Kan man äta älg?

Älg på track.jpg

Älg som skall bli mat!                                                      Foto: Gunnar Glöersen

Igår blev jag tipsad om ett TV program i Kanal 5 som sändes i söndags. Programmet, ”Jamies matrevolution USA”, handlar om Jamie Olivers försök att lära amerikaner att äta sundare. Programmet är en riktig rysare, först har man svårt att överhuvudtaget tro att det är sant! Min första tanke var att barnen måste vara skådespelare, så låg kunskap om vad de äter kan inte ens en 6 åring ha. Tyvärr insåg jag snart att det verkligen var sant! Barnen i den skolklass han besökte hade ingen aning om hur en tomat ser ut, inte heller en potatis eller en blomkål. Däremot kände de direkt igen en chicken nugget, pizza, hamburgare och pommes frites. Att pommes frites är gjort av potatis, var fullständigt främmande för barnen. En del tycker att man kan skratta åt det och avfärda det med att amerikaner är dumma.

Jag åt lunch för några månader sedan med två personer i trettioårsåldern. De åt båda vegetariskt medan jag valde gryta på fläskfilé. Efteråt frågade de om min mat var god. Jag svarade ja och la till att fläskfilén måste ha kommit från ”en glad gris”. – Fläskfilé, är det gris? Det var reaktionen på mitt svar från en av dem.
Min kollega Olof blev i höstas upprings av en journalist på en kvällstidning. Hon frågade, Vad gör ni med älgarna när ni skjutit dem? Tar ni vara på köttet eller får de ligga kvar i skogen? Så att sexåringar inte vet att ketchup kommer från tomat eller att potatis är basen för pommes frites är kanske inte så märkligt ändå. Frågan är om vi i Sverige också är på väg att tappa kontakten med vad riktig mat är. Jägareförbundets satsning på viltmat ligger säkert helt rätt i tiden, möjligen i senaste laget.

Igår blev jag ombedd att kort redogöra för Jägareförbundets syn på frågeställningen, vem har rätten till skogen, naturen och djuren däri? Mitt svar kommer att publiceras i Rovdjursföreningens tidning, Våra rovdjur. Redan frågeställningen är intressant. Kan verkligen den som levt hela sitt liv i en stad och som lever på den typen av mat som Jamie Oliver beskriver i sitt program överhuvudtaget ha en syn på brukande av naturen som har någon som helst verklighetsförankring? Risken är att den mediala bambifieringen gjort minst ett par generationer svenskar precis lika okunniga om djur och natur som de amerikanska barnen i fråga om mat. Personligen tycker jag det är både allvarligt och tråkigt att barn ofta känner igen flera dinosauriearter än vanliga svenska djur. Jag har flera gånger testat artkännedom i skolor, både lärare och elever. Den som skrattar åt amerikanska barns kunskaper om mat riskerar att sätta skrattet i halsen när de upptäcker lärares och barns kunskapsnivå om svensk natur. Inte ens en grävling känner majoriteten igen. Däremot vet nästan alla att man skall ha knäckebröd i stövlarna, grävlingen biter nämligen alltid tills det knakar!

Så är det då en dag kvar till en av årets stora premiärdatum, den 25 augusti. Här uppe i norr är det ripor i fjällen och tjäder och orre neråt skogen. Sjöfågeljakten kommer också igång, men den premiären sker lite mer i skymundan. Själv ska jag ta mig ut i skogen med norrbottenspetsen och se om rapporterna om bra föryngring i den sydvästra delen av länet stämmer. Andra står i startgroparna för att fara till fjälls och pröva på riporna. Just den jakten på statens mark ovan odlingsgränsen har ju i alla år sedan 1993 varit oerhört omdebatterad och är definitivt i hetluften de senaste åren. Att regeringen ändrade regelverket efter en vänlig förfrågan från EU har väckt mycket ont blod och sista ordet är definitvt inte sagt vad gäller den omtvistade §3 i rennäringsförordningen. För er oinvigda så styr den om länsstyrelserna kan säga att de som bor i Sverige självklart ska ha möjlighet att jaga i de svenska fjällen. Bor man i andra länder så ska möjligheten också finnas, men bara om det inte begränsar möjligheten till jakt för de som bor i Sverige. Idagsläget säger regeringen att man inte ska bry sig om var man bor, alla ska ha tillgång till de svenska fjällen. Eftersom man bedömmer jakttrycket genom att se hur många människor med vapen som har passerat ett visst jaktavsnitt så gör detta att Länsstyrelserna avlyser jakten ganska tidigt på säsongen på många områden och däremd stänger ute jägare resten av jaktåret. Även de som vill jaga rödräv och med fällor minska trycket från mink och mård.

