Taggarkiv: Viltförvaltning

Expressens krönikör Lotta Gröning provocerar genom att inte kontrollera någon fakta. Foto Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni har läst Expressens krönikör Lotta Grönings text om mutanklagelserna mot Anders Borg? Vill ni bli arga, så kan jag rekommendera den. Krönikan handlar inledningsvis om Anders Borg borde ha betalt för sin medverkan i en jakt som Holmen Skog arrangerade, även om han vid tillfället inte längre var finansminister.

Lotta Gröning ska som krönikör locka till debatt. Hon ska reta och röra upp känslor. Det är hennes jobb att göra det. Men när hon siktar in sig på Anders Borg och Holmen så avlossas nästan hälften av all skarp ammunition mot Svenska Jägareförbundet. Och ingenstans förklaras sambandet. Och orsaken till detta är enkel – det finns ingen.

Men en ännu värre sak är att det finns ingen fakta bakom Lotta Grönings påstående. Hon hittar på  – eller använder ”alternativ fakta” som osanna påstående idag brukar kallas.  Låt mig först ta upp en vandringssägen som poppar upp med jämna mellanrum.

Svenska Jägareförbundet har ingen lokal i riksdagshuset. Inte ens en garderob eller städskrubb har förbundet. Däremot har möjligen Riksdagens Jakt- och Fiskeklubb ett rum. Denna klubb är till för de tjänstemän och riksdagsledamöter som jagar och fiskar. Den har ingenting med förbundet att göra. Och den är inte hemlig, oavsett vad Expressens krönikör vill påstå.
Noterbart är att klubben har lika lite att göra med Anders Borg och Holmen Skog som förbundet har.

Men Lotta Gröning är inte nöjd där. Hon påstår att jakt handlar om manlig fåfänga och att jakten skulle ge Jägareförbundet en särställning i politiska partier och näringsliv. Men slutsatserna i hennes virrvarr av anklagelser andas knappast balans eller eftertanke. Istället används ”alternativ fakta” på ett synnerligen konstruktivt sätt.

Eftersom många politiska partier ofta driver frågor i en riktning som ligger väldigt nära vad förbundet vill så använder hon sig av egentillverkad konspirationsteori. Och den hänger samman med den hemliga klubben (som inte är hemlig och inte ens har med förbundet att göra). Så här skriver Lotta Gröning: ”då kan de inte anklagas för jäv eller mutbrott när riksdagsmännen går ut i landet och talar om att Jägareförbundet har rätt i allt ifrån vargjakt till synen på människans rättigheter i skogen”.

Inte ett ord nämns om hur förbundet arbetar. Inte en tanke har hon lagt på att analysera framgångarna för förbundet. Kanske är det så enkelt att framgångarna bottnar i att Jägareförbundet använder samma metod för att fatta beslut som politiker – fakta och forskning. Skillnaden är att partierna i slutänden lägger på en politisk ambition. Men grunden är den samma.
Inte heller detta stycke leder riktningen i texten mot den eventuella muta Anders Borg skulle mottagit av Holmen skog.

Men lugn. Hon slutar inte där. Det laddas om och skjuts beska salvor mot jägarexamen där förbundet tydligen har fått allt ansvar från utbildning till vapenlicenser.

Lotta Gröning. Du behöver bara googla en enda gång för att få reda på hur det fungerar i verkligheten. För att få vapenlicens (som utfärdas av Polismyndigheten) behöver du avlägga ett teoretiskt och ett praktiskt prov (som Naturvårdsverket ansvarar för). Om du pluggar själv, går en studiecirkel eller gör på något annat sätt – är egalt. Det är kunskaperna som avgör om du blir godkänd för jägarexamen. Det är polisen som sedan avgör om du som person ska få tillstånd att inneha vapen.
Det blir ju mycket mer explosivt att hävda att jägarna sköter allt, utan kontroller från samhället. Men sant är det inte.

Som slutkläm slår krönikören fast: ”Så är det i ett litet land som Sverige när makteliten delar starka organisationers intressen”.
Personligen har jag svårt att förstå vad hon vill. Ska en makthavare förbjudas att ägna sig åt vissa sysselsättningar? Ska inte de få titta på idrott, jobba för miljövård, gå på teatrar eller jaga? Eller ska makthavare inte få jaga, allt annat är okej?

Lotta Gröning lyckades i alla fall med en sak. Hon retade upp mig.

