Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp

, , , , •
Madeleine Lewander

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

av

Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer

Människor agerar när staten misslyckas

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

Två ledartexter i två rikstidningar med vitt skilda ämnen. Ändå formar dessa en bas för en diskussion över hur lätt det är att moralisera över andra – särskilt när man inte förstår alla aspekter av frågan och glömmer bort människan i ekvationen.

I Expressen fanns ledartext av Linda Nordlund. Den handlade om bostadsbristen i Stockholm.
”Bekanta frågade mig också om jag inte tänkte sälja kontraktet, för i så fall visste de vem man ska vända sig till. Runt 200 000 kronor kan du få, sa de. ”Alla gör det!” Bostadsbolagen misstänker att pengar under bordet förekommer i vartannat byte.
När urbana akademiker, som äter vegetariskt för klimatet och är månadsgivare till Amnesty, tycker att det är helt naturligt att sko sig på sitt hyreskontrakt är det ett tecken på att något är ruttet.”
Jag ska inte låtsas att jag vet något om bostadsmarknaden i Stockholm. För det gör jag inte. Men Linda Nordlunds text förklarar på ett bra sätt hur laglydiga människor försöker lösa sina bostadsproblem genom att bryta mot lagar. När samhället misslyckats med bostadspolitiken försöker många människor lösa situationen med de medel de själva besitter – även om det innebär att bryta mot lagar.
En statlig utredning föreslog 2017 att det skulle bli olagligt att både sälja och köpa hyresrätter. Idag är det bara säljaren som verkar begå ett brott. Personer som sysslade med svart försäljning av hyresrätter skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

I Aftonbladet läste jag en ledartext av Eva Franchell som tog upp val- och vargjakt.
”Det går som sagt inte att sitta i Stockholm och ha åsikter om hur folk ska leva i Värmland. Man får försöka förstå hur det är att ha varg inpå knuten.
Det går inte att sitta i Sverige och ha åsikter om den japanske fiskare som sedan generationer gett sig ut på haven får att fånga det största djuret av alla.
Men i Stockholm, Sverige, har man ändå rätt att tycka att även jagande män måste visa respekt för naturen.”

Vargfrågan kan jag mer om än bostadsproblemen i huvudstaden. Eva Franchell börjar med att visa förståelse för de olika situationer människor kan befinna sig i. Sedan avslutar hon med ”jagande män måste visa respekt för naturen”. Troligen menar hon att de män som illegalt jagar varg – för det är tydligen bara vara män som gör sådant – ska sluta med detta. Annars visar de inte naturen någon respekt.
Ett synnerligen tramsigt argument. Orsakerna bakom den illegala jakten finns väl beskrivna i Erica von Essens doktorsavhandling . Om ledarskribenter tycker det är viktigare att motivera sin rätt att moralisera över andra än försöka förstår varför de drabbade agerar på ett visst sätt är man fel ute. Sådant agerande leder oss bara längre ifrån förståelse och verkliga lösningar.

Jag förstår varför det finns illegal jakt. Jag känner också samhörighet och förståelse med de människor som upplever att deras livsmiljöer raserats och att de känner sig bakbundna och övergivna av samhället. Maktlöshet och utanförskap är två ord som beskriver deras upplevelser.
Därför kan jag med emfas hävda att det är oacceptabelt och helt förkastligt med illegal jakt. De som bryter mot lagen förstör för alla. Skillnaden – mellan Eva Franchell och mig – är att jag förstår. Jag accepterar inte deras (ett fåtal människors) agerande, men jag förstår deras livssituation, vad det är som utlöser detta och hyser respekt för deras upplevelser och umbärande. Skillnaden är fundamental. För vi närmar oss frågan från två olika håll, med helt olika ingångsvärden.

De två ledarskribenterna tar upp två ämnen med noll beröringspunkter, utom det helt uppenbara; människans sätt att lösa problem när samhället inte klarar av det. Och det är exakt samma lösning – oavsett om det rör bostäder i Stockholm eller när vargen påverkar vardagen.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Journalister med egen vargagenda?

, , •

Att vara objektiv. Att inte försöka påverka åt det ena eller andra hållet. Objektivitet, ett ledord för varje journalist kan man tycka.
Så är det inte alltid idag. Ett tydligt exempel är medias rapportering av en nyligen genomförd undersökning om människors inställning till antalet vargar i vargområden. En rapportering som haltar betänkligt på sina ställen.

Det går sådär när medierna ska tolka vargstatistik. Foto: Madeleine Lewander

Undersökningen gjordes av Novus på uppdrag av Sveriges radio P4-kanaler i Mellansverige.

Den visar i sin helhet att 29 procent av dem som deltog i undersökningen vill ha färre vargar, 13 procent vill ha fler vargar, 41 procent tycker att det är bra som det är och 18 procent vet inte.

Några medier förmedlade en neutral bild, kredd bland annat till P4 Värmland som verkligen tänkte till före publiceringen.

Efter flera mediers egentillverkade tolkningar gjorde också P1 Medierna i helgen en välkommen granskning i ämnet där flera nyhetschefer fick försöka förklara sig, med varierande framgång.

