Det viktigaste i jakten

, , •
Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

En aspekt av jakten är viktigare än allt annat. Det är till och med viktigare än en bra jakthund och trevliga jaktkamrater.
Om en jaktkompis skadas, eller ännu värre omkommer, under jakten så spelar inte något annat någon som helst roll. Jag har sett några få allvarliga tillbud, men aldrig någon riktig olycka.
Däremot har jag pratat med anhöriga till jägare som har dött för en jaktkamrats kula. De har kontaktat mig i direkt anslutning till händelsen. Den bottenlösa sorgen, frustrationen, smärtan och saknaden hade skakat om deras värld. Livsglädjen var i det ögonblicket släckt. Tårarna, ilskan och en enda fråga rusade runt i deras huvud.
Varför?
Varför dog just han? Varför?

Det fanns ingen tröst att ge. Inga ord att säga. Jag kunde bara vara där och lyssna. Kanske gav min närvaro något? Jag vet inte.
Men deras extrema sorg och sökande efter svar gav mig något. Det gjorde mig medveten om vad som är viktigast i jakten.
Och det är att den är säker – för alla.
De vänner som jag jagar med ska komma hem efter jakten. De ska inte utsättas för några risker. Kan vi inte jaga på ett sätt som är säkert för alla så ska vi inte jaga över huvud taget.
Säkerheten måste alltid komma först.

I de olyckorna (som jag har insyn i) är det ofta många olyckliga faktorer som samverkat. Saker som inte ska kunna hända, har trots allt inträffat. Och ofta är det en eller flera personer som gjort något fel. Tyvärr är människorna sådana. Vi gör fel ibland.
Men för att kunna göra jakten säker är det bra att känna till att det finns ett antal situationer som är farligare än andra. De farligaste är nog när stress och adrenalin finns närvarande. En av dessa situationer inträffar efter en skadskjutning.
Många i jaktlaget vill hjälpa till. Skytten vill ha ett snabbt avslut. Kanske är djuret på väg ur marken, det börjar troligen snart mörkna. Någon är uppbokad och vill hem. Troligen behöver man ställa skyttar på pass som inte normalt ska användas. Det är stressigt, adrenalinfyllt och mycket känslor snurrar runt. I denna situation är det extra viktigt att stanna upp och tänka till. Hur gör vi detta säkert?

Det är därför det finns ett antal enkla, men oerhört viktiga regler som alla ska följa under gemensamhetsjakter. Här hittar nedan hittar ni några.
• Jaktledaren har en viktig roll. Gå igenom reglerna för jakten. Det ska vara tydligt vad som • gäller för jakten och säkerheten under dagen.
• Jägare ska använda signalfärger på sina kläder.
• Laddning och patron ur görs på passet.
• Ingen lämnar passet förrän jaktledaren blåst av jakten.
• Avlossa aldrig några osäkra skott.
• Planera passen i god tid så att jakten blir säker.
• Alltid 100 procentiga kulfång.
• Använd torn eller naturliga höjder när ni bestämmer passen (så att skotten riktas nedåt mot marken). Undvik vägpass.
• Bra kommunikation under jakten är a och o. Använd jaktradio. Ge tydliga instruktioner och begär återkoppling av alla jägare – så att alla förstått.
• Hundföraren ska veta var passkyttarna finns (så att han inte går för nära utan att kontakta skytten).
• Prata om säkerheten i jaktlaget, alla som deltar ska känna ansvar för sina jaktkamrater. Och prata om detta såväl innan som under jakten.

Är jakten säker blir den trevligare för alla. Och viktigast av allt. Alla jaktkamrater ska följa med hem när dagen är slut.

Och det är vi gemensamt som ansvarar för att det blir så.

av

En seger – men viltskadorna finns kvar

, , •
vildsvin_700

Det är bra om utfodringspropositionen röstas ned. Men problemet med viltskador finns kvar.

