”Varför ska det över huvud taget skjutas lodjur i Sverige? Varför ska inte arten få sprida sig och etablera en stark stam i vårt land? I Sydsverige har stammen ännu inte återhämtat sig, trots att det gått 25 år sedan lodjuret fredades” , så säger rovdjursföreningens ordförande idag.

Jag konstaterar att Rovdjursföreningen nu motsatt sig alla jaktbeslut om licensjakt det senaste året. De tyckte att björntilldelningen var för stor, vargjakten borde ha stoppats och nu bör även lodjursjakten ställas in enligt dem.

När Rovdjursföreningen hänvisar till att riksdagsbeslutet måste följas, skall man komma ihåg att det bara gäller de delar som gynnar deras sak. I fråga om årets vargtilldelning spelar riksdagsbeslutet ingen som helst roll, eftersom de inte gillar det.

Hur har då lodjurstammens utveckling sett ut de senaste 25 åren som de hänvisar till? Är deras beskrivning av verkligheten verkligen sann? En av de personer som står som kontaktperson, vet mycket väl svaret, eftersom han har haft ansvaret bl a för just de frågorna tidigare. Så sent som i början av 1990 talet redovisade Naturvårdsverket att det bara fanns 200 lodjur i hela Sverige. I Götaland fanns bara några enstaka lodjur. Sedan dess har lodjurstammen tiodubblats. Idag är stammen nästan lika stor i Götaland som den var i hela landet för 25 år sedan!

Rovdjursföreningen fortsätter också att försöka begränsa frågan till att vara en konflikt med markägar- och jaktintressena, som om våra intressen inte vore fullt legitima. Samtidigt väljer de att i en mening, så där i förbifarten, nämna att lodjuren skadar rennäringen. De glömmer att nämna att det handlar om 35 000 renar årligen.

Rovdjursföreningen väljer konsekvent bort fakta som de inte gillar. De hävdar i debattinlägget att det inte finns belägg för att rådjuren påverkas av den stora lodjurstammen. Det är direkt pinsamt. Alla studier visar att lodjuren har en stor inverkan på rådjurstammen. Professor Henrik Andrén säger t ex om beslutet att ha 20 föryngringar i Gävleborgs län att det innebär att det inte längre finns utrymme för jakt på rådjur. Trots upprepade bluffar är det få som granskar dem. Jag har skrivit det tidigare, vem granskar naturvårdens argument?

Det är sant att det råder osäkerhet om antalet lodjur, men den osäkerheten handlar inte om att det skulle finnas färre än de inventerade. Frågan är bara hur många fler de är! Länsstyrelserna själva säger att de inte har resurser att inventera lodjur. Självklart skall riksdagsbeslut följas. Det gäller både besluten om vargjakten och lodjursjakten. Men besluten får inte grundas på underlag som de alla berörda vet är fel. Det äventyrar bara förtroendet för rovdjurspolitiken i stort. Därför är det självklart att vi skall jaga lodjur även i år.

Rovdjursföreningen har efter i stort sett varje jaktbeslut målat upp bilden av att rovdjursstammarna riskerar att dö ut, så också idag. Inte någon gång har de ens varit när sanningen.  Det är nämligen enklare att sälja ut andra människors livskvalitet till förmån för överstora rovdjurstammar, om man själv väljer att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten.

Jag har en spaning igen. Det var en artikel i DI och DN som fick mig att börja fundera. LRF har fått nog av de skador som den organiserade bärplockningen orsakar markägarna. Nu vill man ha betalt och Allemansrätten ifrågasätts i någon mening. Det här är bara ett av många symptom, som jag tycker syns allt oftare, på en polarisering mellan ”allmänheten” och nyttjanderättshavare. Nyttjanderättshavare kan alltså vara de som har rätt att nyttja marken för jord- eller skogsbruk, eller för den delen för jakt eller fiske.

Sverige har som land väldigt länge levt väldigt gott på en stor mängd ”tysta” överenskommelser mellan markägare och staten, eller allmänheten om man så vill. Ser vi oss om i världen så är dessa överenskommelser tämligen unika. Försök ta er en tur på ”private land” i Usa eller botanisera fritt på egen hand i en nationalpark i samma land så förstår ni vad jag menar. Resten av världen väljer i väldigt hög utsträckning ”allt eller inget” medan vi, hittills, kommit mycket långt med ”lite lagom överallt”.  Jag tror de symptom jag ser där ute nu är de första tecknen på att vi pressat nyttjanderättshavarna lite för långt. Kanske främst beroende på att nyttjanderättshavarna varit dåliga på att marknadsföra sig själva och sina uppoffringar för allmänheten.

Jag ska ta några exempel förutom det ovan nämnda bärplockningsfallet. I dagens SvD kan man läsa en insändare från Rovdjursföreningen som ifrågasätter årets lodjursjakt. Man skriver: ”Frågan är hur många utanför jägarleden som anser att jägarna har större rätt till rådjuren än lodjuren har – eller ens lika stor?”. Antagligen väldigt få. Ingen äger ju rådjuren innan de är döda. Jakten är dock en nyttjanderätt som följer av markägande eller att man betalt för att få nyttja den. Tar man då som i Gävleborgs län beslutet att ha 20 föryngrande lodjur så tar man också indirekt beslutet att nyttjanderätten till rådjursjakt är i princip utraderad. Använder man då Professor Matssons studier av jaktens värde kan man räkna ut att rådjursjakten i Gävleborg har ett jaktvärde på sisådär en 35 – 40 miljoner. Till detta ska då läggas ytterligare minskade jaktvärden på grund av varg- och björnpredation. Hade lodjuret i det här fallet varit starkt hotat hade jag förstått argumenten men nu tycker jag faktiskt man går för långt. Det blir lite som att svenskarna bestämmer att vi snor Kamprads kosing bara för att vi är fler än han.

