Foto Magnus Rydholm

Allt fler människor växer upp utan någon naturlig koppling till naturen. Deras förståelse för natur, djur och olika slags brukande formas naturligtvis av deras erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Och eftersom de lever i städer långt ifrån natur finns det få möjligheter att bygga kunskap, om de inte har ett eget intresse. Möter de däremot jägare som kan förklara varför vi jagar och vad jakten betyder är det stor sannolikhet att dessa människor kommer att acceptera jakt. Men får de aldrig chansen att förstå finns det en risk att de tycker tvärt emot oss, eftersom det blåser en konstant vind av naturromatik i media och på sociala medier.

Idag läser vi alla insändare och inlägg från människor som vill naturen väl, men de argumenterar ofta utifrån bristfälliga kunskaper. Ibland är det väldigt verklighetsfrånvänt och då blir resonemanget därefter. Dessa människor vet inte vad jakt är, vilken betydelse det har för oss jägare eller hur naturen fungerar. Och i dessa inlägg ifrågasätts ofta jakten. Men, från min horisont, är det viktigaste konstaterandet att dessa debattörer vill naturen gott. Vi har så att säga samma mål, även om vägen dit är olika.

Självklart får människor som aldrig träffar några jägare sämre eller ingen förståelse för att vår hobby också är en livsstil, som gör att många jägare gör val som ickejägare aldrig skulle göra. Inte heller föresvävar några tankar om att jakt ger nytta för såväl natur som samhälle. Och de har sällan heller förstått att deras argument inte bara inskränker vår hobby – den hotar vår livsstil och många skogs- och lantbruksföretags ekonomiska förutsättningar.
Självklart väcker sådana argument ilska och upprördhet hos oss.
Problemet är att när vi svarar dessa människor med en arg eller överlägsen attityd så förstör vi av alla möjligheter till att bygga förståelse. Kanske inte bara med debattören utan alla andra som läser och inte heller förstår vad jakt är.
Jag förstår faktiskt inte vad det finnas att vinna på att vara raljant eller fylld av du-fattar-ingenting-attityd, om man undantar alla ryggdunkar från andra jägare som också är lika arga på okunnigheten.

Men söker vi andra jägares uppskattning eller vill vi försvara jakten?

Jag pratar ofta jaktetik. Diskussionerna dyker upp i många olika sammanhang. I min värld innehåller jaktetiken också en viktig del som handlar om mötet med andra människor. Detta kan ske på sociala medier, via debattartiklar, på jobbet eller i affären.
Om vi vill att allmänheten ska ge oss respekt och få förståelse för vad vi sysslar med, måste vi också klara av att förklara och visa vad jakt är – så att allmänheten förstår.
Vi kan inte beskylla människor för okunnighet, när det är vårt ansvar att förklara. Vem skulle annars ta sig tid eller ha kunskap att göra det?
Man kan alltid önska att skolorna skulle berätta, eller någon annan. Men det finns ingen som har fler eller viktigare incitament än vi själva. Och om inte vi gör det lär det inte bli gjort.
Därför måste vi utnyttja de tillfällen som dyker upp. Och vi måste göra det utan att använda ord som ”stolpskott”, ”08:or” eller ”idioter”. Ja, så uttrycker många sig på sociala medier, vilket inte är kan anses vara speciellt taktiskt korrekt om man vill få förståelse.

Det är inte så att vi ska övertyga alla människor till att älska jakt. Men vi har ett gemensamt ansvar för att skapa förståelse för vad jakt är.

Ditt jagande är kanske viktigt för dig, men det är totalt oviktigt i ett samhällsperspektiv. Däremot är all jakt tillsammans helt nödvändig för att minska trafikolyckor, skador på träd och grödor med mera.
Men det kanske viktigaste, vilket vi jägare kanske inte går runt och berättar, är att vårt intresse bidrar till att höja kunskapsnivån och förståelsen för djur och natur, den ger mer biotopvård, mer viltvård och bidrag till den biologiska mångfalden. Våra insatser för det jaktbara viltet gynnar också insekter, fåglar och olika växter.
Om alla som vill naturen väl inser att jakten och jägarna också vill det – då är mycket vunnet.

