Dags för nystart…

, , •

Det har varit mycket mörker, undergång och uppgivenhet såväl på bloggen som i jägarkåren senaste veckorna. Det krävs förändring. Något som min äldste son också observerat. Han kröp nyss upp bredvid mig i soffan och sa: ”farsan, skit i de där rovdjuren idag, nu myser vi istället, bygger legostarwarsrymdskepp, badar bubbelbad och äter texaspecanglass”. Han är klok min son. Men innan jag försvinner ned i legohögen tänkte jag påbörja en ”serie”  inlägg med konkreta förslag på just de förändringar som behövs, så ni har något att fundera på medan jag bubblar mig skrynklig i badet.

Jägarna är i grunden en fruktansvärt kunnig, kompromissvillig och synnerligen seriös grupp i samhället. Det har märkts på de mail, SMS och telefonsamtal som drällt in senaste veckan. Givetvis är de nästan alla frustrerade och många rentav revolutionära eller destruktiva, men väldigt många kommer faktiskt med riktigt bra idéer. Det är då det värmer hjärtat att man har förmånen att jobba i en medlemsorganisation. Skulle jag enbart jobba med egna idéer skulle vi inte komma långt…

Jag tänkte börja med ett förslag på hur vi får igång inventeringarna igen. Det står nog väldigt klart för de flesta inblandade att vi aldrig får ut jägarna på de breda rovdjursinventeringarna igen. Motiven saknas som jag tidigare skrivit. Det finns två stora problem med dagens system:

1: Ingen, varken Länsstyrelse-, Naturvårdsverks- eller Jägareförbundstjänsteman, kan på ett logiskt och förståeligt sätt förklara varför tilldelningarna miskar när t ex lo- och vargstammen ökar. Det spelar ingen roll om man tar den här frågan i ett nationellt eller lokalt perspektiv. Det är lika ologiskt att vi i år fick skjuta färre vargar, när stammen ökat nationellt, som att man i enskilda län får skjuta färre lodjur, eller inga alls, när man ligger skyhögt över det mål man i god demokratisk ordning slagit fast för länet. Kopplingen mellan verkligheten, eller inventeringsresultatet, och myndighetsbeslutet är helt höljd i dunkel för en normal människa.

2: Vi måste verklighetsanknyta kvalitetssäkringen. Idag ställs så orimliga krav för att kvalitetssäkra en föryngring av stora rovdjur att vi ständigt råkar ut för att det blir omöjligt med hänsyn till regelverket, men hela världen vet att den finns. Det är ohållbart om vi ska sikta på en rovdjursförvaltning med acceptans från alla inblandade. Nu har man inlett en översyn av detta regelverk, och det är bra, men inget regelverk i världen kan ersätta mänsklig logik. Vi måste börja tro på även människorna i systemet, säger Länstyrelsens rovdjursspårare att det finns en föryngring så finns den. Försöker de luras kommer de att avslöjas inom en vecka av en jägare eller ”rovdjurskramare”.

Hur skapar vi då kopplingen mellan verklighet och förvaltning? Jag tror receptet är enkelt, klara spelregler i förväg.  Vi kommer aldrig mer att kunna lura folk att hitta en massa spår efter rovdjur och sedan inte omsätta detta i logiska och direkta förvaltningsbeslut, t ex licenstilldelningar för lo och varg. Ska vi få ut jägarna att inventera nästa vinter måste de få veta vad de ”får” för en hittad familjegrupp av varg eller lo i form av tilldelning. Här finns inget utrymme för enskilda tjänstemäns godtycke, eventuellt dolda agendor eller privata tyckanden och tänkanden. Detta system skulle bli skitenkelt, billigt och direkt prestationsbaserat för jägarkåren. Hittar man inga lodjur – ingen jakt, hittar man inga vargföryngringar i länet – ingen jakt. Man kan nästan helt skippa tjänstemännen i detta system, det räcker med en tabell, som forskarna har underlag för att göra redan idag. För varje funnen familjegrupp av lo utöver det länsvisa målet tilldelas kanske 5 lodjur och för varje varföryngring utöver målet kanske 6 vargar?

Jag inser att det finns fallgropar i systemet. En ”rovdjurskramare” kanske inte blir jättepigg på att rapportera in ett lospår. Då måste man ställa sig frågan vad som är viktigast, något tiotal motiverade ”rovdjurskramare” eller några tiotusentals motiverade jägare? Jag inser också att det finns en risk för att jägarna, i delar av landet, är så desillusionerade att de inte inventerar i alla fall. Då får vi stå vårt kast, det är en risk vi får ta. Säkerhetsventilen skulle i ett sådant här system dessutom ständigt finnas närvarande. Ingen inventering hittar alla rovdjur, det är praktiskt omöjligt. Därmed kommer det alltid att finnas något fler rovdjur än målet, om ingen katastrof inträffar. Hur stor denna säkerhetsmarginal blir beror på hur skickliga och ivriga inventerare man har i länet, men den kommer alltid att ligga på ”rätt” sida målet.

Jag har tjatat om några viktiga grundfundament i rovdjursförvaltningen i många år nu – acceptans och lokal delaktighet i förvaltningen samt ett minimerat tjänstemannastyre. Förslaget ovan skulle lösa de delarna över en natt, eller har jag missat något väsentligt?

av /58 Kommentarer

Illegal jakt.

, , , •

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

av /28 Kommentarer

Vad kostar ett lodjur?

•

”Ingen äger viltet, därför förlorar ingen heller något när rovdjuren återkommer”. Ungefär så avfärdar många rovdjurens påverkan på viltstammarna. De glömmer oftast bort att vi faktiskt äger det i samma ögonblick som vi skjutit det. Så att påstå att ingen äger viltet är bara en lek med ord. Vi äger jakträtten, är skyldiga att vårda det vilda och att värna en sund utveckling av viltstammarna. Men rovdjurspolitiken undanröjer den möjligheten.

Det finns många som inte förstår värdet av viltet. Betraktarorganisationerna ser inte rådjuren som en viltresurs, de ser dem som potentiell kattmat, en förbaskad dyr kattmat!

