Taggarkiv: Varg

När den stora tystnaden rullar in

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Det finns ingen acceptans för lagstiftningen. Orden kommer från miljöåklagare Christer B Jarlås. Hans arbete går ut på är att utreda olika jaktbrott, framför allt de som gäller stora rovdjur. Han märker av en attityd på många ställen i rovdjursområdet där människorna börjar utveckla en acceptans för illegal jakt på rovdjur. Han berättar detta i en intervju med SVT Västernorrland. (Länk till intervjun) 

Christer B Jarlås har också en förklaring på varför det blivit så. De människor som lever med vargen tror inte på rovdjurspolitiken. Därför saknas det acceptans för lagstiftningen. Effekten har blivit att när det gäller illegal jakt på älg eller annat klövvilt så hjälper människorna polis och åklagare. När det gäller varg är det tyst.

Illegal jakt handlar inte om varg, dödade jakthundar eller färre älgar. Den handlar om sociologi. Tjuvjakten är inte målet, det är konsekvensen av att inte bli lyssnad på, inte sedd och att inte blir erkänd som drabbad. Problemet är kanske inte ens vargens negativa effekter,  utan maktlösheten som påtvingas alla drabbade.

 

Ända sedan vargfrågan accelererade har Jägareförbundet alltid påpekat betydelsen av att människorna som drabbas måste stå i centrum för förvaltningen. Det måste helt enkelt finnas möjligheter för människorna att påverka sin situation. Även om de inte får precis som de vill måste det finnas en ventil att öppna, en utväg, en kompromiss, något att hoppas på. Men när allt hopp är borta finns det ingenting förtroende kvar – för lagstiftning, för demokratin, för vargförvaltningen.

I denna fråga har EU, politikerna och myndigheterna misslyckats helt och hållet. De flesta upplevda problemen och bekymren har under alla år förminskats, förlöjligats och viftats bort. De som tvingats leva med vargen, leva med rädsla och oro, leva med hopplöshet, har sakta men säkert pressats in i ett hörn. Inget som de berättar eller säger räcker till. Överstatliga överenskommelser och direktiv är viktigare än Karlsson och Svensson.

Nu har de nått en gräns där de tappat tilltron till samhällets förmåga att lösa deras problem. Därför börjar en del bli villiga att göra det själva. Och människorna runt omkring börjar ge sitt tysta medgivande.

Exakt samma sak händer i alla frågor. Det handlar, som sagt, inte om varg. Det handlar om hur människor är och agerar – oavsett fråga. Hade det varit bilar som kör för fort förbi en skola, gatuvåld eller något annat så går det till en punkt när människorna tröttnar och börjar ta lagen i egna händer. Medborgargarden och grannsamverkan mot brott är bevis på exakt samma orsak – att samhället inte klarar av att lösa problemen.

 

Jag är både förbannad och ledsen. Frågan har pågått under så många år. Jag har pratat med oerhört många människor som varit uppgivna, sorgsna och som inte kunnat se en väg framåt. Förbundet har gång på gång påtalat behovet av att se människan för politiker och myndigheter. Och många politiker har förstått. Men det hjälper ju inte när de politiska lösningarna inte räcker till.

Samtidigt har miljörörelsen envist drivit frågan till att enbart handla om vargen. Hur genetiken ser ut, hur många det ska finnas, att besluten ska kunna överklagas och att vargen sätts i första rum.

Jag hoppas att Christer B Jarlås har fel. Men även jag hör och ser tendenser på att allt fler börjar acceptera illegal jakt. Det är ta mig tusan helt sjukt. Varken jag eller Svenska Jägareförbundet accepterar lagbrott. En rättsstat ska kunna hantera frågor innan sådana här beteende utvecklas. Därför är illegal jakt alltid fel – alltid. Jag försvarar med andra ord inte någon, utan försöker förklara mekanismerna som driver på detta.

