Efter en helg med underbart vårvinterväder och timmar ute på skidorna med hundarna så är man åter på plats med förnyade krafter. Underbart att känna solen värma igen och för mig börjar våren med talgoxens pipande som dom nu har inlett. Inte vår enligt SMHI men det kanske är som dom säger, att vårvintern i norr egentligen borde räknas som en helt egen årstid. Nåja, oavsett vad årstiden kallas så var det skönt att vara i skogen igen efter att ha varit infrusen under den kallaste perioden i vinter!

Även om man är ledig så snurrar självklart en del tankar i huvudet som rör jakt och jägare eftersom det inte bara är ett jobb utan en betydligt större del av mitt liv. Därför har jag alltid lika svårt att förlika mig med de som med alla medel försöker baktala jakten och jägarna. En metod de brukar använda är att tala om jakt som ”en kvarleva” från en tid som den moderna människan har lämnat bakom sig. En annan modell är att jakten bara bedrivs av medelålders machomän i rutiga skjortor, ofta kombinerat med att dessa ska ha en viss förkärlek för alkohol. I det ljuset är det särskilt roligt att ta del av uppgifter som ställer dessa påståenden helt på huvudet! Av de som idag intresserar sig för jakt och tar jägarexamen är en av fem kvinna, högre andel ju längre norrut man kommer i landet. Att med hänvisning till filmen ”Jägarna” hävda att norrland skulle vara ett hopplös område vad gäller jämställdhet skjuts också i sank av det faktum att de är i norrland flest kvinnor både jagar och finns invalda i jaktvårdskretsarnas styrelser. De mest avskräckande exemplen på jämställdhet brukar i massmedia vara de inre delarna av norrland. Intressant då att påpeka att de jaktvårdskretsar som leds eller har letts av en kvinna i Norrbotten är Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Pajala och Kalix!

Det som möjligen kan bekymra mig är att de som driver jämställdhetsfrågor ibland verkar ifrågasätter att det skulle vara en fråga om jämställdhet att kvinnor jagar, fiskar och kör skoter. Nästan som om kvinnor egentligen inte tycker att det är kul utan gör det i brist på annat. Min bild av mina jagande kvinnliga vänner är definitivt en helt annan. Det som möjligen utmärker en kvinnlig jägare framför en manlig är ett något tydligare uttryckt bytesmedvetande, men det är min ovetenskapliga personliga reflextion!

Varför drivs då denna myt vidare om en machokultur när den inte stämmer med verkligheten? Ja, samma grund som det jag förut har framfört rörande åldern på jägarna. Jag tror inte att någon väntar sig att omvända en etablerad jägare att sluta jaga med hänvisning till att ”det hör till stenåldern” eftersom vi som jagar vet bättre. Nä, det rör sig snarare om ett försök att minska rekryteringen till jägarkåren genom att skrämma med en falsk verklighetsbild. Det som är viktigt är att bemöta denna bild med hur verkligheten ser ut och framhålla det positiva. Sen är det intressant med den kluvna inställningen som en del verkar ha att det skulle vara negativt att hålla kvar vid sin gamla kultur i form av jakt och fiske samtidigt som stenålderskost av vissa framhålls som det nyttigaste vi kan stoppa i oss. Omhuldandet av ”naturfolk” som lever av jakt och fiske brukar också finnas bland de som kritiserar vår jakt, trots att vi alla för vidare gamla och sunda traditioner!

Tankarna i helgen väcktes av min kollega Anja i Västerbotten som jobbar bra med statistik! Skönt att veta att myten om den gamla machokulturen är på väg att dö och att ljuset kommer från norr!

Nyskjuten räv som skall skickas för analys till SVA Foto: Gunnar Glöersen

Lyssnade på en lokal företrädare för Naturskyddsföreningen idag. Inte ens hotet om att vi aldrig mer kan sitta i en skogsbacke och stoppa blåbär i munnen, pga av dvärgbandmasken, motiverar att vi skjuter räv för undersöka dem.

– Det kan bli ungefär som när man skjuter av varg. Det är obefogat och sker brutalt, säger SNFs företrädare till radio Jönköping.

Finns det någon beslutsfattare som tar SNF på allvar längre? Jag läste på deras hemsida att man bör sluta äta jätteräkor för att de skadar miljön och lokalbefolkningen lämnas utan försörjningsmöjligheter. F-n vet? Kanske borde man ta en tur ner till Sushibaren och köpa sig en måltid med jätteräkor, enbart i protest! Jag litar inte en sekund på den information jag får från SNF numera. Kanske är det bara synd om räkorna? De var säkert där först, de också! Träffade på en gammal medlem i SNF  härom dagen när jag handlade, som nu lämnat föreningen. Han stod och valde bland diskmedlen, medan han ondgjorde sig över vargdebatten. – Jag vill vara säker på att det inte finns någon falk på den, det är det enda val jag gör. Jag struntar i priset!