Men oavsett det så är det en mer akut situation som har uppstått på grund av ett överdrivet krångligt system för viltrapportering. En mängd jägare som inte har viltrapporterat stängdes av från jakten, till en början var det sagt hela jaktåret. Vid en första anblick så ser det väl inte helt orimligt ut, självklart ska jägare följa de regelverk som ställs upp av den som upplåter jakten! Men börjar man titta närmare på vad som har hänt visar det sig att systemet är så tillkrånglat att en liten miss med en eller annan jaktdag av totalt 40-50 stycken leder till ett års avstägning. Detta är självklart orimligt! Nu har Länsstyrelserna backat så missade rapporter leder till avstägning de första två veckorna. Men fortfarande är det en överdriven administration som ligger i botten av detta problem. För att förklara läget så är det klart att den som löser ett jaktkort för fem dagar och inte skickar in rapport efter avslutad jakt begår ett fel. Men om man löser ett kort för fem dagar och på grund av dåligt väder bara jagar fyra och rapporterar dessa fyra – då har man en dag borta från rapportering och blir avstängd ett år! Om man löser ett årskort så måste man ”aktivera” det via internet för de dagar man ska ut på fjället och sedan rapportera in resultatet via nätet inom 14 dagar. Har man gjort allt enligt regelverket och på 40 dagars jakt gjort en miss i rapporteringen en enda dag så blir man avstängd en hel säsong! Rimlig påföljd? Knappast! Allt kan bero på att man glömmer att trycka på knappen ”bekräfta” efter att man har fyllt i alla sina uppgifter!

Att ha ett system där man försöker detaljreglera småviltjakt leder till en administration som inte alls står i överensstämmelse med fördelen för förvaltningen! Vi har jagat älg i alla år med krav på återrapportering 14 dagar efter avslutad jakt för året. Det på ett vilt där jakten faktiskt styr stammens utveckling. Att införa krav på 14 dagars rapportering efter varje fälld fågel på ett viltslag som INTE styrs av jakttryck skapar möjligen arbetstillfällen, men också irritation och frustration och möjligen en bild av att man kontrollerar något som man ändå inte styr över. Turbulensen inför årets jaktstart är en tydlig signal på att något måste göras. Inte i första hand att lära jägarna att bli bättre på att hantera sina datorer efter varje avslutad jakttur utan att faktiskt se över det överbyråkratiska regelverket som omger jakten  på statens marker i fjällen!

Dold agenda?

Det har väl knappast undgått någon att årets björnjakt har startat. Rekordmånga i tilldelning och mycket uppmärksamhet i media. För egen del blev det två tidiga mornar och i alla fall ett spännande ståndskall med lång ansmygning i riktigt tät skog. I slutändan visade det sig vara en pigg och rask mård som lockade karelaren till skall, men spänningen fram till hunden var i alla fall densamma! Att sen jaktlaget på hemmamarkerna fällde två björnar på samma pass medan jag var på grannmarken, det får man ta med jämnmod!

Det är intressant att följa utvecklingen av björnjakten genom åren. Under en lång period var det något något nästan magiskt och trolsk över björnjakten. Bara särskilda jägare kunde jaga, nästan övermänniskor, och deras hundar måste vara utöver något man någonsin hade sett. Allt eftersom tilldelning och avskjutning ökar så avdramatiseras björnjakten. Jag tycker det är bra, ingen jaktform mår bra av att bli allt för uppskriven som farlig eller häftig eller något för machomän! Nu är det ”vanliga” passkyttar som fäller björnar och planerar middagar med jaktlaget. En sund utveckling av björnjakten! Nu har till och med det envisa ryktet om den kostsamma björnjakten börjat klinga av.

Vad återstår då tänker man? Ja, en mer generellt återinför åteljakt skulle minska krånglet och framförallt osäkerheten. Hur får man jaga, var får man släppa hundarna, vad räknas som åtel.. ja frågorna har varit många inför jakten. Till det kommer frågan om jakt inom viltvårdsområden. Skriverierna om detta har lett till att jägare i alla former av jaktliga sammanslutningar tvekar att jaga björn. Framförallt jägare inom viltvårdsområden så klart, det är rätt självskrivet med det genomslag det fått i media med rubriker som  ”blodtörstiga björnjägare bryter mot lagen” – det är klart att man blir tveksam om hur det ligger till! Frågan man kan ställa sig är vad som ligger bakom denna iver att utreda frågan om vem som har rätt att jaga och inte. Visst, jakt ska ske på lagligt sätt och enligt regelverket. Men alltid när frågor drivs hårt genom media så försöker jag ställa mig frågan ”Vad vill de ha ut av det här”?

