Kastar masken – en jägares bekännelser
Emellanåt går jag utanför ramarna. Det är egentligen låtsasramar, ramar som handlar om förväntningar och tron om hur vi jägare fungerar. Så är det nog inte alltid. Ibland gör vi oförväntade saker. Emellanåt lite knasiga. Glöm prestigen. Jag tänker berätta om en del av dem, så funkar jag.
Erkänner. Ibland fuskar jag och kastar masken. Foto: Rikard Lewander
Så här är det.
Ibland under jakterna sliter jag av ansiktsmasken. Jo, det är sant. Bort med den bara! Och så inbillar jag mig att det kanske inte gör så mycket, känner mig busig, fri och med egen vilja allt medan viltet skenar och fåglarna flyr.
Ibland trampar jag på kvistar när jag smyger. Sådana där stora enkla som ”bara amatörer” kliver på, just precis de kvistarna kliver jag på så att hela skogen skälver och allt levande ända in på andra sidan grannmarken flyr för livet.
Jag har också under smygjakter drabbats av tvångstankar som under dödshot tvingar mig att försöka smyga så nära inpå djuren som det bara går. Ännu närmare, närmare, närmare, nä… Hoppsan! Bye bye…
Ja, jag glömmer emellanåt namnet på en del änder, de som gick som på räls mellan hjärncellerna när jag tog jägarexamen. Får kolla upp det där igen och igen.
Nej, jag tänker inte alltid på vindriktningen. Ibland upptäcker jag mig själv i värsta goa medvinden när det borde vara precis tvärtom.
Mer. Jag har i halvslummer i tornet när septembermorgonens första solstrålar börjar värma, i godan ro druckit kaffe och storögd och handfallen tittat på älgtjuren som lugnt passerar inom skotthåll.
Jag kommer nästan aldrig ihåg vad någon heter som jag hälsar på första gången under större jakter. Och eftersom jag inte kommer ihåg det första gången kommer jag inte ihåg det nästa gång heller om samma person råkar vara med. Kanske aldrig om jag tänker efter.
Och ibland när jaktledaren viskande förklarar vägen till passet för mig och pekar, nickar jag, ser cool och förstående ut men har egentligen inte hört ett ord och fattar ingenting. Ser bara jaktledarens läppar röra sig. Oftast hittar jag på något vis dit ändå, lyckligtvis får man för det mesta med sig en karta och radion kan komma bra till pass.
Det har hänt att jag gråter när ett djur skadskjuts. Det händer inte ofta, vare sig skadskjutningar eller att jag gråter när det händer. Men jag har gråtit hejdlöst vid några tillfällen. Det gick inte att hejda.
Och när vi ändå är igång.
Det händer faktiskt att jag blir trött på att äta viltkött. Men det är ibland, bara ibland. Erkänner, då känns alla tillagningsalternativ och receptidéer fullständigt tömda och jag vill inte äta en endaste liten älgköttbulle och inte grilla en endaste bit viltkött till. Och då ramlar vi snabbt över i nästa erkännande:
Falukorv. Då vill jag ha falukorv. Falukorv är gott. Svensk förstås.
Så är det. Jag erkänner.
