SNF går idag (6/4) till frontalattack mot regeringens miljöpolitik i DN. Man har flera tänkvärda poänger bland de ämnen som tas upp till diskussion. Skogspolitiken är den första punkten som diskuteras. Även Jägareförbundet har under den senaste tiden tagit strid mot den planerade skogspolitiken, exempelvis i NWT och Miljöaktuellt. I mångt och mycket överensstämmer våra värderingar och mål med SNF:s när det gäller skogspolitiken. Intressant nog väljer vi dock delvis skilda vägar för att nå dit. SNF skjuter stenhårt in sig på områdesskydd och att naturvärden skall skyddas genom att områden förvaltas av staten i form av reservat. Man sätter alltså tydligt fokus på värdekärnor i landskapet under statligt ansvar.

Den viktigaste omläggningen av politiken gäller i mina ögon dock inte ambitionerna när det gäller områdesskyddet, utan att man vill ändra föreskrifterna för skogsskötsel så att skogsbruk kan bedrivas mer intensivt. Det innebär att naturvärdena kommer att minska kraftigt i skogen mellan värdekärnorna. Samtidigt som man skyddar områden i form av reservat behöver man även ta tillräcklig miljöhänsyn i övrig skogsmark. På så sätt får skyddsvärda arter även plats i produktionsskogen och har dessutom lättare att sprida sig mellan värdekärnorna. Samtidigt får man en skog som även ger rekreationsmöjligheter, istället för att bara vara en intensivplantage för produktion av timmer, massaved och biobränslen.

Utöver att vi får ett rikare och mer tilltalande skogslandskap, så finns det även andra fördelar med att sätta fokus på hänsyn inom skogsbruket och naturvård baserad på frivillighet. Genom naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar involveras markägare och brukare i naturvårdsarbetet. Därmed skapas ökad förståelse för vilka värden som är viktiga att bevara och vilka konsekvenser olika skötselåtgärder får. Samtidigt tvingas den offentliga naturvården också fundera över vilka krav och behov brukaren har och upplever. Kombinerar man områdesskydd med frivilliga åtgärder så kommer vi att nå mycket längre när det gäller att bevara naturvärden, än genom att arbeta enbart med områdesskydd. För SJF är nog detta närmast en självklar väg. Möjligen beror det på att vi som jägare är vana att förvalta gemensamma naturresurser under ansvar.

För att verkligen uppnå vad miljökvalitetsmålet Levande skogar uttrycker så räcker det långt ifrån med områdesskydd under statlig förvaltning. Även SNF anser självfallet att miljöhänsyn är viktigt inom skogsbruket, men det kommer ofta inte alls fram lika tydligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det är förvånande att man gång på gång trycker så hårt just på områdesskyddet. Hur som helst skall det bli intressant att läsa SNF:s vitbok över miljöpolitiken, som utgör grunden för debattartikeln i DN. Även om SJF och SNF tycker olika i en del frågor, så finns det många andra där vi och andra naturvårdsorganisationer har allt att vinna på att samarbeta. Inte sällan kan också våra olika infallsvinklar berika diskussionerna och leda till bättre lösningar.

Jag blev i fredags drabbad av två snabba slag som i viss mån kullkastade möjligheten till en lugn och avslappnad påskhelg! Först en ny remissrunda på regeringens älgförslag. Utredningen som blev klar för snart ett år sedan var ju ute en runda, men regeringens förslag skiljer sig från den så pass mycket att man vill ut och fråga igen. Eftersom det nu är försent att ta detta beslut under vårriksdagen så kunde man tänka sig en lite längre tid att få in synpunkter på förslagen. Istället väljer man att begära in svar redan i mitten av april, strax efter påskhelgen. Precis samma tanke har rikspolisstyrelsen när de skickar ut sitt förslag till detaljreglering av eftersöksorganisationen, svar strax efter påskhelgen.

Hade man seriöst satsat på ett långsiktigt hållbart system så borde man också ge tid till seriös genomgång av förslagen, men så blir knappast fallet nu!

På sätt och vis finns det likheter i dessa två förslag, en strävan att öka administrationen och en oförståelse för det ideella arbete som läggs ner på dessa verksamheter idag. Älgjakten ska plötsligt bli ”adaptiv” säger man. Med det menas att man ska ta lärdom av det man lär sig när man planerar för kommande jaktsäsong. Vad tror man att lokala samråd och jägare gör varje år egentligen? Självklart drar man lärdom och anpassar sig till det! Att de resultat man kommer fram till lokalt inte överensstämmer med den centrala viljan kanske har att göra med att man tycker annorlunda lokalt, inte att man inte förstår bättre!? Tror man att ökad administration ska kunna råda bot på det?

Att skapa en organisation som ser ut att både vara mer betungande administrativt och dyrare rimmar illa med utredningsdirektiv om förenklad administration och kostnadseffektiva system. Fast jag har ju lärt mig på resans gång att ”kostnadseffektiv” inte alls är det samma som ”billigare”!