Nej, SNF har blivit en allt mer extrem djurrättsorganisation under den nuvarande ledningen, det är inte märkligt att allt fler gamla trogna medlemmar flyr föreningen. Vise use eller klokt nyttjande av naturresurserna är ett minne blott. De jägare som en gång i tiden var med och bildade Naturskyddsföreningen, vänder sig i sina gravar.

Ni som läser bloggen har väl knappast missat att jag debatterade lodjursjakten med Mikael Karlsson härom kvällen, en intressant tillställning. Ekdahl sa redan före sändning att programmet sänds sent så det måste till lite ”hetta” för att den sömniga publiken inte skall somna. Möjligen förklarar det debattens upplägg. Det var aldrig meningen att diskutera torra fakta. Nej, en ny strid var beställd, nu om lodjursjakten!

Jag skall inte recensera min egen insats, men jag kan inte låta bli att kommentera SNFs argument mot lodjursjakt.

100 jägare på ett lodjur, det tror jag att MK sa tre ggr. Det vore intressant att veta hur många jägare per lodjur SNF tycker blir fair play? En jägare per lodjur som förföljer det i dagar, givetvis på skidor, tills det utmattade lodjuret inte orkar längre? Manligt, fysiskt krävande och på naturens villkor, sannolikt helt i MKs smak.

Med obegriplig logik lyckades han även få in kakimodet hos 1800 talets afrikanska storviltjägare som ett argument mot lodjursjakten. Jag lovar, kakimode är inte vanligt bland alla lodjursjägare som pulsar omkring i midjedjup snö i jakten på ett lodjur. Inte heller föraktet för andra människors sätt att leva sina liv som MKs egen retorik är ett uttryck för. Hade inte bordet i studion varit genomskinligt hade jag nog gissat att kakibyxorna fanns på andra sidan bordet, infödingar (lantisar) brukar ju av vissa omnämnas som lite korkade och inte värda att lyssna på.

Alla de tusentals som inventerade lodjur för ett par veckor sedan, de kutade bara runt i skogen och pumpade upp siffrorna till 250 familjegrupper för att få en stor jakt, enligt MK. Jag skrev för en tid sedan att det nog inte ligger i betraktar organisationernas intresse att hitta lodjur. Jag hade rätt. Det är fullt logiskt, lodjurs som inte hittas finns inte. Exakt samma argument som SGT gänget använder alltså! Visst är det tragiskt!

Före sändningen frågade jag Mk om han någonsin sett ett lodjur? Svaret blev, det har ingen betydelse! Alltså, nej! MK har garanterat heller aldrig bakspårat en familjegrupp till snö!
Precis innan sändning frågade Mikael Karlsson mig hur många lodjur jag skjutit, jag svarade att jag skjutit flera lodjur. Sen sa han att han sett att jag hade skrivit om larm på lodjursfälla. Han trodde nog att han lurade mig till att erkänna att jag ”dödat” lodjur t o m i fälla. Vad han missade är att jag inte skäms det minsta för det! Tvärt om, när jag sköt mitt första lodjur för drygt 10 år sedan efter flera timmars spårning kände jag en otroligt glädje. Inte för att jag tycker illa om lodjur, utan för att jag älskar jakt! Dessutom är lodjur bland de vackraste djuren vi har, skinnet hänger på väggen intill mig som ett livslångt minne från en lyckad jakt.

SNF har en viktig funktion att fylla. Någon måste ta arbeta med tvättmedel, gift i kläder, skövling och urlakning av skogsmark m.m. Men tyvärr har föreningen under MKs ledning intagit en allt mer extremistisk attityd till sin omvärld. Långsiktigt nyttjande av naturens resurser till förmån för oss människor, har förbytts till argument som att lodjuren var här före oss jägare och därför har större rätt till rådjuren än vi! Det är trist att se SNF förfalla till en sådan simpel retorik, dessutom är det inte sant. Jägarna var här 1000-2000 år före lodjuren!

Debatten blev den beställda tuppfäktningen. Men Sakina Madon, sidekicken, tog landsbygdens parti som avslutning på vår debatt. MK lär få höra om att han förlorade debatten om lodjursjakten pga kamphundar i Stockholm! Kanske var det värt en resa till Stockholm trots allt!

I förra veckan ondgjorde sig storskogsbruket över att jägarna minskat älgavskjutningen när man fått in varg . Kollegan Gunnar bemötte det hela i radio och gjorde det förtjänstfult. Jag tänkte dock även ta upp det här, eftersom jag tror detta är något som det kommer att sättas allt mer fokus på. Svensk forskning visar tydligt att ligger man på nivåer runt 5 älgar/1000 ha när man får in en vargetablering så omöjliggörs ofta älgjakt framöver. Vargen tar helt enkelt allt ”överskott” och håller stammen nere. Troligen får man även så låga klövvilttätheter att de positiva effekter som klövviltets betning ger på biologisk mångfald minskar. Jag har därför tidigare bloggat om vikten av att ta hänsyn till att man kan få vargetableringar när man tar fram skötselplaner för älgstammen. Detta blir en viktig uppgift för älgförvaltningsgrupperna och viltförvaltningsdelegationerna att hantera ansvarsfullt.