 

Alliansen och Sverigedemokraterna har meddelat att de kommer att rösta emot regeringens proposition om utfodringsförbud. Går allting enligt partiernas planer så fälls ett dåligt förslag.
Propositionen var alldeles för otydligt formulerat. Det skulle kunna leda till att förvaltningsrätterna skulle fyllas med otaliga processer om huruvida det är rätt mängd foder eller rätt plats att utfodra vilt på. Det är självklart att sådana frågor inte regelmässigt ska belasta de svenska rättssalarna. Sådant ska avgöras lokalt av dem som är berörda.
I min värld är lagstiftning inte alltid lösningen. Det är inte lagarna som gör att människor får samma mål och jobbar ihop. Det krävs annat för att nå dit.

Svagheten med propositionen var att den målade ut ett förbud med en väldigt bred pensel. Frågan är för komplicerad för att kunna hanteras på det sättet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht – som med all sannolikhet ville väl – har i debattartiklar och intervjuer berättat om det verkliga syftet. Men lagändringen som föreslogs var inte lika tydlig.
I värsta fall skulle ett utfodringsförbud kunna bli kontraproduktivt, att det skjuts färre vilt i de områden där skadorna är som störst. För det finns, mig veterligen, inget stöd i vetenskapen att utfordringsförbud minskar skador på skog eller odlade grödor. Det finns däremot stöd för att ökad jakt minskar skadorna i odlingslandskapet, och det finns stöd för att ökad tillgång på foder minskar skadorna i skogslandskapet.
Därför är det både logiskt och bra om propositionen röstades ned.

Röstas propositionen ned är det en seger för Svenska Jägareförbundet. Naturligtvis har vi jobbat stenhårt med frågan på många olika plan. Naturligtvis är vi nöjda med att riksdagen förstår problemen som skulle komma med en otydlig lagstiftning.
Men det är extremt viktigt att komma ihåg en sak.
Propositionen kom till eftersom det finns ett problem. Det förekommer lokalt omfattande viltskador. Dessa skador finns inte jämt fördelade över hela län eller kommuner. De dyker upp lokalt och kan vara förödande för den enskilde lantbrukaren, medan grannen klarar sig oskadd. Skadorna kan göra odlandet olönsamt och leda till stora förluster i en bransch där lönsamheten oftast är dålig. Detta måste vi känna till och ta med i våra planer kring viltförvaltningen.
Skadorna kommer att finnas kvar. Problem är inte löst.

Som jägare har vi ett ansvar. Vi får inte utfodra så att vi skapar problem. Vi vill inte heller vara orsaken eller problemet. Tvärtom. Vi vill vara lösningen.
För att hamna där måste jägarna vara öppna för dialog och kompromisser. Vi måste bjuda till. Men det måste jordbruket också.
Jag är övertygad om att ifall bägge parter tror på att samarbete är lösningen – då kommer vi att lyckas. Därtill måste vi bli bättre på att hitta broar som överbryggar fastighetsgränserna – lokala lösningar.
Det är där elixiret, som botar viltskadorna, ska utvecklas i samförstånd. En lagtext kan nämligen aldrig bli lika effektiv som kraften av ett samarbete.

av

Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Nu börjar det – igen

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Idag börjar jakten på allvar. I alla fall för mig. När rävar och grävlingar blir lovliga kan jag inte hålla mig längre. Då vill jag ut. Det var därför som jag ställde klockan på strax efter 03.00 och mötte jag gryningen i skogen. Och när solens första strålar skänkte skjutljus över en inäga på Smålands högland reflekterade jag lite över den kommande hösten.