 

 

 

 

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

I en värld där åsikter tenderar att bli en viktigare sanning än fakta är det beklämmande att upptäcka att vissa medier släpper igenom innehåll som fullständigt saknar just fakta.
NewsVoice förklarar på sin sajt att visionen är att bli en allmänt känd och uppskattad referenspunkt i mediebruset.

Varg gäspar.

Debattartiklar som fullständigt saknar källkritik förtjänar egentligen bara att gäspas bort. Den här gången gjorde jag inte det.  Foto: Madeleine Lewander

 

De ”drar sig inte för att avslöja korruption och maktmissbruk”.
Men att ”avslöja korruption” i debattartiklar som saknar all form av underliggande fakta, research och källhänvisning urvattnar visionen.  Det är svårt att framstå som seriös medieaktör genom att publicera inlägg  som saknar saklighet rakt igenom.

Newsvoice låter av någon anledning ett par personer komma till tals angående jakten och jägarna i en debattartikel utan tillstymmelse till källangivelser, texten bara bubblar fram arga knytnävar som slår vilt omkring sig. Det finns en enda källhänvisning (6/1-2017) i hela texten och den länken går till EU:s habitatdirektiv.
Jag har tagit mig tiden att försöka replikera texten men det går faktiskt inte att bemöta alla felaktigheter och rena insinuationer.
Men jag gör ändå ett försök med ett antal och bemöter det med, tro det eller ej, fakta och källhänvisningar.

Jag ber om ursäkt för att det här blir långt men det kan vara bra att klargöra vissa saker.
Här är hela artikeln: ”Jaktmaffian ignorerar EU:s lagar om vargjakt – skjuter en miljon djur”

1. ”Jaktmaffian förstör vår natur, vårt viktiga ekosystem….” Hela Ekosystemet är satt ur spel.” Jägarna är vårt största hot.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Med jakträtten följer skyldighet att förvalta viltstammarna. Jakten måste också anpassas efter tillgången på vilt och regleras under jaktlagstiftningen.
I Sverige har vi genom framgångsrikt natur- och viltvårdsarbete, i kombination med fokus på hållbart brukande av landskapet, rika och starka viltstammar som vi kan beskatta hållbart med fokus på tillvaratagande av viltet.

2. ”…korruptionen i varg- och rovdjurspolitiken måste synligöras. ”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det skribenterna kallar ”Jaktmaffian” skulle i sådana fall bestå av en förkrossande majoritet av riksdagen (87 procent) som röstade för licensjakt 2013.
Dessutom länsstyrelser, Naturvårdsverket och i slutet av december nu också Högsta förvaltningsdomstolen med sin prejudicerande dom.
Det blir väldigt, väldigt många korrumperade människor.

3. ”Våra lokala och nationella mediers beteende har haft stor roll till att mörkläggning av korrekt fakta har skett.”
Källa saknas
.

KOMMENTAR: Minsann, media är korrumperade också. Nu är nästan alla med i korrumperade klubben! Här kan jag hålla med om att många artiklar genom åren saknat grundläggande fakta men att det skulle ligga värnarsidan fullständigt i fatet har jag svårare att hålla med om.
Jag skulle kunna skicka länkar till alla artiklar media publicerat angående vargjakt men inskränker mig till det år Aftonbladet skrev mest om vargjakt, 2010.
Läs och döm själva

4. Angående jägarna: ”De är färre än man tror. De träder fram som olika identiteter, ibland som jägare, ibland som djurägare/bonde eller som skogsägare, eftersom de ofta är en och samma person, men är med i olika föreningar.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Närmare 300 000 jägare löser jaktkort. Det fanns exempelvis drygt 9 000 fårföretag i Sverige 2015. Det är förstås troligt att exempelvis vissa fårägare och även många skogsägare också jagar. Och??
Det är bara kränkande antydningar, rena insinuationer.Om vi istället kontrar med fakta och reella studier så kan vi konstatera att stödet för jakt är högt i Sverige och är enligt SIFO 84 procent.
När det gäller vargjakt är en klar majoritet av svenskarna för vargjakt, 60 procent i riket.