Vi såg vad som hände med vargstammen i Finland. Vargstammen mer än halverades på ett par år. Och tro inte att det bara var jägare som låg bakom den illegala jakten. Om man tror det har man inte förstått frågan över huvud taget. Vargen är ingen jägarfråga, den är mycket större än så.

 

Jag hoppas att alla som läser detta i alla fall förstår allvaret. Det krävs omedelbara åtgärder som blåser in hopp och framtidstro i de som lever med vargen.

För när den stora tystnaden rullar in, då kan det vara försent.

 

 

av /7 Kommentarer

Det kokar i jägarleden

, , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

2004 började jag arbeta på Svenska Jägareförbundet. Temperaturen i vargfrågan har genom åren gått upp och ned. Just nu håller det nästan på att koka över. Och det är helt naturligt.
Alla löften som politiker och myndigheter har kommit med har brutits. Först sa de styrande att när vi nått 210 vargar ska vi få börja begränsa stammen. Sedan skulle vi först uppnå gynnsam bevarandestatus. Sedan skulle vetenskapen avgöra nivån på gynnsam bevarandestatus.
I år var allting klart. Vargstammens storlek var gynnsam med råge, invandringen från genetiskt värdefulla individer var tillräcklig, regionala förvaltningsplaner med miniminivåer var beslutade. Allting som riksdag och myndigheter beslutat och krävt var på plats.
Då stoppas jakten av domstolar, som gör restriktiva tolkningar av EU-rätten. Att stammen uppnått gynnsam bevarandestatus hade exempelvis ingen som helst betydelse i avgörandena.

Det är självklart att de människor som drabbas känner sig lurade. Det är självklart att ilskan och vanmakten kokar över. Det är självklart att man då tar till alla kraftuttryck man har. För till slut har samhället pressat dessa människor till en punkt när dessa inte ser någon väg framåt. Den desperationen som föds av det borde skrämma de flesta.

Jag hör bland annat krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Jag ser främst detta som ett uttryck för att man fått nog. Att det lilla hopp som funnits är slut. Dessa människor har tappat tron på att man med demokratiska medel kan lösa vargfrågan. De ser inte längre hur man med ord, sunt förnuft eller beslut i riksdagen kan lösa deras problem. De har inget hopp, tröst eller hjälp att ta till. Politikerna måste se riskerna med detta.
Låt mig vara övertydlig. Att allt fler skapar en värdegemenskap i att säga nej till varg kan bygga upp ett oövervinnligt motstånd mot tolerans för djuret. Detta kan i sin tur leda till medborgargardes-liknande grupperingar, med starkt stöd i lokalsamhällena, som på egen hand börjar lösa problemen. Förstår alla nu hur allvarlig situationen är? Oförmågan att lösa vargfrågan håller på att få oanade konsekvenser.
Jag hoppas verkligen att ingen tycker detta är en bra utveckling. För i min värld ska man inte behöva ta till olagligheter för att lösa samhällsproblem. Det ska det finnas lagliga vägar till.

Idag finns inga riksdagspolitiker, forskare eller myndigheter som säger nej till varg. Och EU-reglerna skulle ändå sätta stopp för alla försök att tömma landet på vargar.
Trots det hörs allt oftare krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Men varför skulle förbundet sätta ett mål som aldrig kan nås? Tro mig, vi kommer aldrig den politiska vägen komma fram till att Sverige med aktiva medel skulle utrota en djurart. Och ett förbunds-nej till varg skulle också indirekt kunna stödja de krafter som vill ta lagen i egna händer.

