I väntan på den rätte…

Radjur 1

En fin sextaggare som fotograferades förra året. Foto Magnus Rydholm

 

Ibland slår verkligheten mig hårt och brutalt. Häromkvällen kom ytterligare ett jobbigt tecken på min jakt förändras i takt med att jag åldras. Naturligtvis är det många andra som upplever samma förändringar som jag. Detta innebär visserligen nya dimensioner, men samtidigt börjar jag bli en sådan person som jag i ungdomen svor att jag aldrig skulle bli.

Men låt mig börja från början. Jag är sjukt intresserad av rådjur. En frisk människa skulle nog kalla mig nördig, allvarligt sjuk eller bortom all räddning. Hur som helst så läser jag nästan allt jag kommer över, lär mig fakta, tittar på djuren, fotograferar, jagar med både hund och smygjakt, samt – inte minst – äter detta fantastiska klövvilt.
Jag har aldrig tänkt på mig som en nördig kuf som sitter ute ett par kvällar i veckan från maj till september för att titta på och fotografera rådjur. Jag har mest beaktat mitt agerande som ett slags förberedelse inför jakten för att inventera de bockar jag har på marken, lära känna var de rör sig, om det går att hitta mönster när de går ut på öppna ytor, hur föryngringen gått, hur många hondjur som fått kid och så vidare.
Men tyvärr är mitt sjukdomstillstånd värre än så.

För ungefär tio år sedan bestämde jag mig för att bara skjuta kapitala bockar. De skulle vara på toppen av sin förmåga, eller möjligen på väg mot att gå i retur. Det går inte att ha några som helst drömmar om stora troféer där jag jagar. Skogsbockarna brukar bli fina – men aldrig riktigt stora. Någon medaljbock har så vitt jag vet inte fällts i mina hemtrakter. Mitt incitament är så att säga mest förvaltningsmässigt.
Mitt sätt att försöka förvalta bockarna har sitt ursprung i hur vi förvaltar annat klövvilt. Jag försöker hålla jämn balans mellan könen och låta handjuren bli gamla.
Genom att bara skjuta sextaggare på vakt- och smygjakt finns det alltid en ny sextaggare nästa år. Det finns således ett hållbarhetstänk bakom min förvaltningsmodell. Jag skulle kunna skriva en lång drapa om varför man ska skjuta revirbocken, men gör av utrymmesskäl inte det utan hoppas ni förstår att det finns belägg för detta.
Tyvärr har jag omedvetet gjort det ännu svårare för mig att komma till skott än så. Jag har undermedvetet börjat välja ut en särskild individ – den rätte.

Radjur2

Foto: Magnus Rydholm

Det var när den lilla fyrtaggaren (med horn som precis sticker upp ovanför öronen) för femte gången oskyggt gick fram och tillbaka vid mitt favoritpass som jag fick insikt i vad jag sysslade med.

Förra året fotograferade jag en fin sextaggare (bilden högst upp). Den var fortfarande lite tunn i kroppen. Hornen kunde bli längre och få mer massa. Jag sköt ingen bock det året. Alla fick passera – för de hade inte rätt storlek.
I våras såg jag bocken igen (jag inbillar mig att det är samma eftersom hornen har ungefär samma utlägg, men det kan naturligtvis vara en helt annan individ också). Hornen var längre och möjligen något grövre, men framför allt var kroppen och halsen mycket kraftigare.
Eftersom det var så mörkt när han dök upp blev bilden grynig. Men man kan se att denna bock är på toppen av sin karriär. Genom att ta bort denna individ kan en yngre aspirant ta hans plats, istället för att vandra ut.

Bilden på sextaggaren togs i våras när det var nästan mörkt. Foto Magnus Rydholm.

Bilden på sextaggaren togs i våras när det var nästan mörkt. Foto Magnus Rydholm.

Efter två veckors jakt så dök han slutligen upp. Ett smaldjur hade först gått ut på vallen. Hon betade oroväckande nära mig. Plötsligt reste hon på huvudet och sträckte halsen så rakt hon kunde. Hon vädrade flera gånger med nosen högt upp i luften och började röra sig oroligt.
Det var då han klev fram i skogskanten. Men han stod där bara i två sekunder. För smaldjuret hade fått tillräckligt mycket människodoft i nosen för att tycka att platsen var osäker. Hon gjorde några raska hopp in i den vuxna granskogen och bocken kastade tillbaka – utan att visa hela sin kropp.
Kvällen efter var fyrtaggaren på plats igen. Han erbjöd skottlägen som var  lättare än straffsparkar mot öppet mål. Men han var inte intressant. Jag väntade på den rätte.

Att lägga ner så mycket tid och energi för att lära känna djuren på marken, utan att egentligen ha någon ambition att skjuta förrän precis rätt individ kommer till exakt rätt plats är definitivt ett tecken på något. Kanske att erfarenheten och kunskapen blivit djupare, kanske har jag fått ett kontrollerat och moget förhållningssätt till jakten, kanske tycker jag bara om att sitta i skogen eller att jag kanske blivit en jaktlig byråkrat som hittar på regler för att begränsa mig själv?
Mitt beteende är i alla fall inte likt det jag hade när jag började jaga. Då var jag resultatorienterad och satt på skogspassen, vid beståndsgränsen, på höjden och längs viltstigen. Jag sköt och räknade.
Idag har upplevelsen blivit viktigare än resultatet. Och det är en väldigt skön känsla – och samtidigt ett avslappnat förhållningssätt till jakten. Det betyder inte att jakten är mindre viktig – bara annorlunda.

Någon kanske undrar om det med sin avskjutning går att påverka storleken på rådjurens horn? Tja, de lärde tvistar i denna fråga. En del hävdar att de fått fram bättre horn genom att skjuta bort bockar med dåliga hornanlag, medan andra inte kan se någon skillnad hur de än försöker. I Tyskland har man i decennier försökt få fram bättre troféer genom planerad avskjutning men inte lyckats. Det finns heller inga vetenskapliga bevis för att det går. Troligtvis eftersom man inte har en anpassad avskjutning av getterna, beroende på vilka hornanlag de lämnar till kiden. Den saken är som ni förstår ganska svår att göra i det vilda.

Slutligen kan jag bara konstatera att jag blivit så gammal att jag uppskattar saker som en ung jägare ofta hatar. Den insikten är nog nyttig.

Men numera har jag tid att vänta. Och en dag kommer den rätte…

1 svara
  1. Björn Isaksson says:

    Du är lika kufisk som en ”mogen” flugfiskare. I början vill man fånga många, sedan vill man fånga stora, slutligen en specifik fisk.
    Jag är snart där inom flugfisket men inte i närheten när det gäller klövvilt.
    Odlar du inte värre kufiska drag än detta må det vara hänt?

Kommentering är stängd.