Storskogsbruket poängterar närmast uppbragt i radioinslaget att skogsskadorna är lika stora som för tio år sedan, trots att man fått in varg. Jaha? Man har med andra ord kallt räknat med att jägarna skall jaga som förut och att vargen ska reglera ner älgstammen, när nu jägarna inte gör det. Vad man kanske missat är att vi jägare faktiskt enligt lag är tvingade att bedriva en hållbar beskattning av viltstammarna. Ökar annan dödlighet följer med andra ord att vi SKALL minska vårt uttag, utöver att det förstås ligger i vårt intresse. Man skall inte heller bortse från de självklara effekterna av att det blir mindre effektivt och intressant att jaga i vargrevir, eftersom man måste anpassa användandet av hund. Vi är inte avlönade för att hålla nere älgstammen, utan betalar för att jaga…

Storskogsbrukets företrädare framför vidare i radioinslaget att det är komplext nog att hantera skog-älg, men att komplexiteten ökar ytterligare tio gånger om man dessutom tar med vargen i förvaltningen. Hört om ekosystemförvaltning? Och att skogsbruk skall bedrivas med behållen biologisk mångfald?

Tidigare har man uppenbarligen i det tysta hoppats att vargen skall ta ner älgstammen. Nu konstaterar man att så inte sker, samtidigt som viltförvaltningsdelegationerna framöver ska lägga fast miniminivåer för klövviltstammarna. Delegationerna skall dessutom inte bara ta hänsyn till skogsbrukets intressen, utan även jägarnas, naturvårdens, friluftslivets osv, dvs hela samhällets. Oops… vart tog rådigheten vägen?

Återstår att försöka få ner älgstammen så lågt som möjligt innan vargen etablerar sig, samt att lobba hårt för att delegationerna skall få en så begränsad makt som möjligt. Och givetvis att man inte skall ta hänsyn till varg innan den dykt upp. Jag skall inte sätta de ”kreativa” förslag på pränt, som jag hört från lokala skogsföreträdare om hur man litar på att jägarna bibehåller ett tvådimensionellt problem…

I måndags var jag på informationsmöte om Stora Ensos och Bergviks planer för att bilda älgskötselområden av sina innehav i Norduppland. Man försöker även få så stor anslutning som möjligt av privatmarker, och lockar nu de små markerna med höga tilldelningar. Samtidigt pressar man arrendatorer in i systemet och gör allt för att minimera jägarnas inflytande över förvaltningen. Ett färdigt förslag till skötselplan finns, där avskjutningen skall fördubblas från innevarande år till nästa. Även om det förvisso inte erbjöds starka drycker under mötet, så gör mina jämtländska rötter att jag känner igen en del av metoderna från vad jag hört från baggböleriets dagar. Mången bonde blev då av med sin skog eller mark till sågverk och bolag för att man inte hängde med i svängarna eller genomskådade fagra löften. Är det dags för älgarna nu? Jag hoppas detta är ett ovanligt exempel, men jag anar oråd. På bred front…

Min hemmamark är en del i en storlicens på c:a 17 400 ha. Sammanlagt hade vi en tilldelning på 22 vuxna älgar under innevarande jaktår. Vi tillämpar ett system där det krävs 500 hektar för att få tilldelning på ett vuxet djur. De som har mindre mark sparar sin areal mellan år, tills man sammanlagt kommer upp i 500 ha. De år man ligger under 500 ha får man en kalv i tilldelning. Vi lyckas inte fylla vår tilldelning inom storlicensen, men ligger på en relativt stabil älgstam enligt Älgobs. Verktyget ger en viss osäkerhet på så små arealer, men tittar man på hela Tierps distrikt eller VFO så finner man även där att stammen är stabil.

En kunskapsbaserad förvaltning måste vila på goda inventeringsunderlag. Här visar Älgobs på en förhållandevos stabil älgstam över tid för Tierps VFO.