5. ”Jaktmaffian får 60 miljoner kr per år som används för lobbyism och för att rekrytera fler medlemmar…””…De får dessa enorma summor av oss skattebetalare för att göra ingenting för att stärka naturen. Pengarna går till eget lobby-arbete för att öka medlemsantalet.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Fakta är att endast jägarna betalar för landets viltförvaltning via den statliga viltvårdsavgiften. Inte en krona kommer ur övriga skattebetalares ficka.
Det som skribenterna kallar ”att göra ingenting” innebär bland annat närmare 50 000 eftersök per år. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna  framben, är det att göra ingenting?
Jag känner att jag vill skriva med versaler här, vill skrika, men behåller lugnet med de små bokstäverna.  Men det är uppenbart att människorna bakom denna förfärliga text verkligen tar i från magen för att spotta på jägarna. Jägareförbundets uppdrag är strikt preciserat från regeringen. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med medlemmarna att göra.

6. Angående Jägareförbundets allmänna uppdrag från regeringen:”Detta kan jämföras med vad bevarandeorganisationerna får i bidrag, i praktiken 0 kronor”.
Källa saknas.

KOMMENTAR: Exempelvis Naturskyddsföreningen får närmare 75 miljoner kr i statsbidrag, här snackar vi riktiga skattemedel . Vi är ALLA, paradoxalt nog alltså även jägarna, med och betalar för Naturskyddsföreningens verksamhet.

7. ”Jägarna har ett stort utbud av arter och de får jaga varje dag under hela året.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Varje jaktbar djurart är STRIKT reglerad i Jaktförordningen.

8. ”Svenska jägare tillsammans med 30 000 utländska jägare skjuter fler arter i Sverige än något annat land i Europa.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Avskjutningen är strikt reglerad i jaktlagstiftningen. Regeringen, via olika myndigheter, styr och följer upp resultat av forskning och fakta.
Sverige är ett föredöme i världen när det gäller viltförvaltning. När världens ledande viltforskare samlades på Hawaii 2016 pekades Sveriges viltförvaltning ut framför  andra länder. Den svenska modellen involverar lokalbefolkningen i viltförvaltningen vilket är framgångsrikt.Bortsett från licensjakterna är det också valfritt för oss jägare att redovisa vår avskjutning. Men vi gör det för vi vill bidra till en god förvaltning av våra arter. Sverige internationellt sett ligger i framkant när det gäller viltövervakning.
Kontaktytan gentemot jägarkåren är den viktigaste förutsättningen för att få in värdefull data av den här typen. Jägareförbundets rikstäckande organisation och folkrörelse gör detta möjligt.
Antalet vilt som fälls under ett år är naturligtvis beroende av reproduktionen och hur stammarna ser ut. Jägarna skjuter exempelvis närmare 100 000 vildsvin per år och ungefär lika många älgar. Ändå kräver många att vi ska skjuta ännu fler.

9. ”De svenska jägarna har världens mest generösa regler kring löshundsjakt. Nu har jägarna specialtränat foxhound, kraftiga hamiltonstövare, rysk stövare, plott-hundar som jobbar som maskiner, de släpps ut i skogarna två tillsammans – inga djur kan fly! Jägarna använder nu dessa hundar, de har GPS, de har olika fordon m m.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Vad vi på Jägareförbundet  känner till  är det endast Holland (eventuellt något mer land) i Europa som skiljer ut sig genom att inte tillåta lösa jakthundar.
Påståendet att inga djur kan fly  saknar grund. Vi jagar inte så med hund i Sverige. Detta är för övrigt strikt reglerat genom  §27 JL som bland annat säger att ”…jakten får inte bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande…”.  vilket också utesluter så kallad packjakt.

10. ”Gräver man lite djupare, visar det sig att de ofta blir bjudna av Jägarförbundet på olika evenemang. Detta innebär att vi, svenska folket, får stå för middagarna och utflykterna.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det här är åter fräcka insinuationer. Svenska folket betalar vadå? Eller var det kanske japanska folket som fick betala? Eller kanske fransmännen?

11. ”Denna grupp av MP-ledamöter som verkligen värnar om det livsviktiga ekosystemet, har fått utstå mycket trakasserier från jaktmaffian, vilket ni alla känner till.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Eeeh, va…?

12. ”Vi djur- och naturvänner ryser när vi tänker på allt elände som E. Erlandsson och nuvarande minister Bucht har ställt till med. Det är olyckligt att vi svenska folket inte kan ställa dem till svars inför en domstol. Deras brott är omfattande.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Snälla, bara en enda liten liten källhänvisning! En enda pyttekälla, är det för mycket begärt?