Jag kan se ett antal scenarior för de som jobbar med frågan om vem som har rätt att jaga björn, kanske en del tycker att det liknar konspirationsteorier men det får jag väl ta!

Att de personerna som driver denna fråga i stora delar är principiella motståndare mot viltvårdsområden som idé är ingen nyhet. Jag ser detta som ännu ett försök att göra fastighetsägare och jägare förvirrade och skapa ett ökat stöd för upplösande av viltvårdsområden. Tyvärr är det så att man på många håll tror mest på den som framför de mest negativa budskapen, så även nu. Sen missar man inte heller chansen att uttrycka kritik mot Jägareförbundet eftersom vi har en annan syn på viltvårdsområden och ser den organisationsformen som positiv. Det sticker i ögonen på en del och man vill gärna skapa osäkerhet och förvirring även här.En annan fundering är om de vill minska avskjutningen av björn? Oklarheter runt regelverk och rädsla för rättsligt efterspel i björnjakten har gjort att många avstått skott tidigare år, de här utspelen gör tyvärr att det blir fler som väljer att avstå för säkerhets skull.

Jag hoppas att det finns tillräckligt många jägare som med kritiska ögon kan fundera igenom vad som är det egentliga syftet med att driva frågan om att det inte ska kunna gå att jaga björn gemensamt. För min del ser jag det alltså enbart som ett sätt att skapa förvirring och splittring inom jakten, tyvärr. Med genomtänka beslut och överenskommelser med markägare inom alla typer av jaktliga sammanslutningar så fungerar björnjakten bra, både på egen mark och gemensamt!

 

Blev just mycket glad av att läsa en skogstidning. Det hör inte alltid till vanligheterna. Propagandegeneratorer som Skogseko ger mig vanligtvis utslag och högt blodtryck men undantaget som bekräftar regeln är Skogsaktuellt. Här kan man faktiskt allt som oftast läsa riktigt insiktsfulla, objektiva och läsvärda artiklar baserade på fakta. Man har dessutom vad jag kan förstå ”jakttema” en tid framöver, så håll utkik på deras hemsida.

Mina små glädjeskutt på kontorsstolen i eftermiddag beror på en ovanligt frispråkig och nytänkande ledare. Det är exakt så där vi måste försöka behandla jakten om vi ska kunna diskutera med, istället för om, varandra och enas om lämpliga nivåer på till exempel älg- och vildsvinsstammarna. Kronor och ören är ett språk som alla förstår. Därför ska vi också behandla jakten som den markanvändning den är, precis som jord- och skogsbruk.

Skogsstyrelsen och bolagsskogsbruket står idag en smula handfallna och undrar varför de privata markägarna inte står bakom dem i tyckandet att vi över stora områden har för mycket älg. Denna ledare antyder svaret. De flesta privata markägare har, likt mig själv, gjort noggranna överväganden och funderingar samt beräkningar. En intäkt på ända upp emot 200 kronor per hektar och år kompenserar för många uppmumsade tallar. Alternativt kan man som markägare själv njuta av jakten, vilket i mina egna ögon är värt ännu fler uppmumsade tallar…

Nu startar inspelningen av uppföljaren till filmen ”Jägarna”. Inspelningen pågår i Norrbotten och kan följas via en blogg om arbetet som man hittar HÄR. Det ska bli intressant att se om denna film leder till samma debatt om jägare och norrbottningar som den första gjorde. Ibland känns det som om vi jägare är mer känsliga för vissa saker än andra grupper. Kanske beror det på att vi rätt ofta befinner oss i någon form av försvarsställning mot massmedia och allmänhet. Filmen ”Jägarna” var ett klassiskt exempel på en bra film, ren fiction, men som många ändå blev upprörda över eftersom ”så där går det ju inte till på riktigt”. Samma reaktion kom också för nu ganska många år sedan när popdängan ”kookalv” släpptes på skiva. Det kanske inte blev en list-etta, men den låten och musikvideon ledde till ett antal sittningar i morgonsofforna för att förklara att ”så här går det ju inte till i verkligheten”.

Riktigt samma reaktioner får man inte på Jönssonligans filmer eller för den delen actionfilmer i gemen. I alla fall har jag inte sett några morgonprogram som försöker reda ut vad som är korrekt återgiven fakta och vad som är fiction i dessa filmer. Men just när det rör jakt och jägare så blir det speciellt. Jag tycker det är synd! Även seriös verksamhet som ska bedrivas med stor noggrannhet och säkerhet måste tåla att bli omgjord till fiction för skratt eller spänning. Snarare är det väl för LITE filmer, böcker och musik som har anknytning till vilt, jakt och natur! Tänk vad trevligt det vore med fler filmer där man känner igen sig i miljöer och jargong istället för att det så ofta ska vara storstadsdjungel. Nej, fram för fler filmer om oss och ta det för vad det är – fiction!

