Vargkramarlogik

•

I går fick jag ett mail från en känd vargkramardebattör. Denne hojtade skadeglatt om eftersöksbojkotten, – kommer den bojkotten till stånd är nog det en av de sista spikarna i det allmänna uppdraget och, som jag sa en gång på Öster Malma, SRF kan sen ta över den flotta anläggningen. I samma  mail skrev debattören, – Du är ju faktiskt ärlig när du säger att det är bättre med klövvilt i frysboxen än i rovdjursmagar. Men, den argumentationen går inte hem hos allmänheten även om du trodde det då du yttrade det. 

Logik och empati, ett ämne som Daniel skrev om igår, är knappast betraktarnas starka sida. Vargen går före allt annat. Människor har inga rättigheter, ogillar man varg kan man flytta till staden och hålla käften.

Granska betraktar citaten ovan. Vi jägare och markägare har tydligen ingen rätt till älgarna på våra marker, däremot har vi en skyldighet att spåra upp samma älgar om vargkramarna själva kör på dem. Enligt deras logik skall jag alltså betala dyra pengar till markägaren för rätten att jaga en älg- och rådjurstam som inget avkastar. I den uppgörelsen ingår dessutom att jag skall betala med min fritid och direkta utlägg, dag och natt året runt, för att de som inte jagar skall kunna känna sig trygga i att det lidande de orsakar viltet löses av mig! Man tar sig för pannan! Med en sådan inställning är det inte konstigt att vi nu ser eftersöksbojkotter.

Jag är motståndare till eftersöksbojkotten, inte för allmänhetens skull, inte för vargkramarnas skull utan för djurens och min egen skull. Jag mår illa av att veta att en älg går omkring med bruten käke, den skall inte också bli ett offer av vargdebatten. Jag vet att tillräckligt många jägare och markägare, trots bojkotter, kommer att göra eftersök på de skadade djuren. Det enda bojkotter åstadkommer är splittring i jägarleden. Men ingen skall känna sig tvingad att göra eftersök mot sin vilja. Samhället kan inte beordra varesig mig eller någon annan att göra eftersök på julafton när alla andra väntar på tomten. Det gör jag enbart av egen fri vilja. Ingen vargkramarretorik i världen eller hot om indragna pengar kommer att ändra på det.

Jag och majoriteten av jägarna ställer upp på eftersök på trafikskadat vilt för att vi har jakt och hundar som intresse. För mig är det självklart att en älg inte skall behöva lida även om det råkar vara en vargkramare som kört på den. Lika självklart är det att jag INTE äventyrar min hund för vargkramarens skull. Blir älgen påkörd i ett vargrevir är risken stor att eftersöket inte lyckas. Jag offrar inte min hund för att en vargkramare skall kunna åka hem från viltolyckan med gott samvete. Däremot skall vargkramaren veta att allt fler älgar kommer att gå runt med brutna käkar och ben för att jag och andra jägare inte längre kan använda lös hund vid eftersöket. Men det finns en enkel lösning på problemet för vargkramarna. Om ni alla slutar använda bil och flyttar till Stockholms innerstad och sen håller er där, så kör ni inte på några älgar!

av /74 Kommentarer

Är somliga djur mer lika än andra?

•

 

Just nu pågår en process där man ser över jakttiderna och häromdagen kom Sveriges ornitologiska förenings förslag. Det kommer förstås inte som någon överraskning att man vill minska jakten på ett antal fågelarter. Man uttalar dock även att jakt endast skall få bedrivas på arter ”som tål viss jakt utan att de minskar i antal”. Därmed har SOF missat, alternativt förkastar man, en av grundprinciperna inom svensk viltförvaltning. För den som vet hur SOF agerar när det gäller förvaltning av däggdjur är det dessutom svårt låta bli att tänka på Orwells Animal Farm och citatet ”All animals are equal, but some are more equal than others”.

 

 

Den exponentiellt ökande grågåsstammen får enligt SOF:s syn inte regleras genom jakt, vilket riskerar att drabba bönder, rördrommar, sydliga kärrsnäppor… Foto ©: Fredrik Widemo.

Jakt är den metod som i Sverige skall användas för att reglera populationer av jaktbara arter. Skyddsjakt har däremot till syfte att skrämma bort vilt som orsakar skada, eller att ta bort individer som orsakar skada. Skyddsjakt får däremot inte bedrivas i syfte att minska eller reglera populationsstorleken. Många ickejägare tror dock att all jakt som delvis bedrivs för att minska skador är ”skyddsjakt”; så är inte fallet. För skador som orsakas av jaktbara arter får en lantbrukare ingen ersättning från staten, utan skadorna skall minskas genom att populationen regleras genom jakt. Är skadorna oacceptabelt stora skall populationen alltså minskas.

SOF ställer sig uppenbarligen helhjärtat bakom denna princip när det gäller älgar och vildsvin, där man ofta uttalar att populationerna måste minskas. Här håller man jägarna ansvariga för populationernas tillväxt och storlek. Däremot anser man uppenbarligen att det är principiellt fel att de skador som orsakas av grågäss och kanadagäss skall få regleras genom att man minskar gåspopulationerna. Vari ligger den logiken???

Jag har arbetat och arbetar en del med förvaltning av hotade vadare, där predatorkontroll är ett av de verktyg som står till buds för at öka häckningsframgången. SOF ställer sig här helhjärtat bakom jakt på räv och grävling i detta syfte, men är mycket tveksamma eller negativa till jakt på vanligt förekommande fågelpredatorer som kråka och korp. Även om syftet är att rädda hotade och rödlistade fågelarter. Jag är inte ensam om att skaka på huvudet när det gäller dessa ställningstaganden. Det gäller även bland fågelforskare, ornitologer och tjänstemän inom naturvården.