Idag kom en jägare in på kontoret med ett bockhorn, strax efteråt blev jag uppringd av en representant för yrkesjägarföreningen. Den senare vill lyfta fram just värdet av viltet och att rovdjuren börjar utgöra ett hot mot deras näring. Bocken, skjuten i Västvärmland, sköts av en vanlig jägare på den egna marken. Undrar om han förstod vad den bocken betingar för värde på marknaden. Jag hittade en prislista för råbockar på nätet, från Ungern. Bocken på bilden hade kostat ca 60 000 sek att skjuta där! De är garanterat inte billigare i Sverige. Är det konstigt om en markägare som i flera år sparat en sådan bock för att kunna sälja den blir förbannad om den och andra bockar han vårdar äts upp av rovdjur? Vilt och jakt är en otroligt viktig del av en fastighets sammantagna intäkter. Det kan vara skillnaden mellan att få ekonomin att gå ihop eller inte. Den yrkesjägare jag talade med sa att 25 procent av markägarens sammanlagda årliga omsättning i storstadsnära områden kommer från jakt. Stora delar av den summan ser många som lämplig kattmatsbudget för markägaren.

Självklart skall rovdjuren få finnas kvar i svenska marker, även de stora gårdarna som säljer dyra bockar på rot får finna sig i det. Deras intresse att sälja dyra bockar till hugade spekulanter är inte mer värt än den Västvärmländske jägarens som valde att skjuta den själv, utan tanke på det potentiella värdet. Men dagens lodjurstam har för länge sedan passerat gränsen för vad som är rimligt. Alla länsstyrelser i Mellansverige, båda jägarorganisationerna, alla markägarorganisationer och forskarna är eniga, det finns för många lodjur för att det skall vara långsiktigt hållbart i det mellersta förvaltningsområdet. Men ändå minskas jakten på lodjur här. Mitt hopp står nu till rovdjursutredaren. Om det finns något sunt förnuft kvar slutar man se rådjur som kattmat och börjar med en förvaltning som är värd namnet.

av /110 Kommentarer

Skicka inbetalningskort för rovdjuren till Naturskyddsföreningens medlemmar!

, •

Naturskyddsföreningens ordförande skriver i en debattartikel på SRs ”I vargens spår” att svenska folket har en stor betalningsvilja för att ha många rovdjur i Sverige. Han skriver att betalningsviljan för att ha enbart rovdjur i landet är 12-20 miljarder! En hissnande summa. Det betyder att varje svensk är villig att betala 2000 kronor per år ” även om man personligen aldrig kommer att stöta på dem – blotta vetskapen om att de finns räcker.”

Sett mot den bakgrunden borde väl SNFs medlemmar ha en mångt mycket större betalningsvilja än de som vare sig vill se eller har något intresse av att se en varg eller en lo. Undrar hur många tusenlappar SNFs ordförande själv är beredd att betala för rovdjuren per år. Rimligtvis borde det handla om åtskilliga tusenlappar, minst femsiffrigt belopp. Det är nämligen vad jag ”förlorar” enbart p g a lodjursförekomsten, varje år. 

En fin tanke vore väl att SNFs medlemmar som har en otroligt hög moral och god betalningsvilja kunde skicka över t ex 4 000 kronor per år för varje medlem hos oss. SNF har nästan lika många medlemmar som vi. De pengarna kunde vi sen använda till att kompensera våra medlemmars förluster till gagn för dem som ”aldrig sett en varg eller en lo, men som njuter av vetskapen att de finns”.
De undersökningar som gjorts om betalningsviljan visar entydigt en sak. Ju längre man är från rovdjuren och ju mindre egen erfarenhet man har av rovdjur dess mer är man villig att betala. Mikael Karlssons betalningsvilja borde därför ligga i topp!

av /69 Kommentarer

Vad blir det till middag?

, , , •

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

av /65 Kommentarer

Gör om, gör rätt!

, •

Imorgon eftermiddag börjar sportlovet. Känslan just nu är att det skall bli extremt skönt att komma bort… jag instämmer till fullo med Daniels analys. Detta kommer barka åt h…e…

Ett maxtak på 30 lodjur för hela mellersta förvaltningsområdet, vilket inte ens skall ses som en jakttilldelning att dela på, känns som ett hån, ett skämt, jag vet inte vad…

Man drar slutsatsen att populationstillväxten för lo avstannat, åtminstone delvis, eftersom man ”uppnått mättnad” i Mellansverige. Och vad gör man då? Minskar jakten i Mellansverige… Om älgstammen tillväxte snabbt för att sedan bli födobegränsad, hade man då dragit ner tilldelningarna till en tredjedel för att hålla stammen på den nivån? Eller hade man, måhända, skjutit ner stammen en bit så att den åter stod i balans till födoresursen?

Det ska för övrigt bli mycket intressant att se hur mycket lo man får skjuta i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, jämfört med Uppsala län. Det norra förvaltningsområdet upptar 55 % av Sveriges yta. Man har ett sammanlagt minimiantal lodjur på 75 familjegrupper, och inventeringarna visar på 112. Uppsala län upptar 1,7 % av Sveriges yta. Vi har ett minimiantal på 23 familjegrupper och inventeringarna visar på 34. Vi har alltså ganska precis en tredjedel av minimiantalet för hela norra förvaltningsområdet och även ungefär en tredjedel av deras lotillgång. Fast på knappt 7000 kvadratkilometer, jämfört med över 225 000…

Ska bli jätteintressant att se hur många man får skjuta i norra förvaltningsområdet jämfört med där de verkliga tätheterna finns. Eller inte.

Det nationella måltalet är helt förryckt… Utvärdera målet, gör om, gör rätt. Eller åtminstone mer rätt. Det är vad adaptiv förvaltning innebär.