Ett annat närliggande exempel är viltvården, som jag skrivit om tidigare. Jägarna bidrar varje år med 265 miljoner ur egen ficka för att indirekt vårda fram käk åt de stora rovdjuren. Vi gör det gärna, bara det blir något kvar åt oss själva också, i form av jaktbara stammar av rådjur eller älgar. Det är ingen hemlighet att staten nu upptäckt att det är förbannat dyrt att ha lodjur i norra sverige för man måste betala för renarna de käkar. Därför har man uttalat att lodjuren ska spridas söderut, rådjuren är ju gratis som lomat. Okej, jag ställer upp på att min rådjursjakt blir något sämre, men det finns gränser. Jägare är inte mer än människor, har vi inget incitament att vårda t ex rådjuren för att jaga dem så blir vi antagligen inte så mycket bättre på att mata dem än medelsvensson. Ajöss med rätt stora delar av de där 265 miljonerna. Samma princip som med t ex viltvatten. Jägarna bygger viltvatten för stora värden varje år, med baktanken att kunna jaga änder i dem. Viltvattnen kommer dock många andra arter till del. Förbjuder, eller omöjliggör, man andjakt så kommer det att drabba många andra arter negativt för ingen bygger längre viltvatten.

Ett annat exempel är den ständigt pågående och infekterade debatten mellan naturvården och skogen. Den har faktiskt många paralleller med rovdjursdebatten för övrigt. Naturvården har under lång tid nu pressat markägarna till allt större uppoffringar i form av avsättningar, generell hänsyn och staten på allt större inköp av mark för naturvårdsändamål. Jag är rädd att man nu har slagit i taket. Vi markägare har avstått en hel del frivilligt för att kompromissa men frågan är hur långt kompromissviljan sträcker sig? Utan att klampa in för häftigt i naturvårdsdebatten tror jag att det nu är tid att se över hur vi organiserar, sköter och fördelar de resurser vi har för största möjliga nytta. Vi kan inte kräva större uppoffringar från markägarna utan att betala för dem. Precis som vi nog inte kan kräva mer rovdjur av de som ska hysa dem idag utan att betala för dem. Nu bör vi fokusera på hur vi fördelar dessa rovdjur på bästa sätt för att alla ska vara så nöjda som möjligt.

Jag tror att många av de symptom på ökade motsättningar vi nu ser är resultatet av att fler och fler tar det ”allmänna” ägandet för givet. Många förutsätter idag att majoritetens vilja går före nyttjanderätt. Det är en mycket farlig utveckling. Jag tror att om vi pressar det här systemet för hårt, t ex med ytterligare ”utvidgning” av Allemansrätten, ytterligare krav på avsättningar av produktiv mark eller ytterligare fler rovdjur så får vi en direkt motsatt effekt. Vi är idag mycket nära gränsen för vad många ägare och nyttjanderättshavare är villiga att ge bort i en kompromiss eller acceptans för hotade arter eller miljöer. Driver man det här systemet hårdare kommer vi mycket snart se höga stängsel runt många fastigheter och uppslitande rättstvister om äganderätten eller för den delen rent illegala handlingar utförda av uppgivna nyttjanderättshavare som tycker sig ha tappat kontrollen över sina rättigheter.

Jag är oftast onödigt optimistisk, men i det här fallet är jag pessimist. Oavsett vad vi tittar på för nyttjanderätt så minskar förståelsen för den med ökad urbanisering. Utvecklingen går nu bara åt ett håll. Du får gärna säga emot, men mitt ”låstbomindex” skenar just nu och jag väntar på den första skylten med ”Privat land – beträd ej” även här hemma. Det är sorgligt, men tyvärr är vi nog alla lite ansvariga för den utvecklingen.

Controversy and debate still rages over the details of the wolf hunt in Sweden, as this year’s season is drawing to a close. Environmental NGO:s and Commissioner for the Environment Potocnik argue that having a hunting season violates the requirements of the Habitat’s Directive, while targeting specific individuals known to have taken livestock or pets may be permissible. This line of argument disregards the fact that regulating population size will decrease the risk to domestic animals, regardless of the individuals targeted. Also, arguments are being put forward that there is no support for the notion that hunting will increase acceptance for the necessary management actions, which is the rationale for allowing hunting at this stage. Stakeholders have, however, set regulating of the population as an absolute condition for accepting translocations of wolfs into the population. This would seem to refute the position of the NGO:s and Commissioner Potocnik, as increased immigration rates, or translocations, are deemed necessary by all the experts on wolf management.

The Swedish wolf population is highly inbred and there is a broad consensus that the genetic status must be improved. In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of population size through hunting prior to any translocations. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish Parliament passed a legislation that combines translocations and regulation of the wolf population through hunting later the same year.

Currently, Sweden allows keepers and owners to kill wolves as a last resort while defending livestock or pets. Furthermore, individual wolves that repeatedly have taken livestock or pets can he hunted after application to the County Administrative Board. These actions are not under scrutiny by the Commission. Additionally, however, Sweden also allows a limited hunt, with set quotas in each county having had reproducing wolf packs during the last three years. In 2011, a total of 20 individuals can be shot in six counties (range 1-6 individuals, depending on local densities). This decision has been strongly opposed by the environmental NGO:s and Commissioner Potocnik, who argue that this hunt is unlawful as the wolf population has not yet reached favourable conservation status. Proponents of the hunt argue that it provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status. If this is the case, the hunt would fulfil the derogation criteria under the Habitat’s Directive.

 Concern for domestic animals is the major reason that many people in rural parts of Sweden, where wolves occur, are negative to wolves. There is a widespread national acceptance for regulating wolf numbers in order to reduce problems with livestock and pets taken. Attacks on hunting dogs have been identified as one of the most important conflicts, both by hunters and by the authorities. Data on attack rates and population densities from the Swedish authorities show that there is a direct relationship between the number of wolf packs and the number of attacks on hunting dogs in an area. Consequently, decreasing the population density of wolves is likely to reduce the number of attacks on dogs and the problems perceived. Thus, the underlying reason for the demands to regulate the number of wolves is exactly the same as for targeting specific individuals: concern for livestock and pets. Fewer wolves will, inevitably, lead to a lower risk of attacks on livestock. The aims of both forms of hunting coincide.

Previously, Finland was taken to the European Court of Justice over similar issues. The ruling was that hunting had not been detrimental to the conservation status of the wolf, but Finland was found to have infringed against the Habitat’s Directive as it had not been shown that hunting prevents significant damage and loss of domestic animals. As stated above, clear relationships between wolf densities and attack rates have, however, been shown by the Swedish authorities.