 

 

Bockjakten är igång och i år har den hittills gett massor av minnesvärda upplevelser men 3 av dem har etsat sig fast i mitt minne och det konstiga är att jag kom på mig själv med att reagera helt olika inför de tre händelserna…

 

Första morgonens bockjakt fick ställas in tack vare den dyre faderns bemärkelsedag som  till på köpet råkade vara av jämn karaktär, grattis igen Pappa. Nåväl, det var således en smula överladdad Ligné som skulle ut på kvällen och naturligtvis kunde jag inte hålla mig till den bästa tiden utan kom ut på tok för tidigt, även om jag vet att bockarna den här tiden rör sig hela dygnet. Jag bestämde mig därför för att smyga i det område där den tilltänkte bocken brukar ta daglega. Efter en halvtimmes omsorgsfullt smygande hade jag den sovande bocken framför mig, 12 steg bort. Jag kunde känna den småfräna brunstdoften från bocken och jag avvaktade om den skulle vakna av mitt osäkrande innan jag sköt den, fortfarande sovande. Jag blev sittande en lång stund vid bocken, känslan av vördnad och stillsamhet kan nog inte beskrivas för en oinvigd men man blir onekligen en smula rörd vid dylika tillfällen…

 

Ny bild.JPG

 

Därefter övergick jag till lockjakt. Två rävar lockades in på skjutbart håll därefter försökte jag locka bock eftersom jag tagit mig in på nya, outforskade marker. Det första passet gav ingenting men vid nästa hände det. Jag vet inte om jag egentligen kände eller hörde bockens vildsinta stampande och galopperande först. Adrenalinet pumpade i kroppen när jag försökte lokalisera från vilket håll den uppretade bocken kom. Har man som jag slarvat en smula med hörselskydden i unga år är det onekligen en utmaning att riktningsbestämma arga bockar som ändå vet att hålla sig dolda. Det tog ett tag innan bocken var så nära att jag kunde höra hans andhämtning och pulsen hade då nått ohälsosamma höjder, tror jag. Avslutet var snabbt men känslan direkt efter en helt annan än den tidigare bocken. Jag flåsade som en maratonlöpare och svetten rann, fast jag suttit stilla i en halvtimme. Action är bara förnamnet och mer spänning är svårt att finna…

 

Den 3:e bocken såg jag från bilen på väg hem. Han stog i vägkanten och stirrade på en betydligt äldre bock som hetsade en get ute på en vall. Även denna pinnbock kom jag mycket nära men jag existerade inte i hans värld. Bara avundsjukan, ilskan och raseriet över att vara bortkörd, försummad och otillräcklig existerade i bockens värld. Jag stannade bilen 10 meter från honom och kunde se hur varenda liten muskel i hans kropp spelade när han försökte tygla sin vilja att göra ännu ett försök att spöa den store för att få sin get. Ett mycket fascinerande skådespel… Jag vet inte hur länge jag stod där i vägkanten och stirrade på den stirrande lillbocken. Jag väcktes ur min fascination av en uppretad sopbilschaufför som inte hade vett att se det vackra i detta naturens skådespel av bästa klass.

 

Så vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vet inte, kanske mest ett försök att beskriva hur en skjuten bock kan ge allt ifrån en nästan religiös känsla av vördnad såväl som maxpuls och rinnande svett. Antagligen helt oförståeligt för de som inte jagar där ute men jag tror att många av er bockjägare känner igen er. Sist men inte minst, alla minnesvärda bockar behöver heller inte skjutas. En pinnbock i en vägkant kan man nog minnas hela livet…

I såväl Ekot och DN som på vår hemsida kunde man i morse höra, och läsa, att vildsvinsstammen förefaller minska i landet. Nu är det trubbiga verktyg vi mäter med, trafikolyckor och rapporter från jägare och lantbrukare, men allt pekar åt samma håll. Jägarna har lyckats hejda ökningen av vildsvin, vi har visat att vi tar ansvar.

Olyckskorpar och dramnaturgiskt lagda pessimister har länge nu hävdat att vildsvinen går oss ur händerna och att jägarna är för dåliga, lata eller inkompetenta för att kunna förvalta en art som vildsvinen. De hade fel.