Märk väl: det är inte länsstyrelserna som skall lastas för detta. Skulden ligger inte heller enbart på NV, utan är även ett politiskt beslut…

av /8 Kommentarer

Hur Naturvårdsverket hanterar fakta…

, •

Någon som missat att jag är lite sur, trumpen och uppgiven efter dagens lodjursbeslut?

Här ska ni få nästa rallarsving. Naturvårdsverket har idag tagit två väldigt principiellt viktiga beslut, det ena baserat på extremt byråkratiska snedsprång och krumbukter och det andra på ren och skär populism. Tar man två beslut på dessa vitt skilda grunder samma dag i samma lojaktsbeslut kan man knappast förvänta sig varken trovärdighet eller en fortsatt förtroendefull dialog med de som drabbas.

Man förbjöd fällfångst av lodjur. På vilka grunder? Samma grunder som man tillät vildsvinsfällorna på? Bakläxa räcker inte på faktaunderlaget här, för det finns inget faktaunderlag. Det är lika bra att erkänna, man fegade ur och hoppades att jägarna som ifjol skulle skjuta lodjuren så snabbt och lätt att fällorna blev snudd på onödiga.

Man konstaterade också att eftersom något län i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet inte når upp till sina minimimål så sätter man ett tak för hela området. Lika logiskt som att pinka på sig när det är kallt om bena. Det blir varmt direkt, eller tyst i storstadsmedia, men det blir snart skitkallt, eller rätt tomt i leden nästa gång vi ska inventera rovdjur med hjälp av jägarna…

Jag var inne på nämnda verk idag och diskuterade framtidens älgförvaltning, en för all del konstruktiv dag. Man slås dock av tanken på i vilken roll man träder in där genom snurrdörren på Valhallavägen. Idag hade jag älgkepsen på men lobeslutet togs innanför samma dörrar och på vägen ut for lokepsen på då jag såg SVT´s kameror i foajén. Det är dags att alla inblandade förstår att jägarna är de samma oavsett vilka viltarter eller verksamheter vi diskuterar. Sviker man oss i rovdjursfrågan kommer det inte bara att ge avtryck i rovdjursinventeringen, det är samma folk som ska försöka sjösätta en ny älgförvaltning. Förbjuder man lofällor ska man förklara för samma folk varför vildsvinsfällor är tillåtna. Struntar man i fakta och går på poltik i lofällefallet måste man nog förklara varför man struntar i politik och konstruerar egna hemfabricerade fakta i tolkningen av hur man kan delegera beslut i rovdjursförvaltningen…

Det här duger inte.

av /7 Kommentarer

Första dagen på en ny rovdjurspolitik, från min sida…

, •

Igår var nog sista gången jag såg en jägare och medlem i ögonen och sa att jag trodde på den rådande rovdjurspolitiken och att vi verkligen kommer att få en regional förvaltning. Idag ska jag käka pasta, dricka rödtjut och konstatera att vi nu påbörjar rovdjursförvaltning ”the Italian way”. Innan jag blir gråtmild och börjar sjunga ”O sole mio” ska jag förklara varför den rovdjurspolitik Alliansen framhållit, och i teorin byggt så vacker, idag havererade för gott i praktiken.

Idag tog Naturvårdsverket i praktiken ett beslut som gör att man de närmsta fem åren inte kommer ha en chans att ta regionala eller länsvisa beslut i loförvaltningen i mellansverige. Det finns ingen anledning att dölja detta för jägarna. Så är det. Gunnar utvecklar säkert detta. Då står vi i ett ganska avgörande vägskäl, ska vi fortsätta mata förvaltningen med data, inventera och försöka vara konstruktiva? Jag lyder order så jag kan tvingas till det, men jägarna är inte dumma, de ger upp nu. Jag är helt säker, det är kört.

En italiensk vargforskare vid namn Luigi Boitani myntade vid ett föredrag på KSLA för ett tiotal år sedan uttrycket rovdjursförvaltning ”the Italian way”, Gunnar har nämnt det tidigare här. Det går i korthet ut på att man skiter fett i vad myndigheterna säger, i gammal god sydeuropeisk tradition, skjuter årligen av 25% av den italienska vargstammen och alla är rätt nöjda. Ingen har mig veterligen fällts för illegal vargjakt i Italien än idag. Skulle de försöka jaga varg lagligt och kontrollerat i Italien är det nog tvärstopp, inte minst från EU, det har man förstått, så man skiter i att försöka. Idag konstaterar nog såväl jag som de allra flesta jägarna där ute att om vi ska fråga Naturvårdsverket är det kört. Då kan man sköta sig själv och skita i andra. Jag kan vara exakt hur politiskt korrekt som helst och fördöma illegal jakt, det gör jag alla dagar i veckan, men jag kan också vara fullständigt ärlig och konstatera att det är med italienska förebilder vi kommer att förvalta lodjuren i Sverige framöver. Det är sorgligt, men sant.

Jag har under ett års tid på alla sätt försökt att få myndigheter och politiker att förstå vilket fundament svensk viltförvaltning vilar på. Jägarnas ideella insatser och världens kunnigaste och mest pragmatiska och pliktskyldiga jägarkår. Man har haft chansen, tyvärr valde man att fresta lyckan med att köra över oss ännu en gång. Jag tror det var sista gången. Är det fortfarande någon som tror att nedgången från 10 lo till 1 i Skåne, eller 4 loföryngringar till 0 i Kronoberg, beror på en mutation i rävskabben? Inte jag. Man har nog börjat käka skumma ostar och hälsa med ”Ciao Bella” där nere. Det skulle inte förvåna om vespaförsäljningen skenar på det småländska höglandet…

Jägareförbundet och jag personligen kan aldrig förenas med tanken att förvalta vilt på egen hand utan tilltro till förvaltande myndigheter, men vi kan konstatera att det inträffar när förvaltningen hamnar för långt från verkligheten. Det inträffar överallt i världen oavsett vilken resurs staten försöker förvalta. Nu är den tiden kommen i Svedala vad gäller lodjursförvaltningen.

