Taggarkiv: Varg

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

2004 började jag arbeta på Svenska Jägareförbundet. Temperaturen i vargfrågan har genom åren gått upp och ned. Just nu håller det nästan på att koka över. Och det är helt naturligt.
Alla löften som politiker och myndigheter har kommit med har brutits. Först sa de styrande att när vi nått 210 vargar ska vi få börja begränsa stammen. Sedan skulle vi först uppnå gynnsam bevarandestatus. Sedan skulle vetenskapen avgöra nivån på gynnsam bevarandestatus.
I år var allting klart. Vargstammens storlek var gynnsam med råge, invandringen från genetiskt värdefulla individer var tillräcklig, regionala förvaltningsplaner med miniminivåer var beslutade. Allting som riksdag och myndigheter beslutat och krävt var på plats.
Då stoppas jakten av domstolar, som gör restriktiva tolkningar av EU-rätten. Att stammen uppnått gynnsam bevarandestatus hade exempelvis ingen som helst betydelse i avgörandena.

Det är självklart att de människor som drabbas känner sig lurade. Det är självklart att ilskan och vanmakten kokar över. Det är självklart att man då tar till alla kraftuttryck man har. För till slut har samhället pressat dessa människor till en punkt när dessa inte ser någon väg framåt. Den desperationen som föds av det borde skrämma de flesta.

Jag hör bland annat krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Jag ser främst detta som ett uttryck för att man fått nog. Att det lilla hopp som funnits är slut. Dessa människor har tappat tron på att man med demokratiska medel kan lösa vargfrågan. De ser inte längre hur man med ord, sunt förnuft eller beslut i riksdagen kan lösa deras problem. De har inget hopp, tröst eller hjälp att ta till. Politikerna måste se riskerna med detta.
Låt mig vara övertydlig. Att allt fler skapar en värdegemenskap i att säga nej till varg kan bygga upp ett oövervinnligt motstånd mot tolerans för djuret. Detta kan i sin tur leda till medborgargardes-liknande grupperingar, med starkt stöd i lokalsamhällena, som på egen hand börjar lösa problemen. Förstår alla nu hur allvarlig situationen är? Oförmågan att lösa vargfrågan håller på att få oanade konsekvenser.
Jag hoppas verkligen att ingen tycker detta är en bra utveckling. För i min värld ska man inte behöva ta till olagligheter för att lösa samhällsproblem. Det ska det finnas lagliga vägar till.

Idag finns inga riksdagspolitiker, forskare eller myndigheter som säger nej till varg. Och EU-reglerna skulle ändå sätta stopp för alla försök att tömma landet på vargar.
Trots det hörs allt oftare krav på att Jägareförbundet ska säga nej till varg. Men varför skulle förbundet sätta ett mål som aldrig kan nås? Tro mig, vi kommer aldrig den politiska vägen komma fram till att Sverige med aktiva medel skulle utrota en djurart. Och ett förbunds-nej till varg skulle också indirekt kunna stödja de krafter som vill ta lagen i egna händer.

Det finns även andra aspekter man måste ta med i beräkningen. Tittar man på internationella trender som rör djur och natur (Rewilding Europe och hur miljörörelser arbetar med mera) ser man att jägarna kommer att få kämpa tuffa strider för att behålla möjligheten att skörda lite av naturens överskott. Jakt ifrågasätts nämligen hårt och skoningslöst i många länder. Och trenden sprider sig.
Runt om i världen begränsas och förbjuds idag jakt med hänvisning till känslor kring vad som känns rätt. De som driver denna trend är människor som oftast lever långt ifrån naturen, men är duktiga på att övertyga andra människor med lite kunskap om djur och natur.
Kom ihåg att de som inte jagar är många gånger fler än jägarna. Och det är ju som bekant majoriteten som bestämmer i en demokrati.
Vi står med andra ord inför utmaningar där vi måste börja försvara saker, som under hela våra liv, varit självklara. Alla som brukar naturen – i någon form – måste gräva ner interna stridsyxor och samarbeta för att skapa förståelse och kunskap om vad vårt brukande betyder; för oss, för naturen, för landsbygden, för samhället och för djuren. För hoten kommer slå mot oss alla.

Att säga nej till varg är därför är inte så enkelt som en del verkar tro. Man måste se till helheten, till trender, möjligheter, hot etc. Det handlar ytterst om vilken syn på jägare allmänheten ska ha? Hur våra möjligheter att framstå som seriösa förvaltare av naturen skulle förändras? Hur skulle acceptansen för jakt påverkas? Och även frågan om en organisation med naturvårdande ambitioner kan bidra till utrotandet av en djurart?