Det finns även andra aspekter man måste ta med i beräkningen. Tittar man på internationella trender som rör djur och natur (Rewilding Europe och hur miljörörelser arbetar med mera) ser man att jägarna kommer att få kämpa tuffa strider för att behålla möjligheten att skörda lite av naturens överskott. Jakt ifrågasätts nämligen hårt och skoningslöst i många länder. Och trenden sprider sig.
Runt om i världen begränsas och förbjuds idag jakt med hänvisning till känslor kring vad som känns rätt. De som driver denna trend är människor som oftast lever långt ifrån naturen, men är duktiga på att övertyga andra människor med lite kunskap om djur och natur.
Kom ihåg att de som inte jagar är många gånger fler än jägarna. Och det är ju som bekant majoriteten som bestämmer i en demokrati.
Vi står med andra ord inför utmaningar där vi måste börja försvara saker, som under hela våra liv, varit självklara. Alla som brukar naturen – i någon form – måste gräva ner interna stridsyxor och samarbeta för att skapa förståelse och kunskap om vad vårt brukande betyder; för oss, för naturen, för landsbygden, för samhället och för djuren. För hoten kommer slå mot oss alla.

Att säga nej till varg är därför är inte så enkelt som en del verkar tro. Man måste se till helheten, till trender, möjligheter, hot etc. Det handlar ytterst om vilken syn på jägare allmänheten ska ha? Hur våra möjligheter att framstå som seriösa förvaltare av naturen skulle förändras? Hur skulle acceptansen för jakt påverkas? Och även frågan om en organisation med naturvårdande ambitioner kan bidra till utrotandet av en djurart?

Jag vill ha en så liten vargstam som möjligt. Maximalt 150 djur och högst en till två föryngringar per län. Det är samma mål som förbundet har haft sedan jag började på förbundet.
Tror jag att vi kommer nå målet, inom en överskådlig framtid? Nej. Om vi någonsin skulle lyckas kommer det ta mycket lång tid. Frågan är då varför en del personer vill sätta ett ännu tuffare mål – ett som inte går att nå med mindre insatser än att jägarna tar makten i Sverige, lämnar EU och struntar i alla konventioner vi skrivit under?
Noll vargar är en utopi.
Men kravet på nej till varg kan jag förstå. Det visar på den enorma frustration som föds av den absurda hanteringen av de drabbade människorna.

av /30 Kommentarer

Rewildingrörelsens bild av vargen

, •

Samtidigt som media rapporterar om att åklagaren lämnat in ett åtal om arbetsmiljöbrott som innefattar vållande till annans död i fallet med vargskötaren som dödades av vargar väljer Rovdjursföreningen att lyfta fram en film om vargars ofarlighet på sin Facebooksida. Filmen, som är på tyska, är en reklamfilm för Rewilding rörelsen och framför allt för vargen. Den sägs beskriva sanningen om den ofarliga vargen. Exakt samma ”sanning” som Kolmården försökte förmedla till besökare i hägnet och som kostade en kvinnlig djurskötares liv.

Våra länsstyrelser försöker också informera allmänheten hur man ska agera vid möten med varg. Den tyska filmen är inte ett bra exempel på hur man ska umgås med vargar!

Självklart är vargar normalt inte farliga. För att vara ett så stort rovdjur kan man nog säga att de är förvånansvärt obenägna att angripa människor.  Jag är t ex aldrig rädd för varg för egen del men så beter jag mig heller inte lika korkat som kvinnan i filmen. Man ska komma ihåg att vargar är vargar fullt kapabla att döda en människa och har gjort det många gånger genom historien runt om i världen, även i modern tid. I de allra flesta fall handlar det om vargar som på ett eller annat sätt vant sig vid människor och tappat respekten för dem.  Rabies är en annan utlösande faktor. 2005 dödades Kenton Joel Carnegie av vargar. Det var vargar som vant sig vid människor, troligen matats, och som vissa tyckte att det var spännande att fotograferas med. Den naiva inställningen till varg blev Carnegies död, precis som den kvinnliga djurskötarens.

Det som slår mig är att det som i filmen påstås vara vilda vargar faktiskt visar dominansbeteenden och att tiken med lyft svans krafsmarkerar bara någon meter från kvinnan. Jag tolkar det som att hon befinner sig i en synnerligen farlig situation. Men som vid de flesta möten med vilda djur går det trots allt bra, trots att vissa människor uppenbarligen är korkade!