Du kan höra inslaget här:

”När Sveriges radios P4-stationer i veckan rapporterade om invånarnas inställning till varg var det med en rejält hemmasnickrad tolkning av statistiken de fått i sin hand” skriver Medierna bland annat och fortsätter:
“Gävleborgarna är positiva till varg” slogs det fast i en rubrik. Liknande formuleringar kom det även från P4-Dalarna och P4-Örebro. Men med lite närmare granskning tål de här tolkningarna inte så mycket solljus.”

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter.

TT går helt frankt ut med rubriken ”Mätning: Fler vill ha många vargar” som sedan förbehållslöst publicerades vidare i press, radio och teve.
Metro trumpetar ut i rubriken att ”Invånare i vargtäta län positiva till vargbestånd”. Det handlar fortfarande alltså om 13 procent som är uttalat positiva.
Vad som hänt är att Metro med flera har valt att baka in även de som tycker att stammen är bra som den är, att det räcker nu, i den positiva gruppen.
De har aldrig sagt att de är positivt inställda, de har heller inte sagt att de är negativt inställa. Om jag tänker ”nu får det fan vara bra” hamnar jag i samma kategori. Det känns inte så positivt.
Alternativet är neutralt på det viset. Tolkningar åt ena eller andra hållet blir subjektivt tyckande.
I mina ögon är det en solklar tendens att vilja påverka opinionen genom att försöka påvisa att de som vill ha färre vargar är försvinnande få, vilket alltså inte stämmer.
Metro nämner inte med ett ord i sin artikel att den andel som vill ha färre vargar var genomgående högre i alla varglänen än de som vill ha fler. De är dock av någon anledning tydliga med att berätta att många personer över 65 år är negativt inställda.

Jag hade önskat att undersökningen också visade inställning till vargen landsbygd kontra stad. Varför tycker man att den tillfrågades ålder är en viktig faktor medan man helt utelämnar den faktiska närheten till varg? En person som bor och lever sitt liv mitt inne i Örebro stad kan knappast sägas tillhöra den del av befolkningen som lever med vargen i sin närhet och som påverkar det faktiska livet dygnet runt.

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter. Annars ökar stammen mer än majoriteten av de tillfrågade i undersökningen önskar.

Här är Novus undersökning i sin helhet

av

Bli trolljägare du också!

, , , •

Trollen bor inte i skogen längre, de bor i medieplattformarna.  Och de kan vinkla information om vad jakt och allt annat är till oigenkännlighet. Är det ok?
Nej, men hur ska man orka, tänker i alla fall jag.

Foto: Privat

Facebook – som numer tillhör samhällets infrastruktur, kan äventyra vårt demokratiska system.  Säg till exempel att Facebook bestämmer sig för att jakt ska förbjudas och bara gynnar jaktfientliga aktörer. Vi vanliga jägare, som dessutom tillhör en folkrörelse där demokratin är grunden till hur vi arbetar, hur ska vi då kunna delta i det offentliga samtalet?  När folkrörelseengagemanget flyttar till Facebook – hur påverkar det spridningen av sanningsenlig information?

Ja, jag är faktiskt orolig för demokratin. Demokrati förpliktigar oss alla att delta, ifrågasätta, diskutera och engagera oss. Tar vi demokratin för given? Har vi slutat reagera när populister som spelar på känslor tar utrymme från en seriös debatt?

Du har säkert själv sett hur debatten blir både hätsk och onyanserad i sociala medier (eller snarare asociala medier). Förutom jaktsabotörer och extrema vargkramare hörs ganska vanliga människor som älskar naturen och inte tycker någonting ska dö – inte ens trafikskadade djur eller vargar som tar får och hundar. Känslor och fakta vispas ihop till en arg röra som ger fler klick än vad fakta gör. Fake news om svensk viltförvaltning drabbar såklart förtroendet för jägarkåren när det drar iväg.

Ska vi ens svara på idiotiska påhopp när vi vet att vi aldrig kommer kunna övertyga en fanatiker? Jo snälla – jag tycker vi ska svara. Vi kan inte blunda när hat och osanningar sprids oemotsagda.

2014 ledde Robert Aschberg tv-programmet Trolljägarna i TV3. Det var omdiskuterat – men syftet att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer försökte visa att troll spricker i solen. Och det vi ska göra tillsammans, dra fram nättrollens argument i ljuset.

Du och jag kan hjälpas åt att motverka falsk nyhetsspridning inom jakten.  Visa att det finns en annan åsikt men med insikten att vi nog aldrig kan omvända riktiga extremister. Kanske kan vi leda in diskussionen till en respektfull konversation åtminstone. Och i en ton som inte eldar på brasan. Med det visar vi också andra läsare hur vi jägare tänker. Vi jägare sitter på ett skarpladdat vapen;  fakta och erfarenhet. Det behövs för att sprida förståelse och kunskap vidare.

Det finns många olika plattformar; Facebook, twitter, snapshat, youtube m fl som erbjuder plats för en saklig debatt men också för att lyssna och ta in andras perspektiv. Du som jagar, dela med dig av dina erfarenheter och bidra med din kunskap du också. Men ta tillfället i akt att också lyssna på dina läsare. Först då kan vi nå den samverkan vi önskar.