Jag vill ha en så liten vargstam som möjligt. Maximalt 150 djur och högst en till två föryngringar per län. Det är samma mål som förbundet har haft sedan jag började på förbundet.
Tror jag att vi kommer nå målet, inom en överskådlig framtid? Nej. Om vi någonsin skulle lyckas kommer det ta mycket lång tid. Frågan är då varför en del personer vill sätta ett ännu tuffare mål – ett som inte går att nå med mindre insatser än att jägarna tar makten i Sverige, lämnar EU och struntar i alla konventioner vi skrivit under?
Noll vargar är en utopi.
Men kravet på nej till varg kan jag förstå. Det visar på den enorma frustration som föds av den absurda hanteringen av de drabbade människorna.

Samtidigt som media rapporterar om att åklagaren lämnat in ett åtal om arbetsmiljöbrott som innefattar vållande till annans död i fallet med vargskötaren som dödades av vargar väljer Rovdjursföreningen att lyfta fram en film om vargars ofarlighet på sin Facebooksida. Filmen, som är på tyska, är en reklamfilm för Rewilding rörelsen och framför allt för vargen. Den sägs beskriva sanningen om den ofarliga vargen. Exakt samma ”sanning” som Kolmården försökte förmedla till besökare i hägnet och som kostade en kvinnlig djurskötares liv.

Våra länsstyrelser försöker också informera allmänheten hur man ska agera vid möten med varg. Den tyska filmen är inte ett bra exempel på hur man ska umgås med vargar!

Självklart är vargar normalt inte farliga. För att vara ett så stort rovdjur kan man nog säga att de är förvånansvärt obenägna att angripa människor.  Jag är t ex aldrig rädd för varg för egen del men så beter jag mig heller inte lika korkat som kvinnan i filmen. Man ska komma ihåg att vargar är vargar fullt kapabla att döda en människa och har gjort det många gånger genom historien runt om i världen, även i modern tid. I de allra flesta fall handlar det om vargar som på ett eller annat sätt vant sig vid människor och tappat respekten för dem.  Rabies är en annan utlösande faktor. 2005 dödades Kenton Joel Carnegie av vargar. Det var vargar som vant sig vid människor, troligen matats, och som vissa tyckte att det var spännande att fotograferas med. Den naiva inställningen till varg blev Carnegies död, precis som den kvinnliga djurskötarens.

Det som slår mig är att det som i filmen påstås vara vilda vargar faktiskt visar dominansbeteenden och att tiken med lyft svans krafsmarkerar bara någon meter från kvinnan. Jag tolkar det som att hon befinner sig i en synnerligen farlig situation. Men som vid de flesta möten med vilda djur går det trots allt bra, trots att vissa människor uppenbarligen är korkade!

Det som stör mig är att organisationer som Kolmården, Rewilding rörelsen och Rovdjursföreningen försöker skapa en bild av vargen som ett litet harmlöst rovdjur som inte gör en fluga förnär. Den är givetvis inte heller en dödsmaskin som regelmässigt dödar människor. Men risken finns att människor faktiskt tror på budskapet att man kan närma sig vargar på det sättet, utan risk för att skadas.
Våra myndigheter försöker samtidigt informera allmänheten om hur man ska undvika närkontakt och agera om man stöter på stora rovdjur. Rewildingrörelsen sprider, med hjälp av Rovdjursföreningen, istället myten om att vargar är helt ofarliga djur som man ska gosa med ute på ängarna! En sak är säker, om kvinnan i filmen får följare kommer fler att bli vargdödade!
Man kan fråga sig om Rewilding rörelsen hade lagt ut filmen om utgången hade blivit densamma som i Kolmården? Självklart inte, då hade den istället använts för att bevisa hur korkade människor kan vara! Men vargen hade givetvis fortfarande varit lika ofarlig, bara man inte lägger sig på än äng och försöker gosa med dem!

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

varg_g_ekstrom2

Alla som följt vargfrågan vet att makten över djuren ligger skyhögt över jägarnas huvud. Det är riksdagsbeslut och även EU-direktiv som styr och beslutar.

