Många av er har säkert sett Rovdjursföreningens och Djurskyddets utspel idag om en konsekvensutredning av löshundsjakten. Gunnar har förtjänstfullt redan kommenterat det föga genomtänkta inlägget. Jag blev tidigare idag uppringd av Ekot i ärendet och det blev ett litet inslag som ni kan höra här.

Någon mer än jag som hoppade till lite över Sten Stenssons svar?

”– Vi tycker att det i princip är oansvarigt att släppa jakthundar, när man vet att det finns varg och att det finns ett vargrevir. Då angrips jakthundarna ganska omedelbart och kan skadas och dödas.”

Så då var vi överens till sist. Löshundsjakt i vargrevir är ett stort problem. Allt skitsnack från Mikael Karlsson och andra om att vi väl ”får tåla” eller ”risken är så liten” är som bortblåst. Det tar debatten till en lite ny nivå.

Nu står valet mellan världens främsta viltförvaltning (som kräver löshundsjakt) eller varg. Världens främsta trafikeftersöksorganisation (som kräver lösa hundar) eller varg. Världens främsta älgstam (formad med löshundsjakt) eller varg och oacceptabla skogsskador för vår främsta exportnäring. Listan kan göras lång.

Hade man menat allvar med ett dylikt debattinlägg hade man inte bortsett ifrån att våra jakthundar är de friskaste raserna som lever längst och besöker veterinären minst. Man hade heller inte bortsett ifrån de 45000 vilt som körs på i trafiken varje år och som ofta kräver lösa hundar för att få sitt lidande förkortat. Att dessa föreningar ytterst drivs av ett jakthat kanske vi misstänkte lite till mans, det blev helt plötsligt bara väldigt uppenbart. Djurskydd intresserar dem bevisligen inte ett dugg… Då hade man nämligen begärt en konsekvensutredning av vargens återtåg, inte löshundsjakten.

Men, vi är överens om att vargen är ett jätteproblem för löshundsjakten och därmed vår viltförvaltning och världsledande trafikeftersöksorganisation. Det känns lite kul…

Har ni läst dagens förslag från Naturvårdsverket om nya regler för skyddsjakt på stora rovdjur? Om ni gjort det så sitter nu antagligen lätt apatiska och ser ut som knipholkar med tom blick, oavsett trosuppfattning i vargfrågan. Det enda jag kommer att tänka på är Lindemansketchen där han är ”extremcenterpartist”.

”- Vi säger alltid både ja och nej och står extremt mycket i mitten och tycker allting om ingenting eller tvärtom”

Precis så otroligt intetsägande och oförståeligt är nämligen förslaget. Vilket också blir tydligt om man läser till exempel hur olika Svensk Jakt och SvD tolkat det hela. Jag har själv läst Naturvårdsverkets pressmeddelande exakt 8 gånger och den enda slutsats jag tror att jag eventuellt kan dra av det hela är:

Naturvårdsverket föreslås kunna besluta om skyddsjakt utan ansökan i framtiden och man kan också besluta om skyddsjakt innan skada har uppstått men kan förväntas.

I nästa mening skriver man dock att ”möjligheten att tillämpa detta är dock starkt begränsad”. Solklart? Lyfter man blicken lite så säger NV faktiskt först att det inte går att utöka skyddsjakten men sedan kommer man med ett förslag på hur det ska gå till.

Vi lär få återkomma många gånger till detaljerna i förslaget och en långdragen remisshantering av det hela. Just nu känns detta dock mest som bara ytterligare ett bevis på att våra myndigheter och politiker inte förmår hantera vargfrågan. Man säger allt och ingenting och ser till att ha dubbla uppsättningar hängslen och livremmar.

Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att röra till det ännu mer i rovdjursfrågan och därmed öppna för ännu mer godtyckligt tjänstemannastyre på Naturvårdsverk och Länsstyrelser. Jag hade fel. Det blev faktiskt rejält mycket oklarare och därmed sämre för både förvaltningen och rovdjuren med detta förslag. Det tror jag alla är överens om, oavsett vad man tycker om vargen.