Nej, du behöver inte starta egen blogg, men åtminstone någon gång gå in och svara när du läser något heltokigt om jakt. Visa hur en vanlig jägare tänker. Rätta till fakta. Men var uppmärksam på hur du skriver och hur bilder kan uppfattas.

Jakttiden på troll är året runt.

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer

Ett trendbrott för vargförvaltningen

, , , •

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

av

Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

, , , , , •

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

av /1 Kommentar

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Om tjuvjägarna vore bajs skulle vi hitta allihop

, , , •

En privatperson har donerat 100 000 kr i belöning till den som lämnar uppgifter om tjuvjakt på varg, björn, lo eller järv, någonstans i Sverige, som leder fram till fällande dom. Rovdjursföreningen hanterar satsningen. Det är ett bra initiativ för att få bukt med denna brottslighet, även om den omfattar enbart rovdjur! Men kommentarerna på inlägget om detta på Rovdjursföreningens Facebooksida spårar ur.

Räv bajsar.

När det gäller spillningsinventeringar är de svenska jägarna proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas. Tjuvjakts-spaning är inte riktigt samma sak. Foto: Oscard Lindvall

 

I flera fall handlar det inte längre om några specifika gärningsmän som jagar illegalt utan här dras hela jägarkåren över en kam.
Det antyds också att jägarna medvetet låter bli att ”hitta” tjuvjägare.
”Jägareförbundet och dess medlemmar kan hitta massor av rovdjursspår, spillning etc, men att ingen kan hitta tjuvjägare.” skriver någon och jag har hört anklagelsen mot oss som grupp tidigare.

Vi jägare är bra, förbannat duktiga, framför allt i skogen, då är vi på mammas gata, så att säga.
När det gäller spillningsinventeringar är vi proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas.

Man kan kanske säga att tjuvjägare är stora skitar men där upphör likheten, i alla fall i min värld.
Jag är nämligen rätt säker på att beteendet hos en tjuvjägare och en bajskorv skiljer sig åt rätt markant. Men hade det inte gjort det, alltså om tjuvjägarna hade legat där i skogen alldeles stilla, uppdelade i spillningslika formationer, kanske 20 i en hög, då hade vi garanterat hittat väldigt många.
Troligen hade vi tagit varenda tjuvjägare i Sverige.
Rävar vill ju exempelvis gärna lämna sin spillning väldigt högt upp, på stubbar, stenar och dylikt. Hade en tjuvjägare betett sig så, kanske stått alldeles stilla på en stubbe i, låt säga en månad, ja då hade vi hittat personen i fråga med förbundna ögon. Så bra är vi på spillningsinventeringar.

Nu är det tyvärr inte så att tjuvjägare ligger i skogen i små högar och väntar på att bli hittade.
Jägarna avskyr tjuvjakt. Illegal jakt handlar nämligen om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.
Och varför handlar det bara de stora rovdjuren? Varför är rovdjursvännerna bara rovdjursvänner? Varför bryr de sig inte om allt annat vilt, exempelvis klövviltet? Är det helt enkelt så att en varg är coolare att värna än ett rådjur eller än älg?
Illegal jakt är grym, oavsett vilket viltslag som drabbas.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.

Organisationen APU (Anti Poaching Unit) utger sig för att ”förebygga faunabrott, som illegal jakt på rovdjur och allt annat vilt”. Men även de struntar fullständigt i tjuvjägaren som skadskjuter den dräktiga dovhinden i huvudet med .22-long på 100 meter från bil mitt i natten. Eller över huvud taget den omfattande illegala jakten på klövvilt som också ökar.
Det handlar enbart om rovdjur, i stort sett bara varg, men även att leta åtelkameror och plocka skräp och att sätta dit jägare i största allmänhet.

Många djurrättsaktivister är egentligen inget annat än rena speciesister. Funderar, är det verkligen djuren man sätter främst då eller sitt eget ego?

När symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året inbjöds flera djurrättsorganisationer. Men ingen kom. Några hade goda skäl men de flesta hade det inte.
Det tycks många jaktmotståndare ha glömt.
Därför är donationen och Rovdjursföreningens initiativ bra.

Jägareförbundet tar avstånd från allt vad illegal jakt heter. Illegal jakt raserar en god viltförvaltning. God viltförvaltning sker genom legal, genomtänkt jakt för att hålla viltstammarna i balans.
Men illegal jakt är svår att komma åt, ett grovt brott som kräver stora polisiära insatser och resurser. Illegal jakt är av ondo. Det hade varit bra om de som ägnar sig åt att döda djur illegalt pratade mer högt om att de ägnar sig åt denna brottslighet. Då hade det varit lättare att få tag i dem. Kanske nästan lika lätt som att hitta bajs i skogen.

av

När politik blir viktigare än verkligheten

, , , , •

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

av /2 Kommentarer

Äntligen vargjakt! Vi fick rätt!

, , , , •

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

av

Fluffstatistik som förminskar löshundsjaktens problem

, , , , •

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer