Lojaktsbeslutet, spiken i kistan för rovdjurspolitiken?

•

För en månad sedan deltog jag i det nationella rådets möte. Naturvårdsverket meddelade då att de inte kunde delegera beslut om lodjursjakt eftersom miniminivåerna länen antagit inte nådde upp till den nationella miniminivån och att inventeringsresultaten förra året inte medger et större uttag än 30 lodjur i hela landet. Ett sådant beslut skulle ha blivit förödande för hela rovdjurspolitiken. Jag framförde det orimliga i att ha en inventering som underlag för beslut som alla är överens om inte stämmer med verkligheten. Jag bad dem därför avvakta så att vi först kunde inventera och få ett bättre underlag. Länsstyrelserna i Mellansverige beslutade dessutom efter mötet att lösa knuten med den nationella miniminivån, vilket de också gjorde.

Idag kom resultatet, visserligen ökade tilldelningen från 30 lodjur i landet till 30 i mellersta förvaltningsområdet., men beslutet är ett hån mot alla som i helgen lagt ner en massa energi på att inventera lodjur. Beslutet att INTE delegera ett beslut utan tak är en tydlig obstruktion mot rovdjurspolitiken. De skriver själva i beslutet följande om varför de inte delegerar utan tak till t ex Värmland som ligger skyhögt över miniminivån, En sådan rätt skulle kunna överlämnas till de länsstyrelser där antalet föryngringar överstiger den fastställda miniminivån. Detta skulle förutsätta att Naturvårdsverket tar ställning till de högsta antal djur som får fällas i vart och ett av de övriga länen i förvaltningsområdet. Verket har gjort bedömningen att det är mer ändamålsenligt att verket, med utgångspunkt från den inventering som har gjorts, bestämmer antalet individer som får fällas inom hela förvaltningsområdet och överlåter till samverkansområdet att ta ställning och besluta hur dessa ska fördelas mellan länen inom förvaltningsområdet.

Läs sista meningen en gång till. Verket tycker att det är ”mer ändamålsenligt” att de tar beslutet istället för att överlåta det till länen i enlighet med intentionerna i riksdagsbeslutet. I klartext, ”vi tror inte att länsstyrelsen klarar av att hantera lojaktsbeslutet, de kan komma att tilldela för många”. Det är numera sällan jag blir förbannad, men idag blev jag det. Verkets beslut riskerar att inte bara äventyra inventeringsverksamheten för alla framtid, det kan vara sista spiken i kistan för det lilla förtroende som fanns kvar för rovdjurspolitiken efter en orimligt låg vargjaktstilldelning. Nu måste det till stora förändringar, rovdjursutredare, länsstyrelser och riksdagsmännen har ett stort ansvar. Vi som bor i Mellansverige accepterar inte att våra marker skall fyllas med hur många vargar, björnar och lodjur som helst. Det är våra intressen ni leker med och vi börjar bli j-vligt förbannade, glöm inte det!

Till sist konstaterar jag att det lönar sig att skrika högt i media. WWF och de andra lojaktsmotståndarföreningarna har lyckats stoppa fällfångsten. Inte för att det finns bevis för att skadorna är för stora, utan för att de protesterat tillräckligt högt.

Av den regionala förvaltningen bidde inte ens en tumme. Nu förutsätter jag att riksdagsmän och länsstyrelser agerar. Naturvårdsverkets obstruerande beslut måste rivas upp.

av /59 Kommentarer

Utan jägarna stannar Sverige…

, , •

Lite körigt nu. Är numera tillförordnad ”Maskchef” på förbundet och ingen har väl vid det här laget undgått att märka att den fruktade Rävens dvärgbandmask nu dykt upp i en skjuten räv utanför Uddevalla. Förvirringen är total därute och precis som vid Fågelinfluensan för några år sedan blir många rädda, för sin egen och sina hundars del, medan andra ser en möjlighet att sälja ett lösnummer eller två med hjälp av ”Dödsmasken”.

Det var dock inte primärt dvärgbandmasken det här skulle handla om, snarare hur Sverige litar tungt på jägarna och Jägareförbundet och tar oss lite för givna. Jag har skrivit om detta tidigare men det är högaktuellt i dessa dagar då jägarna gör två jätteinsatser för vårt samhälle som ingen annan kan göra men heller ingen tackar oss särskilt för.

I helgen var tusentals jägare ute och inventerade rovdjur. Helt plötsligt får vi någorlunda trovärdiga siffror på främst antalet lodjur. Vi hittar långtifrån alla lodjur med en sådan här inventering men tillräckligt många för att kunna konstatera att vi ligger över minimimålen i de flesta länen i mellansverige. Helt ogörligt utan jägarna.

Vid lunchtid igår diskuterade jag insamling av rävar med SVA. Imorse hade vi en landsomfattande organisation på fötter som väntar på kartonger att börja samla rävar till SVA i. Myndigheter, Länsveterinärer, media och många andra tror inte detta är sant. På mindre än ett dygn har vi folk i varje kommun i detta land som kan tala om vad som gäller och hur man går till väga för att samla in material till SVA. Målsättningen är idag att samla minst 10 rävar / kommun i Skåne, Blekinge, Halland och Västra Götaland. I resten av landet siktar vi på minst 4 rävar / kommun. Jag tror vi fixar det lätt. Jägarna vill hjälpa till och vi har som sagt kunnigt och trovärdigt folk i snart sagt varenda by där ute. Vilken tillgång för samhället! Bara de förstod att använda den och uppskatta den… All heder dock till SVA som under hård press bett om hjälp och styrt såväl information som material till oss.