I de länder där jakten har begränsats, ofta utifrån perspektiv som djurskydd och ”naturen klarar sig själv-argument” ökar vissa viltarter i antal så att samhället får problem med skador och andra former av olägenheter. Där tvingas staten med skattebetalarnas pengar hitta olika sätt att minska djurpopulationerna.
Därför samlar vissa länder ihop ruggande gäss och gasar ihjäl dessa. Andra länder experimenterar med gift som bara dödar vissa djurarter och olika obskyra fällor som exempelvis kan döda klövvilt med elstötar.
Ingen tar hand om köttet, ingen tänker på hållbart brukande, ingen beaktar djuren. Detta ser jag som en mycket skrämmande utveckling.
Ett omfattande statligt dödande av djur anses i dessa länder vara okej. Tyvärr ser inte befolkningen att jakt är ett alternativ till denna skadedjursbekämpning. Jag vill hävda att detta främst beror på att jägarna misslyckats förklara vad jakt är och vilken betydelse och nytta den gör.

Klarar vi av att få många fler i allmänheten att förstå detta istället för att snäsa av dem som okunniga då kommer vi ha en bra förutsättningar för jakt under överskådlig framtid.
Men kom ihåg: Det är vi som måste göra jobbet.

En fin sextaggare som fotograferades förra året. Foto Magnus Rydholm

Ibland slår verkligheten mig hårt och brutalt. Häromkvällen kom ytterligare ett jobbigt tecken på min jakt förändras i takt med att jag åldras. Naturligtvis är det många andra som upplever samma förändringar som jag. Detta innebär visserligen nya dimensioner, men samtidigt börjar jag bli en sådan person som jag i ungdomen svor att jag aldrig skulle bli.

Men låt mig börja från början. Jag är sjukt intresserad av rådjur. En frisk människa skulle nog kalla mig nördig, allvarligt sjuk eller bortom all räddning. Hur som helst så läser jag nästan allt jag kommer över, lär mig fakta, tittar på djuren, fotograferar, jagar med både hund och smygjakt, samt – inte minst – äter detta fantastiska klövvilt.
Jag har aldrig tänkt på mig som en nördig kuf som sitter ute ett par kvällar i veckan från maj till september för att titta på och fotografera rådjur. Jag har mest beaktat mitt agerande som ett slags förberedelse inför jakten för att inventera de bockar jag har på marken, lära känna var de rör sig, om det går att hitta mönster när de går ut på öppna ytor, hur föryngringen gått, hur många hondjur som fått kid och så vidare.
Men tyvärr är mitt sjukdomstillstånd värre än så.

För ungefär tio år sedan bestämde jag mig för att bara skjuta kapitala bockar. De skulle vara på toppen av sin förmåga, eller möjligen på väg mot att gå i retur. Det går inte att ha några som helst drömmar om stora troféer där jag jagar. Skogsbockarna brukar bli fina – men aldrig riktigt stora. Någon medaljbock har så vitt jag vet inte fällts i mina hemtrakter. Mitt incitament är så att säga mest förvaltningsmässigt.
Mitt sätt att försöka förvalta bockarna har sitt ursprung i hur vi förvaltar annat klövvilt. Jag försöker hålla jämn balans mellan könen och låta handjuren bli gamla.
Genom att bara skjuta sextaggare på vakt- och smygjakt finns det alltid en ny sextaggare nästa år. Det finns således ett hållbarhetstänk bakom min förvaltningsmodell. Jag skulle kunna skriva en lång drapa om varför man ska skjuta revirbocken, men gör av utrymmesskäl inte det utan hoppas ni förstår att det finns belägg för detta.
Tyvärr har jag omedvetet gjort det ännu svårare för mig att komma till skott än så. Jag har undermedvetet börjat välja ut en särskild individ – den rätte.