Jag hoppas att man på fler håll tänker igenom detta och verkligen funderar över vilka problem man vill lösa och hur man gör det enkalst och billigast utan att vältra över administrationen från länsstyrelsen till de ideella krafterna ute i landet.

Vad gäller eftersöksorganisationen gör man precis samma sak! För att underlätta sammanställningar och den nya lagstiftningens konsekvenser så inrättas en databas. Så långt allt väl. Sen skriver man föreskrifter som kommer att öka adminnistrationen för de som gör dessa insatser ideellt, de enskilda eftersökekipagen ska inte ens få förtroende att knappa in sitt eget arbete i databasen, det ska några få kontaktpersoner göra! Vad blev det av en enkel och effektiv organnisation? Om myndigheter vill lasta över ansvar på förtroendevalda ute i kretsarna så måste de göra det i en modell där de tar hänsyn till att detta arbete utgörs som en del av personers fritid! Systemet måste vara så grundläggande enkelt att man kan anpassa det efter lokala förhållanden! Tyvärr tycker jag att den grundsynen saknas i bägge de nu aktuella remisserna! Återstår att se hur slutresultaten blir av dessa när besluten väl klubbas!

Gårdagen tillbringades i strålande solsken ute på isen i Norrbottenskusten. En härlig dag, eller som man säger här uppe – nog kunde man haft det sämre! :-)

En skola hade tagit tillfället i akt och hakat på Jägareförbundets och Sportfiskarnas satsning som kallas ”Klassdraget”, ett sätt att inspirera skolorna att ta med skolbarnen ut i naturen. Från början en satsning på mete, men nu utvecklat med isfiske med pimpelspö. Nu var den här klassen från en skola lite utanför tätorten och de flesta hade nog på ett eller annat sätt provat på isfiske förut, men det var ändå fantastiskt att se glädjen över att vara ute i naturen en hel dag.

Med sol, blå himmel och parisare grillad på murrikkahäll så är det ju svårt att misslyckas. Att det dessutom blev en del abborre uppdragen och halstrad samt möjlighet att få åka en del skoter gjorde inte dagen sämre!

Den här satsningen är helt rätt och jag är glad över att många skolor har fått upp ögonen för att det är viktigt att lära barn vara ute i naturen. Man kan ju önska sig att kommande undersökningar visar på en ökad vistelse i skog och mark och att rädslan för vilt och natur är på tillbakagång. De här barnen var definitvt några som säkert kommer att tillbringa fler dagar ute i markerna på ett eller annat sätt!

I tisdags kväll besökte jag årsstämman för länsföreningen i Kronoberg. Tillställningen var såväl välbesökt som välorganiserad och jag hade det mycket trevligt! Min roll var framför allt att hålla ett föredrag om förbundets viltvårdsarbete, där vi trycker hårt på betydelsen av samverkan mellan viltförvaltning och annan markanvändning. Kvällen avslutades också med att länsföreningen delade ut sitt eget viltvårdspris, där man just valde att samtidigt belöna markägaren, jordbruksarrendatorn och jaktarrendatorn för samma mark. Priset var ett erkännande för hur man genom god samverkan lyckats nå särskilt långt inom viltvården. Jaktarrendatorn var Ryssbygymnasiet och två elever som gjort ”det där lilla extra” fick ta emot priset. Extra kul att det var två ungdomar som belönades! Och ofta är det nog så, att ungdomarna är mer framåt när det gäller att faktiskt ta ett helhetsgrepp på viltvården…

Jag pratade också en del med jordbruksarrendatorn efter mötet. Han var mycket tydlig med att samarbetet hade varit helt avgörande för att han överhuvudtaget skulle kunna bruka marken med någon ekonomisk avkastning. Tidigare hade skador på grödorna från främst vildsvin omöjliggjort detta, men med riktade viltvårdsinsatser och jakt kunde nu jordbruk och viltförvaltning samsas igen. Härligt med sådana exempel och de verkligen uppmärksammas!!!

Vi har tidigare lyft frågan om inriktningen på den svenska skogspolitiken mer generellt. Idag går vi vidare genom att diskutera klövviltets positiva inverkan på den biologiska mångfalden i en debattartikel i Miljöaktuellt. Jag passar dessutom på att ge litet mer detaljer här, efter dagens diskussioner med olika personer som hört av sig efter artikeln.

”Viltskador ett jättehot mot sydsvensk skog” är de braskande rubrikerna i det senaste numret av Skogseko, Skogsstyrelsens egen tidskrift. Klövviltet, och framför allt älgen, har under senare år fått klä skott såväl för förgraningen i landskapet, som för ett minskande antal gamla träd av asp, rönn och sälg. Markägarna planterar inte längre tall på marker som lämpar sig för detta, utan väljer istället gran som inte betas av älgen. Unga lövträd betas också, och får därför svårt att växa upp och bilda stora träd. Klövviltet, eller snarare jägarna, har hållits ansvariga för utvecklingen av skogsnäringen och Skogsstyrelsen . På senare tid har samma kritik även kommit från en del naturvårdsorganisationer och företrädare för andra myndigheter. Problemen är i alla högsta grad reella och på sina håll stora. Orsaken till problemen står dock att finna i skogsbrukets intensifiering, inte i klövviltstammarnas storlek. Slår man vakt om en rimlig fodertillgång, så har klövviltet en positiv, inte negativ, inverkan på mångfalden.  