Nu är jag snart gråtmild över denna sorgens dag för svensk viltförvaltning och den så vackra tanken om ett regionalt inflytande i rovdjursförvaltningen. Låt oss alla stämma upp i ”O sole mio” och riva lite parmesan på kvällsmackan. Imorgon är en annan dag.

av /84 Kommentarer

Dagen V som i varg…

, •

Vänsterpartiet (V) har tagit initiativet till en riksdagsdebatt om vargjakten idag klockan 14:30. Vi är säkert några som bänkar oss men inget nytt lär framkomma. Vargjakten lär enligt mina källor fortsatt ha gott stöd från en bred majoritet av riksdagens ledamöter, så det finns ingen anledning till oro för oss som tror på jakten. Dagens debatt för dock, som vanligt, med sig att diverse intressenter får komma till tals på våra debattsidor. Kanske främst i DN och SvD.

Kollega Fredrik har redan kommenterat inlägget i DN, det är som sagt märkligt att forskarna raljerar över den svensk / norska gränsen samtidigt som de för in en ny helt omotiverad gräns i Karelen, men det lär de få gott om tillfällen att förklara. Det är också en smula okonventionellt att experter i en pågående utredning, kanske särskilt i en så här kontroversiell fråga, går ut med sina åsikter på DN-debatt och inte direkt till den panel av sakkunigga som utredaren utsett. Forskarpanelen för dock fram en del fakta och ett perspektiv, som inte är nytt, men väl av nöden krävt. Tyvärr kan man inte säga att inlägget i SvD för fram en enda ny vinkel på problemet. Inte ett uns av varken fakta, konstruktiva lösningar eller ens en hård siffra att ta ställning till syns. Det enda man lyckas med är att klaga på att processen är forcerad, man glömmer bara att nämna att den är forcerad just eftersom man själva anmält det hela till EU.

Det intressanta här är att man konstaterar att 40% av svenskarna struntar i rovdjursfrågorna. Återigen glömmer man att nämna att hos dem som bor med rovdjuren är acceptansen för dem på väg utför, faktiskt mäter vi idag i enkilda kommuner att en majoritet är emot rovdjurspolitiken och måltalen. Därför har de rätt i att det är bråttom, men inte av de skäl de anger. Att flytta in nya gener kommer aldrig att vara enkelt, varken nu eller om 5 år, men vad är alternativet? Det hade varit klädsamt om man någon enda gång kunde presentera ett alternativ. I dagsläget är acceptansen hos de som drabbas på väg utför, där skulle jag gärna se konstruktiva alternativ till den politik som nu förs för att komma till rätta med denna situation. Istället hänfaller man, som vanligt, till fruktlösa klagosånger utan substans. Det verkar i direkt motsatt riktining, tro mig.

Nu börjar strax debatten och vi får väl se om min spaning håller. Att man kommer att ta hänsyn till forskarnas inlaga i DN är jag övertygad om. Lika övertygad som jag är om att man helt struntar i artikeln i SvD. Av den enkla anledningen att politiker brukar gilla konstruktiva förslag och inte har tid att lyssna på gnäll. Det är synd, för det finns mycket kunskap och konstruktiva idéer i de organisationer som skriver i SvD, tyvärr släpps de inte fram. Tillsammans skulle vi kunna komma framåt och vända på ytterligare några stenar i sökandet på en framkomlig väg. Tyvärr är det idag långt borta, några har målat in sig i ett hörn och nu går tåget…

av /47 Kommentarer

Vargförvaltning över alla gränser

, •

I dagens DN skriver den internationella naturvetenskapliga forskarpanelen i den pågående rovdjursutredningen att den svensk-norska vargstammen varken har nått gynnsam bevarandestatus eller är långsiktigt livskraftig med dagens spridning. Man lyfter fram risken med inavel och bristen på genetisk variation som de stora problemen och påpekar att stammen är fragmenterad, delvis på grund av politiska beslut. För att råda bot på detta lyfter man fram betydelsen av ett utökat samarbete mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Vargen måste förvaltas över gränserna och man kan inte bara se till den skandinaviska delen av populationen.  Jag kunde inte hålla med mer!

Argumenten följer exakt de som förts fram tidigare av forskarsamhället, både inom Sverige och vid de internationella bedömningar som gjorts. Det är också exakt samma resultat och argument som ligger till grund för Svenska Jägareförbundets handlingsplan och vårt ställningstagande för åtgärder som stärker den skandinaviska vargstammens status. Vi arbetar alltså redan mot dessa mål sedan länge. Jag ser det därmed kanske inte som att expertpanelen, som de hävdar, för in ett nytt perspektiv när man inte bara ser till den svenska vargstammen; detta är det många som hävdat länge. Dock- ju mer publicitet denna för mig självklara tanke får, desto bättre.

Jag har egentligen bara en enda reservation mot artikeln, men den är viktig: det finns ingen som helst anledning att se det som att vargstammen tar stopp i Karelen. Det finns ett kontinuerligt utbyte av vargar mellan Finland, Karelen och Ryssland. Eftersom jag varit en del i Finland avstår jag från att ta ställning till Karelens status… Dock- att påstå att gränsen mellan Sverige och Norge är administrativ, men dra en egen gräns som inte grundar sig på biologiska skillnader INOM ett annat land förefaller minst sagt konstigt! Eftersom det inte finns någon biologiskt relevant avgränsning mellan fennoskandiska vargar och de mer östliga faller detta argument, och beräkningar som baserats på en sådan begränsning måste göras om.

Expertpanelens bedömningar sätter fokus på betydelsen av att vi och våra grannländer tar ett större gemensamt ansvar, snarare än att som idag huvudsakligen fokusera på våra egna stammar inom länderna. Norge har idag en låg ambition jämfört med Sverige och Finlands population är c:a hälften av den svenska. Här måste länderna söka gemensamma lösningar!!! Om rovdjursutredningen utmynnar i en sådan förändring på internationell och nationell nivå tror jag det skulle bli betydligt enklare att få till en lokal och regional förvaltning av den fennoskandiska vargstammen.