Jag är den förste att skriva under på att vi fortfarande har stora problem med vildsvin på vissa håll i landet men vi har ändå visat att vi kan hantera dem över stora områden. Visserligen hade vi hjälp av en snörik vinter. Jag tror personligen inte att snön eller kylan dirtekt dödade särskilt många vildsvin, vi var duktiga även på utfodring i vintras. Snarare tror jag att snön gjorde att man hade mycket vildsvin på åtelplatserna och framför allt hade man ljuset från snön att jaga i, inte bara månljuset som ger dig en vecka eller två per månad som är möjlig att vaka på. Detta bekräftas inte minst av de vilthandlare jag talat med som vittnar om stora mängder vildsvin som levererades i vintras.

Jägareförbundet har emellanåt fått mycket skäll för att vi varit ignoranta, lata och inte tagit vildsvinsfrågan på allvar. Jag tycker detta trendbrott är ett tecken på motsatsen. Vildsvin är ett helt nytt vilt på många sätt och vi har visat, efter en i viltförvaltningssammanhang mycket kort tid, att vi kan hantera dem. Denna hejd på ökningen av vildsvinen i landet ger oss en mycket välkommen och angelägen andningspaus där man nu bör intensifiera diskussionerna mellan lantbrukare och jägare vad man vill med sin vildsvinsstam. Nu har vi chansen och läget att i lugn och ro, utan uppslitande konflikter, sätta oss ned och enas.

Sist men inte minst, en eloge till alla er därute som än en gång visat att jägarna kan och vill lyssna på sin omvärld. Vi tar ansvar.

Jag är besatt av grävlingar. Inte på något religiöst eller fundamentalistiskt sätt, mest bara otroligt fascinerad och road. Den sista semesterveckan jagade jag grävling varenda dag, eller natt, och där har ni en av tjusningarna med detta fantastiska vilt. Man kan jaga dem på så otroligt många olika sätt och alla har de sina egenheter och tjusningar. I veckan som gick sköt jag grävling för ställande hund, i gryt för grythund, vid smygjakt på vallar, vid vaktjakt under körsbärsträd och fångade ett par i fälla.

Nu är det inte bara den otroligt mångsidiga jakt detta vilt bjuder på som fascinerar mig. Deras liv och leverne samt otroligt coola stil är minst lika fascinerande som själva jakten. Jagar man dem i gryt upptäcker man snart vilka livsnjutare man har att göra med. De har noga ordnat sina toaletter, utanför gryten, och kikar man in i själva bohålan får man en bild som skulle göra Ernst avundsjuk, där har ni ett gäng som kan göra det mysigt för sig med omsorgsfullt ordnade bäddar och små puttinuttiga skrymslen, ofta under stora träd så att det håller sig torrt och fint.

Fångar man dem istället i fälla upptäcker man också vilka kräsna varelser man har att göra med. Bakom mitt hus bodde i sommar en stor grävling som ställde till med en del trubbel och därför iordningställdes redan den 1:a augusti en omsorgsfullt betad fälla. Jag bjöd på hundmat och fiskrens, ingen reaktion. Då övergick jag till kräftskal och då kunde man se att han varit där och kikat lite. Men inte förrän jag tog till tampongtricket fastnade han. Man tar helt enkelt en tampong, stoppar den i ett vattenglas och fyller på med flytande honung. Låt det stå över natten så att det suger in riktigt och häng sedan tampongen i det lilla snöret i taket på fällan, funkar varje gång. När jag på morgonen kom ut för att se till fällan så låg den store där och sov. Många grävlingar jag fångat gör just det, sover alltså, och allt bete brukar vara uppätet. För en sekund tänkte jag om jag skulle väcka honom men varför skulle inte en grävling få dö mätt och nöjd i sömnen, snacka om minimalt lidande. Man behöver knappast några stresstudier av fällfångade grävlingar med avancerade stresshormonmätningar,..

Som stressad och lätt kolerisk småbarnsfar som ständigt slits mellan att spendera tid med barnen eller ute på jakt så är grävlingen en dröm att jaga. Jakten med ställande hund eller grythund är en finfin introduktion för de små på Dianas stigar. Man behöver inte vara tyst. Man kan äta, byta blöjor eller tälja pinnar om det blir tråkigt. Händer det inget är det bara att ta hunden och åka hem. Jag skulle vilja slå ett slag för grävlingsjakten som den ”nya” ekorrjakten. Helt enkelt en toppenfin introduktion till jakt och kanske särskilt jakt med hund. Man kommer såväl hunden som grävlingen mycket nära och det fascinerar inte bara barn. Jag har sett mer än en garvad jägare fnittra som ett barn på julafton när gryttaxen syns i nedlslaget eller laikan skäller i vägtrumman.