Environmental NGO:s argue that culling of specific individuals known to have taken domestic animals is preferable to having hunting quotas, as individuals causing problems are targeted and removed. There are disadvantages as well, however. First, wolves take livestock and pets all year around and culling wolves when there are pups raises ethical issues. By contrast, culling in January occurs when the pups are ready to leave the territories. Thus, reducing attacks on livestock and pets through regulating the population during a hunting season reduces the ethical problems. Second, hunting wolves without being able to track them on snow is hard, making targeting of individuals causing problems difficult during a large part of the year. As a result, wolf packs may have to be monitored and tracked for weeks, which disturbs them unnecessarily. Third, culling wolves known to have taken domestic animals often involves shooting immigrants or descendents to immigrants. So far, only highly inbred individuals have been shot during the hunting seasons of 2010 and 2011. This is because it is easier to monitor wolves during winter, just prior to the hunting season. In this manner, territories of wolf packs with a valuable genetic make-up can be excluded from the hunting areas. Conversely, several descendants to immigrants are shot every year while targeting individuals causing problems.

Hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. All forms of culling of wolves adopted in Sweden primarily strive to achieve those goals. It is the view of The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management that the management plan for the Swedish wolf rests on a sound scientific basis and that all aspects are in accordance with the Habitat’s Directive. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

 

Mitt i de heta debatterna om varg och lite fokus på ny älgförvaltning så har också jakten på statens marker i fjällen blivit aktuella. Redan i valrörelsen så flaggade alliansen för att se över hur man skulle kunna justera systemet för att göra det bättre. Samtidigt var företrädare för Socialdemokraterna ute och drev frågan om en återgång till hur reglerna var före 2007, då man positivt särbehandlade boende i Sverige vad gäller vissa delar av regelverket. Synpunkterna har varit många och varierat från helt fri tillgång för både boende i Sverige och resten av EU till idéer om att bara ortsbor skulle få jaga utan guide. Någon form av kunskapskrav för att få jaga på egen hand har varit uppe till diskussion. Men fram tills nu har det varit rätt förutsättningslösa diskssioner utan något konkret att kunna visa upp.

Efter förra veckans möte i riksdagens miljö- och jordbruksutskott så ställs frågan lite mer på sin spets. De röd-gröna partierna hävdar, liksom innan valet, att de vill återföra reglerna till hur de var före 2007. Skillnaden nu är att Sverigedemokraterna har kommit in i bilden och då valde att ställa sig på de röd-grönas sida i denna fråga. Nu ska frågan upp i riksdagen i början av februari och det ska bli intressant att följa den debatten, för jag gissar att det blir debatt! Att ”se över §3” är kanske en lite luddig formulering men tanken bakom är klar, en förändring måste till!

Som arbetande i Norrbotten sedan 1993 har fjälljaktsfrågan självklart varit stor under alla dessa år. Vågorna har ibland gått höga och som alltid när man har frågor som engagerar folk så blir det ibland snålblåst när man inte tycker sig få gehör för sina åsikter. Att myndighetsbeslut inte alltid blir som man vill får man räkna med. Att fortsätta jobba med frågan är självklart. Oavsett utfallet i den här debatten så är frågan i alla fall uppe på agendan igen och arbete på alla plan helt nödvändigt! Frågan är större än att ”bara” jaga ripor i fjällen, även om man ibland får för sig att det är den enda jaktformen och den enda frågan. Utöver det så kommer rättighetsfrågor och symbolfrågor in som är oerhört svåra att greppa och reda ut. Jägareförbundet driver självklart frågan vidare att de som är bosatta i Sverige ska ha rätt till jakt på statens marker. Finns det behov av regleringar och begränsningar så ska de i sista hand drabba de som är bosatta i landet. En självklarhet på de flesta håll i världen, men i dagsläget inte i Sverige. Självklart har vi plats även för jägare från andra håll i världen, men då i ett regelverk som gynnar både jägarna inom Sverige och de turistföretag som finns i dessa områden och vill skapa sysselsättning runt jakt. Ett välreglerat system med större guidekrav än idag borde gynna alla parter.

Utöver denna grundfråga finns mycket övrigt att önska av dagens rätt överadministrerade system för jaktkortslösande och återrapportering. Även regler för avlysning borde kunna ses över, det är inte rimligt att t.ex stoppa rävjakten för att man tycker att det har varit för många ripjägare inom ett område under augusti-september! Krav på aktivering av jaktkort gör också fällfångst av mink och mård oerhört svår att bedriva om man vill följa regelverket. Som sagt, utöver den hetaste frågan om jaktmöjligheten för jägare boende i Sverige kontra jägare boende i andra länder så finns ytterligare en hel del frågor att hantera. Kanske inte minst frågan om älgjakt kontra småviltjakt som tyvärr inte alltid löper gnisselfritt.

 

Wolf management is a contentious issue, more or less everywhere that this fascinating animal occurs. Currently, the strictly controlled and limited culling of 20 individuals in Sweden attracts interest all over the world; media as far away as Australia have covered the hunt and protests have even come from people in Fiji. The Swedish government and the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management (SAHWM) claim that limited hunting is a necessary part of the management plan. Swedish environmentalists regard the culling as unlawful and have reported it as a violation of the Habitat’s Directive of the EU. Currently, the Commission is deliberating whether to take the Swedish government to court. Interestingly, it appears as if the EU Commission is at loggerheads with the experts from the International Union for the Conservation of Nature (IUCN) over the principles of large carnivore management and potentially with the Human Rights Office of the UN.

Today, the notion that large carnivore management critically hinges on local acceptance for the species to be managed is an accepted axiom amongst conservation biologists. It is also the position of the IUCN, the major international organisation dealing with conservation of nature. Support for having the wolf in Sweden is in excess of 70 % at the national level and is currently increasing. At the same time, support for having wolves is decreasing in the areas harbouring the wolves. In some rural municipalities, a majority already exists for decreasing the national population. Thus, there is a strong acceptance for the wolf where it doesn’t occur, but the rural people that encounter wolves and have to deal with the risk of having livestock or pets taken are much less positive. This poses a serious threat to a sustainable wolf management in Sweden.

The Swedish wolf population is highly inbred, partly due to the fact that wolves that attempt to reproduce in the reindeer areas in northern Sweden are removed. This creates a barrier the size of Austria between the Swedish and the Finnish wolves and seriously reduces the rate of immigration. The indigenous Sami people keep 250 000 reindeer in this area and are currently losing in excess of 50 000 of the stock each year, mainly to lynx but also to wolverine and brown bear. Wolves are considered to be the worst threat to reindeer husbandry by the Sami people. Adding reproducing wolves into the area already experiencing heavy predation would make reindeer husbandry unprofitable. This is the rationale for the decision by the Swedish Parliament not to have reproducing wolves in the reindeer area. In fact, Sweden has recently been criticized by the Human Rights Office of the UN because of the already high levels of predation on reindeer. Opening up this area to wolves, as suggested by Commissioner Potocnik, would clearly violate the recommendations of the HRO.

