Jakt och kultur

, •

Jakten är ju en av mänsklighetens äldsta kulturyttringar. Beroende på vem man frågar så får man olika svar, men någon påstår till exempel att vårt språk tillkom som ett led i att samarbeta inom jaktlaget. Hällmålningar och hällristningar är andra tidiga kopplingar mellan jakt och kultur som är mer odiskutabla. I mer modern tid så finns det en lång rad författare och målare som har haft jakten som ett viktigt inslag i sin verksamhet, men dessa har med tiden blivit allt färre. Kerstin Ekmans ”dödsklockan” om ond bråd död i ett jaktlag i Uppland har inte haft många uppföljare även om miljön borde inbjuda till det! I alla fall inte förrän nu. Min vana trogen ögnar jag igenom utbudet av pocketböcker när jag passerar Arlanda flygplats på väg hemåt. Förra veckan fångades min blick av en bok som hette ”Svinajakten” skriven av Anna Bovaller – en titel som vilken jägare som helst stannar upp inför. En titt på bokryggen och mycket riktigt, det fanns en bas i jakten, den här gången vildsvinsjakt i Skåne. Självklart kunde jag inte motstå att köpa boken och har nu kommit halvvägs. Kanske inte den mest välskrivna deckaren jag läst. I mitt tycke allt för många personporträtt staplade på varandra i inledningen. Förhoppningsvis tar den fart mot slutet. Men jag uppskattar ändå idén med att jakten ingår som en självklar och naturlig del i en kriminalroman eller deckare.

En annan intressant diskussion som nu pågår i Norrbotten är filmen ”Jägarna 2” som nu är i slutfasen av inspelningen uppe i Överkalix. Känslor rörs upp från tiden då ”Jägarna” hade premiär för 15 år sedan. Det känns märkligt att så många är så upprörda över hur filmen ska få Norrbottningar eller jägare att framstå. Inte är det väl någon person som tar detta som en dokumentär?! Ungefär som om polisfacket skulle bli upprörda över att ”Die-hard” filmerna inte framställde polisarbetet riktigt korrekt. Eller någon informationsstrateg försökte stoppa filmerna om Jönssonligan eftersom Vanheden får Stockholmare att framstå i dålig dager? Nä, jag uppskattar att filmer spelas in där man kan känna igen sig i miljöer och språkbruk men där historien är en uppdiktad äventyrsberättelse eller drama. Jakten för en alldeles för undanskymd tillvaro i allmänhetens medvetande. Några faktaprogram på någon undanskymd TV-kanal och facktidskrifter gör bara de redan frälsta glada. Men tänk om vi fick fler författare och filmskapare att på ett naturligt sätt väva in jakten och den svenska landsbygden i sina historier, vilket lyft det vore för intresset! Kanske dags att instifta något pris för den som på ett bra sätt väver samman jaktkulturen med annan kultur i samhället!

All reklam kanske inte är bra reklam, men det finns all anledning att uppmuntra dem som ser jakten som en naturligt del i vårt vardagsliv och visar det i text och bild.

av /8 Kommentarer

ännu mera björn

, •

Det är dags att summera årets björnjakt. En jakt som började nästan omdelbart med journalister som ringde och var frågande över den låga takten i avskjutningen. Var norrbottens jägare intresserade av börnjakt? Man hittade personer som beklagade sig över byråkratin och skyllde på den. Desinformation om björnjakt inom viltvårdsområden spridde oro. Nu har vi facit på hur det gick. 10 dagar innan jaktentiden var över fälldes den sista björnen på tilldelningen. En bra facit och den högsta avskjutningen som vi har siffror på sedan mitten av 1800-talet. Tydligen så är administrationen runt en fälld björn inte så farlig! I alla fall verkar alla som fällt björn intresserade av att fälla en till! Visst är vissa delar överdrivna och övergången från skyddsjakt till icensjakt borde ha kunnat innebära lättnader, men istället har det i vissa lägen blivit ännu mer detaljerade regler. Förhoppningsvis är det en övergående fas! Nu återstår egentligen bara hanteringen av björnköttet. Dels ett förenklat regelverk runt att få ut björnkött till andra än jägarna, på samma sätt som man nu resonerar runt vildsvin. Problemet är ju detsamma på bägge arterna, risken för trikiner. Kan man lösa frågan för vildsvinen förutsätter jag att björnköttet följer med på köpet. Sen väntar jag spänt på den första björnkokboken för om vi kan sälja björnkött för att andra ska äta så kan vi väl äta själva!? Själv uppskattade jag tjälknölen på björn som serverades då kollegan Jonas Kindberg disputerade på björnförvaltning i Umeå.

Vad blev då summan av björnjakten, förutom att kvoten fylldes till den sista björnen. Ja, definitivt något som ingen journalist verkar intresserad av nämligen hur väl genomför jakten har varit. Mycket mer lokala jägare och samarbete över jaktlagsgränser. Behovet av utifrån kommande ”björnspecialister” minskar och de norrbottniska jägarna blir allt bättre på björnjakt. Takten i avskjutningen tyder på att björnjakten allt mer ses som en jaktform bland andra. Stressen uteblir och det visar sig i minimalt med påskjutna ej återfunna björnar. Varje påskjuten ej återfunnen björn är ett misslyckande, men ett tillfälle av sjuttiotvå är ändå bra gjort! Nu återstår bara att lära oss och myndigheterna fördelar med åteljakten! Att de kan nyttjas som draghjälp för att veta var det finns björn och om det finns ungar med. Men också lära sig att bygga gömslen som det går att sova i så att man kan nyttja det första gryningsljuset för åteljakt! Jag hoppas att försöket i Västerbotten kommer att ligga till grund för ett allmänt återinförande av jaktformen!

av

Päls är hett och jag är ett modeorakel!

•

Jag har en trendspaning. Päls är superhett igen. Denna tes drev mig ikväll ut på surfning bland modebloggar där ute i cyberspace. Av det lärde jag mig 3 saker:

1. Päls är verkligen superinne igen.

2. Jägare är nog det närmsta vi kommer höstens modeideal med flanellskjortor, buskiga älgjägarskägg och grova skor.

3. Det finns förbannat gott om modebloggar.

När jag var ung, på det glada 90-talet, stod alla modeorakel som Madonna, Naomi Campbell och Cindy Crawford på barrikaden och fördömde päls. I höst poserar de allihop tillsammans med dagens modeikoner Jennifer Lopez, Beyoncé, Lindsay Lohan och Mary J Blige i päls helt obekymrat. Många av dem stöttar också pälsindustrin och hävdar att päls är det mest miljövänliga vi kan klä oss i. Jag snubblade faktiskt över ett bråk mellan Blondinbella och några andra ”kulturpersonligheter” där Bella faktiskt briljerade med sin sakliga argumentation för päls. Jag hade tamigtusan inte kunnat argumentera bättre själv för detta miljövänliga alternativ till energiintensiva konstmaterial eller bekämpningsmedelsintensiva bomullsodlingar.