Avslutningsvis är det självfallet glädjande att expertpanelen, precis som IUCN:s rovdjursexperter, är synnerligen tydliga när det gäller kvaliteten på den svenska vargforskningen: man är klart imponerad! Man kan fråga sig varför inte miljökommissionären gör samma bedömning…

av /44 Kommentarer

Kommer allt ont från Dalarna?

, , •

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Innan jag blev myndig åkte jag över gränsen till Dalarna 3 gånger, första gången slog jag halvt ihjäl mig i en vattenrutschbana i Leksands sommarland, andra gången fick jag stryk av bandyhulliganer från Falun och vid sista besöket kastade en raggare från Mora en träsko i huvudet på mig. Min bild av Dalarna och Dalmasarna är således kanske inte helt objektiv, men när journalister och medlemmar allt oftare frågar mig varför Dalmasarna är så reaktionära och radikala i rovdjursfrågorna har jag en förbannat bra förklaring, och den har inget med bandy, träskor eller vattenrutschbanor att göra. Det beror till stor del på Länsstyrelsens tjänstemän, även om det sällan är ens fel att två träter.

I DT idag har chefstjänstemannen på Dalarnas Länsstyrelse uttalat att ”Det är rimligt att tro att kvoten blir annorlunda, det vill säga mindre” inför nästa års vargjakt eftersom man i Dalarna spräckte två ”Alfapar”. Sedan passar vederbörande på att klaga på jägarna för att man sköt två vargar med gamla uttjänta sändare. Vi talar här om samma tjänsteman som beställde vakter till sig själv, där han satt i värmen inne på Länsstyrelsen inför vargjakten, medan han gladeligen lämnar ut namn och nummer på vargskyttarna till de som lägger ut bilder på dödade jägare och mina barn på nätet samt klart och tydligt deklarerar att ”någonting kommer att hända” under vargjakten. Denne tjänsteman har också deklarerat att han inte följer svensk lag, han följer EU´s lag, ett kanske något märkligt uttalande från en man som företräder den svenska staten på en svensk statlig myndighet? Det vill säga den stat som i god demokratisk ordning beslutat om den rådande rovdjurspolitiken. Jag skulle kunna göra en lång lista på denne mans snedsteg men det är främst två aspekter på detta agerande som jag vill belysa.

För det första är den TT-nyhet som föranledde detta uttalande väldigt intressant. Vargstammen ökade rätt rejält trots fjolårets jakt, i Värmland har den t ex fördubblats, då ”spräckte” vi 13 par. I år har vi ”spräckt” 9. Finns det någon mer därute förutom Mannen på Länsstyrelsen i Dalarna som tror att vi ska sänka nästa års tilldelning om vi ska uppfylla det av Riksdagen beslutade taket på 210 vargar? Nyheten i sig tolkar jag som att man har förtvivlat svårt att hitta något att klaga på i årets vargjakt och tjänstemannens uttalande som endera ett utslag av tillfällig förvirring eller uppenbar misskötsel av sitt uppdrag och jobb.

För det andra är det intressant att jämföra just Dalarna med  t ex Värmland. Värmland är idag i princip helt täckt av vargrevir, det är inte riktigt Dalarna. Givetvis är såväl jägare som landsbygdsbor inte helt förtjusta i situationen i något av länen men i Värmland jobbar man envetet tillsammans med Länsstyrelsen för att göra det bästa av situationen och det finns förtroende för såväl tjänstemän som rovdjurspolitiken. I Dalarna är det öken. Allt förtroende är förbrukat och det är ingen slump att desperationen alltid tar sin början och sina första uttryck i just Dalarna. Det finns nämligen inte en chans att man tror på att myndigheten ska göra det de är satta att göra och att de ska följa folkets vilja. Jag har full förståelse för Dalmasarna, inte minst efter dagens uttalanden. I Värmland tackade länsstyrelsen jägarna för väl genomförd jakt i år medan man i Dalarna snarast bedriver en hetskampanj med gamla SNF-argument mot jägarna.

Såväl jag som Göran Greider skrev inför årets vargjakt att ”de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna har för mycket och för godtycklig makt”. Jag tror att vi båda tänkte på Dalarna. Samma Dalarna som Serena Cinque studerar i sin bok ”I vargens spår” där hon identifierar enskilda länsstyrelsetjänstemäns dolda och privata agendor som en av de största problemen med rovdjurspolitiken. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra sammanhang, men det förtjänar att nämnas igen. Ska den nya rovdjurspolitiken bli framgångsrik måste man se över de som ska genomföra den och rensa bort reliker som inte har endera kunskap eller vilja att göra som man är tillsagd.

Idag finns gott om exempel på Länsstyrelser som sett över sina tjänstemän och ansikten utåt med utmärkt resultat. Lär av dem. Rovdjursfrågan är inte enkel att lösa eller hantera men den bygger ytterst på människor och förtroende samt respekt för såväl varandra som politiken. Då måste man se till att det finns människor i systemet som kan hantera detta.

Risken är väl uppenbar att jag får en träsko i huvudet eller en penna i ryggen, med länsstyrelsens emblem på, nästa gång jag besöker Dalarna, men det må väl vara hänt. Dels är jag såväl stryktålig som van vid maspisk och i det här fallet är det helt enkelt inte rättvist att lasta de ”revolutionära” Dalmasarna för allt ont…

av /17 Kommentarer

Nya partners i vargförvaltningen?

, •

Det mesta här på bloggen har handlat om varg under de senaste veckorna. Det är nu hög tid att även börja lägga tid och resurser på vår viktigaste uppgift i år: den nya älgförvaltningen. Med dagens ekosystembaserade förvaltning ska dock älgen och vargen hanteras tillsammans, vilket självklart är sunt och nödvändigt. Intressant nog kommer det även att innebära att de som stått på motsatta sidor när det gäller vargjakten nu kommer att ha gemensamma intressen när det gäller att skapa födounderlag för vargen. Time to kiss and make up, anyone ;-)?