SOF verkar ha fastnat inom en obegriplig del av EU:s fågeldirektiv, där någon byråkrat i en avlägsen mindre insiktsfull forntid lyckats få igenom att det är en målsättning att alla fågelpopulationer skall vara stabila eller öka. Man behöver inte vara utbildad ekolog för att fatta att detta bara är nys; alla som regelbundet rör sig i skog och mark måste rimligen inse att populationer påverkar varandra och därmed går upp och ned. Ökar en art så utnyttjar den normalt mer resurser, så att andra populationer minskar. Det är naturligt och självklart. Denna insikt ingår till och med i läroplanen för mina barn på låg- och mellanstadiet. Ökar en del populationer, vilket de gör, är det närmast en naturlag att andra minskar. Denna naturlag står dock alltså i strid med Fågeldirektivet. Eller är det tvärtom…

Avslutningsvis kan man fundera över om SOF:s ställningstagande inte borde innebära att man skulle OK:a jakt på starkt ökande arter, som idag är skyddade. Ett exempel är snatteranden, som tillväxer exponentiellt i Europa. Men nej. Jag är dock tämligen övertygad om att man närmast skulle kräva jakt på ett däggdjur som uppvisade samma populationstillväxt. Åtminstone om det potentiellt kunde påverkade någon fågel…

Fotnot: för den som är intresserad vill SOF förbjuda jakt på kråk- och måsfågel, samt sädgås, fjällripa, ejder, alfågel och björktrast. Man vill även förkorta jakttiderna i flera fall, och generellt minska skyddsjakten.

 

av /71 Kommentarer

Det mörknar för viltet i landskapet

•

Igår kom rapporten Mark & Skog 2011 från Naturvårdsverket. Än en gång visar man på hur markanvändningen ändrats under de senaste hundra åren i Sverige. Ett alltmer intensivt brukande får stora konsekvenser för den biologiska mångfalden och variationen i landskapet. Och därmed även för viltet. En av de mest slående förändringarna är att skogen breder ut sig, och blir allt tätare. Därmed kommer mindre ljus ned till marken och det blir mindre foder och mindre skydd för viltet. Fodret koncentreras istället till hyggena, vilket självfallet gör att även viltet uppehåller sig där. Det är knappast viltets fel, men det leder som bekant till konflikter.

 

Undertryck rönn i växande tallskog. För att dessa rönnar skulle kunna bilda träd krävs det att man hugger upp gläntor, så att rönnarna får tillräckligt med ljus. Foto ©: Fredrik Widemo.

Det är inte bara avvägningen mellan jaktligt utbyte och skogsproduktion som kan vara svår att finna; det finns även naturvårdsaspekter på betestrycket. Ett hårt betestryck kan försvåra rekrytering av rönn, asp, sälg och ädellöv. Samtliga dessa trädslag är viktiga för den biologiska mångfalden, och ofta är det gamla, trädbildande individer som är de mest värdefulla. Samtidigt innebär ett måttligt betestryck positiva effekter på den biologiska mångfalden på landskapsnivå, då betning skapar en mosaik av olika miljöer där arter med olika biotopkrav kan finna sin plats.

Befintlig svensk och finsk forskning visar att även om klövviltets bete kan försvåra rekrytering av lövträd, så har inriktningen på skogsbruket klart större betydelse. Det säger sig egentligen självt att ett ljusälskande träd som rönnen inte kommer att bilda träd i en modern produktionsskog. Rönnen blir inte högre än 15 meter och kommer på sikt konkurreras ut av barrträden, som blir 20-30 meter beroende på boniteten.

Jag har tagit upp detta ett antal gånger förut här, men tvingas fortfarande gång efter annan försvara klövviltet. Vilket för all del är mitt jobb, och jag tar gärna fighten. Jag kan dock inte låta bli att tycka att storskogsbruket har varit märkligt framgångsrika på att sälja in klövviltet som marodörerna när det gäller lövrekryteringen till naturvården. Även där man annars brukar vara sunt skeptiska till skogens budskap. Själva brukar dock företrädarna för skogsbruket snabbt tystna om man tar debatten; skogsmän (de är oftast män) som de är inser de förstås att det i princip krävs gläntor som i forntidens skogar för att få trädbildande rönn och sälg i skogen. Men kan man få med sig en opinion mot älgen är det förstås bra.

Alltså- ju tätare och mörkare skog, desto svårare får de ljusälskande arterna det. Och förändringen fortsätter, till följd av medvetna val inom skogsskötseln. Vi kommer därmed med säkerhet även fortsättningsvis att se allt färre trädbildande rönnar och sälgar inne i skogen. Men det är alltså fortfarande inte klövviltets fel. Vill vi motverka utvecklingen krävs det rejäl friställning av rönn och sälg under hela skogens omloppstid.

Rapporten Mark & Skog innehåller även andra delar, exempelvis en artikel om vildsvin och en kort blänkare om hur jakten på mink resulterat i förbättrad häckning för sjöfågel och vadare i skärgården. Rapporten rekommenderas!

 

av /16 Kommentarer

Vakna, vargutvecklingen hotar enorma ekonomiska och sociala värden!

, , •
 Aika och jag på vargfri ö       Foto: Gunnar Glöersen

Varje måndag ser vi samma rubriker. Jakthundar har blivit vargdödade under helgen. Den gångna helgen dödades minst tre, två i Värmland och en i Gävelborgs län.

Jag skulle själv ha släppt min jämthund Aika, torsdag och fredag i förra veckan. Det första som mötte oss när vi skall släppa våra hundar var en nattgammal vargskit! Aika fick därför sitta i bilen hela torsdagen och halva fredagen. Några hundförare som vägrar ge upp sitt livs intresse och släppte ändå i de såtar vi trodde det var minst risk för varg. I övriga såtar gick hundförarna i gles drevkedja i hopp om att driva fram älgar. Eftersom det var gott om älg blev även några skjutna, men alltför få.

I en såt hade jag min labrador Saga med. Hon söker inte ut många meter, men spårar bra. Rätt som det var försvann hon iväg 200 meter, vilket hon nästan aldrig gör. Det följdes av en gnällande klagande läte i den riktning hon försvann. Första tanken var, VARG! Med hjärtat i halsgropen sprang jag skrikande mot ljudet och möttes efter 10 sekunder av en glad labrador! Ljudet kom från en annan hundförare som hade en tuta som gått sönder och nu gav ifrån sig ett klagande ljud. Men samma känsla som jag fick just de där sekunderna, samma känsla har majoriteten av hundförarna i vargrevir varje gång hunden ger ifrån sig ett konstigt ljud eller om de plötsligt tystnar på ett stånd eller på drev. Det är inte roligt längre när man ständigt tvingas gå med en klump i magen. Tyvärr är det dessutom alltför många klumpar i magen som övergår i tårar, när misstanken blir bekräftad.