Svenska Jägareförbundets roll har varit att komma med inspel kring vad olika scenarier betyder för människorna, tolka regler, förklara vad människorna känner, visa på rimligheter och orimligheter. Kontrollräkna och granska vad myndigheter och politiker gör och säger i Sverige och EU.

Och därefter arbeta med alla de demokratiska redskap som finns i verktygslådan – för att påverka människor att tycka som vi, se de samband vi ser, förstå det vi känner och inte minst se frågan i ett helhetsperspektiv.

Trots att vi har haft konstant motvind och uppförsbacke i alla år kan jag inte annat än vara stolt över vad vi åstadkommit.

 

Jag är naturligtvis inte nöjd med att vi inte kommit närmare förbundets krav på maximalt 150 individer. Jag är heller inte nöjd med att vargstammen är koncentrerad till några få län och att konsekvenserna börjar bli riktigt allvarliga – för älgstammen Värmland till exempel.

 

Motståndet mot Jägareförbundets linje har varit kompakt. Vi har förlöjligats, hånats, hotats och skrattats åt av människor som vill ha mycket varg. Och även bland jägarna finns det en del som tvivlat och ifrågasatt oss.

När Naturvårdsverket idag ser möjligheter att förenkla reglerna runt skyddsjakten på varg. När samma verk slår fast att 300 vargar räcker för att landet ska ha gynnsam bevarandestatus och att jakten är viktig för förvaltningen. När vi har ett riksdagsbeslut som dikterar regional förvaltning över rovdjuren. När vargjakten börjar bli ett årligt inslag, när vi börjar ana att vi kommer att kunna bromsa upp tillväxten av vargstammen. Då kan jag inte annat än att vara lite stolt.

För några år sedan lät tongångarna helt annorlunda.

Med en dåres envishet har förbundet fortsatt att argumentera klokt, långsiktigt och förståndigt, tagit stöd av forskningsresultaten och skapat förståelse för våra åsikter. Vi har agerat på ett sätt som vunnit gehör hos såväl politiker som myndigheter och allmänhet.

Men det är fortfarande långt kvar tills vi är nöjda. Och vi kommer även fortsättningsvis mötas av långa uppförsbackar med kraftig motvind. Genetikfrågan, för att ta ett exempel, kommer troligen ta fart inom kort…

Men vi har kommit en bra bit på vägen. Och det måste man faktiskt berätta, erkänna och känna en viss glädje över. Utan våra insatser hade vi inte varit där vi är idag. Den saken är helt säker.

Och alla de människor som varje dag kämpar i denna fråga har med råge förtjänat en klapp på axeln och ett erkännande för all nytta de gör. Då lär de också få kraft att fortsätta kämpa i uppförsbacken. Och tro mig – den kraften kommer de behöva.

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

Faksimil från Aftonbladet.

Alla har väl läst om tandläkaren som sköt lejonet Cecil i Zimbabwe. Orsaken att jag tar upp detta är att det finns en väldigt stor okunskap om jakt och illegal jakt i Afrika, men viktigast är att det finns en intressant koppling till vår jakt.

Ur i stort sett alla perspektiv har jakten på detta kända lejon blivit ett brakfiasko för allt vad jakt heter. Mängder av människor har nämligen, på grund av några knappa tidningsuppgifter, bildat sig en uppfattning om det som ofta kallas troféjakt i Afrika. Någon förståelse om vad jakten betyder för vilt- eller naturförvaltningen, människorna eller landet i stort har inte direkt varit den framträdanden bilden i tidningar eller i sociala medier. Istället har jägaren kölhalats och hotats, med beskrivningar som med särskild tydlighet avslöjar människans primitiva sidor.
Ingen kunde väl tro att denna lite udda och tragiska händelse skulle få en sådan spridning över världen, där världskändisar av olika slag uttalar sig. Denna nyhet (oavsett om det är rätt eller fel i sak) skadar jakten. Inte bara den i Afrika, utan även vår.

En prekär detalj har lyfts fram lite extra i rapporteringen. Och det är att lejonet jagades under 30 timmar. Efter en skadskjutning (med ett armborst eller pilbåge, har sett olika uppgifter i tidningarna) kunde lejonhannen till slut avlivas med gevär.
Har man skadat ett djur så är det i alla fall enligt gängse svenska normer viktigt att söka reda på det skadade djuret och avliva det, så snabbt som möjligt. Och man ska inte ge upp bara för att det tar tid. Så sett ur det perspektivet gjorde jägarna rätt. Men utan reflektion och kunskap om jakt och eftersök blir tidsaspekten ytterligare ett element som väcker avsky.