Foto: Magnus Rydholm

Det var när den lilla fyrtaggaren (med horn som precis sticker upp ovanför öronen) för femte gången oskyggt gick fram och tillbaka vid mitt favoritpass som jag fick insikt i vad jag sysslade med.

Förra året fotograferade jag en fin sextaggare (bilden högst upp). Den var fortfarande lite tunn i kroppen. Hornen kunde bli längre och få mer massa. Jag sköt ingen bock det året. Alla fick passera – för de hade inte rätt storlek.
I våras såg jag bocken igen (jag inbillar mig att det är samma eftersom hornen har ungefär samma utlägg, men det kan naturligtvis vara en helt annan individ också). Hornen var längre och möjligen något grövre, men framför allt var kroppen och halsen mycket kraftigare.
Eftersom det var så mörkt när han dök upp blev bilden grynig. Men man kan se att denna bock är på toppen av sin karriär. Genom att ta bort denna individ kan en yngre aspirant ta hans plats, istället för att vandra ut.

Bilden på sextaggaren togs i våras när det var nästan mörkt. Foto Magnus Rydholm.

Efter två veckors jakt så dök han slutligen upp. Ett smaldjur hade först gått ut på vallen. Hon betade oroväckande nära mig. Plötsligt reste hon på huvudet och sträckte halsen så rakt hon kunde. Hon vädrade flera gånger med nosen högt upp i luften och började röra sig oroligt.
Det var då han klev fram i skogskanten. Men han stod där bara i två sekunder. För smaldjuret hade fått tillräckligt mycket människodoft i nosen för att tycka att platsen var osäker. Hon gjorde några raska hopp in i den vuxna granskogen och bocken kastade tillbaka – utan att visa hela sin kropp.
Kvällen efter var fyrtaggaren på plats igen. Han erbjöd skottlägen som var  lättare än straffsparkar mot öppet mål. Men han var inte intressant. Jag väntade på den rätte.

Att lägga ner så mycket tid och energi för att lära känna djuren på marken, utan att egentligen ha någon ambition att skjuta förrän precis rätt individ kommer till exakt rätt plats är definitivt ett tecken på något. Kanske att erfarenheten och kunskapen blivit djupare, kanske har jag fått ett kontrollerat och moget förhållningssätt till jakten, kanske tycker jag bara om att sitta i skogen eller att jag kanske blivit en jaktlig byråkrat som hittar på regler för att begränsa mig själv?
Mitt beteende är i alla fall inte likt det jag hade när jag började jaga. Då var jag resultatorienterad och satt på skogspassen, vid beståndsgränsen, på höjden och längs viltstigen. Jag sköt och räknade.
Idag har upplevelsen blivit viktigare än resultatet. Och det är en väldigt skön känsla – och samtidigt ett avslappnat förhållningssätt till jakten. Det betyder inte att jakten är mindre viktig – bara annorlunda.

Någon kanske undrar om det med sin avskjutning går att påverka storleken på rådjurens horn? Tja, de lärde tvistar i denna fråga. En del hävdar att de fått fram bättre horn genom att skjuta bort bockar med dåliga hornanlag, medan andra inte kan se någon skillnad hur de än försöker. I Tyskland har man i decennier försökt få fram bättre troféer genom planerad avskjutning men inte lyckats. Det finns heller inga vetenskapliga bevis för att det går. Troligtvis eftersom man inte har en anpassad avskjutning av getterna, beroende på vilka hornanlag de lämnar till kiden. Den saken är som ni förstår ganska svår att göra i det vilda.

Slutligen kan jag bara konstatera att jag blivit så gammal att jag uppskattar saker som en ung jägare ofta hatar. Den insikten är nog nyttig.

Men numera har jag tid att vänta. Och en dag kommer den rätte…