Det som stör mig är att organisationer som Kolmården, Rewilding rörelsen och Rovdjursföreningen försöker skapa en bild av vargen som ett litet harmlöst rovdjur som inte gör en fluga förnär. Den är givetvis inte heller en dödsmaskin som regelmässigt dödar människor. Men risken finns att människor faktiskt tror på budskapet att man kan närma sig vargar på det sättet, utan risk för att skadas.
Våra myndigheter försöker samtidigt informera allmänheten om hur man ska undvika närkontakt och agera om man stöter på stora rovdjur. Rewildingrörelsen sprider, med hjälp av Rovdjursföreningen, istället myten om att vargar är helt ofarliga djur som man ska gosa med ute på ängarna! En sak är säker, om kvinnan i filmen får följare kommer fler att bli vargdödade!
Man kan fråga sig om Rewilding rörelsen hade lagt ut filmen om utgången hade blivit densamma som i Kolmården? Självklart inte, då hade den istället använts för att bevisa hur korkade människor kan vara! Men vargen hade givetvis fortfarande varit lika ofarlig, bara man inte lägger sig på än äng och försöker gosa med dem!

av /4 Kommentarer

Den absurda vargfrågan

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

av

En vargkram Klara kunde varit utan!

, •

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

av /9 Kommentarer

I motvind och uppförsbacke…

, , •

varg_g_ekstrom2

Alla som följt vargfrågan vet att makten över djuren ligger skyhögt över jägarnas huvud. Det är riksdagsbeslut och även EU-direktiv som styr och beslutar.

Svenska Jägareförbundets roll har varit att komma med inspel kring vad olika scenarier betyder för människorna, tolka regler, förklara vad människorna känner, visa på rimligheter och orimligheter. Kontrollräkna och granska vad myndigheter och politiker gör och säger i Sverige och EU.

Och därefter arbeta med alla de demokratiska redskap som finns i verktygslådan – för att påverka människor att tycka som vi, se de samband vi ser, förstå det vi känner och inte minst se frågan i ett helhetsperspektiv.

Trots att vi har haft konstant motvind och uppförsbacke i alla år kan jag inte annat än vara stolt över vad vi åstadkommit.

 

Jag är naturligtvis inte nöjd med att vi inte kommit närmare förbundets krav på maximalt 150 individer. Jag är heller inte nöjd med att vargstammen är koncentrerad till några få län och att konsekvenserna börjar bli riktigt allvarliga – för älgstammen Värmland till exempel.

 

Motståndet mot Jägareförbundets linje har varit kompakt. Vi har förlöjligats, hånats, hotats och skrattats åt av människor som vill ha mycket varg. Och även bland jägarna finns det en del som tvivlat och ifrågasatt oss.

När Naturvårdsverket idag ser möjligheter att förenkla reglerna runt skyddsjakten på varg. När samma verk slår fast att 300 vargar räcker för att landet ska ha gynnsam bevarandestatus och att jakten är viktig för förvaltningen. När vi har ett riksdagsbeslut som dikterar regional förvaltning över rovdjuren. När vargjakten börjar bli ett årligt inslag, när vi börjar ana att vi kommer att kunna bromsa upp tillväxten av vargstammen. Då kan jag inte annat än att vara lite stolt.

För några år sedan lät tongångarna helt annorlunda.

Med en dåres envishet har förbundet fortsatt att argumentera klokt, långsiktigt och förståndigt, tagit stöd av forskningsresultaten och skapat förståelse för våra åsikter. Vi har agerat på ett sätt som vunnit gehör hos såväl politiker som myndigheter och allmänhet.