I kölvattnet av vargdebatten är vi kanske en smula trötta och rädda för media. Var inte det. Det är nu vi alla ska visa samhället att utan jägarna och det landsomfattande och samornande Jägareförbundet så blir det inte lika enkelt eller ens möjligt att inventera rovdjur eller samla rävar från alla hörn av landet. Utan jägarna stannar kanske inte Sverige men vi blir ett bra mycket mer ovetande och osäkert land, det förtjänar att nämnas och kanske också uppskattas?

av /4 Kommentarer

Grumligt i DN om fjälljakten

, •

Av någon outgrundlig anledning hamnade fjälljakten faktiskt på DN´s ledarsida i fredags. Vad är det som lockar ledarskribenten i detta kan man undra? Efter en genomläsning så kan man möjligen ana en anledning även om den är mycket grumlig och dessutom måste underbyggas av vaga eller obefintliga fakta. Orsaken är inte att frågan om i Sverige boende jägare ska ha förtur till de marker som svenska staten äger, den frågan har drivits länge av Jägareförbundet och fanns med i valrörelsen där bland annat Socialdemokraterna framförde detta. Intresset för detta från journalisterna nu är självklart att den socialdemokratiska motionen fick stöd av Sverigedemokraterna. Man hävdar därför plötsligt att synen att i Sverige boende jägare ska ha företräde skulle vara nationalistiskt och att man vill stänga gränserna för utländska jägare. I bästa fall är man dåligt påläst, i värsta fall döljer man avsiktligt sanningen.

Ingen har sagt att utländska jägare ska stängas ute, däremot vill man ha lite mer möjlighet att kontrollera och styra jakten. Det kan till exempel ske genom guidekrav så att tillresande jägare säkert kan ta del av både skriftlig och muntlig information från jaktkortsförsäljare och jaktbevakare. En långsiktigt hållbar turism i dessa områden bygger inte på en ohämmad tillströmning av många jägare till stugbyar utan en seriöst bedriven jaktturism med lokalt förankrade jaktguider och jaktarrangörer. Ett krav har varit just möjligheten att kräva jaktguider vilket skulle öka förutsättningarna för dessa lokal entrepenörer, något som med dagens system inte går.

Man nämner också att svenska jägare gärna åker utomlands för att jaga och man därför självklart  ska låta utländska jägare komma till Sverige och jaga. Visst, jag är själv en som har jagat i andra länder än Sverige, men lika självklart är det att regelverket är annorlunda för mig som tillresande jägare än jägare från det land jag besöker. Det är intressant att man i DN nämner Polen som ett land dit svenskar åker för att jaga, det är nämligen ett land som kräver jaktguide för alla utländska jägare. Något som är helt normalt nästan var man än ska jaga i världen. De som läser DNs ledare och är någorlunda insatta i frågan torde ställa sig frågan; Bortsett ifrån ett olyckligt beslut, vad är det egentligen DN vill försvara?

Det vore också intressant att höra DN´s ledarskribent analysera det EU-dokument som rör denna fråga. I skriften ”European Charter on Hunting and Biodiversity” står bland annat att läsa att jägarna ska acceptera att:

b) Accept contributory and management structures that favour a fair and appropriate balance for access between resident and nonresident hunters

Detta är alltså en redan genomarbetad och accepterad grundregel inom Europa. Det är därför förvånande att DN försöker skapa en helt annan ingång i denna fråga, endast utifrån att ett politiskt parti säger samma sak. Man ska inte glömma att hela oppositionen stödde den socialdemokratiska motionen. Det är alltså långt ifrån något nytt som är kommet ur ”grumliga vatten” som DN antyder!
av /14 Kommentarer

Fortsatta turer kring fjälljakten

, •

Även om solen återvänder och dagarna blir längre så känns det bistert när termometern visar under -30 när man vaknar! Idag är det kontorsarbete så man kan titta ut på en vackert gnistrande dag och försöka glömma temperaturen ett tag. Helgen tillbringades nere på Öster-Malma och länsordförandekonferens. En trevlig tillställning och frågor som skiftar från stort till smått. Jägareförbundet är en intressant organisation och på ett sätt är det faktiskt märkligt att vi håller ihop hela jaktsverige. Intresset bland medlemmarna skiljer sig från älg och varg till ripor och rävar. Fågeljägare blandas med vildsvinsjägare och Skåningar med Norrbottningar. I många andra länder bildas små förbund för varje enskilt intresse. Det enda undantaget i Sverige är väl bågjägarföreningen , men personligen hoppas jag att de också kommer med när Naturvårdsverket får ”tummen ur” och gör tummen upp för bågjakten som jaktform i Sverige! Men i övrigt så är det alltså Jägareförbundet som för alla jägares talan mot beslutsfattare både på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Samlade resurser ger kraft men kräver samtidigt ett stort mått av förtroende att även mina frågor får större genomslag i det stora förbundet än om jag driver samma frågor genom en mindre grupp!

Nu finns ändå en grundmurad förståelse för det genuina jaktintresset oavsett vilken jakt man själv är intresserad av, det är grunden till att vi lyckas hålla ihop denna jätteförening. Ibland sägs att just min fråga inte blir tillräckligt prioriterad. Från norr klagar man på att Svensk Jakt bara handlar om vildsvin och fälthöns och från söder hörs klagomål att allt bara handlar om älg, fjäll och varg… kanske ett tecken på att sammansättningen är väl avvägd trots allt!?

Det vanliga är väl att man tycker att vi koncentrerar oss för mycket på älg och på under senare år finns säkert de som tycker att rovdjursfrågan tar för mycket tid. Jag är också rätt säker på att det finns dom som tycker att frågan om fjälljakten har tagit upp för mycket tid under åren. Som sagt, var och en som är djupt engagerad i en fråga har ibland svårt att ta till sig att man dels kan jobba på flera fronter och också att inte alla är lika engagerad i just den frågan man själv brinner för. Ändå är det i första hand tyngden i en stor organisation som gör att vi får genomslag i de flesta besluten. Ju mer enade vi står desto större genomslag får vi också.

Vad gäller fjälljakten så är nog de flesta medvetna om den fiaskoartade omröstingen i riksdagen som stjälpte den omedelbara återgången till hur det var före 2007. Med tanke på senare tids brevväxling kan det ändå vara värt att påpeka att alla röstade efter sitt partis inställning, det var alltså ingen protest inom partierna som ledde till resultatet utan mer rent schabbel med röstknappar. Framtiden för frågan är öppen. Dels är regeringen klar över att något måste göras samtidigt som man också är medveten om att oppositionen troligen inte tillåter ett likartat röstschabbel nästa gång. Alternativen är två, antingen så vinner oppositionen nästa omröstning med någon rösts övervikt eller också har regeringen utrett frågan och lagt fram förslag som kan få en bred politisk förankring! Det senare verkar var huvudspåret från regeringen nu vilket kanske inte förvånar någon!