Ska det vara så förbannat svårt att förstå att man måste bestämma sig och vara tydliga?

Jag har drivit ett litet projekt i veckan. Ni har nog märkt av det här på bloggen och i media. Hoten väller in genom diverse kanaler och det finns två saker jag vill bevisa med detta. De stora drakarna på ”vargkramarsidan” har en smutsig byk att städa och underblåser med sitt agerande och goda minne hemska rörelser med terroristfasoner på agendan. Det andra är att dessa organisationer inte förmår hantera frågor som inbegriper människor och deras vardag samt liv.

För att få igång denna debatt och protest måste man sticka ut, ordentligt, det duger inte att kalla dem dumma. Inget är då säkrare än att använda N-ordet med Z i mitten. Nu refererade jag bara till vad andra sagt och uttryckte tydligt att jag inte tycker någon enda är nazist i det jag skrev, men effekten uteblev inte. Självaste Mikael Karlsson blev tokig och röt till i Nyheter 24, vilket var väldigt bra. Det åskådliggör nämligen det jag vill framhålla på bästa sätt.

Mikael hade då möjlighet att uttrycka det förskräckliga i att jag ständigt mordhotas, har hemligt telefonnummer hem och fått mina barn uthängda. Han hade också möjligheten att ta avstånd ifrån de bevisat laglösa krafter som hans organisation figurerat med och deras metoder. Han hade också kunnat säga att han skulle se över vad SNF kan göra för att ta bort dessa ständiga hot och den eskalerande våldsamheten och aggressiviteten från ”hans” sida i debatten. Istället tycker han att Torsten Mörner ska be honom om ursäkt. Jättelogiskt och verkligen mänskligt och humant, eller?

Vad är det vi borde be om ursäkt för? Att en överåklagare figurerar med en organisation som stöder civil olydnad? Att Mikael Karlsson med sin organisations logga stödjer organisationer som dagligen önskar livet ur mig och andra jägare? Att Peter Englund skriver essäer och Smålandsposten ledare? Att det är konstigt att media rapporterar om en facebookgrupp som lagt ut bilder på folk men struntar i de grupper där mordhot är vardag?

Om ni tar och läser kommentarerna till mitt förra inlägg och Mikael Karlssons ord så tror jag ni börjar förstå vad jag är ute efter. Den grundläggande knuten i hela vargdebatten. ”Vargkramarsidans” totala brist på empati. Då har jag ändå valt att inte publicera de grövsta hoten som kom in.

När mordhot mot jägare blir vardag och man bryr sig mer om att medvetet feltolka ett blogginlägg för att få sin stolthet sårad än att faktiskt bry sig om de som hotas på riktigt har man problem. Empatiproblem. Det är dessa problem som ligger bakom hela konflikten i vargfrågan. Natur- och djurskyddsorganisationer har sällan problem med att driva sina frågor då det handlar om att skydda gulliga arter som inte påverkar människan nämnvärt. Men när människor drabbas, hårt, blir det väldigt uppenbart att de inte längre kan hantera avvägningen mellan människa och djur. Det är då Mikael Karlsson häver ur sig att ”det bara är att anpassa sig” eller ”förbjud löshundsjakten”. Det är också då det blir naturligt för andra personer nere i Mikaels källare att strö hot slentrianmässigt omkring sig. Det är också uppenbart att dessa olika grader av empatibrist och människoförakt göder varandra. Det är också denna empatibrist som präglat många mörka och sorgliga ideologier och tragedier genom historien. Alla stora rörelser får alltid dras med en ”extrem svans”. Jägareförbundet har tydligt och konsekvent tagit avstånd från sin svans medan SNF, eller egentligen Mikael Karlsson, snarare göder och vårdar sin svans.