Fakta är att päls är mycket hållbart, ekologiskt producerat och helt nedbrytbart. Tar vi pälsen från vilda djur så är den dessutom garanterat fri från lidande, synnerligen klimatsmart och förhoppningsvis närproducerad.

Enligt IFTF, en branschorganisation för pälshandlare, kunde man på modevisningarna för 5 år sedan se 148 pälskreationer från 37 designers. I höst har man kunnat se 1639 pälsplagg av 187 olika designers. Till och med jag fattar att päls är inne.

Nu är frågan snarast hur vi marknadsför den riktiga ”naturpälsen” från frilevande minkar, rävar och mårdar. Kanske ska vi satsa på ”viltpäls” precis som vi satsar på att marknadsföra viltmat? Jag minns ännu idag hur jag och Pappa, med god förtjänst, vittjade våra mårdfällor för 20 år sedan. Tänk om det kommer igen? Jag tror i vilket fall som helst att vi måste inse att päls inte längre är ”fult”. Alla, och då menar jag alla, stora klädkedjor och snart varenda kändis, inklusive mer intellektuella och trovärdiga, har päls i höst.

Det ultimata plagget jag surfade in på var faktiskt en lodjurspäls, designad av Karl Lagerfeld på det italienska modehuset Fendi. Ganska snygg om ni frågar mig. Och jag är ju numera att beteckna som något av ett modeorakel, jag ska bara tvätta bort brandröklukt och lite skumma kroppsodörer från mina jaktskjortor i flanell så ska ni få se…

av /17 Kommentarer

Vargarmén marscherar…

, •

Imorgon arrangerar ”wolf army sweden” en marsch för vargen i Stockholm. Jag blev tvungen att kolla upp detta då bara namnet på organisationen samt att de har en egen fana som de gärna viftar med gav mig lite kalla kårar. Nu visade det sig att organisationen särskilt betonar att man inte är emot varken jakt eller jägare men däremot fanns en hel del rätt märkliga uppfattningar i deras led.

Det jag främst vänder mig emot är den mycket utbredda uppfattningen att vi som har synpunkter på vargförvaltningen drivs av hat och rädsla samt är okunniga. I samband med de många utredningarna som görs just nu har en grupp samhällsforskare på SLU sammanställt en lång rad studier som rör just människors inställningar och attityder till varg. Ni hittar rapporten och ett referat från den här.

Man kan med rapporten i hand ifrågasätta en hel del av ”wolf army swedens” idéer. För det första är det solklart att inställningen till varg blir mer positiv med ökande avstånd till vargen. Således kanske det inte är jättesmart att jobba för förändrade attityder i Humlegården i Stockholm? Vad sägs om torget i Leksand eller bygdegården i Äppelbo?

För det andra är det solklart att jägarna är de som rent objektivt kan mest om varg. Skulle då okunnighet vara problemet? Knappast. Man kan aldrig utbilda bort den inställning jägarna och många landsbygdsbor har idag, de är redan de mest kunniga. Således borde vi inte ha rovdjurscentra i Dalarna eller Gävleborg, snarare Stockholm och Malmö. Det är inte ens säkert att mer kunskap skulle ge stadsbefolkningen en högre acceptans för varg, tänk om det blir tvärtom?

För det tredje brukar man gärna använda ord som ”hat” och ”rädsla” när man ska beskriva varför folk inte är odelat positiva till varg. Det finns inget som helst stöd för dessa utsagor, även om jag förstår att känsloord av den typen är mycket lämpliga om man vill svärta ned sin motståndare… Var 4:e svensk är rädd för varg men jägarna är underrepresenterade bland dem och jag finner ingenstans något stöd för att någon hatar varken varg eller något annat i de drygt 50 studier man sammanställt. Jägare hatar nog faktiskt inga djur alls, däremot får vi rätt ofta försöka förklara varför man inte bör hata tulpanätande rådjur eller fotbollsplansbökande vildsvin.

Nu får ”wolf army sweden” gärna marschera för min del, det är ett fritt land, men om de vill göra skillnad bör de nog tänka om. Och sist men inte minst, kunskap är en dygd, inte bara när det gäller varg, det gäller att veta vad man slåss emot också…

av /31 Kommentarer

björnjakten – hur ska vi ha det?

, •

Jag har just återkommit efter några dagar ute i skogen. Några dagar tillsammans med hunden jagandes fågel gör gott för kropp och själ, även om fåglarna var rätt skygga och inte så många som jag hade hoppats.

20100920(009).jpg

På vägen ner mot jaktmarkerna gick nyheterna ut med att åteljaktsförsöket på björn i Västerbotten hade ”misslyckats”. Man hade alltså inte skjutit några björnar på de åtlar som hade lagts ut och därför ansåg man uppenbarligen att det var ett misslyckande. Har vi då gjort stort väsen av ingenting när vi driver frågan om ett återinförande av åteljakten i större skala? Enligt min uppfattning nej och åter nej! Om man är lite elak kan man säga att de som uttalar sig inte fullt ut har förstått problemet med åteljaktsförbudet och inte heller är insatta i hur åtlarna används. Kanske delvis beroende på information från oss, det kan jag självkritiskt medge.

Att skjuta en björn som lugnt står och äter på en åtel görs både i Nordamerika och på andra håll i Europa, så varför inte i Sverige då? Jo, vi har en regel som säger att björnjakt inte får bedrivas längre fram på dagen är två timmar innan solen går ner. Björnarna använder i första hand åteln under dygnets mörkare timmar.

Så, varför är det då så viktigt att få tillbaka åteljakten? Enligt mitt sätt att se det så är orsakerna fler. Dels är själva förbudet märkligt i sig. Om skälet var att inte göra björnen van vid mat kombinerat med människolukt så borde det vara åtling och inte åteljakt som vore förbjudet, men det är det inte! Mat och människor förekommer dessutom på så många ställen att det knappast är någon idé att förbjuda åtling med den motivationen. Däremot skapar förbudet en mängd osäkerhet om vad som är en åtel och var man överhuvudtaget får jaga björn någonstans. Frågor som återkommer årligen och som uppenbarligen tolkas olika. För att betraktas som en åtel ska det vara ”animaliskt, vegetabiliskt eller annat material utlagt i syfte att locka vilt”. Med det i bakhuvudet kan vi dra några frågor jag fått genom åren:

Jag skjuter en älg och tar ur den, får jag återvända till samma pass och skjuta en björn som äter på älgresterna? Min tolkning JA

Älgen jag skjuter ligger inne i en tallungskog, om jag innan jag tar ur älgen drar ut den på en öppen myr, är resterna då att betrakta som åtel? Min tolkning – detta är en åtel.