Så vad händer då under tiden? Självklart måste vi arbeta vidare med frågan och komma med konstruktiva idéer som leder frågan framåt. Både inom och utanför jägarleden finns olika synsätt på detta och förr eller senare måste vi ta ställning till olika förslag. Jägareförbundets linje är klar – statens marker i fjällen öppnades för att möjliggöra en bättre tillgång på jakt för landets jägare och den grundsynen måste genomsyra även den framtida förvaltningen av dessa marker. Det finns röster som hävdar att enbart ortsbor ska få tillgång till jakten och från visst politiskt håll att hela systemet egentligen har varit fel ända sedan ändringen 1992 till att dagens system är bra och vi självklart ska hålla markerna öppna för ALLA som vill hit. En balansgång här är nödvändig så att alla känner sig relativt nöjda, både boende i markerna det gäller, svenska jägare som anser att våra gemensamma marker borde ge jakttillfällen för svenska jägare och även till de som vill skapa sig en försörjning via turism där jaktinslaget ska kunna vara en del av verksamhet.

Konstruktivitet kräver högt i tak men högt i tak får inte förväxlas med att man ska smutkasta de som inte tycker samma sak som jag själv. Som alltid så bygger allt på förtroende och förtroende byggs med respekt och respekt får man om man gör sig förtjänt av det. Det gäller alla och åt alla håll! Sen tillkommer frågan hur man jobbar med frågan och här förespråkar en del råstyrka och andra lite mer finess. Jag tror att det är som Bagheera och Baloo säger i en klassik scen i djungelboken – Bagheera: Här behövs både list och styrka! Baloo: Var så säker på det, jag är både listig och stark! Alltså en kombination av båda där ett sätt inte utesluter det andra!

av

Dödlig mask, idioti och lodjursinventering

•

Idag har stora delar av Mellansverige inventerats. Tusentals jägare har ägnat hela dagen åt att söka lodjursspår. Medverkan från de sk bevarandeorganisationerne har varit begränsad. Det ligger väl inte i deras intresse att hitta lodjur, det kan ju leda till jakt. De har istället ägnat dagen till att misskreditera jägarkåren.

Första samtalet idag 07:30 handlade om spår efter en varg i Fellingsbro. Efter det exploderade telefonerna med rapporter om lodjur och vargar. Mitt bland alla positiva samtal fick jag också rapporter om att rävens dvärgbandmask hittats i Sverige av SVA. Var det sista sommaren vi åt smultron på ett strå? En jaktkompis som kom hem ikväll påpekade vikten av att vi fortsätter att skicka rävar för analys till SVA, så att de nu kan fastställa om det var en tillfällighet eller något som redan är mera allmänt spritt? Själv har han fyra som ligger frysta hemma på gården. De lär sluta på SVA. Alla rävjägare bör ta larmet på allvar, undvik att ta i rävar ni skjuter utan handskar som ni kan kasta. Det är dvärgbandmasken mikroskopiska ägg som är farliga, de kan sitta i rävens päls.

Larmet gjorde mig nedstämd, troligen är det någon idiot som plockat med eländet med insmugglad hund som inte avmaskats. Men idioti finns det inga gränser för. Det blev tydligt när jag läste DN artikeln om att en åklagare överväger att inleda en förundesökning om jaktbrott mot de jägare som avlivade en trafikskadad varg. Främst i ledet för idiotin står Rovdjursföreningens representant. Den mannen anmälde att han ville vara med på vargjakten i år, som observatör. Av det blev det inget och lär aldrig bli det heller. Ni behöver inte ens fråga nästa år! Att en representant för SRF använder detta för att sprida för att sprida bilden av jägare som varghatare är i sig inget nytt. De har han gjort som journalist tidigare, det var han som myntade begreppet Hell´s hunters för drygt 10 år sedan.  En onödig avrättning, det här visar på det varghat som finns bland jägare i Värmland och enligt uppgifter första dagen efter olyckan hade vargen slutat att sporadiskt släpa frambenet, vilket borde gett jaktuppbådet en vink om att den inte var så skadad och att man borde avvakta”, säger Bergstam till DN.

Hell´s hunters finns inte, lika lite som SVTs Vargkrigare. Däremot finns enskilda personer som är beredda att ta lagen i egna händer. Rovdjursföreningens senaste utspel gör dem säkert fler! Inte ens jägare som skjuter en trafikskadad varg under ledning av länsstyrelsens naturbevakare och på uppdrag av polisen går säkra. Rovdjursföreningen och åklagare vill sätta dem i fängelse, för att de ”hatar varg”. Ni som undrade varför jag kritiserade hanteringen av den skabbangripna vargen i Munkfors, kanske förstår nu varför ingen vågar skjuta en skabbangripen varg. Den kanske inte vartillräckligt sjuk enligt SVA. Rovdjurdebatten har fullständig spårat ur! Rovdjursförvaltning ”The Italian way” närmar sig.

av /70 Kommentarer

Organisationen är vår styrka!

•

I slutet av förra veckan var jag inbjuden av SJF:s isländska motsvarighet Skotvis, för att ge en internationell bild av hur man hanterar jakt i skyddade områden. Bakgrunden är att man nyligen bildat en stor nationalpark i området runt Vattnajökul och då även gjort inskränkningar i möjligheterna att jaga. En strid ström av möten med företrädare för intresseorganisationer, nationalparker, nationella myndigheter och departement fick mig att inse styrkan av att vi har ett starkt förbund som organiserar en majoritet av jägarna i Sverige. Mycket av vad vi tar för givet är man klart avundsjuk över på annat håll…

Island har en befolkning på c:a 320 000 och ungefär 12 000 av dem är jägare. Därmed har man en större andel jägare än vi har i Sverige. Bara litet drygt 1000 av dem är dock med i Skotvis. Även om man har en bra dialog med myndigheterna på en nationell nivå är det därmed inte självklart att involvera förbundets medlemmar på en lokal och regional nivå. Man saknar också en organisationsstruktur för detta. Samråd om förvaltningen av naturresurseri olika frågor sker därmed ofta med andra, lokala intressenter.

Lokal förvaltning! Är då inte detta vad vi normalt förespråkar och eftersträvar? På sätt och vis, men det behövs en struktur och fungerande kanaler uppåt och nedåt. På Island sker jakten i mycket stor utsträckning på statlig mark, och inskränkningar i jakträtten berör därmed möjligheterna att utöva jakt för alla presumtiva jägare, inte ”bara” lokala jaktlag. Islänningarna kör också allt längre för att jaga. Därmed berör en inskränkning i jakten i ett område inte bara de lokalt boende, utan i lika stor utsträckning dem som bor i Reykjavik.