Min äldste son älskar just grävlingsjakten och i förra veckan gick rätt många mornar åt att sova ut för honom efter nattliga grävlingsjakter, men vad gör det när man har sommarlov. Jag minns också hans första grytjakt, vi sköt tre grävlingar i samma gryt en sen kväll och det var såväl dramatik som briljanta hundjobb inblandade. Då jag var en smula sliten då sonen ivrigt ville ut och jaga även nästa morgon släppte jag bara ut honom på gräsmattan med uppmaningen att leka lite grytjakt, det gjorde han… Han grävde naturligtvis där det var som lättast, i rabatten. Varenda omsorgsfullt planterad lök blev en grävling som sköts. Lite svinn får man räkna med och en lök eller två kan det väl vara värt att få ge ännu en kille, eller tjej, en introduktion till jaktens underbara värld, prova själv vetja…

DSC00345.JPG

rivstart

Det blev – inte helt oväntat – en ganska rejäl rivstart efter semestern. Inte nog med att det redan från början var planerat en ganska hektisk period mellan semester och jaktstart. Lite omorganisering på Luleåkontoret gör att arbetsuppgifterna blir lite fler och man får tänka lite nytt. Nåja, några extra kvällar ute i länet ska man väl klara av om man foukserar på att jakten står för dörren!

Telefonen går ganska varm så här års också. Många jaktlag och områden som ska ha sina årsmöten och mycket frågor är det om vad man kan, ska eller bör göra. Att sen Länsstyrelsen tar en del beslut som skapar merarbete gör inte saken enklare. Där hamnar både frågor om älgar och småviltjakt på statens marker. Att mitt i allt detta starta upp och köra ett helt nytt material rörande älgskötsel och genomföra ett ganska intensivt schema med det runt om i länet är bara grädde på moset.

Visst ja, jag höll på att glömma den kommande lördagen då jag kommer att ha en samling med de som vill hålla i utbildningen av nya jägare med det nya jägarskolematerialet. Ett bokpaket som jag tror kommer att locka fler att prova på att läsa in sig inför jägarexamen.

Som tur är så har den intensiva starten kunnat brytas av med någon dag på sjön för att hämta igen sommarens uteblivna fiske. Så nu är frysen ganska välfylld med i första hand abborre, lagom för en rejäl omgång i röken. Lite avbrott mot älg och fågelkött till kommande vinter.

 

 

ÖM-lin1.JPG

Urhugget skogsbryn på Öster Malma, där inhemska buskar nu planterats för att skapa ett sluttande bryn. Foto: Fredrik WIdemo.

 

Skogsbryn har alltid fascinerat mig. Här går gränsen mellan det öppna, ljusa och lättillgängliga landskapet och den mer hemlighetsfulla skogen, där man inte vet vad som döljer sig bakom nästa stam eller sten. Skogsbrynet är porten till skogens alla upplevelser, rikedomar och hemligheter. Här i gränslandet möts dessutom skogens och det öppna landskapets växter och djur. Det gör skogsbrynet till en av de mer artrika och natursköna miljöerna i landskapet. Tyvärr är gammaldags, sluttande och artrika bryn en bristvara idag. Istället ser man ofta skogen resa sig som en mörk, tvär och ogästvänlig vägg mot det öppna landskapet. Denna typ av ”bryn” är varken artrika eller tilltalande och ger inget värde för viltet. De ger dessutom dålig stormsäkerhet för skogen och skuggar ofta åkermark.

Framöver kommer Jägareförbundet att arbeta med att lyfta fram skogsbrynets värden för vilt och mångfald genom artiklar och utbildningar. Fokus kommer att ligga på hur man kan restaurera och sköta skogsbrynen. Jag har väntat sedan i juni på att kunna plantera slån, hagtorn och vildapel i de skogsbryn jag håller på att restaurera som förevisningsmarker, både på Öster Malma och i Norduppland. Kruttorr mark och 30 grader varmt är dock inte direkt rätt förhållanden för att säkerställa god etablering, om vi säger så… Den senaste dryga veckan så har värmen och torkan dock som bekant släppt sitt grepp om de mellersta delarna av landet. Nu står plantorna i jord och regelbundna regn borde förhoppningsvis få de slokande växterna att rota sig, även om de knappast hinner växa så mycket i år. På sikt kommer det ge skydd för fältviltet, mer insekter, bär och boplatser för fåglar samt foder för klövviltet. Samtidigt får man en mer tilltalande landskapsbild. Känns bra :-)!