Swedish authorities are now planning to improve the genetic status of the wolf population through translocations of individuals with a different genetic background. Up to 20 individuals will be added to the population, unless there is natural immigration. Support for this action varies, but a number of stakeholders, including organized hunters, farmers and Sami people, have stated that this can only be accepted if the size of the wolf population is regulated at the same time. Taking these views and the low support for wolves in the rural parts where the wolf occurs into account, the Swedish Parliament has decided to allow limited hunting. Currently, there is a temporary ceiling of 210 wolfs in place and the actions taken will be reviewed in 2012.

The Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE) is an expert group of the IUCN that recently assessed the Swedish wolf management. In December 2010, the LCIE concluded that the Swedish wolf population is one of the best studied populations in the world and that the effects of the culling were modelled using state of the art methods. Furthermore, the LCIE stated that the quota set was conservative and that the culling was unlikely to seriously jeopardize population viability or its further development towards reaching a more favourable conservation status. Most importantly, the LCIE experts found the management plan in agreement with the Habitat’s Directive.

Yesterday, Mr Joe Hennon, spokesman for the European Commission, was interviewed by the BBC International (Europe Today 20.01.11) and claimed that the Swedish management plan was not founded on scientific results and that the hunting, therefore, was illegal. The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management begs to differ. The Swedish wolf population is closely monitored and is amongst the best studied populations in the world. The management plan is based on detailed analyses of data from the same population, taking international findings into account, and has been formulated together with Swedish and international experts on wolf biology and wildlife management. Hunting is a necessary part of the plan and a means to achieve favourable conservation status, as it is a requirement for the translocation of new wolves into the population.

SAHWM concurs with LCIE: the Swedish wolf management is a determined and responsible action aimed at achieving favourable conservation status for the Swedish wolf. Few alternatives exist, if any. Furthermore, Sweden has a track record of succeeding with the  conservation of lynx and the brown bear, using a similar approach.

 Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

Vargdebatten är intressant på många sätt. Jag reagerar särskilt på hur man helt okritiskt sväljer vissa argument och hur dessa sedan blir till sanningar och vandringsmyter a lá råttan i pizzan. En sådan är påståendet att vi skjuter helt fel vargar som är kärnfriska. Politiker, miljökommissionärer och relativt bildat folk tror idag att det är på det här viset. Någonstans har vi misslyckats totalt i informationen i denna fråga och jag tänkte därför ta tillfället i akt att försöka förklara på ett nytt sätt varför vi skjuter exakt rätt vargar.

Yngste ödlan här hemma har fått vinterkräksjukan. Nu är det bara en tidsfråga innan äldste ödlan och min sambo ligger och kvider. Jag lär dock inte drabbas. Jag har aldrig fått någon kräksjuka, faktiskt kan jag inte ens komma ihåg att jag någonsin varit magsjuk trots vistelser i såväl Borneos djungler som Kairos mindre kulinariskt utvecklade kvarter och Alaskas parasitbemängda vildmarker. Jag tror att detta beror på att jag någonstans har en gen eller två som gör mig oemottaglig för kräksjuka, sisådär en 20% av svenskarna lär ha det. Om vi då försöker översätta detta till vargstammen så är de närmast att likna vid 270 människor på en öde ö med väldigt lika gener. Får en kräksjuka är sannolikheten väldigt stor att alla får den. Nu dör knappast varken vargar eller människor av kräksjuka men det finns andra onaskeligheter som är betydligt farligare och fungerar på samma sätt. Jämför till exempel med överkänslighet för geting- eller ormbett, vissa typer av cancer eller rävskabb.

Just rävskabben är ett utmärkt exempel på hur detta fungerar. När den kom i slutet på 1970-talet dog nästan alla rävar som fick kvalstren. Några hade dock antagligen gener som gjorde att de klarade, eller läkte ut, skabbangreppet. De överlevde, fortsatte att göra nya rävar och idag har vi i stort sett lika mycket räv som innan skabben drabbade de svenska rävarna.

De 28 vargar som sköts på fjolårets licensjakt och de 15 som skjutits hittills i år hade en genomsnittlig inavelsgrad på 0,27 – 0,28, det vill säga närmare släkt än helsyskon och en mycket hög andel identiska gener. De vargar vi skjuter har alltså väldigt lika gener och är en mottaglig för kräksjuka, skabb eller överkänslig mot ormbett så är med stor sannolikhet alla de andra också det. Det svåra här är att det är omöjligt att se på en varg om den är inavlad och mottaglig för sjukdomar eller parasiter. Precis som det är omöjligt att se på mig att jag aldrig får skitsjuka. Man kan vara nästan hur inavlad som helst och fortfarande kärnfrisk, men har alla vargar samma gener finns ingen som helst beredskap för förändringar i miljön.

Vad vi gör på årets, såväl som fjolårets, jakt är alltså att ta bort vargar med lika gener och ge utökat utrymme för de invandrare och deras avkommor som har andra gener. Tanken är också att ”hjälpa” vargstammen genom att flytta in ytterligare nya gener genom valpar eller vuxna vargar. Finessen med detta är att ju större variation vi har i generna desto färre vargar behövs. Om vi då tar kräksjukeexemplet igen så behöver man 5 människor för att i genomsnitt få en som är frisk och kan laga mat och byta hinkar åt de sjuka. Hade vi varit inavlade på så sätt att vi endast hade 1% som motstod kräksjuka skulle vi behöva 100 människor i genomsnitt för att få till en hinkbytare. Nu finns det massor av andra faktorer som påverkar systemet, till exempel skulle nog människosläktet dö ut i alla fall om jag var den enda hinkbytaren i vår population, så dålig är min matlagning…

Jag har nu en helg fylld av hinkbyte, korvkokning och ompyssling framför mig. Risken är mycket stor att det är ont om hinkbytare, korvkokare och ompysslare i vår vargstam. Det är därför vi skjuter rätt vargar och planerar vargflytt. Hängde ni med på det?