I det område vi jagade återstår flera kalvar att skjuta, vuxenkvoten däremot är fylld. När skogen är full av bilar och passkyttar är nog risken för vargangrepp mindre. Hur många passkyttar ställer upp för att jaga kalv, helg efter helg? Inte många.  Kvar står ensamma hundförare som förväntas skjuta de återstående kalvarna, samtidigt som riskerna ökar med ensamjakten. Det enda hoppet och enda som kan få mig att släppa i vargreviren är nysnö som kan ge viss vägledning om det finns varg i området eller inte. Men det får inte bli för mycket snö, för det ökar risken för hundarna att bli dödade av älgen istället.

Det är tydligt att såväl politiker som myndighetspersoner i stort skiter i mitt och andras livsintresse, jakt med hund. Annars skulle väl någon göra något eller åtminstone utrycka lite förståelse för det som nu sker, men inte! Visserligen nämnde landsbygdsministern jakten med lös hund i höstas, när han tillsammans med miljöministern aviserade den nya skyddsjakten som skall ta hänsyn till olägenheter, men efter det har inget hänt. Det enda som händer är att allt fler jakthundar dödas och slits i stycken och antalet vargar ökar.

Betraktarsidan har lyckats väl med sitt onda uppsåt, att framställa vargfrågan som en fråga om en liten klick jägare mot resten av samhället. Det lyckas av två skäl. Vi jägare som brinner för jakten går alltid i svaromål, det förstärker deras förljugna bild. Men framför allt är representanterna för skogsbruk och markägarna alldeles för passiva. Vissa okunniga skogsbruksföreträdare trodde nog, vissa kanske t o m fortfarande tror, att vargarna skulle bli lösningen på skogskador av älg. Glöm det, det är precis tvärt om! Jag och många med mig skiter i de där sista älgarna som borde skjutas för att stammen inte skall fortsätta att öka om riskerna är för stora. Jag vill inte se Aika söndersliten och uppäten av vargar efter en jakt. Hon skall ligga i soffan med mig efter att vi har jagat! Vi älskar båda att jaga, men inte till vilket pris som helst!

av /74 Kommentarer

Vill Riksjägarna verkligen ha ännu dyrare älgförvaltning?

•

Mitt i kaoset kring rovdjursförvaltningen går vi med stormsteg mot en ny älgförvaltning. Och mestadels i det tysta, när fokus riktas åt andra håll. Tystnaden betyder självfallet inte att vi inte har arbetat hårt med den kommande älgförvaltningen under en lång tid. Och extra intensivt nu på sluttampen… Flera aktörer gör sitt bästa för att förändra liggande förslag ända in mot målkaklet. För oss gäller det att försvara de delar där vi lyckats nå vettiga kompromisser för jägarkåren som helhet. Nu senast är det Riksjägarna som försöker förhala processen och konstigt nog göra älgförvaltningen mycket dyrare för jägarna.

JRF har precis JO-anmält en tjänsteman på Naturvårdsverket för jäv, då han tidigare arbetat inom Jägareförbundet och nu hanterat utredningen om IT-plattform för den nya älgförvaltningen. I sitt tidigare arbete har han liksom alla våra andra konsulenter arbetat med det existerande viltövervakningssystemet Viltdata. Detta system är vad man nu rekommenderar att vi fortsätter använda. Jäv? Snarare har man landat på det enda rimliga alternativet. Eller kanske till och med det enda alternativet, givet tidsbegränsningarna.

Jägareförbundet har sedan 1938 ansvaret för viltövervakningen i Sverige inom ramen för vårt allmänna uppdrag. För att hantera detta har vi utvecklat systemet Viltdata, där man registrerar Älgobs och kan rapportera avskjutningen. Älgobs en inventeringsmetod vi tagit fram och är ett av de verktyg som skall användas i den nya förvaltningen för att följa älgstammens utveckling. I Viltdata finns dessutom redan alla registrerade jaktenheter med och vi har data långt tillbaka i tiden. Det finns alltså ett färdigt system i drift, som hanterar de verktyg som behövs. Jägareförbundet har utvecklat, driver och äger systemet. Det enda som krävs är i princip att Viltdata länkas in under en portal som även hanterar de andra IT-stöden, exempelvis för att inventera betesskador och fodermängd.

Det skulle kosta mångmiljonbelopp och ta år i anspråk att utveckla ett motsvarande system som Viltdata. Man skulle inte heller förfoga över historiska inventeringsdata, dvs. man skulle få börja från noll. Väljer myndigheterna inte Viltdata för den nya förvaltningen kommer den att bygga på undermåliga data de närmaste åren. Älgförvaltningen skall dessutom vara självfinansierande, och alla de miljoner ett nytt system skulle kosta hamnar därmed på fällavgifterna. Dvs skall tas ur jägarnas fickor.

Här kan jag inte låta bli att fundera över om JRF inte låtit en ryggmärgsreflex gå före en elementär analys av läget och jägarnyttan. Det är sant att Jägareförbundet äger och kommer att äga Viltdata. Samtidigt tror jag inte jägarkåren bryr sig ett dyft för vem som driftar systemet för att hantera älgövervakningen, så länge det inte blir onödigt dyrt. Riksjägarna har under året helt utan fog påstått att det är SJF:s fel att vi får ett krångligt och dyrt älgförvaltningssystem. Nu faller man solklart på eget grepp. Det är markägarsidan som krävt ett överbyråkratiskt kontrollsystem, och nu vill JRF göra det ännu dyrare.

Man skulle förstås dessutom kunna tycka att JRF borde anse att det är bra att det finns tjänstemän med jaktlig kompetens på NV, men nej. Märkligt… dubbelt upp till och med.

 

av /7 Kommentarer

Grekisk folkomröstning, vargfrågans lösning?

•

Just nu tycks alla misstro alla. EU kommissionen misstror den svenska regeringen och har lyckats stoppa licensjakten som stöddes av drygt 85 % av Sveriges riksdag. Regeringen ifrågasätter EU kommissionens motiv. Naturvårdsverkets tjänstemän döljer inte sitt missnöje med regeringens uppdrag att ta fram underlag för utökad skyddsjakt.
Riksdagsledamöter anser att Naturvårdsverket medvetet underlåtit att följa riksdagens beslut, vilket gör att det finns långt fler vargar än det borde finnas. Länsstyrelsetjänstemän ifrågasätter vargforskningen och gör egna beräkningar av den illegala jakten. Vargforskare ifrågasätter länsstyrelsernas kompetens. Jägare och markägare misstror å sin sida konsekvent länsstyrelsernas inventeringar. Viltförvaltningsdelegationerna känner sig lurade av länsstyrelsetjänstemännen, eftersom de inte har något verkligt inflytande på rovdjursförvaltningen.