Så är dock inte fallet enligt bolagsmännen. ”Vår uppfattning är att stammen ökar”, ”Vi träffar många jägare i vårt jobb och de är helt överens med oss om att stammen ökar”, ” Vi vet alla vad som sker när en älgstam skenar” osv. Vi har dock verktyg för att mäta förändringar i älgstammen. Utöver Älgobs, som kanske är det viktigaste, så flyginventerar bolagen och jägarkåren spillningsinventerar. Den senaste flyginventeringen i området gjordes 2004, och visar enligt Stora och Bergvik på en stam på 7,5 älgar per 1000 ha. Älgobs visar ingen nämnvärd förändring sedan dess, och spillningsinventeringar för Uppsala län från förra året visar på en stam på 6-7 älgar/1000 ha. Man sätter till och med antalet älgar i sin egen plan till 7,8/1000 ha för innevarande år, dvs. i princip oförändrat sedan 2004 (skogsskadorna enligt ÄBIN gick dessutom ned kraftigt under det senaste året). I nästa andetag förkastar man dock alla dessa siffror och hävdar att stammen nog trots allt ökar, och lägger fram en ”föreslagen” plan för att mer än fördubbla avskjutningen baserat på rent tyckande.

Förhoppningsvis kommer flertalet privata markägare att genomskåda och direkt avvisa ”erbjudandet” om en fördubblad avskjutning. Den tilldelningen har ett enda syfte, vilket är att sänka älgstammen ännu mer. Det kommer självfallet ge färre älgar att skjuta i framtiden, vilket inte är vad jägarkåren vill ha. De som arrenderar av bolagen hamnar självfallet i en svårare sits, och en otrevlig aspekt är att jaktlag nu ställs mot jaktlag och kan spelas ut mot varandra beroende på om man arrenderar eller är markägare.

Bolagen försöker även minimera jägarkårens inflytande över skötselplanerna framöver. I den nya älgförvaltningen läggs stort fokus på att samförvalta älgen inom älgskötselområden och älgförvaltningsområden. Älgskötselområdena skall normalt omfatta marker som medger en avskjutning på minst 10 vuxna älgar, och jag skulle tippa att vår nuvarande storlicens är ganska genomsnittlig för vad som skulle kunna bli ett skötselområde inom det nya systemet. Enheter av den storleken ger ett lokalt perspektiv, och bra möjligheter till att göra sin röst hörd för enskilda jaktlag. Det finns också en möjlighet att anpassa sig till lokala förhållanden.

Älgförvaltningsområdena är nästa nivå, och skall omfatta minst 50 000 hektar. Dessa består normalt av ett antal olika skötselområden, som vart och ett har en egen styrelse. Här och nu försöker dock bolagen skapa ett enda skötselområde på drygt 55 000 ha. Detta ”superskötselområde” skulle uppta c:a 60 % av det föreslagna förvaltningsområdet. Istället för att ha ett antal skötselområden med individuella planer och lokal representation för jaktlagen minimeras på detta sätt inflytandet. Som lök på laxen föreslår man dessutom en styrelse sammansatt av 4 markägarrepresentanter och 2 jägare. Dessa två jägare skall alltså inhämta och föra fram åsikter från alla jägare som jagar på 55 000 hektar. Och sedan i minoritet få gehör för sina åsikter…

Den nya älgförvaltningen skall bygga på samråd och vara kunskapsbaserad. I Norduppland försöker nu bolagen minimera jägarkårens inflytande och basera förvaltningsplaner på gissningar och tyckande istället för inventeringsdata. Budskapen är tydliga: vi vill ha ner älgstammen och ha så få och stora enheter som möjligt. Vi ser nu antydningar till samma mönster över hela Sverige. Det är självfallet praktiskt för bolagen med få och stora enheter, vilket gör att de inte måste sitta i många styrelser. De har inte en massa olika viljor att hantera, utan varje bolag har en bestämd syn på hur älgstammen bör förvaltas och utvecklas. För jägarkåren är det dock precis tvärtom- det är genom en välavvägd storlek på skötselområden som vi kan vara med och påverka. Jägarna och de privata markägarna vill dessutom till skillnad från bolagen inte ha en mindre älgstam, vilket gör det viktigt att ta alla chanser att vara med och påverka förvaltningen.

Genom att skapa ”superskötselområden” tar man i praktiken bort den lägsta nivån av förvaltningen, vilket med ett penndrag tar bort den lokala förankringen på den nivå där den faktiska förvaltningen skall ske. Det tror jag löper risk att skjuta en stor del av den nya förvaltningen i sank. Jag inser självfallet att ett skäl till att bolagen vill ha få enheter är att det gör det enklare och billigare att bemanna styrelserna. Här måste man dock inse vikten av att väga representation mot relevans och trovärdighet. Vi som jagar måste känna oss delaktiga i besluten för att ställa upp på att följa skötselplaner, rapportera älgobservationer, spillningsinventera osv.

En fungerande förvaltning måste byggas underifrån och baseras på samråd och delaktighet från första stund. Nu pågår på sina håll en aktiv process för att minska det lokala inflytandet över förvaltningen. Förhoppningsvis tar såväl markägare som jägare sitt förnuft till fånga, och inser vikten av en verkligt lokal förvaltning i samverkan, baserad på ömsesidigt förtroende.