De ben och annat som blir kvar från slakten körs ut i skogen och grävs ner, en björn kommer dit och gräver upp det. Får jag jaga i närheten av detta område? Min tolkning nej, detta är att betrakta som åtel

Får jag släppa hunden där? Enligt årets beslut i Norbotten NEJ

Hur långt bort måste jag från min godkända rävåtel för att lagligt kunna skjuta björn? En fråga jag inte kan svara på ….

Alla dessa frågor vore överflödiga om åteljakten tilläts! Dessutom tror jag man ska titta en gång till på om inte åtlarna under årets jakt har lett till framgång. Kanske inte genom skytte på plats, men genom att man har kontroll på var björnarna finns och utifrån det kan placera passkyttar och släppa hundar på de mest optimala områdena. Fick man sen ett klart godkännande att använda åtelkameror skulle man dessutom kunna veta om det var ensamma björnar eller honor med ungar som fanns i området innan jakten inleddes.

Jag hoppas att beslutande myndigheter faktiskt sätter sig in i de problem som åteljaktförbundet medför och tar förnuftiga beslut framöver istället för att hålla fast vid ett märkligt förbud som inte gör annat än skapar osäkerhet och gråzoner

av /3 Kommentarer

Behöver vi veta hur mycket vilt det finns?

•

I våras kom den tunga rapporten ”En integrerad viltövervakning”, med förslag på hur samhället kan få en bättre bild över hur viltstammarna utvecklas, hur mycket vilt det finns och hur viltets sjukdomar förekommer och kan spridas. Framför allt var det förbundets viltövervakningsansvariga tjänstemän som deltog i arbetet från SJF:s sida, men vi var flera andra som också involverades i arbetet. En av de frågor vi diskuterade var om vi verkligen behöver veta hur mycket vilt det finns? Denna fråga har nu fått ny aktualitet, i och med viltförvaltningsdelegationernas arbete med måltal för rovdjuren.

En av delarna i Jägareförbundets allmänna uppdrag från staten är att ansvara för delar av viltövervakningen. I huvudsak handlar det om att samla in Älgobs, samla in avskjutningsstatistik och att spillningsinventera. Insamlade data används sedan för att uppskatta förändringar i populationsstorleken för det jaktbara viltet. Här strävar vi alltså inte i första hand efter att mäta den faktiska storleken på stammarna, utan nöjer oss med att uppskatta förändringarna. Vi anpassar sedan inriktningen och omfattningen på våra förvaltningsåtgärder efter hur stammarna förändras. I mångt och mycket är detta något som jägarna gör inom ramen för sin egen viltförvaltning. Ser man exempelvis få rådjur efter en hård vinter så skjuter man helt enkelt färre rådjur, än man annars hade gjort. I de fall där man behöver göra avvägningar gentemot andra intressen, exempelvis när det gäller älg-skog och vildsvin-jordbruk, kan det dock vara viktigt att göra mer formaliserade skattningar av populationstrender. Avskjutningsstatistiken kan också vara till hjälp för att upptäcka att en art plötsligt ökar eller minskar kraftigt, så att man kan undersöka varför så är fallet.

Jägarkåren gör dock också ett stort och viktigt jobb när det gäller att inventera stora rovdjur, bland annat genom snöspårning. Här är ambitionen från myndigheterna och forskarna inte bara i att försöka uppskatta populationsförändringar, utan även att få en bild av hur många individer det finns. Detta är nödvändigt eftersom vi har faktiska måltal för bevarandearbetet för dessa arter. Här räcker det alltså inte exempelvis med att veta att lostammen är stabil, utan vi vill även veta att vi uppfyller de uppsatta målen.

Hur vet vi om det finns tillräckligt med rådjur för att föda lostammen? Foto: Fredrik Widemo

Ett nytt och synnerligen välkommet grepp i rovdjursförvaltningen är att man nu försöker grunda förvaltningsbesluten på födounderlaget. För lodjuren, som just nu är på tapeten i delegationerna, är det främst mängden rådjur som är intressant. Vet man hur mycket lodjur som finns, och hur mycket rådjur de i genomsnitt slår, så kan man räkna ut hur många rådjur som krävs för att föda den befintliga lostammen. För att få ihop förvaltningen måste vi dock även känna hur mycket rådjur som finns, stammens populationsutveckling och hur mycket som går bort till annan dödlighet. Plötsligt är det då inte självklart att det är ganska ointressant att ha skattningar av faktiska populationsstorlekar för så vanliga arter som rådjur längre. För att kunna basera förvaltningen på födounderlaget måste vi ha aktuella och hyfsat säkra siffror på viltförekomsten. Helst bör vi kanske till och med ha en uppskattning av antalet individer. Vet man i fallet lodjur-rådjur att lopopulationen inte överutnyttjar rådjursstammen, och därefter försöker byta till alternativa byten, kan man dock kanske klara sig med skattade populationstrender.

Jägarkåren står idag för en stor del av faktaunderlaget när det gäller det jaktbara småviltets populationstrender genom att rapportera in avskjutningsstatistik. Det finns dock ett behov av större täckningsgrad och upplösning för att kunna presentera bra faktaunderlag, isynnerhet i vissa delar av landet. Vad det handlar om är helt enkelt att fler markägare och jaktlag måste rapportera in sin avskjutning. Ju fler som rapporterar desto bättre, men särskilt viktigt är det att öka andelen rapporter i de jaktvårdskretsar där man idag har en låg rapporteringsgrad. Vi var i våras snubblande nära att få ett förslag om lagkrav på avskjutningsrapportering från varje jägare och krav på olika direkta inventeringsåtgärder. Dessa förlag baserades dels på att avskjutning rapporteras in från en alltför liten del av den jaktbara arealen i Sverige, dels på en övertro på betydelsen av kunskap om faktiska populationsstorlekar. Frivillig rapportering på jaktlagsnivå ger troligen bättre data med en mindre administration och förhoppningsvis nöjer man sig med detta. Det är dock viktigt att vi blir bättre på att rapportera in vår avskjutning och det har nu blivit än mer tydligt att det verkligen ligger i vårt eget intresse.