De senaste dagarna har media från alla världsdelar, utom Asien, hört av sig om vargjakten. Säga vad man vill om SNF och EU kommissionen men bättre möjligheter till att göra reklam för svensk viltförvaltning har vi aldrig haft tidigare. Alla är imponerade. 

Att vi har som mål att bidra till att lösa vargens inavelsproblem samtidigt som vi reducerar konflikterna genom jakt ses som en sällsynt framsynt och modern viltförvaltning. När de sen får höra att vi i Sverige har näst koll på varje varg inser de att vi nog vet vad vi gör. Dessutom imponeras de av att jägarkåren är så involverad i viltförvaltningen och av den nivå vi för diskussionen på.  Andra länders jägarorganisationers har nog mycket att lära av er, är en vanlig kommentar.

När vi sen beskriver att vår modell redan prövats både på björn och lodjur, med stor framgång, blir de än mer övertygade om att vi inte är ute efter att utrota några djur, inte heller vargen. Jägareförbundet är i grunden en bevarande organisation som funnits i 180 år.

Som avslutning måste jag göra reklam för kollega Fredrik. Lyssna på intervjun i BBC international idag, dra fram till 48:35. World Update 20.01.2011

Jag tänkte kosta på mig att bli en smula filosofisk så här på eftermiddagen. Anledningen till detta är att jag idag pratat med rätt många uppgivna jägare. Det är nu helt legitimt att angripa jägarna och anklaga dem för både det ena och det andra utan grund, även i riksmedia. Detta är en mycket farlig utveckling för såväl jakten som samhället i stort. För nästan hela viltvården och viltförvaltningen i Sverige vilar på jägarnas axlar och deras ideella insatser. Det är väldigt få andra organisationer och människor som rent konkret gör något för det vilda där ute i verkligheten. Det jag nu är ganska ordentligt orolig för är att det börjar ta slut på de sötebrödsdagarna för det svenska samhället, vi håller på att skapa en förtroendekris och ett ”vi och dom” – tänkande. Jag ska ge några exempel:

Rovdjursförvaltningen: Jägarna inventerar alla stora rovdjur helt ideellt. Vi hade inte haft en susning om t ex hur många lodjur vi har utan jägarnas områdesinventeringar. Jägarna genomför, återigen ideellt, nästan all skyddsjakt på skadegörande eller farliga rovdjur utanför renskötselområdet. Jägarna bekostar via det statliga jaktkortet och forskningstjugan stora delar av vår förvaltning men kanske främst forskning om våra stora rovdjur.

Vilt och trafik: 10 000 jägare med 15 000 hundar står dygnet runt och landet runt beredda att rycka ut och förkorta lidandet för de cirka 50 000 vilt som körs på i trafiken varje år. Det är en betydligt mycket större organisation än den för vargjakten… Det enda man nämner i media om detta ämne just nu är att jägarna är ansvariga också för alla olyckor. Då ska man komma ihåg att det knappast är vi som bestämmer viltstammarnas storlek, de hade knappast varit mindre utan jakt. Det finns heller inget solklart samband mellan antalet olyckor och antalet vilt.

Viltvården: Jägarna lägger årligen ned 265 miljoner kronor på viltvård ur egen ficka, utöver de miljoner som kommer viltet till godo från Jägareförbundet och Jaktkortspengarna. I mina ögon den största djurskyddsinsatsen, med marginal, av alla i landet.

Viltövervakningen: Jägarna är de som med ideella insatser följer alla viltstammars utveckling. Vi samlar in älgobs, rovdjursobs, spillningsinventerar, avskjutningsrapporterar och bistår såväl forskningen som t ex SVA med material. Det vi får för denna insats idag är mestadels anklagelser om lögner…

Utbildning: Jägarna är de som kan mest om vilt, inklusive rovdjuren, det finns fastslaget i flera studier från SLU. Idag är vi helt öppna med vår information och utbildning, alla är välkomna. Jag är rädd att mer än en jägare ser möjligheten att sluta sig och använda sitt kunnande för att argumentera för sin sak istället för ”folkbildning” framöver.

Jag kan rada upp hur många exempel som helst men jag tror ni förstår poängen. Utan jägarnas välvilja och ideella insatser samt pengar stannar det här systemet helt. Därför blir det rentav farligt när man hotar jägare, föreslår licensjakt på dem och hävdar att vi är samhällets varböld. Den helt naturliga reaktionen hos många jägare just nu är att sluta sig och syssla med det man älskar, jakten, för sig själva.

Sverige har kanske världens högsta acceptans för jakt, 86% av svenskarna accepterar jakt. Det är dock en acceptans som är baserad på vårt extrema ansvarstagande och etik samt öppenhet med vad vi gör. Börjar vi gömma oss så kommer acceptansen med all säkerhet gå ner. Vi riskerar här alltså en ”lose – lose situation”. Acceptansen för jakten minskar och samhället tappar kontrollen på viltet, vilket i slutändan drabbar det vilda hårdast.

Jag skulle därför vilja uppmana alla jägare att fortsätta streta på, vi jagar ändå i slutändan för att vi fascineras och imponeras av naturen, låt inte det vilda lida för att vi är missförstådda. Jag skulle också vilja uppmana alla andra att tänka till innan ni ber en jägare fara och flyga nästa gång. Vad har ni själv gjort för det vilda där ute i skogen senaste tiden?

Det svenska systemet för viltvård är helt världsunikt och vi kan nog med rätt rak rygg anse oss vara  världsledande på viltförvaltning. Låt inte känslorna i den infekterade vargdebatten förstöra detta sofistikerade samspel.

Igår fick jag en länk till EU kommissionärens facebooksida, du hittar den här. På den lämnar en massa vargjaktsmotståndare sina synpunkter på vargjakten direkt till EU kommissonären, Janez Potocnik. Så min uppmaning till alla som vill att vargstammen skall regleras genom jakt är att gå in på hans sida och lämna er personliga syn på frågan. Se till att hålla ett hövligt tonläge, men beskriv gärna er situation och vad rovdjurspolitiken ”kostar” er!

Det finns även ett färdigt formulär på vår hemsida, med ett färdig skrivet brev som kommer att skickas direkt till kommissionären, med uppmaning att inte stoppa licensjakten på varg. Använd gärna det också. Länken till vårt brev hittar du här! Självklart informerar du även alla dina jaktkamrater och uppmanar dem att skicka ett brev till EU kommissionären.