Det kommer att bli tufft och jobbigt. Rovdjuren behöver få en fungerande förvaltning (vi måste få en förvaltning som tar hänsyn till de som drabbas och ett slut på överklagningscirkusen), utfodringsförbud eller vad det blir av regeringens proposition ska hanteras så att det inte blir ohanterliga konsekvenser, nya viltdata införs med allt vad det innebär, nya inventeringsmetoder för en del klövvilt ska lanseras, regeringen har lovat beslut om fjälljakten, vildsvinsförvaltningen ska arbetas med, acceptans för jakt hos allmänheten är något som med hela tiden finns i allt vi gör, utbildningsverksamheten ska få en bättre webbplats, värvningen av medlemmar måste alltid vara prioriterad, vapendirektivet och hur det blir måste bevakas och arbetas med, allmänna uppdraget ifrågasätts med jämna mellanrum därför pågår en översyn av regeringen som kräver insatser, fokusprojekt rådjur drar igång på allvar, viltköttet kan kanske komma med i regeringens livsmedelsstrategi, webben behöver utvecklas, sociala medier och trycket kring dessa tar aldrig slut. Men detta är bara ett axplock av allt som måste hanteras och arbetas med – det finns mycket mer.

Men en annan viktig sak vi måste lägga tid på är reflektion och att blicka framåt – och utåt. Vad händer i samhället och hur påverkar det oss? Vad kan vi göra för att hantera dessa trender så att de inte inverkar negativt på jakten?

Trots att förbundet består av över 100 anställda och 5 000 förtroendevalda kommer behoven och önskemålen från medlemmarna alltid att överstiga resurserna. Vi kommer med andra ord alltid ha fulla arbetsdagar och några besvikna jägare, som inte tycker att vi gör tillräckligt för deras hjärtefrågor.

Samtidigt är det lite tragiskt att inte alla medlemmar ser vad förbundet faktiskt gör och betyder. Jag menar det stora och abstrakta för jaktens bästa. Istället letar de ofta tillkortakommande i någon enskild fråga. Och det är klart att det finns brister i enskilda sakfrågor. Konstigt vore det annars. Men problemet ligger i att många ser mycket av det vi gör som självklart. Man missar att skytteinstruktören på skjutbanan finns, den ungdomsansvarige på kretsens kvällsarbete eller jaktvårdskonsulentens slit på länsstyrelsen eller med utbildningar, att vi inventerar tar fram utbildningar med mera. Detta och mycket annat blir självklarheter. Men jag undrar, är det självklart? Och vad skulle hända om vi inte gjorde allt detta?

Här får ni min sömndruckna profetia: Den dag vi inte ser och uppskattar det självklara kan vi aldrig ta de steg som leder till förbättringar. Vi skulle då bara bli fragmenterade, splittrade och svagare.

En annan observation som vi gjort är att unga människor inte ser på medlemskapet i en förening på samma sätt som äldre personer. (Inget vetenskapligt bakom detta, bara mina personliga upplevelser). Vi äldre är en del av föreningen. Vi påverkar och tar ett ansvar för att stå upp för den värdegrund som föreningen vilar på. Yngre personer har mer av ett kundperspektiv. De undrar i allt större utsträckning vad de får ut av medlemskapet – inte hur de kan hjälpa till att bygga föreningen ännu starkare. Ifall detta förhållningssätt slår igenom kommer det att påverka oss ganska markant.

Samtidigt förändras Föreningssverige allt snabbare. Vårt demokratiska sätt att arbeta och vara organiserade kommer att ifrågasättas allt mer i takt med att samhällsutvecklingen kräver snabbare beslutsvägar och en annan typ av transparens. För att Svenska Jägareförbundet ska kunna vara Stort, Starkt och Omtyckt om 20 år måste vi våga ta fler stapplande steg mot förändring, förnyelse och aktualitet.

Det kommer bli jobbigt eftersom vi måste lämna trygghetssfären bakom oss. Men jag tror det är nödvändigt att frivilligt börja gå i den riktningen, samtidigt som vi aldrig får tappa den demokratiska förankringen. Det handlar om att fånga upp medlemmaras förändrade syn och krav, förpacka det i folkrörelsen så att det finns utrymme för engagemang och självförverkligande. Frågan är bara när det dags att börja gå.

Ungefär så tänkte jag medan en revirhävdande bock sprang genom skogen, en hare tuggade i sig lite grönt och några koltrastar sökte föda på den snustorra marken.