De nya greppen inom rovdjursförvaltningen ställer potentiellt nya krav på vilken typ av inventeringsdata vi behöver. Under alla förhållanden sätter det fokus på betydelsen av att rapportera in enligt de system vi redan har. De ligger tveklöst i vårt eget intresse att verkligen bistå myndigheterna med inventeringsinsatser och inrapportering. Vi måste också vara tydliga med vilka data vi har och vad de visar gentemot myndigheterna, jägarna och andra intressenter. Vi har redan idag Europas bästa avskjutningsstatistik och stora delar jägarkåren bidrar med mycket viktiga data. Samtidigt finns det delar av Sverige där täckningsgraden är alldeles för låg för att med säkerhet kunna uttala sig om några populationstrender i de områdena. Nu kommer därför tyvärr troligen en del lokala/regionala loförvaltningsbeslut delvis baseras på gamla, ofullständiga eller felaktiga data…

Fotnot: Rapportera in gör man enkelt genom att gå in på Viltdata och välja att rapportera ”avskjutning övrigt vilt”. Just nu ligger vi i brytpunkten mellan rapportering för förra och innevarande jaktår. Det går fortfarande att rapportera för förra jaktåret i ett par dagar till, eftersom man gör om systemet litet då några jaktvårdskretsar slagits samman. Snart kan man dock rapportera för innevarande år.

 

av /3 Kommentarer

Kaskader och effekter av predation

•

De senaste veckorna har varit lätt hektiska, så det har inte riktigt blivit tid att skriva något här förrän nu… mycket av vad jag gjort hänger dock ihop hyfsat, ämnesmässigt.

Alldeles innan älgjakten så var jag opponent på en avhandling vid SLU i Umeå. Efter disputationen höll vi som bedömt avhandlingen föredrag. Själv pratade jag om effekter av bete, främst av tamdjur, på den biologiska mångfalden. I det öppna landskapet har man inom naturvården länge propagerat för att betesmarker skall vara välhävdade, för att förhindra igenväxning. På senare år har alltfler insett att hårt bete är negativt, medan medelhårt bete är positivt. I skogen förs argumentationen intressant nog närmast tvärt om, och man har inte kommit lika långt inom forskningen. Där hävdas det från flera håll att klövviltsbete främst är negativt. Man baserar detta i stor usträckning på studier av system där man helt tagit bort all predation och jakt, som i Yellowstone. Då tillväxer klövviltstammarna tills de blir födobegränsade. Med överbetning som självklar följd. Först på den senaste tiden har alltfler vaknat till och insett att ett medelhårt bete är positivt även i skogen.

Efter mig talade Dr. Inga-Lill Persson om ekosystemeffekter av älgens bete, vilket var riktigt intressant. Man har i flera av studierna från Yellowstone, och andra områden där man haft hårt bete, hävdat att älgen även påverkar tillgången till näring i marken negativt. Anledning är att hårt bete gör att det blir mindre löv som kan falla till marken och brytas ner. Hårt bete kan därmed ge en så kallad ”kaskadeffekt”, som även påverkar djur, växter och mikroorganismer i marken och markskiktet. Men som alltså inte egentligen påverkas direkt av älgen. Detta har framförts som en av de negativa effekterna av starka klövviltstammar. Inga-Lill visade nu att man vid medelhårt bete inte får någon negativ kaskadeffekt. Istället kan man till och med få mer lövmassa och därmed näring. Återigen en fördel med medelhårt bete med andra ord! Efter våra föredrag följde en livlig diskussion, bland annat med Rovdjursföreningens vice ordförande Krister Persson som satt i publiken. Det var en hyfsat nöjd Fredrik som styrde kosan söderut igen dagen efter. Inte minst som jag i princip bara skulle hämta bössor, innan det var dags att jaga älg fjällnära i Härjedalen. Ruggigt fint!

Lavskrikan utnyttjar vad vi jägare och andra predatorer lämnar, precis som björn, räv, korp, kråka, dödgrävare, flugor… vilket frigör energi. Foto: Fredrik Widemo

Någon dag senare fick jag åter anledning att fundera över kaskadeffekter. Precis som älgar indirekt kan påverka markorganismer så kan man få samma typ av kaskadeffekter genom predation. Utöver att spillningen från predatorerna göder marken, så frigörs mycket näring på slaktplatsen när insekter och mikroorganismer bryter ner vad som blir kvar när predatorn tagit sitt. Självklart är det även många andra som utnyttjar as, exempelvis kråkfåglar, räv, rovfåglar osv. Detta lyfts ofta fram som en viktig del i de stora rovdjurens betydelse och roll för ekosystemet. Här fyller dock självfallet även vi jägare i vår roll som predatorer i stor utsträckning samma funktion. Vår beskattning av älgstammen ligger också på ungefär samma nivå som vad vargar tar ut i system där man inte har jakt.

Det finns dock även andra effekter av predation än att man tar bort individer, och lämnar en del av bytet att utnyttjas och brytas ned av andra. Jag besökte i onsdags kväll en mycket intressant föreläsning på Vetenskapsakademin av Prof. Scott Creel från Montana. Han talade just om indirekta effekter av vargpredation på amerikanskt kronvilt (elk). Man talar ibland om ”landscape of fear” eller ”fear effects”, och avser då att predatorer påverkar hur bytesdjuren rör sig och utnyttjar landskapet. Förekomst av predatorer kan då exempelvis göra att vissa delar av landskapet underutnyttjas, vilket sänker betestrycket där. Även detta lyfts ibland fram som en positiv effekt av stora rovdjur. I områden där betestrycket är högt kan detta tveklöst vara positivt, exempelvis i Yellowstone då vargarna introducerades. Creel visade också hur hjortarna oftare rörde sig i skydd av barrskog när det fanns vargar närvarande i område, och hur hjortarna därmed konsumerade mindre föda. Inom den svenska klövviltsförvaltningen strävar vi dock efter att ha en hög produktivitet, vilket gör att vi genom jakt försöker hålla stammarna på en nivå så att de inte ens är i närheten av att vara födobegränsade. Vi strävar också efter att hålla stammarna i balans med foderutbudet. Ofta ger det just det medelhårda betestryck som ger en varierad vegetationsstruktur, förhindrar igenväxning och är positivt för den biologiska mångfalden. Därmed är det långt ifrån självklart att det finns några fördelar med ”fear effects” utifrån ett mångfaldspespektiv. Däremot möjligen ur ett skogsskötselperspektiv, eftersom man ”skyfflar runt djuren i landskapet”.

Creel visade dock något betydligt mer spännande. Genom att hindarna ägnade mer tid åt att vara vaksamma när det fanns vargar närvarande, så har kalvningsfrekvensen sjunkit. Detta trots att kalvningsfrekvensen ökade när vargarna introducerades, och fortsatt att öka i angränsande områden. Man har inte lyckats mäta hur stor effekten är på den totala populationstillväxten, men enligt Creel så var troligen effekten av minskad kalvningsfrekvens ungefär dubbelt så stor som effekten av direkt predation på kalvarna (dvs dubbelt så stor effekt av att färre kalvar föds, som av att en del äts upp). Bägge faktorerna bidrar till att kronviltstammen minskat med en tredjedel, men här kommer självfallet även predation på vuxna individer in.

