapare har dessutom skapat en sida som handlar om Bly. Det är bra om bara diskussionerna kan föras konstruktivt.

Men tyvärr, som i alla liknande sammanhang består delar av de här grupperna också av ett gäng nötter. I en status skrev exempelvis en medlem ”att påstå att jägare och fiskare är djurvänner är lika dumt som att säga att Hitler var judevän.”
Några av gruppens medlemmar skrattade gott åt det ”roliga” påståendet och höll förstås med.
Några jägare som är medlemmar i gruppen protesterade men tystades ner.
Jaktkritikerna fick istället stordäng från oväntat håll. Inlägget ifrågasattes plötsligt skarpt av tre personer som visade sig vara veganer och som började förhöra sig om jaktmotståndarnas egna köttvanor.
Det visade sig att de jaktkritiska medlemmarna i gruppen som deltog i just den här diskussionen gladeligen käkade kött allihop och fick svårt att försvara sig. Någon vräkte ur sig att de tyckte att slakt var mer humant än jakt.
En av de kvinnliga veganerna frågade då vilken slaktmetod jaktmotståndaren tyckte var mest human: ”Vilka slaktmetoder gillar du i Sverige? Du har några välja på, hänga upp och ner? Gas som då tar lång tid, slå vassa föremål i skallen? Bult?”

Sedan följde ett gäng inlägg från dessa unga veganer som fullständigt plattade till de jakthatande köttätarna. Helt klockrent i flera fall, jag fortsätter att citera från några inlägg:
”Så du tycker inte att jägare och fiskare är djurvänner? För vad då? Att de dödar djur?
Då undrar jag hur man kan kalla sig djurvän och samtidigt stödja köttindustrin? För den är på långa vägar mycket värre än viltproduktionen… Och du deltar i dödandet av djur (som jägare/fiskare gör), skillnaden är bara att du har betalat någon för föda upp/döda djuret åt dig, så vad är det för skillnad? Det är ett hyckleri i mina ögon … Så berätta varför de (=jägarna, reds.anm) inte är djurvänner? Äter du kött så är det ju samma process. Så det är just det dubbla budskapet jag stör mig på. Jag är vegan”

Och så knockouten från en annan vegantjej som deltog i diskussionen:
”Jag är vegan och förespråkar jakt framför slakterier. Många djur som lever på svenska gårdar idag lever i ett helvete. Då anser jag det vara mycket bättre för djuret att bli skjutet under jakt, då det har levt ett liv i frihet…”

Way to go vegans!