13. ”Den rödlistade vargen har nu minskat till under 200 individer, arten är nära utrotning.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Antalet vargar beräknades vid inventeringen 2015/2016 till cirka 340 stycken.

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

I en värld där allting ska utvecklas och bli mer effektivt, kunskapen ska öka och vi utbildas till stuprörsseende specialister tappas många gånger helhetssynen. Vi blir extremt kunniga och engagerade i smala frågor. Och vi blir omöjliga att diskutera med för vi har svar på allting. Och det vi tycker – kärnan i allt vi gör – blir politik. Vi har åsikter och underbygger dessa med kunskaper som knappt någon i allmänheten förstår eller orkar ta till sig.
Tendenserna är lika oavsett ämnet.
Det märkliga är att det känns som nästan allting blivit politik – inte minst allt som rör naturen.
Och om en part lyckas få genomslag i en fråga blir alla andra parter galna eftersom den skenbart goda viljan i ämnet innehåller politiska undertoner. Och eftersom de som vill begränsa jakt och brukande är experter – de också – vet jag exakt vad de vill och hur de driver sina frågor.
Låt mig ta ett exempel.
Häromdagen började jag titta på Mitt i naturen. Och det första inslaget handlade om sälar. Henrik Ekmans trygga berättarröst avslöjade att sälens tillväxttakt håller på att avta. Ökad jakt kan vara en orsak, ett minskat istäcke kan vara en annan, berättade han. Det lät riktigt allvarligt.
Det tog cirka två minuter för Mitt i naturen att reta upp mig till den grad att jag bytte kanal.
Efteråt började jag fundera. Varför blev jag så provocerad? Min enkla analys var att programmet missade att berätta helt avgörande och väsentlig information. Sälstammen är större än någonsin. Skyddsjakten i Sverige – på några hundra djur – är inte någon anledning till problemen. Varför tar man inte direkt upp födokonkurrensen mellan sälarna, som en tänkbar orsak till artens minskade tillväxttakt? Att det kanske inte finns biologisk bärkraft för mer säl i ett av världens mest förorenade hav?
Jag sitter fast i mitt stuprör och tittar på frågor utifrån ett jägare- och brukarperspektiv och slår brutalt ner på bristen av helhetssyn. Ja, i alla fall om man missar mina argument. Mitt i naturen tar, för mig, politisk ställning när den förenklar och vill göra sälen till informativ tv-underhållning. För deras beskrivning av ämnet motsvarar en ”sanning” – som är tvärt emot min. Jag sitter i ett stuprör och redaktionen för Mitt i naturen i ett annat. Ingen av våra sanningar rätt.
Mitt i naturens roll borde vara att lyfta blicken och titta på helheten. Att beskriva naturens utmaningar i en kontext där det fanns fler och bredare perspektiv. Det ligger så att säga i Sveriges Televisions uppdrag från staten. Men det missar man.

För journalistiken ställer politiserandet av alla frågor till problem. Frågor som så sent som under 1990-talet mer eller mindre handlade om vad som var rätt eller fel är idag fyllda med politiska agendor från alla intressenter. Att beskriva ett ämne som innehåller problematik kräver idag mycket mer avvägningar mellan olika aktörers argument och låta tittaren (eller läsaren) avgöra vad som är rätt eller fel – inte tolka och försöka komma med en sanning. För sanningen finns inte. Det gör sällan eller aldrig heller den enkla lösningen. Den som många försöker pracka på oss.
Jag tar ett enkelt exempel: Tåg är bättre för miljön än flyg. Detta är sant alla dagar i veckan. Men i regionalpolitiskt perspektiv kan flyget vara livsviktigt för arbetena och utvecklingen i regionen. Och minskar flyget för mycket så blir flygplatsen olönsam och ni förstår vad som händer då. Frågorna är nästan aldrig enkla.

Det var därför som jag blev upprörd. Jag fick inte alla aspekter av frågan och tyckte att programmet vilseledde och politiserade. Mitt i naturen (och många andra tidningar, journalister och tv-program) missar ibland den viktigaste faktorn i all publicistisk verksamhet – att vara objektiv. Istället gynnar programmet organisationer som vill förenkla världen (typ. jakten hotar sälen) för att få genomslag för sina agendor. De gör de måhända av okunskap, men det gör inte saken bättre.
Journalistikens roll underlättas inte av att traditionell media brottas med stora lönsamhetsproblem och att journalisternas arbetsvillkor därför i allt högre grad handlar om att fylla sändningstid och tidningssidor till så låg kostnad som möjligt. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet.