Vårt jaktutövande påverkar ekosystemet en hel del mer än vi kanske normalt tänker på. Det är sådant som kan hålla en biolog sysselsatt i tanken, medan man sitter på pass…

av /3 Kommentarer

Älgar och björnar

, •

Det är som jag skrivit tidigare en intensiv tid för jägarna i Norrbottensterrängen. Älgjakten har varit igång snart ett par veckor och björnjakten närmare en månad. Till det kommer ripjakten i fjällen och jakten på tjäder och orre i skogen. Stövarna jagar hare och allt som allt är det nu det mesta händer i jakten i häruppe. Det gör att telefonen inte ringer så intensivt som för en månad sen. Klokt nog har de flesta annat för sig än att prata i telefon! Man får till och med någon minut över för reflextioner ibland, på gott och ont!

För det första kan konstateras att björnjakten fortfarande omges av en viss mystik för många. Efter att ha varit inblandad i ett lyckat eftersök på en björn och varit i byn slakteri när två björnar låg på plats samma kväll kan man lugnt konstatera att intresset från allmänheten fortfarande är stort! Hela byn (kändes det som) och tillresande från andra orter fanns på plats. En mängd barn som alla tyckte det vara jätte spännande att se björnar på nära håll och till och med få känna på klor och päls.

10 september 007.jpg

Personligen var jag mest nöjd med att min hund visade sig fungera bra som eftersökshund på björn. Men självklart infaller ett läge efter den första intensiva fasen där de som skjutit björn står i centrum. Nu blir frågorna och funderingarna fler. vad gör man av björnarna? För vår del var diskussionen enkel, skyttarna få skinnet och köttet delas ut i jaktlaget på samma sätt som älgköttet. Ett fällt byte ska tas tillvara och om man kan sälja björnkött för konsumtion kan man också äta det själv! Inte var dag man kan bjuda på björnstek! Kostnaden för att bereda ett skinn får en del att rygga tillbaka, andra att acceptera att det får kosta om man vill ha ett minne över björnjakten hemma. Rätt till trofé då? Ja, den frågan redde ju Svensk Jakt ut bra på hemsidan, men det blir alltid frågetecken när fler har skjutit på samma djur. Oavsett hur klara regler man har satt upp innan så kommer man alltid i gränsdragningar och bedömningar ibland. Så här med lite perspektiv så kan man konstatera att björnen som jaktbyte väcker många olika känslor på många olika plan.

Något telefonsamtal har det i alla fall kommit och det verkar som bedömningarna från jägarna i länet är att älgstammen är sjunkande på de flesta håll. Detta innan någon samlad statistik har tagits fram så det är bara en känsla än så länge.  Några överstora stammar runt Överkalix verkar det i alla fall inte finnas. Tyvärr verkar det också finnas tendenser att vissa markägare rensar bort allt som eventuellt kan störa älgjakten, vilket har drabbat ett antal småviltjägare som har sett sina kontrakt indragna. Talet om att alla ska få plats och att småviltjakt och älgjakt är likvärdiga verkar på vissa håll som tomt prat. Vi har förut pratat om vissa enskilda markägare eller vissa enskilda jaktlag men nu verkar detta dyka upp från ett av de stora bolagen i Norrbotten och det är inte Sveaskog. Jag hoppas att signalerna jag får är fel, annars är det riktigt allvarligt att stora arealer ska ligga oåtkomliga för småviltjägare för att nedskjutnignen av älgstammen har så hög prioritet att man inte vill störa älgjägarnas verksamhet. Även skogsbolagen borde inse att det är från småviltjägarleden som de kommer att kunna rekrytera nya älgjägare!

av /2 Kommentarer

Ska pengarna styra?

•

Älgjakten är i full gång och även en och anna björn faller under jaktdagarna. Då passar Dagens Industri på att ”utvärdera” Sveaskogs prishöjningar i norr och kallar det en lyckad satsning. Vad bygger man då denna slutsats på? Jo, att jakten nu är igång och det finns folk som jagar älg även på Sveaskogs marker. Endast en handfull jaktlag har helt sagt upp sina kontrakt och man anser alltså att de som protesterade mot denna prishöjning bara gnällde i onödan. Det förstärks en del om man läser de följande kommentarerna som dessutom kryddas av de vanliga vanföreställningarna om jakt, jägare och Jägareförbundet.

För det första måste man påpeka att hela processen med prishöjningarna är inte gjorda och effekten vet vi först om något år när alla kontrakt är omförhandlade. Man ska också vara medveten om att de protester som har gjorts har lett till att Sveaskog är mer förhandlingsvilliga vad gäller prisnivåer på enskilda jaktlag vilket har mildrat effekterna i förhållande till vad det kunde ha blivit.

För att förtydliga vad frågan rör sig om så måste man klargöra vissa saker eftersom jag vet att det finns många jägare, framförallt söderifrån, som inte alls förstår när man protesterar mot jaktkostnader på 10-15 kronor per hektar. för dom vore det bara en dröm att nå dom låga nivåerna. Men man ska vara medveten om några saker i denna debatt. För det första är Sveaskog kraftigt prisledande efter de senaste höjningarna. Andra bolag ligger klart lägre i prisnivå, så någon ”statlig subvention” till norrlandsjägarna finns alltså inte. Oavsett vad bolagen säger efter vissa flyginventeringar så är markerna där bolagen har sina skogar viltglesa. I stora delar av Sveaskogs skogsinnehav ligger den långsiktiga älgavskjutningen på runt en älg per tusen hektar, på vissa hålll betydligt lägre! I vissa områden krävs 5000 hektar för att få registrera ett A-licensområde. Der enda andra klövvilt vi har på markerna är ren, vilket alltså inte är ett jaktbart vilt utan tamboskap, som gör jakt med hund besvärlig särskilt om man kommer upp med ovana hundar söderifrån. På allt detta så är stora delar av markerna oåtkomliga från slutet av oktober då skogsvägarna snöar igen. Det är alltså en mycket kort och intensiv säsong som är igång just nu!

Förvaltningen av de älgar vi har måste vara en långsiktig och seriös hantering, inte en fråga om snabba cash! En bas i denna lokala älgförvaltning måste vara lokala jaktlag som finns på markerna året runt. Att dessa jaktlag på många håll kan bli mycket bättre på att ta in nya jägare är helt klart. Det gäller både ungdomar från orten och intresserade jägare från andra håll. Men ryggraden måste ändå vara det lokala jaktlaget som håller i viltvård, passröjning, slaktutrymmen och allt annat som sker andra dagar än de dagar man jagar. Det stryker också Sveaskog under i sin egen policy att man särskilt ska värna de som bor och verkar i de områden där bolaget har sin verksamhet.