Vargfrågan handlar egentligen inte om varg. Den handlar om människor. Människor som drabbas av varg på ena sidan och människor som inte drabbas men njuter, på olika sätt, av vargen på den andra. Jägareförbundet har sedan länge förstått de som vill ha varg. Vi har kompromissat och accepterat att folk faktiskt vill ha varg, vi har bara bett om att få ha så få det nu går. Motståndarna har inte fattat ett dugg. De har inte ens på högsta nivå den blekaste susning om att de måste möta de som drabbas och förstå dem innan vi kan närma oss en lösning. De måste lämna dyrkandet av djuret en stund för att hantera människorna. Man kan inte hantera vargfrågan på samma sätt som bevarandet av en hackspett, falk eller gullig panda. För då kommer man att tvingas köra över folk och börja odla förakt och hat mellan människor. Det är först då man slutar att diktatoriskt förkunna att det är bara att ”lägga av eller vänja sig” som vi kan börja diskutera.

Idag leds samtliga organisationer som vill stoppa vargjakten av personer som bor långt ifrån vargområdet. Det är faktiskt en förutsättning för hela denna infekterade debatt. Alla har vi en gnutta empati inom oss och ska man agera helt utan den måste det ske mot något man inte möter dagligen på konsum, macken eller systembolaget. Empatibristen är den stora knuten som måste lösas upp i vargfrågan. Vilket skulle bevisas!

Det har varit lite livat i vargfrågan några dagar. Med fog. Det har nog nämligen gått upp för mig och många andra att det har havererat totalt nu. Det finns inte en enda chans att den rådande politiken kan lyckas. Jag satte mig imorse med ett blankt papper och försökte lista något halmstrå eller någon detalj i den rådande rovdjurspolitiken som man skulle kunna bygga vidare på. Pappret är fortfarande blankt. När WWF, SNF och SRF gick till EU stängdes exakt alla dörrar. Frågan jag och du som medlem nu måste ställa oss är hur vi går vidare. Det finns två vägar. Endera beskådar vi haveriet och står där och påpekar ”vad var det vi sa” eller så börjar vi redan nu att snickra på en helt ny förvaltning.

Instinktivt tror jag att jag och många medlemmar skulle välja alternativ två. Men, ska vi verkligen gå i bräschen ännu en gång och vara de enda som försöker hitta kompromisser och samförståndslösningar? Jag är inte så säker på det.

Ta vargflytten som exempel. Det var faktiskt en konstruktiv lösning som hade kunnat ge oss en långsiktigt hållbar förvaltning. Jag, Gunnar och andra förankrade faktiskt den bakomliggande idén rätt noga och det gick rätt bra. Idag är det spåret kört och det kostade oss massor av förtroende och också medlemmar. Igår basunerade Naturvårdsverket glatt ut att man nu har en massa föreslagna områden att välja och vraka bland. Grattis. Vem hade de tänkt skicka ut till bygdegårdarna och förankra nästa flytt? Mats Rapp och Daniel Hansson?

Men den regionala förvaltningen då, det är väl fortfarande en bra idé? Ja, idén är bra, men det funkar inte ett skit i rovdjursfrågan. Man måste faktiskt beundra idérikedomen hos de som suttit och funderat ut alla sätt på vilka man kan bakbinda en Viltförvaltningsdelegation så att de inte kan ta ett enda verkligt beslut men ändå bli totala gisslan.

Dialogen då, den måste vi väl ändå fortsätta med? Jo, det är väl alltid trevligt att prata med folk men det får nog skrivas på nöjeskontot så länge det inte leder någonstans. Jag sitter med i tillräckligt många dialoggrupper för att dra slutsatsen att Naturvårdsverk och Departement skiter ett stort stycke i vad som sägs på de där mötena. Det är dåligt använd tid och slösade resurser att åka till Stockholm och sitta en heldag med Sven-Erik Alhem och diskutera kommande skyddsjaktskriterier när Naturvårdsverket redan deklarerat att någon större omfattning på skyddsjakten kan det inte bli frågan om. Idag späder dessa grupper endast på konflikten och polariserar frågan mer och mer för varje möte.