Dödens hav?

Bottendöden i Östersjön debatterades ett tag flitigt, inte minst i samband med Öresundsbrons uppförande.  Först lyfte skeptikerna (jag var en, om än ej aktiv i den offentliga debatten)fram att Öresundsbron skulle förvärra de existerande problemen. Några år senare kunde förespråkarna för bron kontra med att man ser positiva effekter på faunan runt bron och just haft rekordinflöde av salt och syresatt havsvatten genom Öresund. Nu får bottendöden ny aktualitet, sedan SMHI visat att mer än en fjärdedel av Östersjöns bottnar är döda. Den största andelen sedan sextiotalet.

Jag är uppvuxen vid Östersjön, och jag skall erkänna att det nog inte finns någon annan miljö som ger mig samma känsla… och tanken på att en fjärdedel av bottnarna är döda gör mig rent ut sagt inte bara beklämd, utan heligt förbannad!

Problemet är komplext, men övergödning är en central del av problemet. Detta är en av anledningarna till att jag och SJF propagerar starkt för att man anlägger skyddszoner på åkermark som gränsar mot vattendrag. Sedan förra året får man miljöersättningar för denna typ av åtgärder i en större del av landet. Skyddszoner är dessutom lysande för viltet och den biologiska mångfalden eftersom det ger skydd, spridningskorridorer och ett mer varierat landskap. Risken för övergödning är också en anledning och vi var skarpt kritiska till förra årets utredning om intensivodling av skog. Utredningen negligerade den ökade tillförseln av kväve och fosfor till vattendragen. Ur ett viltförvaltningsperspektiv är för övrigt även vanlig skogsgödning negativt på många marker, eftersom det på sikt gynnar gräs på bekostnad av örter och bärris.

Kan vi jägare göra något? Japp- hjälp till att bromsa vattnet! En starkt bidragande faktor till problemen är att vattnet idag transporteras snabbt ur landskapet, jämfört med tidigare. Därmed hinner inte lika mycket av kvävet tas upp, och fosforrika partiklar hinner inte sedimentera ner till botten. Att lägga igen skogsdiken som inte fyller någon funktion och att ha öppna diken istället för täckdiken är första steget. Nästa steg är att restaurera våtmarker eller anlägga viltvatten som håller kvar vattnet. På så vis förs betydligt mindre näringsämnen ut i de större vattendragen Tredje steget är inget för gemene man, utan för kraftbolagen. Vi behöver en mer naturlig vattenföring, med fluktuationer och översvämningar av älvängar och svämskogar.

Propagera alltså för skyddszoner och öppna diken i jordbrukslandskapet, samt för orörda kantzoner och mot diken i skogen. Ju mindre gödsling desto bättre, isynnerhet om det finns risk att det läcker ut till kärr och vattendrag. I viltvatten och våtmarker måste man också tänka sig för om man vill sätta ut fågel; håller man utsatta fåglar i ett vatten genom utfodring så göder de vattnet genom sin avföring. Arbeta hellre i första hand med sträckande, vilda fåglar och begränsa utsättningarna.

För att rädda Östersjön måste vi alla hjälpas åt!

**************************************
Stoppa förgraningen och gynna lövet!

 

Last year, hunting was implemented as one of the tools for managing the Swedish wolf population. The legislation was supported by close to 80 % of the Members of Parliament and regulating the wolf population through hunting is supported by a majority of the Swedes. The decision was, however, considered controversial amongst conservation bodies in Sweden and abroad. With this year’s hunt under way, wolf management again attracts attention nationally and internationally.

I am the Conservation Manager of the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management (SAHWM), which was founded in 1830 to restore, preserve and manage game populations. One of my tasks is to write about wildlife management and hunting on SAHWM:s blog. As our wolf management has attracted international attention, I will try to give some insights into Swedish game management, and particularly wolf management, in English also.

The Swedish Wolf Population
Wolves were hunted in Sweden until the sixties and were extinct for about a decade or so, before establishing themselves again in the early eighties. Today, the population numbers at least 250-300 individuals and was increasing by 16 % annually. In 2009, the Swedish Parliament decided to attempt to maintain the population at the current level. This is done through hunting specific individuals that have taken livestock or pets repeatedly. This can only be done after application to the county board, but owners are also allowed to defend livestock and pets that are under direct attack. There is some additional, strictly controlled, hunting in areas with reproducing wolves in order to maintain a constant population size. The quotas are set taking any previous mortality into consideration and were approximately 10 % of the population in 2010. This year’s monitoring could not be finished before the quotas were determined and this year’s bag limit will be a smaller percentage of the actual population. The goal of a constant wolf population is temporary and will be evaluated in 2012.

Already in the eighties, the Swedish parliament decided that reproducing wolves should not be allowed to remain inside the reindeer husbandry area, which comprises the northernmost 40 % of Sweden. This decision was taken to ensure that the indigenous Sami people could maintain current levels of reindeer husbandry. At the same time, however, this effectively reduced contact between the increasing Swedish wolf population and the Finnish and Russian wolves. The current distribution of wolves covers about 20-25 % of Sweden, just south of the reindeer area.

Swedish Wolf Genetics
The current population was founded by two individuals, first breeding in 1983. Only three new immigrants have entered the breeding population since then. As a result, the Swedish population is highly inbred and all individuals except those descended from the two most recent immigrants are more closely related than full-siblings. So far, litter size has been shown to be reduced by inbreeding and some malformations have been found. Serious effects of inbreeding appear to be rare, however. Even so, low genetic variation remains a serious threat to long term population viability. As a result, plans for translocations of wolfs are being drawn up. Also, the decision not to have wolves in the reindeer area has been questioned, which would enable natural contact between the populations.

Attitudes to wolves
There is strong public support for having the wolf in Sweden and the support is increasing at the national level. In 2009, 71 % of the Swedes expressed that they were pleased to have wolves in Sweden, as compared to 64 % in 2004. At the same time, the support in the counties actually harbouring the wolves is decreasing. At the two extremes is the county of Stockholm, where 81 % were positive to having wolves in Sweden, and the county of Dalarna, where only 56 % were positive. Furthermore, a majority of the population is in favour of decreasing the national target for the wolf population in several of the municipalities within the counties with wolves.