Men det är fortfarande långt kvar tills vi är nöjda. Och vi kommer även fortsättningsvis mötas av långa uppförsbackar med kraftig motvind. Genetikfrågan, för att ta ett exempel, kommer troligen ta fart inom kort…

Men vi har kommit en bra bit på vägen. Och det måste man faktiskt berätta, erkänna och känna en viss glädje över. Utan våra insatser hade vi inte varit där vi är idag. Den saken är helt säker.

Och alla de människor som varje dag kämpar i denna fråga har med råge förtjänat en klapp på axeln och ett erkännande för all nytta de gör. Då lär de också få kraft att fortsätta kämpa i uppförsbacken. Och tro mig – den kraften kommer de behöva.

av /9 Kommentarer

Lågt, förbannat lågt SNF!

, •

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

av /20 Kommentarer

Cecil – ett bakslag för jakten

, •

Faksimil från Aftonbladet.

Alla har väl läst om tandläkaren som sköt lejonet Cecil i Zimbabwe. Orsaken att jag tar upp detta är att det finns en väldigt stor okunskap om jakt och illegal jakt i Afrika, men viktigast är att det finns en intressant koppling till vår jakt.

Ur i stort sett alla perspektiv har jakten på detta kända lejon blivit ett brakfiasko för allt vad jakt heter. Mängder av människor har nämligen, på grund av några knappa tidningsuppgifter, bildat sig en uppfattning om det som ofta kallas troféjakt i Afrika. Någon förståelse om vad jakten betyder för vilt- eller naturförvaltningen, människorna eller landet i stort har inte direkt varit den framträdanden bilden i tidningar eller i sociala medier. Istället har jägaren kölhalats och hotats, med beskrivningar som med särskild tydlighet avslöjar människans primitiva sidor.
Ingen kunde väl tro att denna lite udda och tragiska händelse skulle få en sådan spridning över världen, där världskändisar av olika slag uttalar sig. Denna nyhet (oavsett om det är rätt eller fel i sak) skadar jakten. Inte bara den i Afrika, utan även vår.

En prekär detalj har lyfts fram lite extra i rapporteringen. Och det är att lejonet jagades under 30 timmar. Efter en skadskjutning (med ett armborst eller pilbåge, har sett olika uppgifter i tidningarna) kunde lejonhannen till slut avlivas med gevär.
Har man skadat ett djur så är det i alla fall enligt gängse svenska normer viktigt att söka reda på det skadade djuret och avliva det, så snabbt som möjligt. Och man ska inte ge upp bara för att det tar tid. Så sett ur det perspektivet gjorde jägarna rätt. Men utan reflektion och kunskap om jakt och eftersök blir tidsaspekten ytterligare ett element som väcker avsky.

Är då lejonjakt av ondo eller av godo? Ja, man kan tycka vad man vill om detta, men fakta är att IUCN (FN-organisation för att bevara naturen) erkänt just denna typ av jakt som ett sätt att bevara djur och natur.
Och för många människor, som vill naturen väl, är detta väldigt motsägelsefullt. Hur kan man vårda naturen genom att skjuta djur? Förklaringen är att dessa glömmer bort den viktigaste aktören i alla naturfrågor – människan.

På flera platser i Afrika har jaktförbud lett till att det blir färre djur av den arten man vill skydda. Ta gärna en titt på denna lilla film. Den förklarar vad som hände i Botswana när man förbjöd lejonjakt.

Förklaringen ligger i att det måste finnas ett värde för lokalbefolkningen i att ha exempelvis lejon i närheten. De måste få ut något av detta i form av pengar, arbetstillfällen eller något annat. Förbjuds jakten så försvinner också värdet av djuret för dessa människor, eftersom lejon också tar tamdjur och ställer till problem.
Vi måste erkänna och beakta att det finns en egoism i människans beteende för att överleva, klara försörjningen och må bra. Det är lite tragiskt, men sådana är vi. Därför kan ett jaktförbud på lejon i värsta fall leda till illegal jakt eller utebliven natur- och biotopvård som också gör det svårt för djuren att överleva.