Åter på plats

Som vanligt så går tiden fort, särskilt när man har roligt! Några veckors semester går alldels särskilt fort och man hinnar inte alltid göra det man tänkt sig. För egen del är det tyvärr i första hand fisket som har fått stryka på foten i sommar. Kanske hade man också velat vara lite mer aktiv på skjutbanorna. Men nu är det i alla fall över och jobbat drar igång igen. Skjutbanor, utbildningar och årsmöten under några intensiva veckor innan norrbottensjägarna försvinner ut i skogen för jakt. Först några tappra själar som jagar duvor, räv o ch grävling från månadsstart, sedan rådjur vid bockpremiären. Björnjaktspremiären den 21 augusti blir mer och mer intensiv vad gäller deltagande jägare allt eftersom tilldelade björnar ökar. Sen kommer de ”stora” jakterna igång med skogsfågel och ripa den 25 augusti och älgpremiären den 6 september. Någonstans efter hundsläppsdatum har vi lärt oss att det är relativt onödigt att kalla till möten och utbildningar, det får ligga lågt till kvällarna blir mörkare i oktober november. Dels får man förhoppningsvis någon dag att jaga själv på, dels får man tid at förbereda den intensiva vårperioden 2011. Gissningsvis klubbas beslut om nytt älgjaktssystem i riksdagen under hösten vilket kommer att skapa en hel del frågor och arbete under det kommande året. Hur valet går i höst kan i delar påverka både jakten och Jägareförbundet, valvakan kan alltså vara väl värd att följa under en natt i september. Mårdhundsprojeketet som har drivits med pengar från Naturvårdsverket kommer från september att växla upp till ett EU-projekt i samarbete med Norge, Finland och Danmark. Även den biten kommer att påverka jobbet under minst tre år framöver.

Som vanligt finns det alltså en blandning av rutinarbete och nya utmaningar att ta tag i under hösten.

Utöver det så låter rapporterna om skogsfågel och ripor som om det skulle finnas hopp om ett skapligt år för föryngringen. Alltid spännande att släppa hunden i början av säsongen och se vad som händer.

Som sagt – nu var man igång igen, bara att rulla på!

Gårdagskvällen och natten har satt sina spår. Jag sitter här hemma rödögd, törstig och lite småfnissig. Ingenting ovanligt en söndagsförmiddag så här på sommaren kanske men för min del innehåller nattens minnen inga som helst pinsamheter eller ångestladdade minnesluckor, allt är klart som korvspad. Säsongen har börjat på allvar!

Vi inledde helkvällen med att kasta ut lite kräftburar och vid midnatt var det dags. Efter en nästan lika ödesmättad nedräkning som vid tolvslaget på nyår var hundarna loss och två löjligt förtjusta och förväntansfulla vuxna män stog pillimariskt och fånigt flinande och väntade på de första skallen. Inom två timmar hade två grävlingar fått bita i gräset, den sista efter ett fenomenalt hundjobb av den kanske bästa grävlingshund jag någonsin jagat med. Att hundens husse sedan hör till de mer sjukligt jaktintresserade och skickliga jägarna och därtill faktiskt är riktigt trevlig gjorde natten till en mycket minnesvärd upplevelse. Efter att även en ungräv hamnat i frysen togs kräftburarna upp och jag lovar att jag var en av de mer lyckliga grabbarna i landet när jag strosade hemåt mot bilen vid 5-tiden.

Är man som jag dessutom begåvad med världens bästa livskamrat som kokar kräftor, hugger nya kräftbeten av braxar med yxa så att slemmet sprutar och beordrar mig en tupplur medan hon skjutsar barn hela dagen så kan man inte annat än att känna sig lyckligt lottad. Dessutom ser jag verkligen fram emot denna jaktsäsong och den kommande kräftskivan utan någon som helst tanke på att vara varken måttfull eller mer karaktärsfull än föregående natt…

Image_00029.jpg

Vi har redan hunnit en liten bit in i juli och ett nytt jaktår har börjat. För egen del har jag just lagt sista handen vid att förbereda och bjuda in till höstens kvällar med utbildning om älg och älgskötsel. Nu är det klart och framför mig ligger några veckor med ledighet. Till att börja med innebär det några dagar inåt landet för lite fiske. Ska bli skönt att komma bort helt från telefoner och datorer. Visst är de bra hjälpmedel i jobbet, men nog längtar man ut i naturen just nu! Värmen börjar kännas av även här uppe och hundarna träning får genomföras på natten när det svalnar av. Karelaren har börjat uppskatta simning så lite sånt blir det för henne medan norrbottenspetsen inte alls förstår tjusningen med simdjupt vatten.

Lite tid på skjutbanan har det blivit och det formella älgskyttemärket är avklarat så resten av skyttesäsongen är bara rent nöje på banorna!

