Organisationen är vår styrka!
I slutet av förra veckan var jag inbjuden av SJF:s isländska motsvarighet Skotvis, för att ge en internationell bild av hur man hanterar jakt i skyddade områden. Bakgrunden är att man nyligen bildat en stor nationalpark i området runt Vattnajökul och då även gjort inskränkningar i möjligheterna att jaga. En strid ström av möten med företrädare för intresseorganisationer, nationalparker, nationella myndigheter och departement fick mig att inse styrkan av att vi har ett starkt förbund som organiserar en majoritet av jägarna i Sverige. Mycket av vad vi tar för givet är man klart avundsjuk över på annat håll…
Island har en befolkning på c:a 320 000 och ungefär 12 000 av dem är jägare. Därmed har man en större andel jägare än vi har i Sverige. Bara litet drygt 1000 av dem är dock med i Skotvis. Även om man har en bra dialog med myndigheterna på en nationell nivå är det därmed inte självklart att involvera förbundets medlemmar på en lokal och regional nivå. Man saknar också en organisationsstruktur för detta. Samråd om förvaltningen av naturresurseri olika frågor sker därmed ofta med andra, lokala intressenter.
Lokal förvaltning! Är då inte detta vad vi normalt förespråkar och eftersträvar? På sätt och vis, men det behövs en struktur och fungerande kanaler uppåt och nedåt. På Island sker jakten i mycket stor utsträckning på statlig mark, och inskränkningar i jakträtten berör därmed möjligheterna att utöva jakt för alla presumtiva jägare, inte ”bara” lokala jaktlag. Islänningarna kör också allt längre för att jaga. Därmed berör en inskränkning i jakten i ett område inte bara de lokalt boende, utan i lika stor utsträckning dem som bor i Reykjavik.
I det aktuella fallet hade man vid bildandet av nationalparken sökt kontakt med olika lokala intresseorganisationer för lokala samråd. När en lokal jakt- & skytteklubb inte hade några invändningar så involverades de inte ytterligare i planeringen, vilket nu alla potentiella lösare av dagkort för jakt drabbas av.
Såväl myndigheter som olika intresseorganisationer var mycket imponerade av den verksamhet och organisation vi har inom Svenska Jägareförbundet. Det gäller allt från vår lokala och regionala representation till viltövervakningen. Vidare förtjänar de svenska myndigheternas stora fokus på olika förankringsprocesser också att lyftas fram; alla länder lägger inte lika stort fokus på att involvera lokalsamhället på ett tidigt plan som vi gör. Även om man kan bli bättre även hos oss.
Avslutningsvis kan jag konstatera att islänningarna är ett fantastiskt trevligt och gästfritt folk! När man vid upprepade tillfällen träffar myndighetspersoner som pratar perfekt svenska helt utan brytning skäms man måhända litet för sina nordiska språkkunskaper. Vår organisation av jakten och viltförvaltningen är dock något att vara stolt över!
Fotnot: I Sverige pågår för närvarande en översyn av reglerna för hur man upprättar naturreservat. Jag sitter med i referensgruppen för arbetet, som kommer pågå under året. Exakt vart vi landar återstår att se, men precis som min kollega Björn just bloggat om så är proportionalitetsprincipen central och vägledande: man får inte göra större inskränkningar i brukanderätten än som krävs för att uppnå syftet med reservatet.