När fält- och buskskiktet betas, så får man en större variation i vegetationsstrukturen. I de mindre betade fläckarna får man en tät vegetation, med mer skugga och högre fuktighet. I de mer betade delarna får man en glesare vegetation, med mer ljusinfall och en torrare miljö. Därmed kan såväl arter som trivs i fuktig skugga, som de som trivs i solbelysta miljöer samexistera i samma områden. Utan betning får man, precis som i det öppna landskapet, en tät, mörk och fuktig vegetation med färre arter av både växter och djur. Ett hårt betestryck gynnar istället de ljus- och värmeälskande arterna, men även här blir artrikedomen mindre än med ett medelhårt bete. Klövviltets utnyttjande av främst bärris, sly, buskar och höga örter ger en mosaik av olika miljöer och förhindrar även igenväxning vid medelhårda betestryck. Traditionellt skogsbete med tamboskap ger ytterligare en dimension åt mångfalden, men klövviltet täcker upp för värdefulla delar av hävdbortfallet.

Rekrytering av asp, rönn och sälg bygger i stor utsträckning att man inte missgynnar dessa trädslag genom skogsskötseln, eftersom redan ovanliga träslag överutnyttjas av klövviltet som foder. Dagens klövviltstammar ger positiva effekter på den biologiska mångfalden i skogen, med betesskador på en acceptabel nivå, under förutsättning att man ser till att det finns rimligt med foder. Minskar fodertillgången, så kommer med självklarhet betestrycket att öka för samma antal betande djur. Skogsbruket går för närvarande mot ett allt mer intensivt brukande, och flertalet av de nya skötselåtgärderna minskar tillgången till foder för viltet. Sammantaget är foderbortfallet avsevärt, och fodret koncentreras dessutom till föryngringsytorna där vi helst inte vill ha viltet. Om inte den minskande mängden foder kompenseras genom foderskapande åtgärder, så kommer vi mycket snart att stå inför helt nya problem och skadebilder. Utveckling beror på skogsbrukets oförmåga att planera skötseln utifrån förekomsten av rimliga tätheter av våra inhemska viltstammar.

På senare tid har jag fått anledning att börja fundera över tillämpningen av mitt gamla forskningsfält, det vill säga hur djur väljer sina partners och konkurrerar om dem. Vem som parar sig med vem är som bekant långt ifrån någon slump, och det gäller inte bara hos människor. Vad som uppfattas som attraktivt skiljer dock, såväl inom som mellan arter. Vad som kanske är mindre känt för lekmannen är att det är vanligt att det utvecklats mekanismer för att välja en partner med andra genvarianter än man själv har. På så sätt ökar man chansen att avkommorna har två olika anlag för varje gen, vilket generellt är positivt.

Faktum är att man visat att allt möjligt från jästsvampar till människor hellre och lättare reproducerar sig med individer som har andra anlag än man själv bär! Vilket alltså ger en ökad sannolikhet att avkommorna blir framgångsrika och sprider sina gener vidare. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv.

Intressant nog finns det även efter parning mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram, tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med likadana anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten (där nu sådan förekommer). Vi försöker alltså medvetet och omedvetet aktivt se till att vi får avkommor med mer variabla genuppsättningar. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte.

Vad har då detta med viltförvaltning att göra? Det har en hel del med vargförvaltningen att göra faktiskt…

Närbesläktade individer har oftare samma genvarianter, än obesläktade individer har. Vi bör därför förvänta oss att närbesläktade individer är mer obenägna att bilda par, och även om de gör det bör eventuella parningar resultera i färre avkommor än parningar mellan obesläktade individer. Avkommorna kommer dessutom att stå sämre rustade att hantera sin omvärld. Märk väl att dessa effekter kan uppkomma utan att de besläktade individerna är det minsta inavlade. Föräldrarna behöver inte bära på några som helst defekter, för att de skall ha svårt att få livskraftiga avkommor. Barnlöshet är som bekant inget okänt fenomen även om bägge föräldrarna är fertila.

De huvudsakliga problemen man sett för de svenska vargarna är minskande kullstorlekar, medan defekter är ovanliga. Avsaknaden av defekter spelar dock liten eller ingen roll i sammanhanget. Hela debatten om huruvida ”friska” vargar skjutits eller inte har liten relevans för frågan om vargstammen lider av ett inavelsproblem. Graden av inavel är mycket hög och måste åtgärdas för att stammen skall vara livskraftig på lång sikt. Rimligen är vi väl alla glada att de inavlade vargarna, åtminstone i dagsläget, i huvudsak är friska även om de har svårt att reproducera sig?