Asparna som fälldes i november upptäcktes igår kväll av två av älgarna exemplet gäller. Nu är all glansbark uppäten. Foto: Fredrik  Widemo.

Har ägnat morgonen åt att titta på de senaste dagarnas lodjursdebatt. För det första verkar intresset vara begränsat, jag tror faktiskt vanligt folk och journalister börjar vara trötta på denna vulgärrovdjursdebatt nu. Men det är en sak som irriterar mig. Med tanke på mitt förra inlägg om språkförbistringen i medias rapportering om vilt och natur kan jag inte låta bli att sura lite på SNF men kanske främst WWF. De förstnämnda ser jag inte längre ens som en seriös aktör men WWF har faktiskt en viktig funktion att fylla och de gör många bra saker. Då är det lite sorgligt att höra dem diskutera ”lodjursmammor” och ”lodjursbarn” i tv.

Såväl SNF som WWF har för länge sedan insett att det inte handlar om att vara seriösa och konstruktiva när det gäller att ragga pengar och medlemmar. Kollega Gunnar har skrivit om detta tidigare. Så fort det skrivs om vilt eller natur på de stora dagstidningarnas hemsidor dyker det upp en annons från WWF bredvid med en söt panda, en fluffig sälkut eller en tigerunge med huvudet på sned. SNF tog det hela ett steg till och fläskade i med en björn som grät över att blåbären var slut i södra Sverige. Att det inte finns björn i södra Sverige skiter såväl SNF som de som skickar pengar antagligen i. Jag har egentligen ingenting emot att dessa organisationer raggar pengar på detta sätt, de får de väl göra om de vill och det ger mig ett gott skratt till morgonkaffet ibland, men tyvärr har detta tankesätt nu även genomsyrat deras arbete och argumentation. Och det är mycket allvarligt.

Jag har alltid sett WWF som den kanske mest seriösa samtalspartnern, som inte tycker exakt som vi, i rovdjursfrågan. I alla andra frågor har vi nästan alltid helt identiska åsikter och agendor. Men jag kan omöjligt föreställa mig själv föra en seriös diskussion eller debatt med någon som kallar lohonor för ”lomammor” och loungar för ”lobarn”. Det går inte.

Att förmänskliga djur må vara en god affärsidé, men det kan aldrig vara en framkomlig väg till en seriös och fungerande viltförvaltning. Det vet nog WWF om, men kanske är pengarna viktigare än viltet?

Jag väntar med spänning på nästa steg, de missanpassade gängligisterna vildsvinen som vi måste fånga upp i tidig ålder och ge kärlek eller de överbeskyddande bävrarna som inte ger sina barn en tillräckligt fri uppväxt för att få kreativa ungdomar som  kan bygga det nya våtmarkssamhället? Eller, näe, vildsvin och bävrar ger inga stålar, förstås. Då hade WWF varit lika intresserade av vildsvinsfällor som lodjursfällor. Men viltet är nog inte viktigast ändå…

Suck. Sitter och går igenom senaste veckans nyhetsrapportering som berör jakt, vilt och skog. Man blir lite trött. Allra tröttast blir jag faktiskt på ett inslag från Sveriges radio angående rävens dvärgbandmask. En reporter har bevisligen satt sig in i hur masken sprids men törs absolut inte ta ordet ”bajsar” i sin mun. Istället upprepar hon ständigt att ”räven går på toaletten”. Ursäkta mig, men när började rävar nyttja vattenklosetter, var finns de och fäller hanrävarna upp ringen när de kissar? Eller de kissar givetvis inte, de ”tisselissar” eller möjligtvis gör de ”nummer1”, antar jag.

Andra exempel från senaste veckans nyheter är ”det sörjande älgstoet”, ”rådjursbarnen som leker”, en ”hjortko” och en ”vargmamma” samt en ”bilpåkörd vildsvinshane” som tydligen lidit svårt, av kyla, när han tvingades ligga i diket i en timme innan eftersöksjägaren anlände.

Vad betyder detta? Jo, journalisterna blir nog faktiskt sämre på biologi men framförallt har ”disneyfieringen” eller förmänskligandet av djur tagit ytterligare ett steg in i våra medier.

Räven bajsar, eller kanske skiter, i skogen. Det är jag helt säker på.

Det har varit mycket mörker, undergång och uppgivenhet såväl på bloggen som i jägarkåren senaste veckorna. Det krävs förändring. Något som min äldste son också observerat. Han kröp nyss upp bredvid mig i soffan och sa: ”farsan, skit i de där rovdjuren idag, nu myser vi istället, bygger legostarwarsrymdskepp, badar bubbelbad och äter texaspecanglass”. Han är klok min son. Men innan jag försvinner ned i legohögen tänkte jag påbörja en ”serie”  inlägg med konkreta förslag på just de förändringar som behövs, så ni har något att fundera på medan jag bubblar mig skrynklig i badet.