Hur slutresultat blir återstår att se, men att i början på denna jaktsäong kalla det en lyckad satsning är att ropa hej alldeles för tidigt!

Att det sen finns röster som säger att höjda priser leder till att de större djuren skjuts och de små lämnas kvar är synd. Jag hoppas att man får en så hållbar prisbild att samma jaktlag stannar på markerna under många år. Då inser man att man bygger sin egen älgstam och det borde leda till skötsel och inte vanskötsel! För även om bolagen vill minska älgstammen så hoppas jag att de ändå vill ha en bra kvalité på den stam som finns! Det får man i dialog med sina jägare inte via hot och snabb omsättning av jägare.

av /5 Kommentarer

Nya tag i älgskogen…

•

Jag, liksom Fredrik, har de två senaste dagarna skumpat runt med 200 skogsgubbar och -gummor på Inlandsbanan. Det har varit föreningen skogens höstexkursion och älg / skog – frågan var, som brukligt är, ett av inslagen. Skogen är en traditionstyngd bransch och det gäller även agerandet i älgfrågan. Som vanligt hävdar man att ”bärförmågan” är överskriden, betesskadorna är oacceptabla, den biologiska mångfalden hotad och det nya den här gången var att älgförvaltningen var skendemokratisk och närmast att likna vid en diktatur. Man glömmer som vanligt att det är enbart storskogsbrukets förutsättningar, attityder och ”bärförmåga” man talar om.

24% av skogsmarken i Sverige ägs av aktiebolagsskogsbruket då vill det till att resten av markägarna tycker likadant för att demokrati ska innebära att storskogsbrukets vilja blir lag. Tyvärr är det inte så. Det är stora skillnader i attityderna till älg och älgskador mellan de privata markägarna, som äger majoriteten av Sveriges skogsmark, och skogsbolagen. En mycket bred majoritet av de privata markägarna är idag nöjda med älgstammens storlek eller vill ha mer älg. Unga och boende i storstad är mest positiva, det vill säga de markägarkategorier som växer snabbast. Alla trender i samhället verkar mot en ökad acceptans för älgen och nya älgproppen föreslår också ett ökat inflytande från andra grupper än jägare och markägare i älgfrågan. Det kommer också att innebära ökad acceptans för älg och älgskador över stora arealer.

Kvar på perrongen står nu, bildligt talat, storskogsbruket och hävdar envist samma budskap som de gjort de senaste 20 åren. Det är synd. Jag hade hoppats att man hade insett att tåget gått och att det nu är dags för nya grepp. Skrämselpropaganda, hotstrategier mot jaktlagen, inventeringskartor med stora röda siffror och monolog leder ofelbart till ett minskat förtroende och ökat misstroende.

Vi har idag områden i landet där man utan tvekan skulle behöva minska klövviltsstammarna för att bygga upp foderutbudet igen och få igång en faktabaserad förvaltning. Detta kommer dock aldrig att hända så länge man inte har en förtroendefull dialog med jägarna och inser att man är en minoritet med en avvikande uppfattning i stora delar av landet.

Ödmjukhet och lyhördhet samt nytänkande har aldrig varit Jägmästares paradgren, det vet jag som själv är en och som utbildat många. Nu är det nog dock dags att plocka fram de spillror av dessa egenskaper som finns kvar, annars går det i älgfrågan som i stort sett alla andra frågor som storskogsbruket berörts av de senast decennierna. Samhället springer iväg åt ett håll och kvar står storskogsbruket och undrar var deras produktionsskogar, tallplantor eller förtroende tog vägen.

Släpp fram de nya konstruktiva krafter som finns i storskogsbruksleden som kan föra en framåtsyftande dialog utan gamla belastningar och bittra minnen av 20 års hätsk älgdebatt, Det behöver såväl markägare som tallar och jägare samt älgar.

Daniel1_2.JPG

av /2 Kommentarer

Oväntade bundsförvanter!

•

 Skogsexkursion1_2.JPG

 Exkursionsdeltagare studerar en av SCA avsatt 150 årig skog.

Foto: Fredrik Widemo.

 

Skramlar fram på en rälsbuss/tåg längs inlandsbanan efter avslutad skogsexkursion med föreningen Skogen. Två intressanta dagar, omgiven av en förkrossande majoritet jägmästare anställda inom storskogsbruket. Diskussioner om stubbrytning och skötsel av Contorta har varvats med diskussioner om naturvård kontra skogsskötsel, men även hur jägare och samer ser på skogsbruk. Just samerepresentanten Karin Baer från Vilhelimna norra sameby bidrog med en av de för mig mer intressanta insikterna. Enligt Karin så vill samer gärna ha starka älgstammar, eftersom älgbetet gör att man får en mindre tät skog. Därmed kommer det ned mer ljus till marken, vilket gör att man får mer lavar som är renens viktigaste föda. Detta stämmer väl överens med min egen bild och ett antal forskningsstudier, som visar att klövviltsbete ger rikare mångfald och produktion i fältskiktet. Förutom att man vill ha en stark älgstam propagerar samerna även för begränsad markberedning och gödsling i skogsmark, vilket även det är precis vad jag brukar hävda ur ett mångfalds- och viltperspektiv. Alltid kul när man hittar en ny meningsfrände och potentiell allierad i en fråga :-)!

 

av /3 Kommentarer

Varken jägarna eller markägarna vill ha färre älgar!

•

009_6A.JPG

Älgjakten är en riktig folkrörelse, och varken jägarna eller markägarna vill ha en mindre älgstam. Foto: Ulf Widemo.

 

I dagarna släpps de första resultaten från en ny undersökning av jägarkårens attityder till vilt och jakt. Undersökningen genomförs av professor Göran Ericsson, SLU Umeå, professor Roger Bergström, Skogforsk och SLU Umeå, samt mig själv som docent och extern forskare vid Uppsala universitet. Den har finansierats av Jägareförbundet och Naturvårdsverkets program Adaptiv förvaltning av vilt & fisk.

Vi har ställt ett stort antal frågor till jaktkortslösare om hur man ser på viltstammarna, jakten och viltvården. Inför föreningen Skogens höstexkursion som hölls 1-2 september har vi nu analyserat jägarkårens attityder till älg. Jag och  Daniel Ligné deltog på exkursionen, där en av programpunkterna tog upp älgstammens storlek och dess inverkan på skogsbruk och mångfald. Vidare är det självfallet viktigt att ha en bild av jägarkårens och markägarnas attityder inför höstens beslut om den nya älgförvaltningen.

