Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

• Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
• Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
• Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.