Jägarna är i grunden en fruktansvärt kunnig, kompromissvillig och synnerligen seriös grupp i samhället. Det har märkts på de mail, SMS och telefonsamtal som drällt in senaste veckan. Givetvis är de nästan alla frustrerade och många rentav revolutionära eller destruktiva, men väldigt många kommer faktiskt med riktigt bra idéer. Det är då det värmer hjärtat att man har förmånen att jobba i en medlemsorganisation. Skulle jag enbart jobba med egna idéer skulle vi inte komma långt…

Jag tänkte börja med ett förslag på hur vi får igång inventeringarna igen. Det står nog väldigt klart för de flesta inblandade att vi aldrig får ut jägarna på de breda rovdjursinventeringarna igen. Motiven saknas som jag tidigare skrivit. Det finns två stora problem med dagens system:

1: Ingen, varken Länsstyrelse-, Naturvårdsverks- eller Jägareförbundstjänsteman, kan på ett logiskt och förståeligt sätt förklara varför tilldelningarna miskar när t ex lo- och vargstammen ökar. Det spelar ingen roll om man tar den här frågan i ett nationellt eller lokalt perspektiv. Det är lika ologiskt att vi i år fick skjuta färre vargar, när stammen ökat nationellt, som att man i enskilda län får skjuta färre lodjur, eller inga alls, när man ligger skyhögt över det mål man i god demokratisk ordning slagit fast för länet. Kopplingen mellan verkligheten, eller inventeringsresultatet, och myndighetsbeslutet är helt höljd i dunkel för en normal människa.

2: Vi måste verklighetsanknyta kvalitetssäkringen. Idag ställs så orimliga krav för att kvalitetssäkra en föryngring av stora rovdjur att vi ständigt råkar ut för att det blir omöjligt med hänsyn till regelverket, men hela världen vet att den finns. Det är ohållbart om vi ska sikta på en rovdjursförvaltning med acceptans från alla inblandade. Nu har man inlett en översyn av detta regelverk, och det är bra, men inget regelverk i världen kan ersätta mänsklig logik. Vi måste börja tro på även människorna i systemet, säger Länstyrelsens rovdjursspårare att det finns en föryngring så finns den. Försöker de luras kommer de att avslöjas inom en vecka av en jägare eller ”rovdjurskramare”.

Hur skapar vi då kopplingen mellan verklighet och förvaltning? Jag tror receptet är enkelt, klara spelregler i förväg.  Vi kommer aldrig mer att kunna lura folk att hitta en massa spår efter rovdjur och sedan inte omsätta detta i logiska och direkta förvaltningsbeslut, t ex licenstilldelningar för lo och varg. Ska vi få ut jägarna att inventera nästa vinter måste de få veta vad de ”får” för en hittad familjegrupp av varg eller lo i form av tilldelning. Här finns inget utrymme för enskilda tjänstemäns godtycke, eventuellt dolda agendor eller privata tyckanden och tänkanden. Detta system skulle bli skitenkelt, billigt och direkt prestationsbaserat för jägarkåren. Hittar man inga lodjur – ingen jakt, hittar man inga vargföryngringar i länet – ingen jakt. Man kan nästan helt skippa tjänstemännen i detta system, det räcker med en tabell, som forskarna har underlag för att göra redan idag. För varje funnen familjegrupp av lo utöver det länsvisa målet tilldelas kanske 5 lodjur och för varje varföryngring utöver målet kanske 6 vargar?

Jag inser att det finns fallgropar i systemet. En ”rovdjurskramare” kanske inte blir jättepigg på att rapportera in ett lospår. Då måste man ställa sig frågan vad som är viktigast, något tiotal motiverade ”rovdjurskramare” eller några tiotusentals motiverade jägare? Jag inser också att det finns en risk för att jägarna, i delar av landet, är så desillusionerade att de inte inventerar i alla fall. Då får vi stå vårt kast, det är en risk vi får ta. Säkerhetsventilen skulle i ett sådant här system dessutom ständigt finnas närvarande. Ingen inventering hittar alla rovdjur, det är praktiskt omöjligt. Därmed kommer det alltid att finnas något fler rovdjur än målet, om ingen katastrof inträffar. Hur stor denna säkerhetsmarginal blir beror på hur skickliga och ivriga inventerare man har i länet, men den kommer alltid att ligga på ”rätt” sida målet.

Jag har tjatat om några viktiga grundfundament i rovdjursförvaltningen i många år nu – acceptans och lokal delaktighet i förvaltningen samt ett minimerat tjänstemannastyre. Förslaget ovan skulle lösa de delarna över en natt, eller har jag missat något väsentligt?