När man förvaltar vilt måste samhället alltid ta med människan i förvaltningen, annars missar man en aktör som påverkar mer än allt annat.
Vi i Sverige är inte ett dugg bättre än människor i Afrika, Asien eller Nordamerika. Vi agerar precis lika dant och har samma behov av trygghet etc.
Och det är här likheten mellan våra jaktfrågor och Afrika kommer in.
Vi behöver inte gå längre än till vargfrågan för att se hur svårt det är att få in människan och förutsättningarna för exempelvis lantbruk och jakt i vargförvaltningen.
Det är därför som vilt- och naturförvaltningen också alltid måste beakta sociologiska faktorer. Människan finns överallt och påverkar. Oavsett om det rör sig om vargar eller lejon.

av /23 Kommentarer

En örfil i vargens spår

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Länsstyrelsen i Dalarna gick under söndagen ut med en uppmaning till djurägare mellan Insjön och Sågmyra att ta in sina djur under nätterna. Orsaken till den drastiska åtgärden kommer av att vargar upprepade gånger på kort tid attackerat får i området.

Denna blogg innehåller mina tankar. Inget som är förankrat i Svenska Jägareförbundet. Kom ihåg det. Mina tankar.

En sådan uppmaning från länsstyrelsen måste kännas som en besk örfil rakt i ansiktet på de djurägare som sliter med att hålla betesmarkerna öppna samt få lönsamhet i sina små företag (ofta också fritidsföretag). Oron och omtanken om djuren kommer säkert att medföra att många lantbrukare försöker göra just det.
Arbeta ännu mer.
Transportera djuren till ladugårdar, bära foder och vatten under sena kvällar.
På mornarna driva, köra eller fösa tillbaka djuren till rätt betesvallar.
Man kan undra var de rovdjurssäkra staketen är? Var är alla de människor som säger sig väna vargen till vilket pris som helst? Var är ersättningen för det merjobb som dessa djurägare tvingas till? Var är åtgärderna som skapar förståelse och acceptans hos de som drabbas av skadorna?

Länsstyrelserna i de län där detta rovdjur funnits under många år måste lyfta blicken och se de människor som kommer i kläm mellan bevarandearbetet och naturvården. Det behövs åtgärder som ger dessa människor hopp om att vargförvaltningen börjar fungerar. När vargstammen har långt fler än det referensvärde på 270 individer som Naturvårdsverket bestämt, får myndigheterna inte försöka förvalta enskilda vargindivider – utan måste se hela stammen. Det viktigaste måste vara att minska skadorna och hitta lösningar som fungerar. Inte för myndigheterna, utan för de människor som ska utföra dem och leva med rovdjuret. När myndigheterna gör det så spelar inte några vargar någon roll, eftersom tillväxten i stammen ändå är så stor.
Och den enklaste lösningen kostar inte många kronor att genomföra.

Låt mig ta ett exempel. När ett flockdjur som vildsvin går ut i känsliga grödor är den mest effektiva åtgärden att skjuta ett djur i flocken. Detta lär de övriga i flocken om faran och risken med att vara på just den platsen.
Exakt samma åtgärd borde vidtas när ett annat flockdjur ger sig på tamdjur. Lär flocken att detta är fel.
Men så fungerar det inte idag.

Och här sitter jag och kan inte förstå varför det är människorna som alltid ska anpassa sig till vargen. Varför kan man inte göra precis tvärt om?

av /11 Kommentarer

APU, lögnens Mecka

•

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

av /19 Kommentarer

Franska forskaren dissar åter vargjakten!

, •

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

av /24 Kommentarer

Oseriösa vargkritiker

, , •

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

av /8 Kommentarer

Varför säger förbundet inte noll vargar?

, , •

Foto: Madeleine Lewander

 

Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

  • Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
  • Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
  • Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.

 

av

Vi är på rätt väg. Men det går frustrerande långsamt…

, , •

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

av /127 Kommentarer

Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob!

, , •
 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

av /2 Kommentarer