Varför är det mest män som jagar?

Jag har haft ett sådant där intellektuellt samtal med en guru igen. Jag tänkte ta och berätta lite om det även om jag inser att jag nu ger mig ut på främmande minfält och områden jag absolut inte behärskar. Jag tänkte fundera en stund över varför det är mest män som jagar, även om det glädjande nog är en stadigt ökande andel kvinnor som jagar. Faktum är att i såväl Europa som i Usa står kvinnor för det ökande antalet jägare, andelen män som jagar är konstant. Drygt 8 av 10 svenska jägare är dock fortfarande män, varför är det så?

Gurun trodde sig ha svaret. Det finns tydligen en massa forskning på det här området. Åker man till ett dagis så ser man det redan där. Flickorna leker två och två medan killarna leker i stora grupper. Så är det på mina barns dagis och skola också. 20% av männen, eller dygt 800 000 vuxna män, saknar en nära vän. Bland kvinnorna är siffrorna inte ens hälften så stora. Men, varför blir männen då så ensamma?

Jo, enkelt enligt gurun. Män söker band, sammanhållning och självkänsla i laget. Man sparkar knäskålarna av varandra i korpen, gör lumpen, tittar på sport och brölar med öl i handen eller samlas i lag runt någon annan aktivitet. Kvinnor behöver inte på samma sätt samlas runt en aktivitet. Det kan räcka med att prata med varandra. Det som då händer när män bildar familj är att familjen blir laget. Det finns massor av forskning som visar att när par träffas har mannen absolut flest vänner, efter några år går kvinnorna om i antalet vänner med raketfart. Faktum är att den största rekryteringen av nya vänner för gifta män är kvinnans gamla vänner.

Marcus Birro, ni vet han som var partiledarkandidat för KD några timmar, skrev om det här i Expressen häromdan. ”Män är ensamma idag och de största förlorarna är arbetarklassens män på landsbygd som inte ens har några kvinnor kvar att bilda familj med, de har utbildat sig och flyttat till stan”. En smula cyniskt och förenklat av Birro kanske, men något uns av sanning finns nog där. Flyktmedel från ensamheten, till exempel alkohol, självmord och överdrivet mycket arbete (karriär) är absolut vanligast bland män och många av dem bland män på landsbygd.

Det här kan man också enligt gurun förklara rent biologiskt. Män har två redskap att ta till när det blir jobbigt, ”fight or flight”. Slåss eller fly. Kvinnor är som vanligt lite mer komplicerade, de har nämligen också en tredje mekanism att ta till, ”tend and befriend” – ta hand om och bli kompis. De kan helt enkelt söka skydd och räddning i sin sociala grupp, ni vet den som männen så ofta inte har. Den biologiska mekanismen bakom denna skillnad stavas oxytocin, ett hormon som främjar välmående och sociala kontakter och förmågor. Kruxet med detta hormon är att det får en ökad effekt av kvinnligt könshormon, östrogen, medan manligt könshormon, testosteron, kraftigt hämmar effekten av oxytocinet.

Men vad har då jakt med detta att göra? Jo, jakten är det som räddar manligheten från undergång förstår ni. I jakten kan mannen, även när han blir gammal och skröplig, hitta sitt lag på ett helt okomplicerat sätt. Man må vara för gammal för att springa runt i en gympasal med plastbitar i händerna och tackla in varandra i ribbstolarna, men i jakten kan man hitta sin plats, oavsett ålder, utbildning, jobb, kroppsform eller inkomst. Det finns plats för alla. Det finns kanske inte så många andra lagaktiviteter som kan ersätta jakten, särskilt inte ute på landsbygden.

Jag tror att guruns resonemang kan förklara en hel del. Det förklarar bland annat varför jakten är så otroligt viktig för många av oss. Det är en överlevnadsfråga. Det är bara att se till mig själv, varenda en av de jag skulle kalla nära vänner idag jagar. Hela mitt sociala liv utanför familjen träffar jag genom jakten. Kommer då vargen eller något annat och rycker bort detta vänds hela världen uppochner.