Men då måste vi hitta allierade så att vi blir starkare! Helt rätt, men kommer de upp på barrikaderna om vi ber dem snällt? Nej. Vi har i minst 5 år bett LRF, samerna, Kennelklubben och andra att hjälpa till. De hukar fortfarande i buskarna. Ingen annan kommer att ge sig in i vargdebatten på allvar om de inte blir tvungna till det. Det är först när tillräckligt många får blir vargmat som LRF tvingas ut och det är först när renskötseln går på knäna, eller under, som samerna slår näven i bordet nere i Bryssel. Personligen tror jag den största och bästa hjälpen kommer att komma från storskogsbruket, en av våra tyngsta exportnäringar, när de inser att det är kört att odla tall i vargrevir.

Det är kört med den rådande rovdjurspolitiken. Ingen sunt tänkande och insatt människa kan hitta en väg framåt från dagens positioner och med dagens spelregler. Jag tycker faktiskt inte det är värt att strida för små detaljförändringar längre, det är förspilld tid. Det blir som att måla om ett ruttet hus, det ramlar i alla fall ihop till sist.

Så jag röstar på alternativ ett. Det måste nog tyvärr gå åt skogen nu. Omvärlden är inte mogna för att börja om från början så där bränner vi oss bara ännu en gång om vi försöker. Det är dags att ställa sig vid sidlinjen en stund och låta dem flytta runt lite vargar och bråka om lite stängsel eller en skyddsjakt här eller där.

Staten har i 73 år kunnat luta sig mot Jägareförbundet i viltförvaltningen. Det har gått förbannat bra. Vi har alltid ställt upp och hjälpt till. Jag tror vi för första gången måste sluta med det i just rovdjursfrågan. Jag kan personligen inte med att vara en del av ett totalhaveri. Medlemmarna är trots allt förbundet, fortsätter vi att vara en drivande del av den här förvaltningen blåser vi både oss själva, medlemmarna och förbundet. Det är aldrig för sent att ge upp.

Mitt papper är fortfarande blankt men kanske har jag bara dålig fantasi eller är en domedagsprofet. Kanske finns det något enda ljus vid horisonten? Finns halmstråt där ute så behövs det nu. Kommer det inget så står jag nog kvar vid sidlinjen och ser på tills politikerna tvingas ut med förslag på en ny rovdjurspolitik. För Jägareförbundet kan inte längre förhindra haveriet, vi kan bara låta bli att vara en del av det. Det är bara politikerna som kan förändra nu. Lycka till Eskil Erlandsson och Lena Ek!

Idag kan man i såväl DN som i Expressen läsa att tjuvjakten på varg minsann ökar. Det TROR nämligen flera förståsigpåare och då är det sant. Källkritiken är helt briljant. Den som står bakom utspelet är Mats Rapp, rovdjursspårare på Länsstyrelsen i Dalarna. Ni vet de som måste ha personliga vakter i vargjaktstider för de är så omåttligt populära bland sina länsinvånare… Man ”glömmer” också att nämna att Herr Rapp är aktiv i rovdjursföreningen. Därmed är han säkert lika objektiv som Ordföranden för ”Nollvision för varg i Sverige” eller ”Folk mot varg”.

Vidare har man intervjuat Daniel Hansson på Länsstyrelsen i Gävleborg. Ni vet han som polisanmäler de jägare som förr vågade delta i skyddsjakt på varg. Superobjektiv kille. Att Daniel och Mats, som tjänstemän på en myndighet, nedlåter sig till att spekulera vilt skulle man kunna tycka var tjänstefel. Har de bevis så ska de till polisen, i annat fall kanske de skulle göra det de är ålagda och ge blanka tusan i att vädra sina personliga agendor. Om inte annat borde deras chefer inse att detta beteende inte direkt gör rovdjursförvaltningen enklare i respektive län.