Mäter man jägarkårens attityder över hela Sverige vill nästan 50 % av jägarna ha en större älgstam än idag, medan knappt 6 % vill att den ska minskas. Det är alltså en förkrossande majoritet som vill att älgstammen minst skall ligga på dagens nivå. Begränsar man analyserna till markägande jägare, så är det förvisso en dubbelt så stor andel som vill minska älgstammen. De utgör dock fortfarande bara 11 % av jaktkortslösarna på länsbasis. Den absoluta majoriteten av jägarna bor i storstadsregionerna och här finns ett ännu starkare stöd för en ökad älgstam. Där vill fler än 70 % av de jägare som uttryckt en åsikt att älgstammen skall öka, medan mindre än 2 % anser att den bör minska.

Parallellt med vår attitydundersökning av jaktkortslösarnas attityder så har SJF låtit göra en undersökning av attityder hos markägare. Även här anser majoriteten att älgstammen är lagom stor, eller bör ökas. Generellt anser 25 % av de privata markägarna att älgstammen är för stor; bland de markägare där ingen i familjen jagar älg är siffran fortfarande under 30 %.

Mönstren överensstämmer med tidigare attitydundersökningar och budskapet är entydigt: varken jägare eller privata markägare vill ha färre älgar. Den påstådda konflikten om älgstammens storlek skall med andra ord sökas på annat håll. Storskogsbruket, någon?

av /9 Kommentarer

Svära i kyrkan

•

Att älgjakten närmar sig med stormsteg här uppe i norr märks på många sätt. Älgmöten avlöser varandra, frågor om vad man får och kan göra inom jaktlagen duggar tätt per telefon och skjutbanorna har högsäsong. Sen kommer naturligtvis den årliga redovisningen av ÄBIN, alltså älgbetesinventeringen. Skogsstyrelsen har en osviklig precision att presentera resultatet några dagar för jaktpremiär. Oftast med braskande rubiker om skadenivåer och behov av ökad avskjutning, mer kalv i avskjutningen och ökad andel kor i avskjutningen. I kölvattnet på denna debatt kommer oftast någon form av krav på inventeringar. I år är det skogsbruket som pratar om att man borde höja fällavgifterna i Norrbotten för att finansiera en inventering av hela Norrbotten med hjälp av flyg. En imponernade satsning med tanke på att det rör sig om 25% av Sveriges yta. Tanken tycks vara att den mycket ifrågasatta inventeringen i östra Norrbotten ska göras om men nu över hela länet. Själv kan jag inte annat än häpna över hur folk tänker. Skulle en inventering med starkt ifrågasatt resultat bli bättre för att man gjorde den över tio gånger så stor yta? Ska jägarna betala för något måste man också vara klar över vilken nytta man får av resultatet.

Det är här vi kommer till svärandet i kyrkan! Finns det överhuvudtaget någon anledning att vinterinventera älg för att få reda på antalet älg i vinterstam? ÄVEN om inventeringen visade sanningen så är mitt svar att det knappast kommer att skapa en bättre älgförvaltning! Ännu större problem blir det om inventeringen INTE visar sanningen, hur hanterar man då resultatet? Men att säga att inventeringar är onödiga är enligt många detsamma som att ge upp älgförvaltningen. Jag hävdar tvärtom att man genom att följa trender i stammen och arbeta mer med dessa kommer att komma betydligt längre! Vi vet om stammen ökar eller minskar via älg-obsen och vi vet vilken avskjutningen som leder fram till ökningar och minskningar. Att tillföra mer fakta brukar lyftas fram som något positivt. Men om dessa fakta inte är fakta utan något annat, hur hanteras detta. Som det ser ut skapar det bara förvirring! Dessutom är kunskapen om antalet älgar per 1000 hektar ändå ointressant! Om skogsskadorna enligt markägarna är för höga kommer de att kräva en minskning, oavsett nivå. Om skogsskadorna är på en låg nivå kan man argumentera för en ökning av stammen oavsett nivå. Vi vill så gärna ha kontroll in i minsta detalj över det vi gör, men steget från en kontroll på trender till en kontroll på detaljnivå leder inte till en bättre förvaltning. Däremot leder den till några andra saker som man bör ha i åtanke. Trender är de flesta relativt överens om, konflikter mellan olika grupper kommer då man för ner det på detaljnivå. Dessutom kostar det stora summor pengar – oftast jägarnas pengar – för att få en detaljkunskap som i slutändan kanske inte ens är fakta!

Så jag tror jag vågar svära i den här kyrkan i alla fall – älgförvaltningen blir inte bättre av vinterinventeringar. Lägg ner lite tid på att analysera älgobs och avskjutning istället för att sitta och vänta på kostsamma flyginventeringar!

av

Behöver vi nya vargar?

•

Förra hösten togs som bekant beslutet om en ny rovdjursförvaltning med bred majoritet i riksdagen. Där ingick både vargjakt och åtgärder för att säkerställa genetiskt utbyte mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Jakten genomfördes framgångsrikt i vintras, och man har sedan dess utrett olika aspekter på hur man kan se till att få in nytt blod till vargstammen. De olika utredningarna börjar nu bli klara, vilket gör att frågan om eventuell vargflytt hettar till ordentligt. Trots att frågan diskuterades flitigt i vintras, så florerar det fortfarande en hel del missförstånd när det gäller de biologiska processerna som ligger till grund för förvaltningen. Det blev inte minst tydligt i en debattartikel i senaste numret av Svensk Jakt.

Är inavel egentligen ett problem? Och hur påverkar inaveln förvaltningen av vargstammen? Inavel är helt enkelt brist på genetisk variation, vilket begränsar individers och populationers förmåga att hantera sin omgivning effektivt. För att en inavlad population ska kunna anses livskraftig, så krävs det fler individer än för en population som inte är inavlad. Anledningen är att utdöenderisken ökar med ökad inavel, men minskar med antalet individer i populationen. Receptet mot inavel är invandring, eller utplantering av individer från en främmande population. Ökad livskraft i en inavlad population kan följaktligen uppnås genom större populationsstorlek, ökad invandring eller en kombination av de båda. I det konkreta fallet med den svenska vargstammen, så måste den vara avsevärt större än idag för att kunna anses vara livskraftig om den är mer eller mindre isolerad. Ett inflöde av individer från den finsk-ryska populationen är därmed en direkt förutsättning för att vi inte skall behöva ha en betydligt större vargstam än idag. Det är därmed också en förutsättning för att vi ska få behålla vargjakten.