Betraktarsidan misstro jägarkåren och anser att vårt sätt att jaga varg är oetiskt och kallar oss inte sällan egoistiska lögnare. Jägarna å sin sida anser att alla som vill ha varg i Sverige är jakthatare. Jägarna träter dessutom internt, både inom och mellan organisationerna. Renskötseln ifrågasätts av vargkramarna, trots att de redan förlorar halva sin årliga avkastning till de övriga rovdjuren. Renskötarna å sin sida anser sig istället diskriminerade av hela samhället, inte minst i rovdjursfrågan. Vargälskande poliser ingår i medborgargardes liknande organisationer på sin fritid som säger sig ”skydda vargen”. Vanligt folk ifrågasätter om poliser verkligen skall använda helikopter vid eftersök på varg eller vid misstanke om jaktbrott när de inte ens kommer ut vid andra brott som drabbar människor. Extrema vargkramare vill förbjuda löshundsjakten. Markägare däremot ser sina tallungskogar hotas när löshund inte längre går att använda för att förvalta älgstammen. Betraktarsidan splittras upp i flera grenar, eftersom de ”gamla naturvårdsorgansiationerna” inte anses vara tillräckligt radikala. Listan på motsättningar skulle kunna göras mycket längre.
Media underblåser sen alla dessa motsättningar genom vinklade artiklar, inte sällan utan någon som helst faktakoll.

Finns det överhuvudtaget något hopp om bättring? Jag tillhör de som in i det längsta trodde på en kompromisslösning som garanterade vargstammen överlevnad men på nivåer som kan toloereras av dem som skall leva med dem i sin vardag. Men just nu måste jag erkänna, jag ser inte mycket ljus i ändan på tunneln! Den vargpolitik som riksdagen beslutade om 2009 hade förutsättningar att lyckas. Men efter betraktarsidans anmälan och EU kommissionens inblandning finns just nu litet hopp om en klok och nyanserad vargförvaltning. Vargstammen har ökat dramatiskt, men den offentliga debatten ger sken av att vargarna aldrig varit så hotade som nu och de inblandade står längre ifrån varandra än någonsin.

Vargförvaltning ”The Italian way” tycks vara det enda som kan förena oss! Då skulle ALLA kunna vara eniga om att det är fel sätt att förvalta en vargstam. Samtidigt som de som ogillar varg, löser problemet lokalt och ingen kan göra något åt det. Man kan nämligen inte förbjuda något som redan är förbjudet.
Vargforskaren Luigi Boitani hade nog rätt för tio år sedan när han sa att varg endast kan förvaltas på ett sätt i EU, illegalt! Alla legala sätt kommer att stoppas av opinionen och EU kommissionen. Se bara på Finland, de följer numera slaviskt EU kommissionens riktlinjer.  Vargstammen har halverats i Finland sen de började följa EU:s förvaltningsmodell.  Enligt finska myndigheter beror det på omfattande illegal jakt.

Kanske löser den nu aviserade folkomröstningen i Grekland vargfrågan, hela EU kanske går mot sin upplösning. Först rasar eurosamarbetet, nästa steg blir hela EU. Vad det skulle får för konsekvenser i stort är jag inte mannen att bedöma, men ur viltförvaltningssynpunkt kan det bara bli bättre utan EU byråkraternas inblandning.

av /18 Kommentarer

Andförvaltning över alla gränser

•

Förra veckan var Jägareförbundet värd för en forskarkonferens på Öster Malma, där vi diskuterade effekter av klimatförändringar och förvaltning av sjöfågel längs flyttvägar. Inom ramen för sammanslutningen Nordic Waterbirds and Climate Change (NOWAC) träffades ungefär 45 representanter för forskarsamhället, myndigheter och förvaltare. Därmed diskuterades inte bara förvaltning över nationsgränser, utan det skedde dessutom gränsöverskridande mellan forskare, jägarorganisationer, fågelskyddsorganisationer och myndigheter.

Förvaltning av flyttande populationer kräver att man tar hänsyn till flyttvägarna och hur de ändras. Våra gräsänder flyttar exempelvis allt kortare. Foto ©: Fredrik Widemo.

Det är långt ifrån självklart hur man ska förvalta populationer som häckar i Norden och övervintrar längre söderut. Tillgång till lämplig häckningsmiljö behöver inte vara vad som begränsar populationerna, utan det kan mycket väl vara tillgång till föda på rastplatser längs flyttvägen eller i vinterkvarteren. Skall andra länder lägga sig i hur man förvaltar områden som är viktiga för populationer som man bara hyser under delar av året? Hur man skall se på beskattning genom jakt och skyddsjakt i de olika områdena är inte heller helt självklart. Skall vi begränsa vårt jaktuttag för att andra ska kunna beskatta populationerna längre söderut?

Ett av de första exemplen där man nått en god bit på väg mot en så kallad ”flyway management” är spetsbergsgåsen. Den populationen det handlar om här häckar på Svalbard, men ställer till en hel del problem för bönderna i Norge där den rastar. I Trondheimsområdet bedrivs därför skyddsjakt. I Danmark bedriver man allmän jakt på spetsbergsgåsen, medan den är helt fredad i övervintringsområdena i Holland och Belgien. Och där nere har man synpunkter såväl på skyddsjakten i Norge, som på den danska jakten. Nu har forskare och myndigheter, tillsammans med jägar- och fågelskyddsorgansationer, diskuterat sig fram till en förvaltningsplan som spänner över hela flyttrutten.

Det är nog ingen tvekan om att vi kommer att få se mer av ”flyway management” framöver. Eftersom änder och gäss uppenbart ändrar sina rast- och övervintringslokaler i och med klimatförändringarna kommer vi dessutom behöva ha en adaptiv förvaltning över nationsgränserna. I fallet med spetsbergsgåsen så har jägarnas organisation FACE och ornitologernas BirdLife arbetat aktivt med frågan och med samma mål för ögonen: en förvaltningsplan med acceptans från alla aktörer. Detta är framtidens melodi, och det är viktigt att kunna visa fram lyckade exempel på förvaltning i samförstånd för att nå längre även med andra arter.