Jag kan nog inte hålla mig hemma ikväll heller. Om inte annat för att kolla på rådjursbrunsten i en annan del av jaktmarken. Jaktpremiärerna kommer sedan slag i slag. Och jag kan i alla fall inte förneka att jaktlusten är tillbaka. Den är tillbaka tillsammans med ansvaret som vi alla jägare känner för naturen.

av /2 Kommentarer

Kastar masken – en jägares bekännelser

•

Emellanåt går jag utanför ramarna. Det är egentligen låtsasramar, ramar som handlar om förväntningar och tron om hur vi jägare fungerar. Så är det nog inte alltid. Ibland gör vi oförväntade saker. Emellanåt lite knasiga. Glöm prestigen. Jag tänker berätta om en del av dem, så funkar jag. 

Kråkjägare

Erkänner. Ibland fuskar jag och kastar masken. Foto: Rikard Lewander

Så här är det.
Ibland under jakterna sliter jag av ansiktsmasken. Jo, det är sant. Bort med den bara! Och så inbillar jag mig att det kanske inte gör så mycket, känner mig busig, fri och med egen vilja allt medan viltet skenar och fåglarna flyr.
Ibland trampar jag på kvistar när jag smyger. Sådana där stora enkla som ”bara amatörer” kliver på, just precis de kvistarna kliver jag på så att hela skogen skälver och allt levande ända in på andra sidan grannmarken flyr för livet.
Jag har också under smygjakter drabbats av tvångstankar som under dödshot tvingar mig att försöka smyga så nära inpå djuren som det bara går. Ännu närmare, närmare, närmare, nä… Hoppsan! Bye bye…

Ja, jag glömmer emellanåt namnet på en del änder, de som gick som på räls mellan hjärncellerna när jag tog jägarexamen. Får kolla upp det där igen och igen.
Nej, jag tänker inte alltid på vindriktningen. Ibland upptäcker jag mig själv i värsta goa medvinden när det borde vara precis tvärtom.
Mer. Jag har i halvslummer i tornet när septembermorgonens första solstrålar börjar värma, i godan ro druckit kaffe och storögd och handfallen tittat på älgtjuren som lugnt passerar inom skotthåll.
Jag kommer nästan aldrig ihåg vad någon heter som jag hälsar på första gången under större jakter. Och eftersom jag inte kommer ihåg det första gången kommer jag inte ihåg det nästa gång heller om samma person råkar vara med. Kanske aldrig om jag tänker efter.
Och ibland när jaktledaren viskande förklarar vägen till passet för mig och pekar, nickar jag, ser cool och förstående ut men har egentligen inte hört ett ord och fattar ingenting. Ser bara jaktledarens läppar röra sig. Oftast hittar jag på något vis dit ändå, lyckligtvis får man för det mesta med sig en karta och radion kan komma bra till pass.
Det har hänt att jag gråter när ett djur skadskjuts. Det händer inte ofta, vare sig skadskjutningar eller att jag gråter när det händer. Men jag har gråtit hejdlöst vid några tillfällen. Det gick inte att hejda.
Och när vi ändå är igång.
Det händer faktiskt att jag blir trött på att äta viltkött. Men det är ibland, bara ibland. Erkänner, då känns alla tillagningsalternativ och receptidéer fullständigt tömda och jag vill inte äta en endaste liten älgköttbulle och inte grilla en endaste bit viltkött till.  Och då ramlar vi snabbt över i nästa erkännande:
Falukorv. Då vill jag ha falukorv. Falukorv är gott. Svensk förstås.

Så är det. Jag erkänner.

av

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Vi äger!

, •

DSC_0020

Urhuggning för att skapa ett gammaldags, sluttande bryn. Foto: Fredrik Widemo

Samtidigt som det Nationella skogsprogrammet går in i slutspurten sätter diskussionerna i Almedalen extra fokus på betydelsen av äganderätten för brukandet av skogen. I Visby presterade utredaren av Skogsvårdslagen att ifrågasätta privat ägande av skog. Nu kritiseras hennes uttalande med rätta hårt, men somliga kritiserar även utredningsdirektiven som tar upp äganderätten. Det är dock lika självklart med privat ägande av skog, som att samhället har synpunkter på hur vi brukar skogen. Inom rimliga gränser. Erkänner vi inte det, blir det svårt att lyfta betydelsen av frihet under ansvar.