Sweden has got approx 270 wolves, 3200 brown bears, 700 wolverines, 1500-1800 lynx and at least 1800 golden eagles. Excluding reindeer (which are held where wolfs basically don’t occur), the 270 or so wolves are responsible for 71 % of all attacks on livestock and pets from any of the large predators. There is a strong support at the national level in Sweden for regulating the wolf population through hunting, to decrease the risk of wolfs taking livestock or pets.

Thus, the average Swede wants to have a viable wolf population, but feels that the population should be regulated to decrease conflicts and problems. The acceptance of the wolf is decreasing where it occurs, which may be a serious threat to the conservation and management of the wolf, unless counteracted.

 Wolf Management
Several scientific evaluations of the Swedish wolf population show that it is viable at the current population size, given that there is immigration from Finland every second year or so (and given that the immigrants breed). Alternatively, targets for viability may be reached through translocation of pups or adults from other populations. Current acceptance of the wolf is decreasing where it occurs and the adopted management strategy strives to gain acceptance for translocations by freezing the population at the current level. Thus, improving the genetic status of the wolf population goes hand in hand with regulating the population size through hunting.

Currently, Sweden has been criticized by the EU because the wolves are not allowed to reproduce in the reindeer area. Simultaneously, the UN is criticizing Sweden because it is felt that the number of large predators makes reindeer husbandry difficult. Up to 50 000 of the 250 000 reindeer in Sweden are taken annually, predominantly by the lynx. Adding wolves to the existing lynx, brown bear and wolverine populations would make the problems much larger. This illustrates that large carnivore management is a complex issue and that biological, social and societal issues must be handled simultaneously.

The public attitudes to the wolf, where it occurs, more or less preclude increasing population size further, at least with the current distribution. Furthermore, densities and dissent are currently high in some areas and need to be reduced through direct actions, including hunting.  If the wolf population is allowed to expand, thus decreasing local densities and increasing acceptance, a sustainable management of the wolf population can be achieved at the current population size.

Hunting the Wolf
The Swedish wolf population is one of the best studied populations in the world. We have good estimates of the growth rate of the population and the distribution of individuals. Furthermore, we have an almost perfect pedigree for the whole population, meaning that we know which individuals are inbred and which are not. Sweden has a track record of succeeding first with a sustainable management of the brown bear and more recently with the lynx. Both populations were in a situation similar to that of the wolf a couple of decades ago. Through extensive monitoring and conservation work, in combination with limited and strongly regulated hunting, the populations have been able to grow and expand. Allowing limited hunting was one of the key active measures taken to increase acceptance for large carnivores where they occur. This obviously has worked and the EU experts on management of large carnivores, LCIE, strongly support the Swedish wolf management strategy, including limited hunting.

The Swedish wolf packs inhabit large territories, on average 1000 km2. In order to reduce the risk that any of the recent immigrants or their offspring are killed, hunting is only allowed in territories inhabited by inbred individuals. This strategy proved successful in 2010, when no offspring to recent immigrants were killed during the hunting season. As far as we know, this has also been true for the season of 2011. As a result of culling inbred individuals only, average levels of inbreeding have decreased in the population. With the addition of new immigrants, or translocations planned for in the absence of immigration in 2011, the genetic status of the Swedish wolf population will be improved. In this manner, the Swedish wolf population will reach the viability goal set, given that immigration occurs regularly or that translocations are performed.

The Position of the Swedish Hunters
Hunting has strong traditions and a high acceptance in the Swedish society; game management, including hunting, is supported by 86 % of the Swedes. The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management is amongst Sweden’s largest NGO:s, with 190 000 members out of Sweden’s 265 000 hunters. We support viable populations of all species native to Sweden, including the large carnivores. We regard wise use of our native game populations as an intrinsic part of a sustainable society and feel that it is essential to focus not only on preserving biodiversity, but also to sustainably use it and restore biodiversity already lost. Here, regulating game populations, and adapting other forms of land use to game management, provides valuable contributions. The principles underlying the current Swedish management of the large carnivores constitute an integral part of our view on game management and wise use of our natural resources.

In short, regulating the wolf population provides the local acceptance necessary for its conservation.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

Sveriges television valde i morse att göra ett inslag om att SNF uppmanat till ett upprop mot vargjakten. Personer i alla länder uppmanas att protestera mot vargjakten genom att skicka ett färdigskrivet brev till EU kommissiären.

Vi har aldrig fått så stor feedback för några frågor från  människor i andra länder, säger Mikael Karlsson i inslaget. Inte ens för miljögifter i våra kläder eller för det globala miljöhotet, fortsätter han.

Är det fler än jag som tycker att reportern borde ha frågat om inte tycker att SNF i så fall prioriterar fel frågor? Det finns ju trots allt 250 000 vargar i världen och de ökar. Agerandet förklarar också varför de valde en gråtande björn på annonsen om hotet från skogsbruket. Ren och skär populism.

En annan reflektion är att vi, Jägareförbundet, samlade just exakt 3000  fysiska personer i Falun inför valet 2006, för en bättre rovdjurspolitik. Det imponerar betydligt mer än att samla ihop 3000 knapptryckningar via webben. Men de som åkte buss och bil till Falun var ju ”bara” vanligt folk från Sverige. SNFs röster som kommer från länder som Chile ,Indien, Fiji,och Guatemala, är  väl mycket viktigare än rösten från Orsa, Bograngen eller Ockelbo?

Frågan om den här typen av påverkan tål att diskuteras. Är det verkligen demokrati? Eller är det otillbörlig påtryckning. Jag har en personlig uppfattning i frågan. Men när jag ser att EU beslut, artiklar m.m. refererar till den här typen av massutskick och webbomröstningar inser jag att det bara är att acceptera och börja med samma sak. I förlängningen kan man undra vart de ideella arbetet i föreningar kommer att ta vägen. Jägareförbundet representerar ca 190 000 medlemmar. Ändå beskrivs vi som en liten minoritet. SNF har förresten färre medlemmar än vi.

 

Hade inte ett rådjur passat bättre på bilden? Det finns inga björnar i södra Sverige, alltså kan de inte ”gråta” över bärbrist! (ur Dagens industri)

Jag satt på tåget för några veckor sedan, som vanligt kraftigt försenat. Då får man tid att läsa allt, inklusive annonser i det man får tag på. En speciell annons fångade mitt intresse, en gråtande björn i Dagens Industri. ”Blåbären minskar” var rubriken. Annonsen är en uppmaning till företag att skänka pengar till SNF, i syfte att ”stoppa det oansvariga skogsbruket i södra Sverige”. Jag fördjupare mig inte i sakfrågan, det är inte mitt specialområde, men det lär dröja innan vi har björnar i södra Sverige överhuvudtaget.