I det aktuella fallet hade man vid bildandet av nationalparken sökt kontakt med olika lokala intresseorganisationer för lokala samråd. När en lokal jakt- & skytteklubb inte hade några invändningar så involverades de inte ytterligare i planeringen, vilket nu alla potentiella lösare av dagkort för jakt drabbas av.

Såväl myndigheter som olika intresseorganisationer var mycket imponerade av den verksamhet och organisation vi har inom Svenska Jägareförbundet. Det gäller allt från vår lokala och regionala representation till viltövervakningen. Vidare förtjänar de svenska myndigheternas stora fokus på olika förankringsprocesser också att lyftas fram; alla länder lägger inte lika stort fokus på att involvera lokalsamhället på ett tidigt plan som vi gör. Även om man kan bli bättre även hos oss.

Avslutningsvis kan jag konstatera att islänningarna är ett fantastiskt trevligt och gästfritt folk! När man vid upprepade tillfällen träffar myndighetspersoner som pratar perfekt svenska helt utan brytning skäms man måhända litet för sina nordiska språkkunskaper. Vår organisation av jakten och viltförvaltningen är dock något att vara stolt över!

Fotnot: I Sverige pågår för närvarande en översyn av reglerna för hur man upprättar naturreservat. Jag sitter med i referensgruppen för arbetet, som kommer pågå under året. Exakt vart vi landar återstår att se, men precis som min kollega Björn just bloggat om så är proportionalitetsprincipen central och vägledande: man får inte göra större inskränkningar i brukanderätten än som krävs för att uppnå syftet med reservatet.

av

Subsidiaritet – vad är det?

, •

Man lär sig nya saker när man håller på med EU-frågor. En av de mer intressanta orden av flera skäl är subsidiaritet. Det här är en princip som ska genomsyra hela EU-samarbetet, men av någon anledning så drivs inte denna fråga särskilt hårt av någon part! Ordet kan enligt Svenska akademins ordlista översättas med ”närhetsprincip” och att beslut ska tas på lägsta möjliga effektiva nivå. Möjligen kan oklarheten bestå i att man har olika uppfattning om var gränsen för effektivitet nås, men att man ska ner så nära som möjligt till de som berörs av besluten är helt klart! Risken finns förstås att man får veta att den lägsta ”effektiva” nivån ligger högt över det man själv anser på samma sätt som jag i älgförvaltningsdebatten har fått lära mig att ”kostnadseffektivt” inte alls är detsamma som billigare…

Varför detta inlägg då? Jo, självklart den debatt som har pågått i riksdagen om de framtida reglerna för jakten på statens marker i fjällen. Ska Sverige få bestämma reglerna eller är vi tvingade att följa EU-regler? Vad säger EU egentligen i frågan? Sverige är alltså aldrig dömda för något regelbrott utifrån reglerna 2006 utan regeringen gjorde en bedömning på en vänligt ställd fråga från EU efter en anmälan. Man hänvisar till att skadestånd dömdes ut av JK till den helikopterföretagare som anmälde Sverige till EU. Som nämndes i debatten så dömde JK utifrån förutsättningarna att regeringen redan hade ändrat reglerna och därmed medgett felaktigheter och inte utifrån en egen bedömning av ett framtida utfall i EU-domstol! Dessutom var det inte i första hand reglerna som var fel utan att dessa ändrades så nära säsongens inledning att redan gjorda bokningar fick ställas in med ekonomisk förlust som följd.

Man kan konstatera några intressanta saker efter debatten.

– Samtliga inblandade stod upp för att jakten är något vi ska slå vakt om och som har ett stort samhällsvärde på många sätt
– Man säger från alla parter att reglerna som vi har nu inte är bra och måste ändras
– Man konstaterar också från bägge sidor att jakt inte är en tjänst enligt EU´s regler

Vad skiljer då mellan parterna? Det oppositionen har sagt är att man vill försvara och stå upp för det regelverk man hade före 2007 medan regeringen vill utreda andra vägar att göra dagens regler bättre. Även om man från regeringshåll noga påtalade flera gånger att det är en juridisk fråga och inte en politisk så känns det ändå som om det finns en politisk gränsdragning vad gäller att se EU som en stor gemenskap helt utan gränser eller som ett samarbete mellan suveräna stater. I alla fall i just denna fråga. Något som också framkommer här liksom i andra sammanhang är frågan om vad turistföretagen tycker. Jag tycker det är olyckligt att bunta ihop alla dessa i ett stycke! I denna grupp finns personer som vill ha beläggning i sina stugor, andra vill ha flygtimmar på sin helikopter medan ytterliga andra vill kunna agera som jaktarrangörer och jaktguider och ge tillresande utländska jägare en god jaktupplevelse. Självklart är de två första kategorierna mer intresserade av mängden turister än de sistnämnda! Lika självklart är lägret bland ”turistföretagen” delat på hur man ser på guidekrav för tillresande jägare som inte bor i Sverige, det säger sig självt. Men det är alltså inte självklart att öppna regler i alla lägen är bra för turistnäringen! Sen kan jag tycka att det är självklart att man ska kunna läsa, tala och förstå det landets språk där man ska jaga eller ha med sig någon som kan det. Hur ska man annars kunna läsa in sig på jaktregler eller prata med en jaktbevakare man möter? Det är också utgångspunkten i det som Jägareförbundet har argumenterat för, nämligen att boende i Sverige ska ha förtur i på statens marker som vi gemensamt äger. De som inte bor i Sverige ska även de ha rätt att jaga men enbart i sällskap med auktoriserad guide eller en svensk som löst eget jaktkort. En positiv särbehandling ska kunna ske så att det egna landets befolkning inte drabbas först av eventuella restriktioner. Det hade ju varit bra om den av regeringen omtalade utvärderingen hade kommit så långt att man hade flera alternativ att ta ställning till. Nu finns bara dagens system kontra det förslag som socialdemokraterna har presenterat.