Det Nationella skogsprogrammet, som regeringen initierat, är nu inne i den absoluta slutspurten. Jag sitter med i arbetsgruppen som ska hitta avvägningar mellan produktion av biomassa och andra intressen. De sista kommentarerna på vår rapport ska vara inne om en vecka (holiday or no holiday…). Mycket av diskussionerna under det senaste årets arbete har handlat om betydelsen av äganderätten och inskränkningar i densamma, och gör det fortfarande.

Äganderätten och frihet under ansvar är med rätta viktiga och omhuldade delar av hur vi brukar landskapet och den svenska skogen. Hälften av Sveriges skogsmark ägs av c:a 330 000 privatpersoner, och vårt engagemang har skapat de skogar som ger oss timmer, jaktmöjligheter, bär, svamp och inre frid. Fyrtio procent av jägarna är markägare. De känns helt bisarrt att ifrågasätta privat ägande av skog för mig. Samtidigt är det lika självklart för mig att samhället sätter vissa ramar som vi måste hållas oss inom, genom politiska beslut och lagstiftning.

Ser vi historiskt så har vi exempelvis i stora delar av Sverige huggit bort i princip all skog, närmast utrotat älgen genom överbeskattning och nästan utrotat ett antal fågelarter genom att använda kvicksilverbetat utsäde. Idag har vi lagkrav på återbeskogning, krav på att anpassa avskjutning efter allmänna intressen samt begränsningar på vilka bekämpningsmedel vi får använda. Vi har alltså ett antal begränsningar i rätten att bruka vår mark och utöva äganderätten. Samhället sätter ramar, samtidigt som vi är fria att bruka vår mark som vi vill inom ramarna.

Det är självklart att den som sätts att utreda Skogsvårdslagen ska ta hänsyn till hur lagen, och eventuella revideringar i lagen, påverkar äganderätten. Den är redan idag delvis inskränkt, med samhällets goda minne.

Jag stöter sällan ”på patrull” när jag argumenterar för betydelsen av engagerat privat ägande och brukande. Uppstår diskussion så har jag goda argument och exempel att visa fram. De enda gångerna det blir besvärligt är när någon hävdar ”ju mindre reglering, desto bättre” eller ”äganderätten är helig och bör vara oinskränkt”.

Då är det dags för en reality check: de som inte är markägare har synpunkter på hur vi brukar landskapet. Inte mycket, men en del.  Det blir mycket mer besvärligt att argumentera för betydelsen av äganderätten för brukarnas engagemang, om man inte accepterar att samhället får sätta de breda ramarna för markanvändningen.

Äganderätten är kort sagt viktig, men inte helig som oinskränkt. All förvaltning av naturresurser och brukande av landskapet bygger på accepterade avvägningar, där äganderätten och frihet under ansvar är bärande och självklara principer. Det är det jag tycker vi måste vi värna om.

Fundamentalism åt endera hållet hotar vår frihet under ansvar. Det gäller för allt brukande, oavsett om det gäller skogsbruk eller jakt.

 

av /4 Kommentarer

14 heta strandtips till jägare

, •

Tvingar omgivningen och varma sommardagar dig att spendera tid på stranden? Sitter du otåligt av tid i svettig sol medan tankarna kretsar kring obyggda jakttorn, nya studsaren, laddningsvikter, hundträning och höstens kommande jakter?

Lugn, här är 14 strandtips som garanterat får även den jaktigaste av jägare att trivas på stranden!

strand_rak700

Tillhör du gruppen av strandsatta jägare som drömmer om hösten? Hjälp finns att få.