Ska jag försöka summera lite så sitter alla organisationer mer eller mindre fast i ett stuprör. Och det värsta är att rören blir allt smalare. För vi människor tenderar att lockas och dras till de smala stuprören där alla tycker lika. Vi finner värdegemenskap i vår smala världsbild, där rätt och fel blir enkelt och tydligt och där vår bergfasta uppfattning bekräftas.
Men världen blir inte enklare att leva i eller att förstå med denna utveckling. Istället bryter den isär oss. Den ställer olika värden emot varandra. Är min sanning viktigare än din, när varken du eller jag har rätt?

När det handlar om naturen och miljön finns det ingen organisation som inte är en politisk spelare. Alla har åsikter. Alla vill något. Alla arbetar med opinionsbildning. Alla försöker förenkla för att göra frågorna begripliga och för att få stöd hos allmänheten.
Men frågan är om inte naturen är för komplicerad för detta?
Kanske skulle myndigheter och politiker kräva större samhällsansvar från alla organisationer som vill något? Kräva breda överenskommelser och tvinga fram kompromisser om man vill vara med i spelet kring hur samhället ska fungera?
Att samhället fungerar som helhet borde  alltid vara viktigare än en enskild fråga?
Och när varenda sakfråga blir politik tenderar man missa helheten. Och vem gynnas av det?

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

vildsvin_700

Det är bra om utfodringspropositionen röstas ned. Men problemet med viltskador finns kvar.

 

Alliansen och Sverigedemokraterna har meddelat att de kommer att rösta emot regeringens proposition om utfodringsförbud. Går allting enligt partiernas planer så fälls ett dåligt förslag.
Propositionen var alldeles för otydligt formulerat. Det skulle kunna leda till att förvaltningsrätterna skulle fyllas med otaliga processer om huruvida det är rätt mängd foder eller rätt plats att utfodra vilt på. Det är självklart att sådana frågor inte regelmässigt ska belasta de svenska rättssalarna. Sådant ska avgöras lokalt av dem som är berörda.
I min värld är lagstiftning inte alltid lösningen. Det är inte lagarna som gör att människor får samma mål och jobbar ihop. Det krävs annat för att nå dit.

Svagheten med propositionen var att den målade ut ett förbud med en väldigt bred pensel. Frågan är för komplicerad för att kunna hanteras på det sättet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht – som med all sannolikhet ville väl – har i debattartiklar och intervjuer berättat om det verkliga syftet. Men lagändringen som föreslogs var inte lika tydlig.
I värsta fall skulle ett utfodringsförbud kunna bli kontraproduktivt, att det skjuts färre vilt i de områden där skadorna är som störst. För det finns, mig veterligen, inget stöd i vetenskapen att utfordringsförbud minskar skador på skog eller odlade grödor. Det finns däremot stöd för att ökad jakt minskar skadorna i odlingslandskapet, och det finns stöd för att ökad tillgång på foder minskar skadorna i skogslandskapet.
Därför är det både logiskt och bra om propositionen röstades ned.

Röstas propositionen ned är det en seger för Svenska Jägareförbundet. Naturligtvis har vi jobbat stenhårt med frågan på många olika plan. Naturligtvis är vi nöjda med att riksdagen förstår problemen som skulle komma med en otydlig lagstiftning.
Men det är extremt viktigt att komma ihåg en sak.
Propositionen kom till eftersom det finns ett problem. Det förekommer lokalt omfattande viltskador. Dessa skador finns inte jämt fördelade över hela län eller kommuner. De dyker upp lokalt och kan vara förödande för den enskilde lantbrukaren, medan grannen klarar sig oskadd. Skadorna kan göra odlandet olönsamt och leda till stora förluster i en bransch där lönsamheten oftast är dålig. Detta måste vi känna till och ta med i våra planer kring viltförvaltningen.
Skadorna kommer att finnas kvar. Problem är inte löst.

