Det är bra om utfodringspropositionen röstas ned. Men problemet med viltskador finns kvar.

Alliansen och Sverigedemokraterna har meddelat att de kommer att rösta emot regeringens proposition om utfodringsförbud. Går allting enligt partiernas planer så fälls ett dåligt förslag.
Propositionen var alldeles för otydligt formulerat. Det skulle kunna leda till att förvaltningsrätterna skulle fyllas med otaliga processer om huruvida det är rätt mängd foder eller rätt plats att utfodra vilt på. Det är självklart att sådana frågor inte regelmässigt ska belasta de svenska rättssalarna. Sådant ska avgöras lokalt av dem som är berörda.
I min värld är lagstiftning inte alltid lösningen. Det är inte lagarna som gör att människor får samma mål och jobbar ihop. Det krävs annat för att nå dit.

Svagheten med propositionen var att den målade ut ett förbud med en väldigt bred pensel. Frågan är för komplicerad för att kunna hanteras på det sättet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht – som med all sannolikhet ville väl – har i debattartiklar och intervjuer berättat om det verkliga syftet. Men lagändringen som föreslogs var inte lika tydlig.
I värsta fall skulle ett utfodringsförbud kunna bli kontraproduktivt, att det skjuts färre vilt i de områden där skadorna är som störst. För det finns, mig veterligen, inget stöd i vetenskapen att utfordringsförbud minskar skador på skog eller odlade grödor. Det finns däremot stöd för att ökad jakt minskar skadorna i odlingslandskapet, och det finns stöd för att ökad tillgång på foder minskar skadorna i skogslandskapet.
Därför är det både logiskt och bra om propositionen röstades ned.

Röstas propositionen ned är det en seger för Svenska Jägareförbundet. Naturligtvis har vi jobbat stenhårt med frågan på många olika plan. Naturligtvis är vi nöjda med att riksdagen förstår problemen som skulle komma med en otydlig lagstiftning.
Men det är extremt viktigt att komma ihåg en sak.
Propositionen kom till eftersom det finns ett problem. Det förekommer lokalt omfattande viltskador. Dessa skador finns inte jämt fördelade över hela län eller kommuner. De dyker upp lokalt och kan vara förödande för den enskilde lantbrukaren, medan grannen klarar sig oskadd. Skadorna kan göra odlandet olönsamt och leda till stora förluster i en bransch där lönsamheten oftast är dålig. Detta måste vi känna till och ta med i våra planer kring viltförvaltningen.
Skadorna kommer att finnas kvar. Problem är inte löst.

Som jägare har vi ett ansvar. Vi får inte utfodra så att vi skapar problem. Vi vill inte heller vara orsaken eller problemet. Tvärtom. Vi vill vara lösningen.
För att hamna där måste jägarna vara öppna för dialog och kompromisser. Vi måste bjuda till. Men det måste jordbruket också.
Jag är övertygad om att ifall bägge parter tror på att samarbete är lösningen – då kommer vi att lyckas. Därtill måste vi bli bättre på att hitta broar som överbryggar fastighetsgränserna – lokala lösningar.
Det är där elixiret, som botar viltskadorna, ska utvecklas i samförstånd. En lagtext kan nämligen aldrig bli lika effektiv som kraften av ett samarbete.