 

  1. Torrträna på frångående badgäster.
  2. Imponera på andra. Ta på dina coolaste kamouflage-badkläder, gör fantastiska hagelsvingar i slowmotion.
  3. Skapa ett vildsvin i naturlig storlek i sanden.
  4. Sy älgbajshalsband till alla i jaktlaget av lortar du torkat och sparat.
  5. Släng solbrillorna. Prova istället de nya skjutglasögonen.
  6. Lämna frisbeen hemma. Kasta lerduvor till varandra. Kolla i skjutglasögonen om de syns bra.
  7. Skicka hunden på ”bortglömda” badleksaker.
  8. Kasta parasollet. Bygg ett eget solskydd av vad naturen erbjuder.
  9. Klipp fina jaktmotiv i papper. Lägg dem på magen och sola en hel dag. Se resultatet på kvällen.
  10. Kolla noga vindriktningen på badbryggan. Dyk alltid i motvind.
  11. Försök att räkna ut avståndet till omkringliggande badgäster. Stega därefter avståndet för kontroll.
  12. Låt långkalsingarna få följa med och bli en bra strandkudde
  13. Ta med en liten rök och en bit viltkött. Rök köttet när andra äter svettiga ostmackor.
  14. Öva brunstläten.
av

När forskningen göder konflikten

, , , , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

av /4 Kommentarer

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Så här behandlar man inte vildsvin!

, , , •

I en fälla står 18 vildsvinskultingar. De är stressade och skrämda. I flera timmar står de där instängda, trängs i en plåtburk. Efter ett antal timmar kommer en person med bössa och börjar skjuta dem. En efter en. Något skott kanske missar, tar någon annanstans i den packade röran. När den sjuttonde kultingen är avlivad och det finns en kvar. Hur mår den då? Vildsvin är inte dumma.

sugga_kultingar_1000

En sugga kan fastna i fällan med sina kultingar. Bara att skjuta. Ett vildsvin i taget. Foto: Madeleine Lewander

Det finns stora problem med vildsvinsskador lokalt i Sverige. Det är allvarligt. I vissa fall kan det finnas behov av vildsvinsfällor.  Men situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida.
Fällfångst i sig är inte djurplågeri men att packa ett helt gäng vilt i en fälla och sedan avliva dem ett och ett står så långt bortom min etiska gräns att jag mår illa.
Och nu har Högsta förvaltningsdomstolen sagt att det här är okej fullt ut. Domstolen accepterar 18 stressade vildsvin packade i en fälla, nu även vuxna. Nu kan också en sugga fastna i fällan och locka med sig alla sina diande kultingar, berättade Svensk Jakt igår. Bara att skjuta. Ett i taget.
Studier visar att vildsvinen far illa i fällorna. Stressnivåerna är höga vilket också innebär att köttet får en sämre kvalitet vad gäller konsumtion.
Att jämföra med åteljakt där stressnivåerna är obefintliga.

18kultingar

Svensk Jakt skrev sommaren 2015 om bilden på fällfångsten av 18 vildsvinskultingar som skapade stor debatt i sociala medier.

Är det så här vi vill ha det?
Ska förvaltningen av våra viltstammar skötas av våra domstolar framöver? Tendensen är tydlig, det ser vi även när det gäller vargförvaltningen. Expertmyndigheter körs över. Juridiken rular.

” Etik är i grunden en lyx. När verkligheten kommer ikapp återstår sådant som inte känns moraliskt rätt.”, skriver någon i en kommentar på en Facebooksida angående fällans användningsområde.
Men vad händer om vi börjar tumma på etiken, om vi generellt börjar försvara oetiska handlingar? Själv är jag säker på att den dag vi börjar bryta ner den allmänna acceptansen för vad etik är, steg för steg, är hela vårt samhälle riktigt illa ute.

kulting

Situationen kan aldrig bli så allvarlig så att människor tar sig rätten att döda etiken och börja tycka att det är okej att låta djur lida. Foto: Madeleine Lewander

Många jägare är arga idag. Det handlar om ren empati, vi vill undvika onödigt lidande vid jakt.
Svenska jägare har många lagar att följa. Etikkänslan är djup och innerlig hos de flesta. För mig är något av det viktigaste med jakten just det självklara att den ska bedrivas så att viltet inte tillfogas onödigt lidande.
Idag känner jag mig ändå stolt över att vara jägare, jag står upp för våra jaktliga värderingar. Värderingar som känns väldigt rätt.
Det sätt som man nu, fullt legitimt, kan behandla våra vildsvin på ligger så långt från det jag kallar etisk jakt som man över huvud taget kan komma.