Jag lovar att bespara er mina hemsnickrade genusforskningar i framtiden men visst kan väl detta resonemang förklara en del av den längtan vi många sitter och känner inför helgens övningar ute i skog och mark? Visst ska det bli förbannat kul att träffa ”gubbarna” igen och slänga lite käft och grilla fläsk? Det lite roliga numera är att några av ”gubbarna” i jaktlagen faktiskt inte har snopp. Det går lika bra ändå, för det vi söker är inte håriga bringor eller manliga förebilder, det är samhörighet och att få vara en del av ett lag. Då går det precis lika bra med tanter, bara vi får det där sociala andningshålet utanför familjen.

En flock mycket välmående män och kompisar…

13 Kommentarer
  1. jörgen bergmark says:

    Vad roligt att du ska ta jägarexamen Johannes Glännman! Lycka till!

  2. Leif Persson says:

    Intresant artickel men den springande punkten är inte nämnd utan den heter jaktlust.
    Vad vore vår värd utan jaktlust,jag anser att det är den som styr all utveckling.
    Det som skiljer sig är vad vederbörande riktar in sig på. Vem har sakt att det måste riktas på levande ting, några exempel, du kan få en hund med stor jaktlust att bli bolltokig =fotbollsspelare, bandyspelare etc. Våra kvinnor är inte dåliga heller, från stormarknader med rea-utbud till bollplanen och jaktmarken. Detta är min reflektion men jag håller mig i första hand till att jaga våra bytesdjur med en korthårig vorsteh som har minst lika mycket jaktlust som jag. Även våra datorer används i jakten från olika spel till dejtingsider, det måste också gå under jaktlust. Om man beaktar detta så är väl jakten nästan utjämnad mellan könen.

  3. Johannes Glännman says:

    Jag måste säga att när jag läser din text om skillnader mellan mannen och kvinnan så känner jag mig väldigt kvinnlig då jag inte har behov av att vara med i något lag, inte gjort lumpen, hatar sport och tävlande och kan lätt räkna mina nära vänner på en hand. Men då är dom bra, ytlighet har jag ingen nytta av. Kanske låg något i när en på jobbet idag kallade mig jävla kärring när jag sa jag skulle på julmarknad :)

    Kanske också därför jag inte har någon som helst strävan efter att ingå i ett jaktlag eller liknande när jag tagit min jägarexamen. Jag börjar faktiskt längta riktigt mycket till kursen startar.

    Men i en annan kurs jag går, där vi lär oss stycka vilt där är faktiskt majoriteten kvinnor. Nu har jag inte pappret framför mig men vi är 35-40 % män och resten, då naturligtvis, kvinnor.

    Ska bli spännande att se hur fördelningen ser ut i jägarkursen.

  4. Anders Åberg says:

    Daniel.
    När jag är ute i skogen och fotograferar vill jag absolut gå själv.
    Ibland är vi flera ute och tältar eller så, men jag försöker alltid gå åt mitt eget håll med kameran och flera gånger har jag hyrt stuga uppe i Dalarna ensam en hel månad i sträck och gillat det skarpt, ensamhet kan också vara viktig och bra ibland.
    Rent erfarenhetsmässigt vet jag också att man nästan aldrig ser några djur när man är flera och ännu mindre kan komma så nära, kanske 25-50 meter, som man ofta måste för att få en bra bild.
    Men sedan, när man träffas vid lägerelden, sitter och tjötar om det på något kafe eller via nätet, då betyder det gemensamma intresset mycket och då är man med i flocken igen.
    Jag kan tänka mig att viss jakt, som pyrsch eller toppjakt på skogsfågel kan upplevas ganska likartat och att din och min flock nog egentligen är ganska lika varandra.