Är då lejonjakt av ondo eller av godo? Ja, man kan tycka vad man vill om detta, men fakta är att IUCN (FN-organisation för att bevara naturen) erkänt just denna typ av jakt som ett sätt att bevara djur och natur.
Och för många människor, som vill naturen väl, är detta väldigt motsägelsefullt. Hur kan man vårda naturen genom att skjuta djur? Förklaringen är att dessa glömmer bort den viktigaste aktören i alla naturfrågor – människan.

På flera platser i Afrika har jaktförbud lett till att det blir färre djur av den arten man vill skydda. Ta gärna en titt på denna lilla film. Den förklarar vad som hände i Botswana när man förbjöd lejonjakt.

Förklaringen ligger i att det måste finnas ett värde för lokalbefolkningen i att ha exempelvis lejon i närheten. De måste få ut något av detta i form av pengar, arbetstillfällen eller något annat. Förbjuds jakten så försvinner också värdet av djuret för dessa människor, eftersom lejon också tar tamdjur och ställer till problem.
Vi måste erkänna och beakta att det finns en egoism i människans beteende för att överleva, klara försörjningen och må bra. Det är lite tragiskt, men sådana är vi. Därför kan ett jaktförbud på lejon i värsta fall leda till illegal jakt eller utebliven natur- och biotopvård som också gör det svårt för djuren att överleva.

När man förvaltar vilt måste samhället alltid ta med människan i förvaltningen, annars missar man en aktör som påverkar mer än allt annat.
Vi i Sverige är inte ett dugg bättre än människor i Afrika, Asien eller Nordamerika. Vi agerar precis lika dant och har samma behov av trygghet etc.
Och det är här likheten mellan våra jaktfrågor och Afrika kommer in.
Vi behöver inte gå längre än till vargfrågan för att se hur svårt det är att få in människan och förutsättningarna för exempelvis lantbruk och jakt i vargförvaltningen.
Det är därför som vilt- och naturförvaltningen också alltid måste beakta sociologiska faktorer. Människan finns överallt och påverkar. Oavsett om det rör sig om vargar eller lejon.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Länsstyrelsen i Dalarna gick under söndagen ut med en uppmaning till djurägare mellan Insjön och Sågmyra att ta in sina djur under nätterna. Orsaken till den drastiska åtgärden kommer av att vargar upprepade gånger på kort tid attackerat får i området.

Denna blogg innehåller mina tankar. Inget som är förankrat i Svenska Jägareförbundet. Kom ihåg det. Mina tankar.

En sådan uppmaning från länsstyrelsen måste kännas som en besk örfil rakt i ansiktet på de djurägare som sliter med att hålla betesmarkerna öppna samt få lönsamhet i sina små företag (ofta också fritidsföretag). Oron och omtanken om djuren kommer säkert att medföra att många lantbrukare försöker göra just det.
Arbeta ännu mer.
Transportera djuren till ladugårdar, bära foder och vatten under sena kvällar.
På mornarna driva, köra eller fösa tillbaka djuren till rätt betesvallar.
Man kan undra var de rovdjurssäkra staketen är? Var är alla de människor som säger sig väna vargen till vilket pris som helst? Var är ersättningen för det merjobb som dessa djurägare tvingas till? Var är åtgärderna som skapar förståelse och acceptans hos de som drabbas av skadorna?

Länsstyrelserna i de län där detta rovdjur funnits under många år måste lyfta blicken och se de människor som kommer i kläm mellan bevarandearbetet och naturvården. Det behövs åtgärder som ger dessa människor hopp om att vargförvaltningen börjar fungerar. När vargstammen har långt fler än det referensvärde på 270 individer som Naturvårdsverket bestämt, får myndigheterna inte försöka förvalta enskilda vargindivider – utan måste se hela stammen. Det viktigaste måste vara att minska skadorna och hitta lösningar som fungerar. Inte för myndigheterna, utan för de människor som ska utföra dem och leva med rovdjuret. När myndigheterna gör det så spelar inte några vargar någon roll, eftersom tillväxten i stammen ändå är så stor.
Och den enklaste lösningen kostar inte många kronor att genomföra.

Låt mig ta ett exempel. När ett flockdjur som vildsvin går ut i känsliga grödor är den mest effektiva åtgärden att skjuta ett djur i flocken. Detta lär de övriga i flocken om faran och risken med att vara på just den platsen.
Exakt samma åtgärd borde vidtas när ett annat flockdjur ger sig på tamdjur. Lär flocken att detta är fel.
Men så fungerar det inte idag.