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

Skogen och älgen

”Från haveri till ny strategi” onekligen en fångande rubrik på ett föredrag som rör vilt och skog. Nu är det ju sällan VILT det handlar om när man pratar med skogsbruksföreträdare utan älg, men nu hade det åtminstone breddats till att gälla allt klövvilt. Platsen var Skellefteå och Skogsstyrelsens stora seminarium. Vid första anblicken på ovanstående rubrik blev jag lite fundersam. Är jag verkligen den enda som inte har förstått den nya förvaltningens storhet? Finns det något i det nya regelverket som faktiskt kommer att lösa problematiken som alla verkar överens om, alltså balansen mellan klövviltet och klövviltets mat? Efter att ha lyssnat så insåg jag att den nya strategin inte var liktydigt med det nya älgförslaget utan mer ett sätt att tänka på älgen i ett större sammanhang. Ett föredrag om klövvilt och skogsbete från en skogsbruksföreträdare som faktiskt ingav hopp om framkomliga vägar så att alla kan bli nöjda (eller relativt nöjda i alla fall) är en ny och positiv upplevelse! Att vi inte låser fast oss i ytterligheter utan kanske till och med kan komma så pass på samtalnivå att vi kan börja samarbeta om sånt som kanske är ännu viktigare, hur kan vi gemensamt driva frågorna om vikten av att nyttja skogen ”på vårt sätt”… Det finns faktiskt de som seriöst hävdar att det mest klimatsmarta man gör är att avfolka landsbygden och se till att alla bor så centralt som möjligt!!! Självklart kommer det finnas mycket som vi inte är överens om även i framtiden, men gårdagen gav definitivt lite positiva vibrationer vilket inte händer varje dag då man pratar älg och skog!

Sen blev det självklart en hel del sagt om det nya älgförslaget också. Vi har det beslut vi har och vi väntar fortfarande otåligt på detaljföreskrifterna från Naturvårdsverket. Jag har tidigare sagt att jag inte är så säker på att systemskiftet i sig löser några av de problem man har pekat på, snarare är jag förvånad över hur lite verktyg det finns att styra och ställa med. Men även här fick jag en mycket bra liknelse att delge andra, det gäller både detta regelverk och kanske de flesta av de regelverk vi omger oss med. ”Se regelverket som sargen och isen i en hockeyrink. resultatet i matchen beror sen på vilka spelare man släpper ner på isen”. Något att tänka på i kommande samtal.

Sen finns det två saker som jag försöker få fram som många inte alltid verkar inse.
– Man kan instifta regleringar som gör att man skjuter mindre, men det går inte att instifta regler som gör att man skjuter mer vilt! Om man vill ha en minskad älgstam genom ökad avskjutning krävs det överenskommelser och att man faktiskt respekterar varandra och varandras åsikter.
– Att man utbildar folk så att kunskapen ökar är bra på många sätt, men det behöver inte innebära att man tycker mer lika. Kunskap kan möjligen leda till att man lättare förstår varför andra tycker som dom gör och förhoppningsvis gäller det åt bägge håll!

Sen kan jag inte annat än att hålla med om att jag hellre skjuter en älgkalv på 90 kilo än två stycken som väger 45. Nu är det helg och på söndag träffar jag länets provledare för jägarexamen – ska bli kul att träffa våra dörrvakter! Utan dessa personers godkännande släpps ingen in på jaktens bana.

Jag är fortfarande på sportlov. Igår spännde jag för laikan och gav mig ut i slalombacken för att hitta milspåret som skulle starta där längst nere. Det skulle jag inte ha gjort. Laikor och längdskidor passar dåligt i branta slalombackar. Jag har aldrig åkt så fort någonsin. Barn grät, hundratals mobilkameror blixtrade, vuxna män i fartdräkter skrek, av skräck eller förnedring, när vi susade förbi dem, mitt liv passerade revy, kraschen var oundviklig. Några snälla Holländare grävde fram mig och gav mig choklad.

Det här var nog varken första eller sista gången under min brokiga skidåkarkarriär som jag kraschade, faktum är att jag brukar snitta en svårartad krasch / kilometer när jag är ute med hundarna på skidor, det är dock väldigt intressant med krascher. Själva processen är densamma varje gång. Först insikten om att det här går överstyr, tiden står stilla, hjärnhalvornas kamp om att lägga sig eller försöka ett tag till, det kan gå, sedan smällen och sist men inte minst den stora överraskningen över att inte ett enda ben gick av den här gången heller. Faktiskt precis den bild jag har av den havererade rovdjurspolitiken just nu.

Jag ska förklara. I förra veckan var vi mitt i backen. Det gick för fort och vi var nära att förlora kontrollen. Jägareförbundet varnade ivrigt för att en krasch var nära förestående och att vi i värsta fall inte längre kan erbjuda samhället en kontrollerad och lydig jägarkår. Då tog NV årets lobeslut och kraschen var oundviklig. Inga ben bröts på jägarna, vi kan nog leva vidare, men för samhället blev det dyrt. Väldigt dyrt.