Sist men inte minst slår man spiken i kistan genom att hänvisa till SVA där man under perioden 1997-2004 hittade endast 8 fall av MISSTÄNKT illegalt dödade vargar medan man under den senaste perioden, 2005-2011, hittat 46 fall av MISSTÄNKT illegalt dödade vargar. Vilket scoop! Det kan inte ha något samband med antalet vargar under respektive period?

Att en så pass seriös tidning som DN förkastar etablerad forskning till förmån för vad gravt subjektiva och klent trovärdiga killar TROR är lite förvånande. Men i vargdebatten är allt tillåtet, det råder det nog inte längre någon större tvekan om…

Tyvärr lär dock framtiden ge de som tror på en ökande illegal jakt rätt. Med det absurda debattklimat som media och dessa Herrar piskar upp vore allt annat än en ökad illegal jakt en sociologisk sensation. Jag tror dock inte de har något mer än sina personliga tyckanden och tänkanden att hänvisa till vad gäller det som varit.

Edit! Jag får be om att lägga till ett litet stycke här. Jag har nämligen nåtts av att SVA kraftigt fördömer siffrorna från dem. Siffrorna gäller MISSTÄNKTA illegalt dödade vargar. Efter utredning görs en slutgiltig bedömning. Tittar man på de siffrorna förefaller istället den illegala jakten på varg ha minskat. Så var det med den briljanta journalistiken av Expressen. Som kollega Gunnar sa: ”Ta aldrig reda på fakta eller sanningen, storyn kanske inte håller då”…

Jag har ju tidigare avslöjat på bloggen att jag håller på att bli en gubbe. Jag har börjat smyglyssna på P1 och idag känner jag ett mycket skriande behov av att påpeka ”vad var det jag sa”. Ett mycket säkert gubbtecken. Anledningen är givetvis vargarnas härjningar bland fåren här nere i södra delarna av landet de senaste dagarna. Jag skrev om detta för mer än 2 år sedan…

Det är ingen hemlighet att vargar som slår sig ned i södra delarna av landet förr eller senare kommer att få smak på får. Det är det naturligaste i världen och kommer att hända varenda gång. Menar man då allvar med att vi ska sprida ”vargbördan” över landet är det bara att slanta upp. Varg kostar och varg i södra Sverige blir dyrt, det är inget att hymla om. Man har nu uppenbara problem att, efter 4 månader, få fram de 500 000 kronorna som Jordbruksverket beviljat till Länsstyrelsen i Östergötland för rovdjurssäkra stängsel. Betänk då vilken piss i Missisippi 500 000 kronor är i sammanhanget. Det räcker till att stängsla cirka 75 hektar eller cirka 150 av Östergötlands drygt 47 000 får.

Lösningen blir då återigen skyddsjakt. Det kommer att bli lösningen för Kronorbergsvargen liksom den varg som härjar på Vikbolandet. Alla, inklusive de mer pragmatiska rovdjursivrarna samt de allra flesta jägarna tycker nog nu att det är en rimlig åtgärd. Men tänker vi verkligen rätt då? En av de få saker som de flesta är överens om är att det är orimligt och orättvist med den vargkoncentration vi nu har i några få län i mellansverige. Menar vi allvar med att göra något åt denna koncentration kan inte skyddsjakt vara den ständiga och allenarådande lösningen. Vi måste sprida bördan även ner i södra Sverige och då är det bara att börja bygga stängsel och budgetera några hundra miljoner årligen eller acceptera att vargarna tar tusentals får i framtiden. Välj själv.

Jag skrev om detta för mer än 2 år sedan, var det bara jag som förstod detta problem då? Nej, givetvis inte. Såväl Naturvårdsverk som politiker förstår naturligtvis också att varg i södra Sverige utan massor av dyra stängsel inte funkar. Det otrevliga är dock att man konstant vägrar att hantera problemet. Det är ganska bekvämt att säga ”vi ska sprida bördan” och sedan veta om att det aldrig kommer hända. Det blir helt enkelt billigast så och opinionen svänger inte så där otrevligt mycket.