Jag hoppas att vi mycket snart och helst redan innan årets jakt beslutas får klara riktlinjer vad som gäller framöver för jakten i den svenska fjällvärlden och att man faktiskt lever upp till det EU förespråkar, nämligen subsidiaritetsprincipen!

av /7 Kommentarer

Dagen V som i varg…

, •

Vänsterpartiet (V) har tagit initiativet till en riksdagsdebatt om vargjakten idag klockan 14:30. Vi är säkert några som bänkar oss men inget nytt lär framkomma. Vargjakten lär enligt mina källor fortsatt ha gott stöd från en bred majoritet av riksdagens ledamöter, så det finns ingen anledning till oro för oss som tror på jakten. Dagens debatt för dock, som vanligt, med sig att diverse intressenter får komma till tals på våra debattsidor. Kanske främst i DN och SvD.

Kollega Fredrik har redan kommenterat inlägget i DN, det är som sagt märkligt att forskarna raljerar över den svensk / norska gränsen samtidigt som de för in en ny helt omotiverad gräns i Karelen, men det lär de få gott om tillfällen att förklara. Det är också en smula okonventionellt att experter i en pågående utredning, kanske särskilt i en så här kontroversiell fråga, går ut med sina åsikter på DN-debatt och inte direkt till den panel av sakkunigga som utredaren utsett. Forskarpanelen för dock fram en del fakta och ett perspektiv, som inte är nytt, men väl av nöden krävt. Tyvärr kan man inte säga att inlägget i SvD för fram en enda ny vinkel på problemet. Inte ett uns av varken fakta, konstruktiva lösningar eller ens en hård siffra att ta ställning till syns. Det enda man lyckas med är att klaga på att processen är forcerad, man glömmer bara att nämna att den är forcerad just eftersom man själva anmält det hela till EU.

Det intressanta här är att man konstaterar att 40% av svenskarna struntar i rovdjursfrågorna. Återigen glömmer man att nämna att hos dem som bor med rovdjuren är acceptansen för dem på väg utför, faktiskt mäter vi idag i enkilda kommuner att en majoritet är emot rovdjurspolitiken och måltalen. Därför har de rätt i att det är bråttom, men inte av de skäl de anger. Att flytta in nya gener kommer aldrig att vara enkelt, varken nu eller om 5 år, men vad är alternativet? Det hade varit klädsamt om man någon enda gång kunde presentera ett alternativ. I dagsläget är acceptansen hos de som drabbas på väg utför, där skulle jag gärna se konstruktiva alternativ till den politik som nu förs för att komma till rätta med denna situation. Istället hänfaller man, som vanligt, till fruktlösa klagosånger utan substans. Det verkar i direkt motsatt riktining, tro mig.

Nu börjar strax debatten och vi får väl se om min spaning håller. Att man kommer att ta hänsyn till forskarnas inlaga i DN är jag övertygad om. Lika övertygad som jag är om att man helt struntar i artikeln i SvD. Av den enkla anledningen att politiker brukar gilla konstruktiva förslag och inte har tid att lyssna på gnäll. Det är synd, för det finns mycket kunskap och konstruktiva idéer i de organisationer som skriver i SvD, tyvärr släpps de inte fram. Tillsammans skulle vi kunna komma framåt och vända på ytterligare några stenar i sökandet på en framkomlig väg. Tyvärr är det idag långt borta, några har målat in sig i ett hörn och nu går tåget…

av /47 Kommentarer

Vargförvaltning över alla gränser

, •

I dagens DN skriver den internationella naturvetenskapliga forskarpanelen i den pågående rovdjursutredningen att den svensk-norska vargstammen varken har nått gynnsam bevarandestatus eller är långsiktigt livskraftig med dagens spridning. Man lyfter fram risken med inavel och bristen på genetisk variation som de stora problemen och påpekar att stammen är fragmenterad, delvis på grund av politiska beslut. För att råda bot på detta lyfter man fram betydelsen av ett utökat samarbete mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Vargen måste förvaltas över gränserna och man kan inte bara se till den skandinaviska delen av populationen.  Jag kunde inte hålla med mer!

Argumenten följer exakt de som förts fram tidigare av forskarsamhället, både inom Sverige och vid de internationella bedömningar som gjorts. Det är också exakt samma resultat och argument som ligger till grund för Svenska Jägareförbundets handlingsplan och vårt ställningstagande för åtgärder som stärker den skandinaviska vargstammens status. Vi arbetar alltså redan mot dessa mål sedan länge. Jag ser det därmed kanske inte som att expertpanelen, som de hävdar, för in ett nytt perspektiv när man inte bara ser till den svenska vargstammen; detta är det många som hävdat länge. Dock- ju mer publicitet denna för mig självklara tanke får, desto bättre.

Jag har egentligen bara en enda reservation mot artikeln, men den är viktig: det finns ingen som helst anledning att se det som att vargstammen tar stopp i Karelen. Det finns ett kontinuerligt utbyte av vargar mellan Finland, Karelen och Ryssland. Eftersom jag varit en del i Finland avstår jag från att ta ställning till Karelens status… Dock- att påstå att gränsen mellan Sverige och Norge är administrativ, men dra en egen gräns som inte grundar sig på biologiska skillnader INOM ett annat land förefaller minst sagt konstigt! Eftersom det inte finns någon biologiskt relevant avgränsning mellan fennoskandiska vargar och de mer östliga faller detta argument, och beräkningar som baserats på en sådan begränsning måste göras om.

Expertpanelens bedömningar sätter fokus på betydelsen av att vi och våra grannländer tar ett större gemensamt ansvar, snarare än att som idag huvudsakligen fokusera på våra egna stammar inom länderna. Norge har idag en låg ambition jämfört med Sverige och Finlands population är c:a hälften av den svenska. Här måste länderna söka gemensamma lösningar!!! Om rovdjursutredningen utmynnar i en sådan förändring på internationell och nationell nivå tror jag det skulle bli betydligt enklare att få till en lokal och regional förvaltning av den fennoskandiska vargstammen.

Avslutningsvis är det självfallet glädjande att expertpanelen, precis som IUCN:s rovdjursexperter, är synnerligen tydliga när det gäller kvaliteten på den svenska vargforskningen: man är klart imponerad! Man kan fråga sig varför inte miljökommissionären gör samma bedömning…

av /44 Kommentarer

Löshundsjaktens dödgrävare tågade i Stockholm idag!