  5. PeltoPekka says:

    Daniel
    ”Jag hävdar inte att samhörighet skulle vara den enda orsaken till att vi jagar.”
    Antagligen är det också tvärtom. Att vi jagat är en av orsakerna till att vi, människan, numera idkar samarbete. Detta istället för att vi som i tidernas begynnelse tog en av de då lagliga sex stenyxorna ur den slutna grottan för att med våld oskadliggöra spånproducenten vid bäckens övre lopp. Om inte urmänniskan haft en potentiell resurs i storviltet, inte insett sina fysiska begränsningar för att som ensamjägare (men i övrigt framgångsrik samlare) komma fram till att ” bli löjligt förtjust av att släpa hem egen mat”, hade människans förmåga till samarbete knappast varit eller utvecklats till den ”survival for the fittest” fitness-faktor den nu är idag. Och det i många andra sammanhang än jakt.
    Men:
    Det finns undantag bland ”jägare”. Om det är kulturella eller genetiska orsaker bakom är frågan.
    Efter att jag i timmar hjälpt taxarna driva en hare för att min gästjagande ”jaktkompis” slutligen kom till skott, möttes jag av ett skadeglatt ”hahahaa, jag fick en hare, du har inte fått nåt”. Nåväl, haren och hans glädje att få bära hem sitt byte var honom väl förunnat, jag uppskattade ändå ”samarbetet”. Att han därtill konstaterat att han aldrig kunde tänka sig ta hand om sk bonusbarn i ett nygifte eftersom de inte bär hans personliga gener, samt en del annat, gör honom till ett intressant ”ovetande” studieobjekt i frågan. Tror inte oxytocinet förklarar detta fall. Å andra sidan saknas än så länge replikat, och lika bra det ;).

  6. Daniel Ligné says:

    Missförstå mig rätt nu. Jag hävdar inte att samhörighet skulle vara den enda orsaken till att vi jagar. Bara en av många. Jag brukar säga att det finns säkerligen lika många motiv till varför man jagar som det finns jägare och inget motiv är ”finare” eller ”bättre” än något annat, så länge det är lagligt.

    Jag jagar gärna själv och har massor av motiv till varför jag jagar. Jag blir löjligt förtjust av att släpa hem min egen mat. Jag har tre jakthundar som jag njuter av att samarbeta med. Överlistandet av ett byte är kolossalt spännande och viktigt mm mm…

  7. Emma says:

    Frågan om varför fler män än kvinnor ägnar sig åt jakt/fiske/hockey eller annan mer eller mindre mansdominerad sport är något som under lång tid beykymrat många.

    Det din guru säger är något jag tolkar som en undermedveten instinkt att vara en del av något, en gemenskap. Att man behöver något att samlas runt?

    Jag tänker att det är både en biologisk men också kulturell aspekt i det här. Kvinnor har traditionellt varit de som stannat i hemmet och tagit hand om barn och skött den insamlande delen av födan. Männens uppgift var förr att jaga eller fiska, i familjens rena överlevnadssyfte. Med takt att man blev mindre och mindre beroende av jakten och fisket övergick männen till att jaga andra saker; bollar eller puckar till exempel.

    Att kvinnor nu börjar slå sig in i både den resterande jakten, men också på fotbollsarenor och i hockeyrinkar, tänker jag mig är att man helt enkelt kan, och får. Länge var det områden avsedda för män.

    I sanning har både män och kvinnor behov av ett umgänge, hur och med vem man umgås behöver inte nödvändigtvis skilja sig åt.
    Och det vet vi väl alla att jakten är något vi dras till, inte bara för umgänget med helt fantastiska människor, utan också för att jakten ger oss en oförklarig känsla av välmående, lugn och trygghet. Umgänget är såklart en viktig del av denna känsla, men jag finner även samma känsla av välbehag när jag ensam glider på skidor över en myr i jakten på den stora svarta.

  8. Uffe B says:

    Jaha, Gurun i all välmening men vi jagar trots allt ensamma också. Hur kommer det sig? Jakt är en social form av samverkan men intresset bottnar nog ganska ofta i ett tillstånd av att vara en del av det vi kallar naturen snarare än umgänge (även om jag träffar en och annan sådan jägare också).