Mötet på Öster Malma uppskattades mycket av deltagarna. Jag är helt övertygad om att vi stärkt vårt anseende gentemot andforskarna och fågelskyddsorganisationerna genom vårt engagemang och vår kompetens inom förvaltning och viltövervakning. Vi har därmed fått bättre möjligheter att påverka förvaltningen av änder och gäss. Åtminstone när det gäller förvaltningen över nationsgränserna. Tyvärr deltog dock varken NV eller SOF i mötet, trots att NV var med som finansiär.

 

av

Är mordhot OK?

•

Det är som vanligt den här tiden på året högsäsong för vargtagna tamdjur. Får och hundar går åt som smör i solsken. Jag pratar nästan dagligen med folk som fått sina tamdjur lemlästade av varg och det blir en hel del tårar och hårda ord. Inte det roligaste man gör på jobbet men kanske något av det viktigaste. För det är nästan bara Jägareförbundet som tar sig tid och pratar med dessa frustrerade och ledsna människor idag. Det har dock hänt något med dessa samtal i höst. Man har gett upp…

Tidigare år fanns en vilja att försöka rätta upp situationen på laglig väg, den finns inte längre. De jag pratar med i vargland som fått sina tamdjur dödade har inte längre viljan att söka skyddsjakt. Av två orsaker. För det första har man nu genomskådat statens rovdjurspolitik, eller avsaknaden av den. Det är för oss alla självklart att man hela tiden tänkt sig att ha varg i det mellansvenska skogsbältet. Kommer vargen söder därom blir den dyr och otrevlig och man beviljar skyddsjakt. Det händer på Vikbolandet och det händer nere i Kronoberg. Kan man inte hantera en ensam, genetiskt värdefull och sändarförsedd vargtik nere i Småland ska man inte drömma om att någonsin kunna hysa varg söder om Mälaren. Det är självklart. Lite synd att man inte vågar vara tydliga med det från statens sida bara. Det är själva grundfundamentet för en fungerande politik, oavsett ämnesområde, tydlighet…

Den andra orsaken till att skyddsjakt inte längre är ett alternativ är rädsla. Rädsla för hot och ovett i medierna. Att få sina får eller hundar dödade av varg innebär idag inte bara en fruktansvärt sorglig händelse, den följs närmast med automatik av de obligatoriska mordhoten. Man får också, om man nu mot förmodan får skyddsjakt, räkna med att en bunt norska aktivister invaderar din hembygd och gård och börjar sprida otrevligheter omkring sig. Det hela började i Rialareviret med de numera riksbekanta dårfinkarna i APU med tydliga kopplingar till polisen. Där åker poliser runt på sin fritid och okynnesanmäler fällor som inte ens används till sina kollegor i tjänst. Det är närmast självklart att man inte är särskilt sugen på att få dessa gynnare rännandes runt bakom uthuset och jag skulle själv inte lita på polisens objektivitet i de här fallen.

WWF, SNF och Rovdjursföreningen brukar i media alltid framhålla skyddsjaktens betydelse och att man inte alls har något emot den. Alla som är det minsta insatta i vargfrågan vet att det är skitsnack. Det finns inte en enda skyddsjakt någonsin som stöttats av dessa föreningar. Tvärtom underblåser man ständigt och allt tydligare de mycket mörka och illegala krafter som satt mordhot och olagliga aktioner i system.

Jägarna får ständigt skit för att vi inte gör tillräckligt för att minska eller stoppa den illegala jakten på rovdjur. Jägareförbundet gör vad vi kan och idag är vi de enda som är där ute i bygdegårdar och församlingshem för att försöka förklara varför illegal jakt är en dålig idé. Frågan är vad SNF med flera gör för att stoppa den illegala jakten på folk som får sina tamdjur dödade av varg? Har vi någonsin hört någon från dessa organisationer fördömma alla mordhot och illegala aktioner samt rena trakasserier? I min värld är det betydligt allvarligare, för både vargen och vargförvaltningen, när mordhot blir vardagsmat än om en varg skjuts illegalt. Hade Mikael Karlsson menat allvar med att skyddsjakt är en av lösningarna på vargproblemet skulle han ägnat sin kraft åt att få bort dessa hotande idioter istället för att skriva brev till EU.

Så, vad blir då konsekvenserna av denna horribla utveckling? Hur otrevligt det än är att skriva så är det tämligen självklart. Man tar saken i egna händer. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att risken för att åka dit för en illegalt skjuten varg är och förblir minimal. Väger man denna risk mot de obligatoriska hoten och pappersexercisen för att ens söka skyddsjakt blir svaret tämligen självklart. Särskilt som man idag tar en mycket stor risk att bli av med vapenlicenserna om man skyddsjagar varg. Länsstyrelsen i Gävleborg, till exempel, roar sig tämligen frekvent med att polisanmäla jägare som deltagit i skyddsjakt.

Det är onekligen sorgligt att vi hamnat här, men tyvärr har alltför många alltför länge strävat hitåt. Jag lovar att fortsätta försöka få de som ringer att söka skyddsjakt i relevanta fall, men jag klandrar inte dem som avstår. Det hade jag nog själv gjort. Jag har fått tillräckligt många mordhot själv för att inse hur otrevligt mitt och min familjs liv blir av att ha hot hängandes över vardagen…

av /12 Kommentarer

Varför är det mest män som jagar?

•

Jag har haft ett sådant där intellektuellt samtal med en guru igen. Jag tänkte ta och berätta lite om det även om jag inser att jag nu ger mig ut på främmande minfält och områden jag absolut inte behärskar. Jag tänkte fundera en stund över varför det är mest män som jagar, även om det glädjande nog är en stadigt ökande andel kvinnor som jagar. Faktum är att i såväl Europa som i Usa står kvinnor för det ökande antalet jägare, andelen män som jagar är konstant. Drygt 8 av 10 svenska jägare är dock fortfarande män, varför är det så?

Gurun trodde sig ha svaret. Det finns tydligen en massa forskning på det här området. Åker man till ett dagis så ser man det redan där. Flickorna leker två och två medan killarna leker i stora grupper. Så är det på mina barns dagis och skola också. 20% av männen, eller dygt 800 000 vuxna män, saknar en nära vän. Bland kvinnorna är siffrorna inte ens hälften så stora. Men, varför blir männen då så ensamma?