•

Fältbiologerna tågade med kistor genom Stockholm idag. Fältbiologerna är Naturskyddsföreningens ungdomsförbund. Tyvärr blir SNF med ungdomsförbund allt mer extremt. Det vi såg idag var i själva verket jaktens dödgrävare. Det var inte vargar i kistorna, det var många människors löshundsjakt som symboliskt begravdes idag. Vargarna ökar nämligen, medan vargpolitiken lägger en död hand över löshundsjakten i stora delar av Mellansverige. Vuxna män gråter av sorg. Jakt är inte en hobby, det är en lidelse, sa Anders Borg i Jaktlust härom kvällen. Bättre kan det inte sägas.

Igår kväll ordnade både Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen vargdebatter på två olika platser. Rovdjursföreningen i Nora och Naturskyddsföreningen i Sunne. Jag hade inte möjlighet att vara på plats, men har fått rapporter från båda mötena. Rovdjursföreningens möte hölls i konstruktiv anda där deltagarna, 80-100 personer, la sig vinn om att lyssna på motparten i debatten. Mötet i Sunne lockade 14 personer, där var inte motstående intressen lika välkomna enligt min rapportör. Bland annat diskuterades hur många vargar som behövs för att de skall ”balansera” bytesdjuren, som om det var ett mål. Någon förståelse för andras intressen fanns inte enligt min sagesman.

Bland Naturskyddsföreningen grundare lär ha funnits jägare. De vänder sig säkert i sin grav när de ser jaktens dödgrävare vandra genom Stockholms gator.

av /59 Kommentarer

Skabbvargar får fortsätta att lida

•

Skabbvarg Munkfors Foto:Malin Backman

Just nu går minst två svårt skabbangripna vargar omkring och lider. Myndigheterna anser att de inte har rätt att avliva dem. De kan bara ge tillstånd att avliva dem för människors skull, inte för vargens egen skull.

Den första vargen dök upp före jul utanför Munkfors. Beskedet allmänheten fick när de först kontaktade länsstyrelsen var att skabb kan läka ut, skräm bort den bara. De kontaktade då polisen, som skrattade och sa, självklart får vem som helst avliva en sjuk varg, men vi kan inte ge tillstånd. Ansvaret för avlivningen ligger alltså hos enskilda personer. Men vem vill eller vågar avliva en skabbvarg när varje avlivad varg leder till polisutredning och risk för att anklagas för grovt jaktbrott. Kanske är vargen inte tillräckligt sjuk. Speciellt som skabb sägs kunna läka ut.

Den värmländska vargen kan nu avlivas, inte för att den lider utan för att den efter en och en halv månad nu blivit så närgången att den kommer fram till människor fastän de hugger ved. Först då kunde länsstyrelsen ge skyddsjakttillstånd. Men vargen på gränsen mellan Dalarnas- och Gävleborgs län får lida vidare. Den utgör än så länge ingen större fara för människor, den bara lider.

Det finns de, som med en anklagande ton, menar att jägare borde ta sitt ansvar och avliva ett skadat djur. Men om samhällets signaler är att de själva inte vågar ta ett avlivningsbeslut, hur kan då någon förvänta sig att enskilda personer skall våga det.

Tyvärr är de lidande vargarna ett symtom på en rovdjurspolitik som spårat ur. Alla både myndigheter och enskilda är nu så rädda om sitt eget skinn att ingen vågar ta det enda logiska beslutet, att avliva vargarna. Därför fortsätter skabbvargarnas skinn att svida som om de vore utsatta för helvetes eldar.

av /58 Kommentarer

Kommer allt ont från Dalarna?

, , •

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Innan jag blev myndig åkte jag över gränsen till Dalarna 3 gånger, första gången slog jag halvt ihjäl mig i en vattenrutschbana i Leksands sommarland, andra gången fick jag stryk av bandyhulliganer från Falun och vid sista besöket kastade en raggare från Mora en träsko i huvudet på mig. Min bild av Dalarna och Dalmasarna är således kanske inte helt objektiv, men när journalister och medlemmar allt oftare frågar mig varför Dalmasarna är så reaktionära och radikala i rovdjursfrågorna har jag en förbannat bra förklaring, och den har inget med bandy, träskor eller vattenrutschbanor att göra. Det beror till stor del på Länsstyrelsens tjänstemän, även om det sällan är ens fel att två träter.

I DT idag har chefstjänstemannen på Dalarnas Länsstyrelse uttalat att ”Det är rimligt att tro att kvoten blir annorlunda, det vill säga mindre” inför nästa års vargjakt eftersom man i Dalarna spräckte två ”Alfapar”. Sedan passar vederbörande på att klaga på jägarna för att man sköt två vargar med gamla uttjänta sändare. Vi talar här om samma tjänsteman som beställde vakter till sig själv, där han satt i värmen inne på Länsstyrelsen inför vargjakten, medan han gladeligen lämnar ut namn och nummer på vargskyttarna till de som lägger ut bilder på dödade jägare och mina barn på nätet samt klart och tydligt deklarerar att ”någonting kommer att hända” under vargjakten. Denne tjänsteman har också deklarerat att han inte följer svensk lag, han följer EU´s lag, ett kanske något märkligt uttalande från en man som företräder den svenska staten på en svensk statlig myndighet? Det vill säga den stat som i god demokratisk ordning beslutat om den rådande rovdjurspolitiken. Jag skulle kunna göra en lång lista på denne mans snedsteg men det är främst två aspekter på detta agerande som jag vill belysa.

För det första är den TT-nyhet som föranledde detta uttalande väldigt intressant. Vargstammen ökade rätt rejält trots fjolårets jakt, i Värmland har den t ex fördubblats, då ”spräckte” vi 13 par. I år har vi ”spräckt” 9. Finns det någon mer därute förutom Mannen på Länsstyrelsen i Dalarna som tror att vi ska sänka nästa års tilldelning om vi ska uppfylla det av Riksdagen beslutade taket på 210 vargar? Nyheten i sig tolkar jag som att man har förtvivlat svårt att hitta något att klaga på i årets vargjakt och tjänstemannens uttalande som endera ett utslag av tillfällig förvirring eller uppenbar misskötsel av sitt uppdrag och jobb.