  9. Tommy Olsson says:

    Daniel jag har en känsla av att det fortfarande finns för mycket fördomar ute hos jägargubbarna
    men det håller på att vända i det älglag jag själv tillhör var det en del av jägarna som tittade lite lömskt när jag tog med en av mina kvinliga jägar kompisar men nu ett par år senare så är hon fullt acepterad och en fullvärdig medlem vi jagar i prinsip alltid ihop och har ytterligare fyra kvinnor som vi ofta jagar tillsammans med Kvinnor är enligt mig oftast duktiga jägare och oftast bra skyttar dessutom ödmjuka till vad dom syslar med och har inga behov av att vara Matcho Det bästa med jakten är att på allt fler platser och i allt fler jaktlag har det ingen betydelse om man är Kvinna eller man om man är 18 eller 73 alla är lika välkomna och alla är lika värdefulla och den utveklingen skall vi vara rädda om

  10. Björn Isaksson says:

    Ojdå, så filosofiska vi blev nu då!
    Vår jaktflock ska träffas på lördag och försöka klippa någon älg.
    När jag tänker efter så är det nog bara att hålla med alla tre föregående talare.
    Jag ser verkligen fram mer mot samvaron än att eventuellt få fälla en älg.
    Kan det vara så enkelt?
    Man har ju hör teorier om att fotbollsmatcher är substitut för för stamkrig, jaktlaget är egentligen en återgång till stenåldern där vi alla var beroende av jaktlaget prestationer för vår överlevnad.
    Är det draget till det urspungliga som kallar mig att hänga på mig mina attribut, greppa mitt vapen för att i samarbete med hundar och andra jägare nedlägga byte för flockens försörjning.
    F-n oxå, jag trodde jag jagade för att det var roligt!

  11. Anders Åberg says:

    Intressant reflektion, sådana får du gärna göra fler.
    Dock tror jag inte alls att detta är oföränderligt.
    Jag tycker mig flera gånger ha noterat den stora förändring som män som väljer att ta en någorlunda jämställd del av sina barns uppfostran genomgår och rent allmänt tror jag att vi män kanske är dom som har mest att vinna på jämställdheten.
    Att kvinnorna sakta men säkert tränger in i männens egna små bubblor, som t.ex. fotbollen och jakten kanske kan få oss att tänka till och ifrågasätta, precis som du gör här.
    För att göra något bättre måste man ju först fatta vad som är sämre och genom att skaffa sig perspektiv på sig själv och det man håller på med så kan med lite tur inse samband som man annars skulle missat.
    Jag är ju fotograf numera, men i yngre dagar var det sportfiske som gällde och i bägge delarna är det så att den sociala biten är väldigt viktig.
    Ser man en annan fotograf eller fiskare går man genast fram och snackar, som den naturligaste sak i världen.
    Ibland får jag för mig att själva aktiviteten, foto, fiske eller jakt, egentligen är mindre viktig, utan möjligheten att via den få tillhöra en grupp, eller en flock om man så vill är det man innerst inne är ute efter och således att där få sin bekräftelse.
    Vi människor är bekräftelsemaskiner och insikten om att vi är det, kanske kan hjälpa oss att förstå oss själva ibland.
    Om då en flock innehåller både män och kvinnor så blir det mer komplicerat att få sin bekräftelse och vi tvingas då med tiden tänka mer på hur vi beter oss.
    Har vi tur leder den beteendeförändringen till ett större personligt djup och sjävförståelse, så att även vi män någon gång i framtiden kanske får chansen att uppleva verklig vänskap.
    Verkligen något att sträva efter, eller hur?

  12. MartinJ1 says:

    Skall be frugan läsa detta så att hon förstår att jag måste jaga för att inte falla i depression vilket givetvis skulle gå ut över familjen mer än om jag råkar vara borta på jakt då och då.
    Hon kanske kommer hävda att jag då borde sluta med fotboll, innebandy och hockeybockey men det är ju andningshål som förmodligen försvinner med tiden medan jakten förhoppningsvis alltid kommer finnas kvar där.

Kommentering är stängd.