Och här sitter jag och kan inte förstå varför det är människorna som alltid ska anpassa sig till vargen. Varför kan man inte göra precis tvärt om?

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

På baksidan av huset hängde nyligen en skjuten dovhjort några timmar på dagen i väntan på styckning. Under den tiden fick jag ett telefonsamtal från maken. En person hade ringt polisen och sagt att det hängde en hund upp och ner på tomten.
En hund upp och ner?
Vi går fortfarande runt och småfnissar åt det hela.

Jämthund.

Är detta en dovhjort eller en varg? Foto: Madeleine Lewander

 

Men vad tror folk? Att vi hänger upp våra hundar på tork i bakbenen när de har badat? Och hur lik är en dovhjort en hund…? Jösses…
Här har vi då ett slående exempel på att något som INTE redan är förpackat i gladpack och ligger i köttdisken på Ica är väldigt konstigt. Och ibland blir det så konstigt att man måste ringa till polisen.

I veckan kunde man också läsa om en grävling i Stockholm. Den höll till framför ett hotell i stora staden på morgonen. Ingen vågade gå ut. Människor svettades bakom låsta glasdörrar. Reportage i bland annat DN. Intervju i webbteve.
Hur var det med proportionerna här? Jag säger bara Värmland, Örebro och Dalarna. Mer behövs inte.

På en annan webbplats samlar en tidning antal klick och delningar genom att visa ett klipp från en man som bajsar i skogen samtidigt som han filmar en passerande ”varg”. Det är inte speciellt svårt att se att det egentligen är en räv som spatserar förbi. Tidningen gör ingen dementi i texten men i en liten rubrik till höger framgår att det finns ytterligare en artikel i ämnet, ”Ingen varg hävdar expert”.
Nej, det går ju inte att plocka bort eller dementera en klicksuccé även om den blir totalt fel.
Och varg/bajs är helt klart en medialt mer lyckad kombination än räv/bajs.
Själv anser jag att om det över huvud taget finns något att förundras över i detta så är det förmågan att göra tvåan ute i det fria samtidigt som man lyckas fippla fram mobilen och filma något som passerar.

Räv i snö.

En varg? Eller en mördare? Foto: Göran Ekström

Sedan har vi förstås ”mördarräven” i Nacka som nu äntligen är död, tack och lov! 
Denna fasansfulla varelse har dödat ett antal katter. Små kissar som tassat runt i det fria och jag undrar, vad gjorde de snälla kissekatterna själva där ute? Lapade de latte, slipade klorna i grannens hammock och bara gick runt och var gulliga? För om de hade dödat småfåglar och andra djur borde väl de också ha kallats ”mördarkatter”? Var hittar man rubriken ”Mördarräv mördar mördarkatter”? Varför används över huvud taget ordet mördare i dessa sammanhang?

Dessutom finns exemplen där våra jakthundar, bortsett från att de kan bli uppätna av varg, också förväxlas med varg. Det spelar liksom ingen roll om det är en hund eller en varg. Bara att publicera!
Steget är inte speciellt långt till rubrikerna” Hund åt upp varg” eller ”’Varg åt upp varg” som ju då lika gärna kan vara ”Hund åt upp hund”.

Det är rörigt.
Naturen har blivit konstig och media spär ofta på allt vad de orkar. Skogen är en annan planet. Djuren som lever i den är aliens. En grävling kan isolera ett hotell. Vissa djur får döda andra djur hur mycket de vill. Medan andra djur kallas mördare och inte får döda andra djur hur mycket de vill.
Det kan också vara så att en dovhjort är en upp och nervänd hund. Rävar och hundar kan vara vargar och tvärtom.

Jag tänker inte vara behjälplig med att reda ut ovanstående. Det räcker att ta sig en logisk funderare. Kanske rentav kliva ut i skogen och även slå till med att ta jägarexamen?
Men en sak vill jag klargöra och det är definitionen av det uppenbart mycket populära ordet mördare.
Det är inte bara djur som felaktigt benämns mördare. Vi jägare kallas också mördare av vissa människor som inte gillar jakt.
Så här är det: ”Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa…” (Kommentar Brottsbalken 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 1§).
Djur är inga mördare. Att skjuta ett djur är inte mord. Så enkelt är det.

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.