Jo, enkelt enligt gurun. Män söker band, sammanhållning och självkänsla i laget. Man sparkar knäskålarna av varandra i korpen, gör lumpen, tittar på sport och brölar med öl i handen eller samlas i lag runt någon annan aktivitet. Kvinnor behöver inte på samma sätt samlas runt en aktivitet. Det kan räcka med att prata med varandra. Det som då händer när män bildar familj är att familjen blir laget. Det finns massor av forskning som visar att när par träffas har mannen absolut flest vänner, efter några år går kvinnorna om i antalet vänner med raketfart. Faktum är att den största rekryteringen av nya vänner för gifta män är kvinnans gamla vänner.

Marcus Birro, ni vet han som var partiledarkandidat för KD några timmar, skrev om det här i Expressen häromdan. ”Män är ensamma idag och de största förlorarna är arbetarklassens män på landsbygd som inte ens har några kvinnor kvar att bilda familj med, de har utbildat sig och flyttat till stan”. En smula cyniskt och förenklat av Birro kanske, men något uns av sanning finns nog där. Flyktmedel från ensamheten, till exempel alkohol, självmord och överdrivet mycket arbete (karriär) är absolut vanligast bland män och många av dem bland män på landsbygd.

Det här kan man också enligt gurun förklara rent biologiskt. Män har två redskap att ta till när det blir jobbigt, ”fight or flight”. Slåss eller fly. Kvinnor är som vanligt lite mer komplicerade, de har nämligen också en tredje mekanism att ta till, ”tend and befriend” – ta hand om och bli kompis. De kan helt enkelt söka skydd och räddning i sin sociala grupp, ni vet den som männen så ofta inte har. Den biologiska mekanismen bakom denna skillnad stavas oxytocin, ett hormon som främjar välmående och sociala kontakter och förmågor. Kruxet med detta hormon är att det får en ökad effekt av kvinnligt könshormon, östrogen, medan manligt könshormon, testosteron, kraftigt hämmar effekten av oxytocinet.

Men vad har då jakt med detta att göra? Jo, jakten är det som räddar manligheten från undergång förstår ni. I jakten kan mannen, även när han blir gammal och skröplig, hitta sitt lag på ett helt okomplicerat sätt. Man må vara för gammal för att springa runt i en gympasal med plastbitar i händerna och tackla in varandra i ribbstolarna, men i jakten kan man hitta sin plats, oavsett ålder, utbildning, jobb, kroppsform eller inkomst. Det finns plats för alla. Det finns kanske inte så många andra lagaktiviteter som kan ersätta jakten, särskilt inte ute på landsbygden.

Jag tror att guruns resonemang kan förklara en hel del. Det förklarar bland annat varför jakten är så otroligt viktig för många av oss. Det är en överlevnadsfråga. Det är bara att se till mig själv, varenda en av de jag skulle kalla nära vänner idag jagar. Hela mitt sociala liv utanför familjen träffar jag genom jakten. Kommer då vargen eller något annat och rycker bort detta vänds hela världen uppochner.

Jag lovar att bespara er mina hemsnickrade genusforskningar i framtiden men visst kan väl detta resonemang förklara en del av den längtan vi många sitter och känner inför helgens övningar ute i skog och mark? Visst ska det bli förbannat kul att träffa ”gubbarna” igen och slänga lite käft och grilla fläsk? Det lite roliga numera är att några av ”gubbarna” i jaktlagen faktiskt inte har snopp. Det går lika bra ändå, för det vi söker är inte håriga bringor eller manliga förebilder, det är samhörighet och att få vara en del av ett lag. Då går det precis lika bra med tanter, bara vi får det där sociala andningshålet utanför familjen.

En flock mycket välmående män och kompisar…

av /13 Kommentarer

Hur dum får man bli?

•

Rovdjursföreningen förnekar sig inte! De skriver följande på sin hemsida. Jakten på Kynnatiken motarbetar regeringens strävan att genetiskt stärka den svenska vargstammen. Rovdjursföreningen har fortfarande inte förstått att det är de själva, tillsammans med WWF, SNF och Djurskyddet Sverige som just nu är det största hindret mot en genetiskt frisk vargstam. Att hänvisa till ”regeringen strävan” är nästan väl magstarkt när de är de själva, via EU kommissionen, som stoppat den svenska regeringens vargförvaltning.

av /36 Kommentarer

Löshundsjaktens dödgrävare!

•

Så var han igång igen. Mannen som till varje pris vill stoppa legal förvaltning av varg och som helt saknar empati för dem som berörs. På kort tid har tre hundar angripits av varg i Värmland. I samtliga fall har jägaren varit så när att denne kunnat nyttja § 28, endast en varg är konstaterad död. Istället för förståelse för dessa hundägarens problem och förstörda livskvalité säger Mikael Karlsson följande i Radio Värmland. – Det finns ju skäl att fundera på om man ska jaga med lösgående hund. Man äventyrar ju hunden och även vargarna om man gör det i områden med tät vargstam.

Visserligen har han rätt i att man äventyrar hunden liv varje gång man släpper sin hund i vargrevir, men vad är alternativet? Kommer SNFs medlemmar att ställa upp som drevkarlar i framtiden åt de jägare som finner det mödan värt att jaga älg? Eller kommer MK själv och SNF:s medlemmar att ägna 30 dagar varje höst åt att banda med hund för att älgstammen inte skall explodera? Nej, självklart inte. Men jägarkåren förväntas göra det. Inte sällan hör jag företrädare för SNF tala om älgen som hot mot den biologiska mångfalden. – Jägarna måste skjuta mer älg, älgstammen är för stor. Hur det skall gå till utan hund, i stora skogsområden, struntar dock Mikael Karlsson i. Huvudsaken är att ingen varg kommer till skada och att vargstammen fortsätter att öka!

SNF har vare sig riksdagens eller svenska folkets stöd för en större vargstam. Mikael Karlsson företräder en liten extremistisk hållning, som tyvärr fått gehör hos byråkraterna i Bryssel.

Regeringen och riksdagens linje, en liten men frisk vargstam, har åtminstone tillfälligt skjutits i sank av betraktarsidan. Regeringens linje stöddes av en överväldigande majoritet av svenska folket och hade även börjat vinna gehör hos dem som skall leva med vargen i sin vardag.