Som sagt, semestern hägrar och det kan bli lite sporadiskt med inlägg här under denna tid, men innan vi vet ordet av är det augusti och den mest intensiva norrbottniska jaktsäsongen drar igång, så misströsta inte!

Ha en skön sommar!

En intressant reflextion om två saker som kom genom nätet de senaste dagarna. Först bestämmer sig Danskarna för att förbjuda vissa hundraser. Främst stora och kraftiga raser, vilket inte nödvändigtvis är de som toppar listan över raser som biter människor. Inställningen från Sverige och SKK verkar klar, det är inte rasernas fel utan handhavandet av de enskilda individerna!

Intressant då att titta på viltskadecenters hemsida och deras pågående försök med boskapsvaktande hundar i rovdjursområden. Vad använder man för hundraser där, jo samma grupp av hundar som danskarna just har förbjudit! Lokal anpassning? Ja, förhoppningsvis.

Det ska bli intressant att se hur detta i slutändan påverkar nyttjandet av markerna. Att klättra över ett elstängsel när man är ute och promenerar i skogen är väl rätt OK – men om det finns en stor hund av en ras som grannlandet till och med har förbjudit… tja, var och en får väl välja själv.

Sen får vi se om de svenska reglerna för hundhållning går ihop med det här försöket och om det ger något resultat. Intressant är det i alla fall, oavsett utgång. Man har provat samma sak i USA i de områden där vargen är återintroducerad (eller som vissa säger där borta – där man har satt in Canadensisk varg i USA). Där verkar hundarna ha svårare att klara vargangrepp än nere i Europa. Många hundar har också själva blivit rivna. Något vi känner allt för väl från våra svenska skogar.

Sen är frågan om de svenska djurägarna är beredda att spendera lika mycket tid ute i hagarna som boskapsskötaran i södra europa och bo på deras villkor.

Många frågor med förhoppnigsvis lika många svar så småningom!

Det här med djurskydd är en intressant läsning! Ja, kanske inte enkäten som Daniel har hänvisat till, den är mest krånglig, men i övrigt. En del i detta djurskydd har i många år varit hurm an får eller inte får använda el till djur. När Jakten i fjällen öppnade upp 1993 så började Jägareförbundet också organisarat att använda el-halsband på hundar för att ta bort intresset för att jaga ren. Utbildning och övervakade hägn krävdes för verksamheten. Verksamheten flöt på bra och den utvärderades med mycket gott resultat. Hundar slutade jaga ren och renar på fjället slapp ha hundar efter sig. Jakten blev bättre och konflikterna blev färre. Men vid något tillfälle så gick det överstyr och det genomfördes en el-utredning. Där kom man fram till att el-halsband på hundar skulle förbjudas helt liksom en del annat som hade el inblandat. En okunskap om el-halsbandet kopplat till en överdriven försiktigthet ledde till detta. Resultatet, mer illegal användning av dessa halsband utan övervakning och i vissa lägen genomförda av personer utan utbildning.  Problemet med el-halsband är inte dessa farlighet för hunden utan dess effektivitet. Vet man inte exakt vad man gör kan man avskräcka hunden för fel saker. Däremot märktes tydligt med jag höll på med detta att hundar som blev utsatta för obehaget med el-halsband sökte tröst hos människor och blev inte det minsta strykrädda. De som vill vara lagliga och inte använda el-halsband måst ta till andra metoder vilket inte är så lätt om man inte bor i renområden så att man kan vänja hunden redan från valpålderna att ren inte ska jagas.

Varför ta upp det här nu, det är ju gammal skåpmat!

Anledningen är nya regler runt ström och djur som också är framtagna utifrån någon form av djurskyddsaspekt och till viss del med omtanke om människor. Från 1 september får elstängsel i Sverige och EU inte ha så hög energimängd som idag. Djur och människor får inte utsättas för FÖR mycket obehag tydligen. Spelar det någon roll för oss då? De som har djur hägnade med eltråd får väl gå med grästrimmer lite oftare för att rensa undertrådarna. Visst, det kan säkert fungera, men vad är det som håller varg och björn ute från våra tamdjur som alla vill ska gå ute på bete under sommaren? Jo, starka elstängsel! Hur resonerar man när obehaget för en kossa eller ett får att sätta nosen mot ett starkt elstängsel ska vägas mot risken att det kommer in en varg eller björn i hagen? Vad skulle du välja? Det är inte alltid lätt att följa med i resonemangen runt djurskydd i dagsläget vilket gör mig än mer orolig när det läggs upp enkäter och tas beslut på EU-nivå när problemen och förutsättningarna skiljer sig åt. Vad hände med dens.k. subsidaritetsprincipen – alltså att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå? Den grunläggande tanken i EU känns mer och mer avlägsen…