Som jägare har vi ett ansvar. Vi får inte utfodra så att vi skapar problem. Vi vill inte heller vara orsaken eller problemet. Tvärtom. Vi vill vara lösningen.
För att hamna där måste jägarna vara öppna för dialog och kompromisser. Vi måste bjuda till. Men det måste jordbruket också.
Jag är övertygad om att ifall bägge parter tror på att samarbete är lösningen – då kommer vi att lyckas. Därtill måste vi bli bättre på att hitta broar som överbryggar fastighetsgränserna – lokala lösningar.
Det är där elixiret, som botar viltskadorna, ska utvecklas i samförstånd. En lagtext kan nämligen aldrig bli lika effektiv som kraften av ett samarbete.

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen?  Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Idag börjar jakten på allvar. I alla fall för mig. När rävar och grävlingar blir lovliga kan jag inte hålla mig längre. Då vill jag ut. Det var därför som jag ställde klockan på strax efter 03.00 och mötte jag gryningen i skogen. Och när solens första strålar skänkte skjutljus över en inäga på Smålands högland reflekterade jag lite över den kommande hösten.

Det kommer att bli tufft och jobbigt. Rovdjuren behöver få en fungerande förvaltning (vi måste få en förvaltning som tar hänsyn till de som drabbas och ett slut på överklagningscirkusen), utfodringsförbud eller vad det blir av regeringens proposition ska hanteras så att det inte blir ohanterliga konsekvenser, nya viltdata införs med allt vad det innebär, nya inventeringsmetoder för en del klövvilt ska lanseras, regeringen har lovat beslut om fjälljakten, vildsvinsförvaltningen ska arbetas med, acceptans för jakt hos allmänheten är något som med hela tiden finns i allt vi gör, utbildningsverksamheten ska få en bättre webbplats, värvningen av medlemmar måste alltid vara prioriterad, vapendirektivet och hur det blir måste bevakas och arbetas med, allmänna uppdraget ifrågasätts med jämna mellanrum därför pågår en översyn av regeringen som kräver insatser, fokusprojekt rådjur drar igång på allvar, viltköttet kan kanske komma med i regeringens livsmedelsstrategi, webben behöver utvecklas, sociala medier och trycket kring dessa tar aldrig slut. Men detta är bara ett axplock av allt som måste hanteras och arbetas med – det finns mycket mer.

Men en annan viktig sak vi måste lägga tid på är reflektion och att blicka framåt – och utåt. Vad händer i samhället och hur påverkar det oss? Vad kan vi göra för att hantera dessa trender så att de inte inverkar negativt på jakten?

Trots att förbundet består av över 100 anställda och 5 000 förtroendevalda kommer behoven och önskemålen från medlemmarna alltid att överstiga resurserna. Vi kommer med andra ord alltid ha fulla arbetsdagar och några besvikna jägare, som inte tycker att vi gör tillräckligt för deras hjärtefrågor.

Samtidigt är det lite tragiskt att inte alla medlemmar ser vad förbundet faktiskt gör och betyder. Jag menar det stora och abstrakta för jaktens bästa. Istället letar de ofta tillkortakommande i någon enskild fråga. Och det är klart att det finns brister i enskilda sakfrågor. Konstigt vore det annars. Men problemet ligger i att många ser mycket av det vi gör som självklart. Man missar att skytteinstruktören på skjutbanan finns, den ungdomsansvarige på kretsens kvällsarbete eller jaktvårdskonsulentens slit på länsstyrelsen eller med utbildningar, att vi inventerar tar fram utbildningar med mera. Detta och mycket annat blir självklarheter. Men jag undrar, är det självklart? Och vad skulle hända om vi inte gjorde allt detta?

Här får ni min sömndruckna profetia: Den dag vi inte ser och uppskattar det självklara kan vi aldrig ta de steg som leder till förbättringar. Vi skulle då bara bli fragmenterade, splittrade och svagare.

En annan observation som vi gjort är att unga människor inte ser på medlemskapet i en förening på samma sätt som äldre personer. (Inget vetenskapligt bakom detta, bara mina personliga upplevelser). Vi äldre är en del av föreningen. Vi påverkar och tar ett ansvar för att stå upp för den värdegrund som föreningen vilar på. Yngre personer har mer av ett kundperspektiv. De undrar i allt större utsträckning vad de får ut av medlemskapet – inte hur de kan hjälpa till att bygga föreningen ännu starkare. Ifall detta förhållningssätt slår igenom kommer det att påverka oss ganska markant.