SNF bidrar inte med något konstruktivt i vargförvaltningen. Inte på en enda punkt har de visat kompromissvilja. Rovdjuren skall bara bli fler, trots att vi har flest stora rovdjur i Europa! Däremot har de som drabbas och som får betala priset för rovdjuren, jägare, markägare, djurägare och renskötare ständigt kompromissat med sina intressen. Kanske var det fel taktik, betraktarsidan vinner onekligen gehör på en kompromisslös hållning. Mikael Karlsson kompromissar aldrig med sina intressen! Löshundsjaktens dödgrävare ser inte färre vargar som en lösning, däremot kompromissar han gärna med andras intressen och värden.  Löshundsjakten offrar han gärna! Men var säker, jag och förbundet gör det inte!

av /28 Kommentarer

Dags för turné

•

Hösten rullar på och för allt fler börjar älgjakten läggas till handlingarna. Det är först nu när kvällarna börjar bli mörka och jakten i Norrbotten varvar ner en aning som man kan räkna med att folk kommer då man kallar till möte. Nu är också tid för att lägga grunden för kommande års verksamhet både på länet och ute i kretsarna. Planer ska dras upp utifrån erfarenheter man gjort under året som gått och budget ska sys ihop på alla nivåer. Att man dessutom sitter med en älgförvaltning i knät som måste vara på plats inom en orimlig tid gör inte saken lättare.

Ett steg i denna process är den årliga turnén vi har i Norrbotten där vi under en veckas tid träffar företrädare för alla länets jaktvårdskretsar för att dryfta frågor av alla de slag. Visst ligger självklart älgfrågan högt på dagordningen, men den får inte överskugga allt. Annan verksamhet, andra utbildningar och annan form av medlemsvård och medlemsvärvning måste självklart få sin plats liksom arbetet med ungdomar och nya jägare. Det låter ibland som ett väldigt tungt lass för de förtroendevalda att dra på hemmaplan, men jag är övertygad om att det finns personer ute i kretsarna som gärna tar på sig begränsade uppdrag, problemet kan vara att hitta dessa personer. Självklart blir det tungt om bara de i styrelsen ska jobba, men det är snarare deras jobba att ha den lokalkännedom som behövs för att hitta intresserade personer och inte alltid utföra jobbet själv. De ungdomsjakter som är genomförda i länet i år visar att det inte behöver röra sig om stora arrangemang eller stora pengar för att göra lyckade satsningar, intresse och engagemang räcker långt!

En kväll mer förtroendevalda är för det mesta oerhört positivt med många engagerade människor som brinner för jakten och att driva saker framåt. Visst får man väl räkna med att få lite ovett här och var, men det grundar sig oftast på engagemang. Oengagerade personer ids oftast inte ens kritisera, så man får ta till sig det som är konstruktivt och låta resten passera. Just i år är det självklart i älgfrågan jag väntar mig mest kritik eftersom man inte i alla lägen har fått sina viljor igenom i alla de vändor som har gått med remisser rörande den nya förvaltningen de senaste åren. Men sån är nu demokratin, man kan tycka vad man vill men man kan inte alltid räkna med att majoriteten tycker likadant.

Nu är allt packat för turné och jag återkommer till en mer ordnad tillvaro framför datorn nästa vecka. Fortsätt så länge att fylla på med tips på min förra blogg om jaktlitteratur, nog måste någon ha hittat någonting modernare?  Eller är det verkligen så illa att jakten inte har någon plats kvar inom litteraturen mer än som jaktberättelser i Svensk Jakt (vilket inte är så illa det heller!)

 

av

Drömhunden!

•

Hundnos, det näst bästa alternativet? Foto. Gunnar Glöersen

Igår läste jag en artikel i Jaktmarker och Fiskevatten om en svensk ”indian” som spårar! Själv skaffade jag mig en labbe för två år sedan för bl a eftersök. Efter att ha läst artikeln inser jag mitt misstag, jag borde istället ha skaffat mig en tvåbent indian! Min labbe har nämligen begränsningar som en tvåbent ”tracker” inte har. – Hundens nos är otrolig men en hund behöver färska spår, till skillnad från trackern, säger Conny Andersson till i JoF. Som tracker använder han sig helt enkelt av marksafterna och markens fuktiga vågrörelser!

Efter mitt blogginlägg ”Drömbilden” bestämde jag mig för att ligga lågt med att peka ut bluffmakare. Men efter att ha läst JoFs artikel kan jag inte låta bli att påminna om att det som låter för bra för att vara sant, sällan är sant!

Jag förundras över vissa människors förmåga att få sin omvärld att tro på de mest fantastiska berättelser. Jag får en känsla av att drömmen om det naturliga och det ursprungliga får urbaniserade människor att helt tappa omdömet. Svenska folket uppger alltid att de älskar naturen, men besöker den sällan. Naturprogram i TV och artiklar om urinvånare eller människor som återvänt till det ursprungliga lockar. En ”tracker” som säger sig kunna avgöra de vilda djurens kondition enbart genom att följa spår och genom att använda sina sinnen, attraherar givetvis den blåögde betraktaren.

– En tracker behöver inte jaga utan han läser platsen och spåren som ger all information om var djuren kommer att dyka upp, säger Conny Andersson i artikeln.

Själv har jag fullt upp med att försöka förutse vart en älg skall ta vägen härnäst fastän jag har bra koll, via min hund GPS. Precis om Hellesö kommer givetvis vissa att idiotförklara mig igen. En ”tracker ” kan så mycket mer än en jaktvårdskonsulent om djur och natur. Långt hår och en tracker kurs i USA väger tyngre än ett livslångt jakt- och naturintresse. Framför allt är han ju vargens vän! Jag kan ana vargkramarretoriken i bakgrunden när han säger att tracker kunskaper skulle göra att vi jägare slipper riskera våra hundar i marker med stora  rovdjur.

– Visa bildserier som bevis på att bilderna inte är falska, uppmanade jag Hellesö. Conny skall få en annan utmaning. Min jämthund förföljde en älg förra veckan. Hon låg hela tiden närmare än 5 meter från älgen, så jag har hela spårlöpan i GPS halsbandet. Eftersom en tracker dessutom, till skillnad från en hund, kan följa även gamla spår borde Conny kunna ge mig besked om vad det var för kön på älgen, om det var en gammal eller ung älg och om den var i bra kondition. Jag har fotografier av älgen, som fortfarande lever! Om det är för långt till Värmland finns det säkert andra hundförare som kan ställa upp med andra spår, närmare Stockholm.

av /17 Kommentarer

Vattenvård är viltvård!