En av viltförvaltningsdelegationernas uppgifter är att komma med riktlinjer för klövviltstammarnas storlek. Här gäller det att finna en nivå på klövviltstammarna som ger tillräckligt födounderlag för rovdjuren, samtidigt som det går att bedriva meningsfull jakt. Därutöver måste man ta hänsyn till att ett medelhårt betestryck gynnar den biologiska mångfalden och att starka klövviltstammar kan ge stora betesskador på växande skog samt oacceptabelt med viltolyckor. Det gäller alltså att finna en nivå där betestrycket av kvarvarande stammar är tillräckligt för att gynna den biologiska mångfalden, men inte så stort att det missgynnar mångfald och ger oacceptabla skador.

Studier från Skandulv visar att det fortfarande finns jaktbara älgstammar i vargrevir där älgstammen var stark när vargen etablerade sig. Där man skjutit ner stammen för att begränsa skogsskadorna innan vargen etablerade sig är älgstammen däremot inte längre jaktbar. Den är troligen även för gles för ett ge ett optimalt betestryck ur ett mångfaldsperspektiv. Enligt Skandulv kan man normalt fortsätta bedriva älgjakt som förut (vad gäller uttaget) om man ligger på 10 älgar/1000 ha vid etablering, medan tätheter på 4-5 älgar/ 1000 ha vid etablering resulterar i svaga älgstammar där vargen tar allt överskott. Dessa siffror är genomsnitt, och det kan krävas högre tätheter.

För att långsiktigt nå en hållbar vargförvaltning är det min fasta övertygelse att vi måste låta stammen sprida sig över en betydligt större yta än idag. Vi måste då också se till att det finns ett tillräckligt födounderlag. När vargen väl etablerat sig är det för sent att agera. Älgstammen i områden utan varg i varglänen, liksom älgstammen i län gränsande till varglänen, bör förvaltas på en nivå som medger vargetablering med bibehållen älgjakt. Detta kommer att medföra att man inom jägarkåren ser en viss (om än begränsad) fördel med vargen innan den eventuellt etablerar sig, och kommer att minska de negativa effekterna när man eventuellt står inför en etablering. Möjligen kommer det även att gynna en spridning. Vidare visar utländsk forskning att rika viltstammar minskar antalet attacker på tamboskap, och därmed konflikterna, vilket ytterligare ökar värdet av ett sådant förvaltningsgrepp.

Här kommer jägarrepresentanten och representanten för naturvården rimligen ha gemensamma intressen i länens viltförvaltningsdelegationer, liksom representanter för fäbodbruk och annan djurhållning. Detsamma bör gälla representanten som skall se till näringsliv och turism, då rik förekomst av vilt uppskattas av besökare i landskapet. Skogsbrukets representant kommer dock med säkerhet försöka hålla emot.

Här i Norduppland försöker Stora Enso/Bergvik just nu bilda ett stort älgskötselområde med en uttalad målsättning att få ner en uppskattad älgstam på 8-10 älgar/1000 ha till 5-7 älgar/1000 ha. Samtidigt har Uppsala län fått i uppdrag att utpeka lämpliga områden för utplantering av varg. Vi har redan varg norr om oss och i sydöst. Det säger sig självt att de föreslagna målnivåerna inte bör accepteras varken av jägare eller av den övriga naturvården; denna typ av mål kommer troligen att leda till en älgstam som inte kan jagas och därmed öka konflikterna när vargen sprider sig. Vikten av ett tillräckligt födounderlag av vilt kommer dessutom bli allt viktigare när vargen nu sprider sig till områden med större besättningar av tamboskap.

Det finns fortfarande en del att lösa när det gäller hur viltförvaltningsdelegationerna fungerar, men jag tycker själva konceptet är briljant! Här tvingas aktörer verkligen diskutera olika frågor med varandra, hitta avvägningar och upptäcka att man ibland behöver samarbeta med nya aktörer. Nu när vi skall börja diskutera älgstammarnas storlek är det hög tid att sänka tonläget i vargdebatten och börja reflektera över hur vi bäst förvaltar vargen och älgen. Samtidigt och gemensamt…

av /38 Kommentarer

Response to the queries by the European Commission

, •

Yesterday, The European Commission decided to send Sweden a so called ”Letter of Formal Notice”, requesting the Swedish government to answer a number of concerns about the Swedish wolf management. Below, I’ve responded to the queries.

The Conservation Status of the Swedish Wolf Population
The wolf population has been thoroughly monitored and studied since it was re-established in 1983. There is a consensus between scientists, authorities and stakeholders that the Swedish wolf population has not yet reached a favourable conservation status. Several independent groups of scientists agree that the major threat to the population comes from the high levels of inbreeding, rather than the current population size. Detailed analyses show that the current population size would be viable, given that two immigrants enter the population as reproducing individuals every generation (5 yrs). Thus, actions aimed at improving the genetic status have been given the highest priority in the Swedish wolf management.

The set ceiling of the wolf population
In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of the population and setting a ceiling of the population size. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish government agreed to set a temporary ceiling to the population size, while the translocations are performed

The temporary ceiling is not arbitrary. It is set at a level that would exceed minimum viable population size, provided there is sufficient immigration or a corresponding number of translocations.

Today’s hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken to reduce inbreeding. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Hunting under derogation criteria
Data from the Swedish authorities have shown a clear relationship between wolf density and number of attacks on dogs. Such attacks have, in turn, been identified by the authorities and stakeholders as a major conflict in wolf management. There is a strong consensus in Sweden for regulating the wolf population to decrease the risk of domestic animals being taken. This was also reflected in the demand by stakeholders to have a ceiling set for the population, in order to accept translocations.

All forms of culling of wolves adopted primarily strive to reduce the real and perceived risk of domestic animals being taken. This is true both for the targeting of specific individuals and for the regulating of population size and density. The hunting and population ceiling provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status (above). In this manner, the hunt fulfils the derogation criteria under the Habitats Directive.