Så här tycker Jägareförbundet om vildsvinsfällor

av /2 Kommentarer

Nyansering av jakten i TV4 ikväll?

, , , •

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

av /4 Kommentarer

Sunda hundar – jägarna är bäst!

, , •

Blicken är fäst på dig, uppmanande, under ett par sekunder. Sen åter fast framåt, hundkroppen som en vass sten med bara en knapp darrning på svansen. Din hund står fast för något, du ser inte vad, du spanar lite framåt, försöker se, men uppfattar bara gulnat gräs.

hundavel

Stora delar av sällskapshundaveln håller på att gå käpprätt åt helsike. Jägarnas jakthundar är i jämförelse kärnfriska.

Du försöker att snabbt och tyst komma i läge. Vinden. Spänningen pulserar. Du får en blick till, är du klar? Ja.
Du hojtar till. Hunden avancerar.
Två rapphöns lyfter, hunden ligger, du skjuter den ena.
Apport. Du får fågeln i din hand.
Det är ni två, du och din hund, och det storslagna.
Som ni har tränat. Dressyr, reviering, vändsignaler, stoppsignaler. Alla otaliga gånger du sprungit viftande och tjoande bakom en ung, ivrig unghund i full fart efter för tidigt stött fågel. Ni har cykeltränat, spårat, tränat vatten. Lärt er tillsammans.
När du nu ser på din hund känner du stolthet, kärlek och den samhörighet som bara en jägare med sin hund kan känna.
Din hund mår bra. Den är byggd för jakt, både fysiskt och psykiskt. Den rör sig smidigt i skogen, den håller ihop. Pussar på barnen och lyckas allt för ofta skapa en självklar plats i din säng. Du har en hund som fungerar som en hund ska. Det borde inte vara konstigt.

Vi jägare är bra på att avla fram friska, sunda och psykiskt stabila hundar. Visst finns undantag men i det stora hela skulle jag vilja säga att vi är bäst.
Vi avlar inte på utseende eller ögonfärg, vi avlar på jaktliga egenskaper, förmåga att arbeta i det fria och förarsamarbete.
Det finns naturligtvis också många sunda sällskapshundar men på andra håll extremavlar människor sedan länge fram missfoster, överdimensionerade gestalter av något som en gång varit en sunt fungerande hund. Det har till och med gått så långt att många idag betraktar dessa extrema utseenden som normala.

På världshundutställningen Crufts 2016 utsågs som bästa schäfer en hund med fullständigt överdimensionerat sluttande kors som istället för att gå såg ut att wobbla fram på ett märkligt sätt. Hela hunden gav ett osunt intryck. Hur kan några av världens mest framträdande utställningsdomare premiera sådana hundar?
Vad är det för fel på människor!
Varför avlas medvetet hundar fram som inte kan gå, som konstant riskerar att dö av värmeslag, trubbnosade hundar som inte kan andas eller äta eller hundar som inte längre kan föda valpar själva? För att bara nämna några exempel.
Jag kan känna att det är så vårt samhälle över huvud taget verkar se ut idag. Som en trasig, lidande, sönderavlad hund. Och människor som springer runt och inte fattar utan fanatiskt ältar vidare sin egen snedvridna verklighet.
Vår allt mer urbaniserade värld skapar fanatiska föreställningar och nya ”sanningar” som till slut börjar betraktas som norm.  Det är en så kallad verklighet utifrån en endimensionell bild som skrapar lite på ytan men som aldrig någonsin går på djupet.  Och inte ser längre än näsan räcker.

Eller trubbnosen.

 

av /1 Kommentar

Utmaningarna tornar upp sig

, , •
Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

av /8 Kommentarer