Min fråga är mera allmän, kan man överhuvudtaget lita på Naturskyddsföreningen? Rovdjursretoriken tyder på att svaret är, nej!

Redan förra året skrev jag ett inlägg på temat, ”Vem granskar naturvårdens argument”. Svaret är, nästan ingen. Men jag gör ett nytt försök och utgår från några påståenden som SNF gjort den senaste tiden.

Om man sätter 210 personer på en öde ö kommer de att dö ut till följd av inavel.(P1)

Falskt och irrelevant: Om man sätter 210 personer på en öde ö kommer den genetiska variationen att vara tillräckligt stor. Vargstammen grundades på tre individer, idag fem. Det är antalet grundare som är det viktigaste, inte bara stammens storlek. Skulle man hålla antalet konstant på 210, utan att nya människor kom in till ön, skulle man förlora en del genetisk variation på mycket lång sikt, men det är ingen som vill ha en isolerad svensk vargstam.

Ingen forskare på den här planeten säger att 210 vargar är en livskraftig stam?(P1)

Falskt: Det finns många forskare som menar att 200 vargar räcker, det handlar enbart om nya gener tillförs stammen. Däremot råder det nog enighet om att 200 vargar som inte lider av inavel är bättre än 1000 starkt inavlade vargar.

Det är olyckligt eftersom de djuren är viktiga, inte minst för forskningen, att varg med sändare fälldes. (TT)

Falskt: Forskningen har inga invändningar mot att sändarförsedda vargar fällts och de var därför tillåtna för jakt. Forskarna studerar vargens liv och i det ingår all dödlighet, inklusive jakt. Att freda dem vore snarare att manipulera resultaten. Dessutom fungerade inte sändarna. Lite magstarkt blir det också när SNF inte lägger en enda krona på vargforskning medan Sjf bidrar med medlemspengar och jägarkåren betalar huvuddelen av svensk vargforskning.

Vargen sägs orsaka stora materiella skador. Men det är en försvinnande liten del jämfört med de skador som andra vilda djur ger upphov till. De skador som älgen orsakar skogsnäringen genom att beta i skogsplanteringarna är ofantligt mycket större.(AB)

Irrelevant jämförelse: Visserligen orsakar älgen skador på skogsbruket, men avkastningen från älgjakten bidrar i hög grad till att täcka de kostnader som älgstammen orsakar. Vargen däremot minskar avkastningen från älgjakten och markägaren står kvar med samma skadebild, men utan att få någon kostnadstäckning. Skogsbruket ser idag problem med att överhuvudtaget rekrytera jägare som kan reglera älgstammen. Vargen förvärrar alltså älg-skog problematiken.

Vid skyddsjakt, till skillnad från licensjakt, är kontrollen stark. Rätt djur fälls med goda motiv. Angreppen minskar, acceptansen ökar och djur som bär på värdefulla gener kan undvikas. (AB)

Falskt: Vid licensjakt fredas alla kända vargar med värdefulla gener, ingen fälldes heller vid jakten 2010. Vid skyddsjakt tas överhuvudtaget inte samma hänsyn. Senast den 17 januari i år fälldes en genetiskt värdefull varg, just vid skyddsjakt. Samma sak har hänt flera gånger tidigare.

Det framställs ofta som en vedertagen sanning att det finns ett utbrett motstånd mot vargen. Det stämmer inte alls. Enligt de omfattande studier som forskare gjort finns det en bred majoritet för en stark vargstam i hela riket. Även i varglänen är en klar majoritet positiv till vargen. (AB)

Falskt: Det finns ett starkt nationellt stöd för vargen, men i rovdjurslänen är det nätt och jämnt en majoritet som vill ha varg. I flera kommuner finns det en majoritet som vill minska det nationella måltalet för vargstammen. Sanningen är dessutom att stödet för vargen minskar i de län som hyser varg, snabbast i de län som har många vargar. Men frågan handlar överhuvudtaget inte om vargen skall finnas eller inte. Den handlar om vilken hänsyn majoriteten skall ta till de minoriteter som påverkas negativt av varg. Den enda Sifo undersökning som publicerats visar att en majoritet av svenska folket, i alla delar av landet, anser att dagens stam (2010) är rätt nivå.

Vargarna som fälldes 2010 var både friska och livskraftiga. (Flera medier)

Irrelevant: Även om individerna var friska till det yttre, så är både de och stammen starkt inavlad och behöver få in nya individer och anlag för att hantera en föränderlig framtida miljö. Den genomsnittliga inavelsgraden hos de fällda vargarna var runt 0,27-0,28, närmare släkt med varandra än helsyskon. Det var exakt de vargar som SNF före jakten beskrev som akut hotade med risk att dö ut p.g.a. inavel som fälldes vid jakten.

Krönikor om varg i Aftonbladet gör mig sällan glad, men idag blev jag det. Natalia Kazmierskas krönika i dagens Aftonbladet lämnar lite att önska. Jag väljer därför att inte kommentera den vidare. Jag säger bara att den är värd att läsa! Kanke är det ett första steg till att kolla naturvårdens argument i sömmarna.

Jag fick en fråga i en kommentar till mitt förra inlägg, ”EU kommissionärens märkliga turer”,  om hur vargförvaltningen ser ut i Slovienien, Janez Potocniks eget hemland. Eftersom jag inte visste kollade jag upp det. Miljödepartemtet i Slovenien anger att det finns 70-100 vargar och 450-500 björnar i Slovenien. 2010 fick de tillstånd att fälla 12 vargar och 75 björnar på skyddsjakt.

Det mest intressanta är att de tycks ha som mål att stabilisera stammarna på den nivån. ”We want to keep both populations in steady numbers,” säger Mladen Berginc, ansvarig för frågor kring policys för bl a de stora rovdjuren i Slovenien, till Reuters. Det svenska taket sägs ju vara ett problem enligt EU kommissionären. Så kanske det räcker med att ta bort siffran 210 och bara säga stabilisera stammen? Om inte måste väl Potocnik starta en process mot sina egna. ”LYCKA TILL!”, som Uno Hedin i radion brukar säga!