Limitations to the distribution
The Swedish wolf population is highly inbred, partly due to the fact that wolves that attempt to reproduce in the reindeer areas in northern Sweden are removed. This creates a barrier the size of Austria between the Swedish and the Finnish wolves and seriously reduces the rate of immigration. The indigenous Sami people keep 250 000 reindeer in this area and are currently losing in excess of 50 000 of the stock each year, mainly to lynx but also to wolverine and brown bear. In some areas, the Sami authorities claim to lose more than 80 % of the calves.

Wolves are considered to be the worst threat to reindeer husbandry by the Sami people. Adding reproducing wolves into the area already experiencing heavy predation might make reindeer husbandry unprofitable. This is the rationale for the decision of the Swedish Parliament not to have reproducing wolves in the reindeer area. In fact, Sweden has recently been criticized by the Human Rights Office of the UN, because of the already high levels of predation on reindeer. Opening up this area to wolves, as suggested by Commissioner Potocnik, would clearly violate the recommendations of the HRO. This illustrates that large carnivore management is a complex issue and that biological, social and societal issues must be handled simultaneously.

Hunting prior to translocations
The stakeholder organizations agreeing to translocations were adamant about having a ceiling set and that this must be in effect before any translocations could be accepted.  In return, the stakeholders are required to actively promote support for the translocations amongst their members. This process was initiated before the first hunting season and is an ongoing and successful process as long as the ceiling remains in place.

Repeated hunting
The Swedish wolf population is still increasing by 16 % per year and hunting annually is necessary to maintain the ceiling. The ceiling is, however, temporary and will be reviewed in 2012. Furthermore, the population is being monitored continuously and carefully. The current rate of growth and the genetic status of the population are taken into account when deciding on the quotas just prior to the hunt. Thus, the ‘licensed hunt’ currently being allowed is not part of a regular management, but a temporary action aimed at providing acceptance for the translocation necessary to achieve favourable conservation status.

Management plan for the Swedish Wolf
The Swedish wolf population is amongst the best studied wolf populations in the world. Extensive documentation exists on the probable outcome from different management scenarios. Action plans for the wolf management exist at the national and regional level and are continuously revised. Currently, the planned translocations are being incorporated in the plans at all geographical levels.

The Swedish wolf management bears every hallmark of modern adaptive management, where quantitative goals are set and the effects of management actions planned and executed are continuously predicted and evaluated. Management actions and monitoring methods are revised in accordance with their efficiency for achieving the goals. Furthermore, the goals themselves are reviewed as our knowledge and understanding of the system managed increases.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

av /9 Kommentarer

Konsten att vara med i EU…

, , •

Någon som såg ”debatten” mellan de två extremerna i vargfrågan på aktuellt igår? Onekligen komiskt. En som ljuger sig blå för att försvara vargen och en som försöker försvara en rovdjurspolicy som inte finns på andra sidan. Ryggmärgsreaktionen blir hos mig, som många av er därute antar jag, att så har får det inte vara! Någon måste rycka ut och korrigera alla fel som alla inblandade, inklusive aktuelltredaktionen, spred på bästa sändningstid. Men kanske är det dags att tänka om? Kanske är det så att det finns ett värde i att extremerna, de som representerar vardera knappa 5% av sveriges befolkning, får visa sina brister offentligt? Kanske är det också så att sanningen ibland inte är särskilt viktig?

Jag har under veckan försökt sätta mig in i hur EU tänker och agerar, särskilt i vilt- och miljöfrågor. Jag har därför också pratat med kollegor och viltförvaltare samt forskare runtom i Europa som på olika sätt varit inblandade i fall liknande det vi nu har på halsen med anledning av vargjakten. De tips, råd och fakta jag får mig till livs går alla ut på samma sak. Lägg fram så lite fakta som möjligt, var så vag det bara går och ljug om det behövs. Det märks onekligen att Mikael Karlsson jobbat nere i Europa en tid…

Jag började då granska några av de fall som EU-komissionen intresserat sig för på senare år. Jag fann sorgligt nog att det nog ligger en hel del erfarenhet bakom de råd jag fått. Jag ska ta några exempel. Morkullejakten (på våren) – där har vi svenskar spenderat stora resurser på att kartlägga hur många morkullor vi har, hur många vi skjuter och hur de lever vilket gett oss ett förbud. Det finns andra länder som inte gjort något av ovanstående men som jagar morkullor precis som tidigare. Den finska vårjakten på sjöfågel – här hade man stenkoll på allt och EU fick då svart på vitt hur många fåglar som sköts var och av vilka. Hua sa EU, det där var omfattande och förbjöd. Det finns många exempel på andra länder med liknande jakter där man bara dragit till med ett ”ringa omfattning av kulturella skäl” och klarat sig galant. Gynnsam beverandestatus – inget annat land i Europa har ens nästan så bra koll på sina vargar som Sverige. Ta Rumänien som exempel, hade de haft så många vargar och björnar som man påstår så skulle bytesunderlaget, i form av primärt kronhjort, i princip behövas staplas i två våningar för att överhuvudtaget få plats. Det skiter EU i, har Rumänien sagt att de har tusentals vargar så har de det. Punkt.

Det finns många fler väldigt intressanta exempel men jag tror ni förstår poängen. Jag tror tyvärr, att om vi vill förvalta viltet själva i det här landet är det bara att mörka och börja ljuga, lite tillspetsat. EU uppskattar helt enkelt inte fakta och god forskning, det är i många fall enbart en belastning. Därför är jag också lite förvånad att inte våra svenska viltforskare reser sig och säger ifrån. Nu tror jag i och för sig inte att vi ens är nära att bli fällda i EU-domstolen, men om så skulle vara fallet kan man utan alltför mycket fantasi tolka det som att åratal av mycket högstående forskning och en närmast ladugårdsliknande koll på djuren i naturen, vi har ju i princip namn och nummer på alla vuxna vargar i det här landet, inte är värt någonting. Det är tamigtusan sorgligt om så skulle vara fallet.