Samtidigt förändras Föreningssverige allt snabbare. Vårt demokratiska sätt att arbeta och vara organiserade kommer att ifrågasättas allt mer i takt med att samhällsutvecklingen kräver snabbare beslutsvägar och en annan typ av transparens. För att Svenska Jägareförbundet ska kunna vara Stort, Starkt och Omtyckt om 20 år måste vi våga ta fler stapplande steg mot förändring, förnyelse och aktualitet.

Det kommer bli jobbigt eftersom vi måste lämna trygghetssfären bakom oss. Men jag tror det är nödvändigt att frivilligt börja gå i den riktningen, samtidigt som vi aldrig får tappa den demokratiska förankringen. Det handlar om att fånga upp medlemmaras förändrade syn och krav, förpacka det i folkrörelsen så att det finns utrymme för engagemang och självförverkligande. Frågan är bara när det dags att börja gå.

Ungefär så tänkte jag medan en revirhävdande bock sprang genom skogen, en hare tuggade i sig lite grönt och några koltrastar sökte föda på den snustorra marken.

Jag kan nog inte hålla mig hemma ikväll heller. Om inte annat för att kolla på rådjursbrunsten i en annan del av jaktmarken. Jaktpremiärerna kommer sedan slag i slag. Och jag kan i alla fall inte förneka att jaktlusten är tillbaka. Den är tillbaka tillsammans med ansvaret som vi alla jägare känner för naturen.

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

I en fälla står 18 vildsvinskultingar. De är stressade och skrämda. I flera timmar står de där instängda, trängs i en plåtburk. Efter ett antal timmar kommer en person med bössa och börjar skjuta dem. En efter en. Något skott kanske missar, tar någon annanstans i den packade röran. När den sjuttonde kultingen är avlivad och det finns en kvar. Hur mår den då? Vildsvin är inte dumma.

sugga_kultingar_1000

En sugga kan fastna i fällan med sina kultingar. Bara att skjuta. Ett vildsvin i taget. Foto: Madeleine Lewander

Det finns stora problem med vildsvinsskador lokalt i Sverige. Det är allvarligt. I vissa fall kan det finnas behov av vildsvinsfällor.  Men situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida.
Fällfångst i sig är inte djurplågeri men att packa ett helt gäng vilt i en fälla och sedan avliva dem ett och ett står så långt bortom min etiska gräns att jag mår illa.
Och nu har Högsta förvaltningsdomstolen sagt att det här är okej fullt ut. Domstolen accepterar 18 stressade vildsvin packade i en fälla, nu även vuxna. Nu kan också en sugga fastna i fällan och locka med sig alla sina diande kultingar, berättade Svensk Jakt igår. Bara att skjuta. Ett i taget.
Studier visar att vildsvinen far illa i fällorna. Stressnivåerna är höga vilket också innebär att köttet får en sämre kvalitet vad gäller konsumtion.
Att jämföra med åteljakt där stressnivåerna är obefintliga.

18kultingar

Svensk Jakt skrev sommaren 2015 om bilden på fällfångsten av 18 vildsvinskultingar som skapade stor debatt i sociala medier.

Är det så här vi vill ha det?
Ska förvaltningen av våra viltstammar skötas av våra domstolar framöver? Tendensen är tydlig, det ser vi även när det gäller vargförvaltningen. Expertmyndigheter körs över. Juridiken rular.

” Etik är i grunden en lyx. När verkligheten kommer ikapp återstår sådant som inte känns moraliskt rätt.”, skriver någon i en kommentar på en Facebooksida angående fällans användningsområde.
Men vad händer om vi börjar tumma på etiken, om vi generellt börjar försvara oetiska handlingar? Själv är jag säker på att den dag vi börjar bryta ner den allmänna acceptansen för vad etik är, steg för steg, är hela vårt samhälle riktigt illa ute.

kulting

Situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida. Foto: Madeleine Lewander

Många jägare är arga idag. Det handlar om ren empati, vi vill undvika onödigt lidande vid jakt.
Svenska jägare har många lagar att följa. Etikkänslan är djup och innerlig hos de flesta. För mig är något av det viktigaste med jakten just det självklara att den ska bedrivas så att viltet inte tillfogas onödigt lidande.
Idag känner jag mig ändå stolt över att vara jägare, jag står upp för våra jaktliga värderingar. Värderingar som känns väldigt rätt.
Det sätt som man nu, fullt legitimt, kan behandla våra vildsvin på ligger så långt från det jag kallar etisk jakt som man över huvud taget kan komma.

Så här tycker Jägareförbundet om vildsvinsfällor

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.