Vad innebär inavel egentligen, mer i detalj? Gener är mallar för att tillverka proteiner. Vargar har liksom vi två upplagor av varje gen (om vi bortser från gener på könskromosomerna hos hanar) i sina celler. Varje upplaga är en mall för att producera ett protein. Ofta finns det flera olika varianter av varje gen. En individ kan därmed ha två likadana, eller två olika anlag för varje gen. Något förenklat kan man säga att har man två likadana mallar så kan man producera en sorts protein, medan den som har två olika mallar kan producera två olika proteiner med delvis olika funktion. Man har sedan länge konstaterat att individer som har två olika upplagor för många av sina tusentals gener i genomsnitt är mer livskraftiga. Anledningen är att de har ”fler olika verktyg i verktygslådan” för att hantera en föränderlig omvärld. Samma sak gäller för en population med många olika genvarianter, jämfört med en population med liten genetisk variation. Inavel uppstår när närbesläktade individer reproducerar sig. Eftersom släktingar bär anlag de fått från gemensamma förfäder, så har de ofta samma genvarianter. Sannolikheten är därför stor att en korsning mellan släktingar ger upphov till avkommor med två identiska upplagor för många av generna. De får alltså färre ”verktyg” än individer som inte är inavlade. När en population grundas av mycket få individer, som i fallet med våra vargar, kommer individerna efter ett par generationer att vara mycket nära släkt och inaveln är ett faktum.

Men vargarna verkar ju friska? Man ser ofta, men inte alltid negativa effekter av inavel. De första effekterna man ser är dock ofta svåra att påvisa, då det typiskt rör sig om minskande sannolikheter för att parningar sker eller leder till avkommor. Eftersom inavel ofta är skadligt, så har det utvecklats anpassningar för att minska risken för att man reproducerar sig med en nära släkting. Vem som parar sig med vem är långt ifrån någon slump. Faktum är att man visat att allt från jästsvampar till människor hellre och lättare får avkommor med individer som har andra genvarianter än man själv. Vi försöker alltså aktivt (men oftast omedvetet) se till att vi får avkommor med olika uppsättningar på mallarna för att tillverka proteiner. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv. Även efter parning så finns det mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram och tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med identiska anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte. Minskad parningsfrekvens och minskad fertilitet är därmed effekter man kan förvänta sig helt utan att föräldrarna uppvisar några defekter; deras enda problem kan (i dagsläget) vara att de är för genetiskt lika sin partner. Utöver dessa effekter är det viktigt att inse att även om man inte ser några allvarliga effekter för närvarande, så står en inavlad population alltid sämre rustad (färre verktyg) för att möta framtida utmaningar i form av en ändrad miljö. Inavel är följaktligen negativt även om vi inte sett några effekter ännu. Hos de svenska vargarna har man dock redan visat på minskande kullstorlekar med ökande inavel.

Räcker inte den naturliga invandringen? Nej, inte med dagens takt. Därmed behöver vi flytta in individer, såvida invandringen inte ökar naturligt eller genom andra åtgärder än flytt av vargar. Inflödet av finsk-ryska vargar behöver ligga på ungefär en individ per år med rådande populationsstorlek och grad av inavel.

Dags för steg 2? Inför rovdjurspropositionen förra hösten så skrev jägarorganisationerna, tillsammans med andra brukarorganisationer, till regeringen och uttalade att vi accepterar flytt av vargar inom Sverige om den naturliga invandringen inte är tillräcklig. Detta under förutsättning att vi samtidigt får vargjakt. Detta införlivades i rovdjurspropositionen, och hade överenskommelsen inte träffats hade vi med all sannolikhet inte fått någon vargjakt under överskådlig tid. Nu är det dags för att i dialog mellan politiker, myndigheter, jägare och andra finna formerna för åtgärder som minskar inaveln. Argumenten för och emot olika åtgärder måste byggas på objektiv analys av fakta och kunskap, både biologisk och samhällsvetenskaplig sådan. För att komma framåt är det dock också nödvändigt att skilja mellan debatter om inriktningen på förvaltningen och måltal och diskussioner som rör hur åtgärderna för att nå målen bör utformas. Minskad inavel är en absolut förutsättning för jakten idag. Det ligger därmed i vårt intresse att man lyckas öka det genetiska utbytet mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Det är alltså läge att vara konstruktiva och sakliga, inte minst för vår egen skull…

av /26 Kommentarer

Tack för den här tiden Per Gahrton…

, •

På eftermiddagen kom ett ”öppet brev” från Per Gahrton, eller egentligen från Miljöpartiets partikansli. Man kunde läsa i bland andra Jaktjournalen och Dalademokraten att Per nu lämnar Jägareförbundet med buller och bång. Anledningen sägs vara att Jägareförbundet kommit med det ”smutsigaste” och ”lögnaktigaste” påhoppet hittills i valrörelsen. Hoppsan Per.

Gahrton är sur över att vi inte publicerat Miljöpartiets svar på Svensk Jakts numera obligatoriska partiledarutfrågning inför såväl riksdagsval som europaparlamentsval. Anledningen till detta är att Svensk Jakt krävt ett undertecknande av partiledarna för att publicera svaren, ett inte alls ovanligt förfarande i dessa personvals- och kryssartider. Det är nämligen inte helt ovanligt att en företrädare för ett parti väljer sina lägen att ta an partilinjen eller sväva iväg en smula. Det har jag märkt som bevistat några rovdjursdebatter med riksdagsmän, och -kvinnor, inför valet. Sist men inte minst så är Svensk Jakt en fristående tidning med egen ansvarig utgivare, vi styr inte dem, det är inte Pravda vi talar om här.

Det som förbryllar mig en smula är att Miljöpartiet aldrig krävt detta tidigare, vi har också upprepade gånger gett dem chansen att ”reparera” sitt val. Men kan man inte spela enligt de regler som är uppsatta får man inte vara med. Det gäller fia med knuff med mina två söner och partiledarutfrågningar i Svensk Jakt, inget konstigt med det. Dessutom är det kul att Per antyder att det kan finnas tidsskäl att inte språkrören hinner svara på de ”hundratals enkäter som nu översvämmar partikanliet”. Till saken hör att enkäten sändes ut i maj månad och partikansliet har uppenbarligen tid även nu att producera ”öppna brev” som rena påhopp på seriösa medier.

Men eftersom Gahrton slår fast att ”den som svarar givetvis framför partiståndpunkter, inget annat” kan jag inte låta bli att reflektera över den rovdjursdebatt jag deltog i uppe i Ljusdal i måndags. Där fanns såväl partisekreterare som riksdagskvinnor, och -män, samt de som kandiderade för en riksdagsplats. Miljöpartiet representerades av Maria Aspers som i sitt slutanförande hävdade att ”är man jägare och tycker som ni ska man nog inte rösta på Miljöpartiet”. Image_00036.jpg

Måndagskvällens ”panel” i Ljusdal…

 

 

av /12 Kommentarer