Eftersom Finland är det land som gått i bräschen för många av dessa potentiella konflikter med EU och dessutom liknar oss på många sätt roade jag mig med att titta på hur de hanterar några av symbolarterna jämfört med oss. Vi riskerar i år en mycket begränsad lodjursjakt (mindre än de cirka 150 lodjur vi brukar skjuta), eftersom vi har bristfälliga inventeringsresultat. Det har också Finland, så de skjuter 460 lodjur. Vi har länge oroat oss för att vi har så undermåliga underlag för sälarna i Östersjön så vi tillämpar försiktighetsprincipen och skjuter cirka 150 stycken. Finland säger sig göra samma sak och skjuter 1200. Finland blev fällda för en av fyra ankagelser mot sin vargjakt av EU. De bytte i princip namn på jakten och har gått från en topp på 27 föryngringar till den senaste noteringen på 13 föryngringar.

Nu ska ni inte tolka detta som att jag förespråkar att vi ska börja tokljuga ständigt och jämt, jag är dock rädd att det är den mest rationella och framkomliga lösningen gentemot EU. Vargjakten tror jag vi fixar ändå, jag är mer orolig för konsekvenserna för annan viltförvaltning av en förändring i tankesättet. Folk är inte dumma därute. Precis som mina barn lär sig direkt hur man får farsan att handla godis för att få tyst på dem i affären eller mina hundar vet hur man får sig ett extra älgben genom att gå lös på vedträna i vedkorgen så fattar svensken snabbt hur man hanterar sin omvärld för att få som man vill. Om inte annat finns ”goda” exempel på andra sidan Bottenviken. Vi har idag stora trovärdighetsproblem i rovdjursfrågan mellan Stockholm och landet, något säger mig att de problemen inte minskar om man byter ut Stockholm mot Bryssel. Lösningen är dock kanske enklare, även om den är förödande.

av /28 Kommentarer

Regulating the Swedish wolf population decreases conflicts?

, •

Controversy and debate still rages over the details of the wolf hunt in Sweden, as this year’s season is drawing to a close. Environmental NGO:s and Commissioner for the Environment Potocnik argue that having a hunting season violates the requirements of the Habitat’s Directive, while targeting specific individuals known to have taken livestock or pets may be permissible. This line of argument disregards the fact that regulating population size will decrease the risk to domestic animals, regardless of the individuals targeted. Also, arguments are being put forward that there is no support for the notion that hunting will increase acceptance for the necessary management actions, which is the rationale for allowing hunting at this stage. Stakeholders have, however, set regulating of the population as an absolute condition for accepting translocations of wolfs into the population. This would seem to refute the position of the NGO:s and Commissioner Potocnik, as increased immigration rates, or translocations, are deemed necessary by all the experts on wolf management.

The Swedish wolf population is highly inbred and there is a broad consensus that the genetic status must be improved. In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of population size through hunting prior to any translocations. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish Parliament passed a legislation that combines translocations and regulation of the wolf population through hunting later the same year.

Currently, Sweden allows keepers and owners to kill wolves as a last resort while defending livestock or pets. Furthermore, individual wolves that repeatedly have taken livestock or pets can he hunted after application to the County Administrative Board. These actions are not under scrutiny by the Commission. Additionally, however, Sweden also allows a limited hunt, with set quotas in each county having had reproducing wolf packs during the last three years. In 2011, a total of 20 individuals can be shot in six counties (range 1-6 individuals, depending on local densities). This decision has been strongly opposed by the environmental NGO:s and Commissioner Potocnik, who argue that this hunt is unlawful as the wolf population has not yet reached favourable conservation status. Proponents of the hunt argue that it provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status. If this is the case, the hunt would fulfil the derogation criteria under the Habitat’s Directive.

 Concern for domestic animals is the major reason that many people in rural parts of Sweden, where wolves occur, are negative to wolves. There is a widespread national acceptance for regulating wolf numbers in order to reduce problems with livestock and pets taken. Attacks on hunting dogs have been identified as one of the most important conflicts, both by hunters and by the authorities. Data on attack rates and population densities from the Swedish authorities show that there is a direct relationship between the number of wolf packs and the number of attacks on hunting dogs in an area. Consequently, decreasing the population density of wolves is likely to reduce the number of attacks on dogs and the problems perceived. Thus, the underlying reason for the demands to regulate the number of wolves is exactly the same as for targeting specific individuals: concern for livestock and pets. Fewer wolves will, inevitably, lead to a lower risk of attacks on livestock. The aims of both forms of hunting coincide.

Previously, Finland was taken to the European Court of Justice over similar issues. The ruling was that hunting had not been detrimental to the conservation status of the wolf, but Finland was found to have infringed against the Habitat’s Directive as it had not been shown that hunting prevents significant damage and loss of domestic animals. As stated above, clear relationships between wolf densities and attack rates have, however, been shown by the Swedish authorities.

Environmental NGO:s argue that culling of specific individuals known to have taken domestic animals is preferable to having hunting quotas, as individuals causing problems are targeted and removed. There are disadvantages as well, however. First, wolves take livestock and pets all year around and culling wolves when there are pups raises ethical issues. By contrast, culling in January occurs when the pups are ready to leave the territories. Thus, reducing attacks on livestock and pets through regulating the population during a hunting season reduces the ethical problems. Second, hunting wolves without being able to track them on snow is hard, making targeting of individuals causing problems difficult during a large part of the year. As a result, wolf packs may have to be monitored and tracked for weeks, which disturbs them unnecessarily. Third, culling wolves known to have taken domestic animals often involves shooting immigrants or descendents to immigrants. So far, only highly inbred individuals have been shot during the hunting seasons of 2010 and 2011. This is because it is easier to monitor wolves during winter, just prior to the hunting season. In this manner, territories of wolf packs with a valuable genetic make-up can be excluded from the hunting areas. Conversely, several descendants to immigrants are shot every year while targeting individuals causing problems.

Hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. All forms of culling of wolves adopted in Sweden primarily strive to achieve those goals. It is the view of The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management that the management plan for the Swedish wolf rests on a sound scientific basis and that all aspects are in accordance with the Habitat’s Directive. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

 

av