För det andra är det intressant att jämföra just Dalarna med  t ex Värmland. Värmland är idag i princip helt täckt av vargrevir, det är inte riktigt Dalarna. Givetvis är såväl jägare som landsbygdsbor inte helt förtjusta i situationen i något av länen men i Värmland jobbar man envetet tillsammans med Länsstyrelsen för att göra det bästa av situationen och det finns förtroende för såväl tjänstemän som rovdjurspolitiken. I Dalarna är det öken. Allt förtroende är förbrukat och det är ingen slump att desperationen alltid tar sin början och sina första uttryck i just Dalarna. Det finns nämligen inte en chans att man tror på att myndigheten ska göra det de är satta att göra och att de ska följa folkets vilja. Jag har full förståelse för Dalmasarna, inte minst efter dagens uttalanden. I Värmland tackade länsstyrelsen jägarna för väl genomförd jakt i år medan man i Dalarna snarast bedriver en hetskampanj med gamla SNF-argument mot jägarna.

Såväl jag som Göran Greider skrev inför årets vargjakt att ”de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna har för mycket och för godtycklig makt”. Jag tror att vi båda tänkte på Dalarna. Samma Dalarna som Serena Cinque studerar i sin bok ”I vargens spår” där hon identifierar enskilda länsstyrelsetjänstemäns dolda och privata agendor som en av de största problemen med rovdjurspolitiken. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra sammanhang, men det förtjänar att nämnas igen. Ska den nya rovdjurspolitiken bli framgångsrik måste man se över de som ska genomföra den och rensa bort reliker som inte har endera kunskap eller vilja att göra som man är tillsagd.

Idag finns gott om exempel på Länsstyrelser som sett över sina tjänstemän och ansikten utåt med utmärkt resultat. Lär av dem. Rovdjursfrågan är inte enkel att lösa eller hantera men den bygger ytterst på människor och förtroende samt respekt för såväl varandra som politiken. Då måste man se till att det finns människor i systemet som kan hantera detta.

Risken är väl uppenbar att jag får en träsko i huvudet eller en penna i ryggen, med länsstyrelsens emblem på, nästa gång jag besöker Dalarna, men det må väl vara hänt. Dels är jag såväl stryktålig som van vid maspisk och i det här fallet är det helt enkelt inte rättvist att lasta de ”revolutionära” Dalmasarna för allt ont…

av /17 Kommentarer

Vad är syftet?

•

Ännu en dag i positiv anda! Efter många turer så fick vi då äntligen till ett möte med Länsstyrelsen i Norrbotten med anledning av hur man ser på att nyttja länets naturreservat för jakt. Några konkreta fall finns till grund för mötet där man bara tillåter älgjakt, något som irriterar jägarna som samtidigt med älgjakten vill ha möjlighet att fälla björn och kanske också jaga småvilt. Många gånger hör man att folk är tveksamma till reservat av olika slag eftersom man tror att det läggs en ”död hand” över området vad gäller att nyttja det till annat än promenader. Nu visar en mer grundlig genomgång att man i alla fall i Norrbotten inte alls har den synen på reservat. Visst finns det äldre reservat med jaktliga restriktioner, men det är relativt få. De som mest märker av detta är kustjägarna eftersom det är där de flesta reservat med jaktförbud finns. Sen finns självklart enorma arealer inåt landet i nationalparker och världsarvsområden som har egna regler, men det är en lite annan fråga. I regelverket runt reservatsbildning står att man får införa restrektioner i användandet för att uppnå syftet med reservatet, däremot får man inte inför restrektioner om det inte är kopplat till att uppnå syftet. Här kommer lite olika intressanta tolkningar in i bilden, men budskapet var klart från Länsstyrelsen – en normalt genomförd jakt enligt de beslutade allmänna jakttiderna är i grunden förenligt med ett naturreservat! I vissa fall är jaktförbud eller begränsningar i jakten rent  kontraproduktiva eftersom man kanske vill begränsa en viltstam för att under lätta för en annan. Ett exempel är rödrävens expansion uppåt fjällvärlden som leder till problem för fjällräven. Att då inte få jaga rödräv i fjällen skapar problem! Att lägga jaktförbud i områden kan i många fall innebära att ingen överhuvudtaget besöker området vilket i sin tur kan ge fristad åt den i dagarna aktuella mårdhunden. Exemplen är många. Det finns alltså all anledning att bevaka reservatsbildningar så att inga jaktförbud införs i regelverket samtidigt som man bör gå igenom alla gamla reservatsföreskrifter och undanröja jaktförbud överallt där man inte kan peka på att just jaktförbudet finns för att uppnå syftet med reservatet!

Självklart finns det motstående intressen även här, konstigt vore det kanske annars. Något som nämndes var jakten kontra det rörliga friluftslivet. Jag måste erkänna att jag först inte förstod frågeställningen. Jakten ÄR en del av det ”rörliga friluftslivet” (även om vissa är mindre rörliga än andra) men man ansåg ändå att man ibland måste begränsa där icke-jägare kunde känna sig störda av jakt. Till exempel införa begränsningar vissa dagar i veckan. För egen del så känns konflikten konstgjord, vilken konflikt finns egentligen i praktiken mellan ”skogsflanörer” och jägare? Särskilt i ett län av Norrbottens storlek och befolkningsmängd!?

Ett annat argument som har framförts är omsorgen om den biologiska mångfalden!? Som tur var inte från myndigheten utan från en annan part. I vilket sammanhang skulle jakt bedriven enligt lagar och paragrafer vara i närheten av att hota den biologiska mångfalden? I mitt tycke ett argument som inte har med reservatsfrågan att göra utan mer är ett utslag av rent jaktmotstånd. Jag tror att det är viktigt att fundera på grunderna för varför vissa för fram sina argument och i det här fallet känns det extra befogat!

Urskogsreservat

Ett reservat kanske inte bildas för att underlätta jakt, men många gånger är det trevliga områden att jaga i. Särskilt om man som jag jagar med skällande fågelhund! Att man då så tydligt visar att man från myndighetens sida ser så positivt på jakt är något man får lyfta på hatten åt! Nu återstår som sagt bara att lyfta bort alla de onödiga begränsningar som finns i de äldre föreskrifterna!

av /6 Kommentarer

Tycker man mera ”rätt” om man kan mer?