•

Idag låg det ett tjockt kuvert från WWF i postfacket. Det innehöll två mappar med titeln ”WWF:s verktygslåda för god vattenhänsyn i skogen”. WWF har länge jobbat hårt för att sätta större fokus på betydelsen av våtmarker. Inte minst inom skogsbruket, då merparten av våra vattendrag återfinns i skogen. Projektet Levande skogsvatten levererar nu en hel mapp full med information och verktyg för att hantera skogens våtmarker. Informationen går även att ladda ned från projektets hemsida. Återskapande och skötsel av våtmarker är självklara exempel på frågor där vi har allt att vinna på samarbete med andra organisationer med naturvård på dagordningen. Vi samverkar redan exempelvis inom ramen för Svensk Våtmarksfond, men det går att göra betydligt mer.

Området runt skogsbäckar är rika miljöer, som har ett stort värde för viltet. Foto ©: Fredrik Widemo.

Viltet utnyttjar i stor utsträckning fuktiga miljöer och kantzoner längs vattendrag, både för att söka föda och skydd. Dessa miljöer innehåller naturligt stora värden för viltet och de förstärks dessutom genom kraven på miljöhänsyn i skogsbruket. Exempelvis strävar man här efter att hålla flerskiktade, lövdominerade miljöer. Här ska man inte heller köra, markbereda eller plantera, vilket ger mer bärris och örter i fältskiktet. Allt detta ger foder och skydd i direkt anslutning till vattendrag som viltet gärna använder som ledlinjer i landskapet. Viltet kommer därmed dessutom att uppehålla sig och beta i områden som inte primärt utgör produktionsytor. Det finns en hel del att vinna på att inse att naturvårdsåtgärder och foderskapande åtgärder går hand i hand i skogen.

Det finns rejält med information som kan vara av intresse för jägarkåren i WWF:s nya paket. Kolla exempelvis rekommendationerna om hur man kan lägga igen diken för att skapa större tillgång till vatten i landskapet, eller den generella informationen om skogsbäckar. För den som är markägare eller verksam inom skogsbruket finns ännu mer att ta av när det gäller verktyg för skoglig vattenplanering.

Jägarkåren gör redan mycket när det gäller skötsel och återskapande av våtmarker. Ofta gäller det dock kanske främst våtmarker i det öppna landskapet. Här finns goda möjligheter att få litet inspiration till åtgärder i skogen!

 

av /9 Kommentarer

Utfodring skall gynna reproduktionen hos vilt

•

För första gången denna höst frasar det rejält av frost i gräset, när jag tar en morgonsväng och spanar efter älgkalv på hemmamarken här i Norduppland. Dags att komma igång med utfodringen, med andra ord. Jag ser inget annat än en ung tjur under min gryningstur, och är därmed snart åter hemma vid skrivbordet. Medan jag varit ute har dagens ”automatmail” med en sammanfattning över alla jaktrelaterade nyheter som tagits upp i pressen kommit. Nyheter som rör varg och älgjakt dominerar i vanlig ordning fullständigt, men det finns även ett par inlägg som tar upp utfodring. I detta fall utfodring av vildsvin med sötsaker, som uppges göra att vildsvinen blir könsmogna alldeles för tidigt.

Man kan räkna med att all utfodring påverkar reproduktionen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Det är ett välkänt faktum att reproduktionstakten hos vildsvin påverkas av deras energimässiga status, eller om man så vill hur lätt de har att hitta energirik föda. Riklig utfodring kan därmed påverka reproduktionen, precis som årets goda förekomst på ekollon förmodligen kommer att göra. Jag ringer upp länsstyrelsen i Skåne, som står bakom nyheten om effekterna av utfodring med sötsaker. Jag och Nils Carlsson på länsstyrelsen känner varandra litet sedan gammalt, och har diskuterat viltförvaltning förr i samförstånd. Vi är helt överens även i den här frågan.

Det är inget speciellt med just socker som gör att vildsvinens reproduktion startar tidigare, utan helt enkelt att grisarna får närmast obegränsad tillgång till energi i koncentrerad form. Vildsvinens naturliga föda innehåller mycket mindre socker och fett än vad livsmedel gör. Samma sak gäller ”normalt” foder, i form av skördade grödor eller restprodukter från jordbruket.

Det är inte tillåtet att utfodra vilt med livsmedel. Länsstyrelserna i södra Sverige får dock fortfarande inte helt få samtal från en upprörd allmänhet, som hittat berg av wienerbröd eller godis i skogen. Utöver att det är förbjudet, och kanske delvis just därför, ger det förstås en negativ bild av jägarkåren i allmänhetens ögon. Det är inte heller direkt enkelt att marknadsföra viltkött som ekologiskt, när man ser en del av de värsta exemplen. Och det är självfallet de som lyfts fram i media, precis som när det gäller missförhållanden inom djurhållningen. Redan ansträngda relationer till dem som bedriver jordbruk blir inte heller direkt bättre med felaktig utfodring, om vi säger så. Alltså- att utfodra är bra, men absolut inte med livsmedel! Självfallet måste dock eventuell utfodring även kombineras med anpassat jakttryck.

Jag vågar påstå att i princip all utfodring gynnar reproduktionen hos vilt, och det gäller alltså inte bara hos vildsvin. Det är meningen och ofrånkomligt, men är inte den enda anledningen att vi utfodrar. Genom vinterutfodring kommer en del individer som annars skulle ha svultit ihjäl att överleva. Samtidigt kommer de som troligen ändå överlevt att vara i bättre kondition (energimässig status) efter vintern. De kommer därmed att kunna lägga mer energi på kommande års reproduktion. Man kan därmed alltid räkna med att utfodring gynnar reproduktionen i någon utsträckning. Det är inte heller något fel i detta, tvärtom, så länge vi reglerar stammarna av det jaktbara viltet för att finna en bra balans gentemot andra intressen. Just när det gäller vildsvinen ställs frågan verkligen på sin spets, då vi i delar av Sverige onekligen har svårt att hitta en balans som alla kan leva med. Här är utfodringen en nyckelfråga.

Solen har nu smält frosten, samtidigt som ett stort meståg drar genom äppelträden ned mot viltåkern utanför fönstret. Bestämde mig just för att idag börjar jag även utfodra småfåglarna för i år…

av /15 Kommentarer