•

Det är mycket snack om utbildningar just nu. Den nya älgförvaltningen bygger till stora delar på en massiv utbildningsinsats, ett tredje Rovdjurscentra som ska informera om stora rovdjur planeras av Naturvårdsverket och vi satsar bland annat nu hårt på Jägarskolan på nätet, e-jakt. Ett vanligt missförstånd från såväl myndigheter som många av aktörerna i viltförvaltningen är att konflikterna ska minska och alla ska tycka mer lika bara för att de kan mer eller står på samma kunskapsbas. Jag tror det mycket väl kan vara precis tvärtom.

Ta rovdjuren som exempel. Vi vet från flera undersökningar att jägarna är de som kan mest om stora rovdjur följt av icke – jägare i rovdjursområdet. Är det då jägarna eller landsbygdsborna som ska utbildas till att veta ännu mer? Är det egentligen rätt att ha ett rovdjurscentra i Järvsö och ett i Orsa? Det kan kanske finnas finesser med detta men borde inte ett nytt ligga där folk vet minst? Stockholm till exempel? En ökad kunskap om rovdjur i allmänhet och kanske varg i synnerhet leder enligt min erfarenhet ofta till en något mer skeptisk inställning till dem, därmed inte sagt att man vill utrota dem, men man släpper i alla fall tankarna på tusen vargar eller fler i landet. Här börjar det bli lite politiskt känsligt. Mer kunskap kan mycket väl leda till en mer balanserad bild och, gud förbjude, en mer negativ syn på t ex varg. Därför är de tankegångar jag hör ifrån myndigheterna om att ”folk ska vänja sig” och bara de vet mer så kommer de att lugna sig direkt farliga. All fakta och erfarenhet tyder nog faktiskt på motsatsen…

Älgförvaltningen är ett annat exempel. Jag hör många som nu tror stenhårt på en utbildningssatsning till de som ska arbeta i den nya älgförvaltningen, det gör jag också. Jag tror dock att man måste ha klart för sig att ökad kunskap i älgförvaltning inte nödvändigtvis leder till minskade älgstammar, större förståelse för t ex storskogsbrukets åsikter eller mindre konflikt. Jag tror snarare vi kan se motsatsen även här. Jag ska ta två exempel. Vi har för det första några attutydundersökningar som studerat jägares och markägares attityder till storleken på älgstammarna. Resultaten tyder rätt ensidigt på att man är rätt nöjda med dagens nivå på älgstammarna och typiskt brukar endast 15 – 25 % vilja minska dem. Det intressanta är att om man bryter ut de som borde ha bäst kunskap, dvs skogsägare som besökt sina ungskogar nyligen, skogligt utbildade på gymnasie- eller högskolenivå, eller för den delen skogliga tjänstemän, så skiljer de sig inte alls ifrån den breda massans uppfattningar. Det andra exemplet är vår utbildningssatsning på älgförvaltning i vargrevir. Jag var själv en av dem som turnerade runt i bygdegårdarna och undervisade jägare och markägare i hur man räknar på sin älgstam där det finns varg och / eller björn. Resultatet ser vi rätt tydligt idag något år senare. Älgstammarna är helt klart på väg upp och i många av dessa områden ser vi idag mellansveriges tätaste älgstammar.

Tolka mig nu inte som att vi ska förakta kunskap eller undvika att ta reda på fakta och använda dem. Det är den enda vägen framåt i all förvaltning. Vi ska bara vara förbannat försiktiga med att bestämma oss för vad ökad kunskap ger för resultat på vad folk tycker och tänker. Jägare och landsbygdsbor är i många jaktliga frågor de som kan mest idag, där kommer det inte bli enkelt att få till någon kunskapsrevolution. Den kommer att ske hos de som idag vet minst i stora städer och t ex Viltförvaltningsdelegationerna. Det kan bli onödigt spännande att se vartåt den kunskapen bär i skarpa förvaltningsfrågor. Jag törs inte gissa och jag tror ingen annan ska vara tvärsäker heller…

av /43 Kommentarer

Vargjaktstårta idag.

•

3 februari är en bra dag. Min mor fyller år, snön smälter så att rådjuren lättare kan hitta föda och DN har en riktig bra ledare om vargjakten. Det bli en stor tårta idag.

Jenny Jewert, är tydligen biolog från början, men har sadlat om till journalist. Jag hittade en artikel på nätet om henne, där hon säger, ”Vad händer när naturvetenskapen möter värderingarnas arena, det vill säga politiken? Det tycker jag är bland det roligaste som finns att försöka analysera och skriva om.” Inte undra på att hon intresserar sig för vargfrågan, i få andra frågor står naturvetenskapen så tydligt mot starka värderingar.

Jewerts ledare är synnerligen insiktsfull och tar upp många av de problem som vi skrivit om här på bloggen. Hennes analys av EU kommissionens agerande är klockren. ”Processinriktad, adaptiv, modern naturvårdspolitik står mot stelbent och centralistisk direktivtolkning. Om Potocnik beslutar att ställa Sverige inför EU-domstolen för jakten på varg, ifrågasätter han samtidigt den expertis som dragit upp riktlinjerna för den verksamhet han själv ansvarar för. Det vore ytterst märkligt.” Jag kan lägga till att kommissionen också skickar signaler till resten av EU, att forskning och inventeringar inte lönar sig. Ett tema som Daniel redan skrivit ett inlägg om.

Jewert är vidare precis lika kritisk till Djurparkföreningens ställningstaganden i fråga om valputsättning som jag. Hon riktar en direkt uppmaning till dem att visa att djurparkerna inte enbart är till för att tjäna pengar på fängslade djur utan istället visa att de fyller en funktion i bevarandearbetet.

Låt oss hoppas att DNs ledare är en start på en mera objektiv granskning av rovdjurspolitiken i allmänhet och vargpolitiken i synnerhet. Precis som LCIE och Jewert skriver bygger Sveriges rovdjursförvaltning på bästa tillgängliga kunskap och är moderna och inovativ. Bevarandearbete handlar inte bara om biologi, utan i ännu högre grad om väga människors värderingar mot varandra. Låt oss hoppas att rovdjursutredningen också inser det när den nu skall ta fram värden för gynnsam bevarandestatus och föreslå nya nationella mål.  Läs därför artikeln,  The how much is enough, myth, i Conservation Biologi.  Jag har skrivit om den tidigare.

av /26 Kommentarer