Ta inventeringarna som exempel. Jägarna har alltid haft rätt och myndigheterna fel. Det gäller björnstammen som inte ökade på 10 år, de vargföryngringar som alla utom NV kände till inför årets jakt och det gällde lodjuren vilket vi visade med all önskvärd tydlighet inför årets lobeslut. Jägarna kommer fortsätta ha koll på viltet, inga problem, men kan någon förklara för oss varför vi ska samla skit, spår eller tipsa de myndigheter som nu så uppenbart skiter i oss? All verksamhet behöver motiv, det finns inga som helst motiv för en jägare att hjälpa myndigheter eller samhället idag. Faktum är att vi så fort vi syns enbart riskerar att få skit och skäll.

Ta lobeslutet som exempel. Det är helt omöjligt med det beslut som NV tog i ryggen att inbilla jägarna i södra Sverige att de skulle få någon lojakt de närmsta decennierna. Den lätta går de aldrig på. Någon som tror att det blir trångt på morgonsamlingarna inför rovdjursinventeringarna framöver i Småland? Vi kommer inte ha en susning om hur många lodjur vi har framöver. Utan jägarnas tips och inventeringar står samhället sig slätt. Jägarna har inget att förlora på det, mer än en sopar nog igen lospåren över vägen, varför ska man ha en massa rovdjursspårare på trakten som stör jakten eller sliter på skogsbilvägen? Motiven saknas.

Motiven saknas också för all annan inventering. Varför ska vi år efter år samla statistik som visar att rådjursstammen kraschar och födounderlaget för lon är förbrukat? Samhället skiter uppenbarligen i det. Låt systemet krascha då. Vi blir av med rådjursjakten i några år men snart svälter även lodjuren ihjäl eller dör av skabb när maten är slut. Det är sorgligt och en förbannat usel förvaltning, men slutresultatet oundvikligt. Snart kommer en ny vår med ökande rådjursstammar och lodjuren är väck, i alla fall ett tag.

Samhällets svek mot jägarna kommer att bli kännbart på många fronter framöver. Jag har hundratals protest-, bojkott- och ”nuskiterjagidethär”-mail i min inbox. Fantasin där ute är enorm och extrema tider väcker extrema åsikter. Jägareförbundet har i 180 år samlat och engagerat jägarna, det kommer vi nog att fortsätta med i 180 år till, jag är dock inte säker på att vi fortsätter göra det samhället säger åt oss att göra. Det samarbetet har kraschat. Svensk viltförvaltning VAR världsunik, det är den nog inte längre. Jägarna har nog inget att förlora på det, men samhället får det jobbigt.

Nu är det dags för dagens övningar i skidspåren, jag kommer att krascha hårt men benen går aldrig av, jag är uppfödd på älgkött och fet mjölk från Hälsingland, det ger en benstomme som tål. Så precis som jägarna står jag upp imorgon också. Jag är inte säker på att alla andra gör det…

Naturskyddsföreningens ordförande skriver i en debattartikel på SRs ”I vargens spår” att svenska folket har en stor betalningsvilja för att ha många rovdjur i Sverige. Han skriver att betalningsviljan för att ha enbart rovdjur i landet är 12-20 miljarder! En hissnande summa. Det betyder att varje svensk är villig att betala 2000 kronor per år ” även om man personligen aldrig kommer att stöta på dem – blotta vetskapen om att de finns räcker.”

Sett mot den bakgrunden borde väl SNFs medlemmar ha en mångt mycket större betalningsvilja än de som vare sig vill se eller har något intresse av att se en varg eller en lo. Undrar hur många tusenlappar SNFs ordförande själv är beredd att betala för rovdjuren per år. Rimligtvis borde det handla om åtskilliga tusenlappar, minst femsiffrigt belopp. Det är nämligen vad jag ”förlorar” enbart p g a lodjursförekomsten, varje år. 

En fin tanke vore väl att SNFs medlemmar som har en otroligt hög moral och god betalningsvilja kunde skicka över t ex 4 000 kronor per år för varje medlem hos oss. SNF har nästan lika många medlemmar som vi. De pengarna kunde vi sen använda till att kompensera våra medlemmars förluster till gagn för dem som ”aldrig sett en varg eller en lo, men som njuter av vetskapen att de finns”.
De undersökningar som gjorts om betalningsviljan visar entydigt en sak. Ju längre man är från rovdjuren och ju mindre egen erfarenhet man har av rovdjur dess mer är man villig att betala. Mikael Karlssons betalningsvilja borde därför ligga i topp!

Det kan inte hjälpas att jag med jämna mellanrum reagerar på tonen och ingångsvärdena när vi pratar jakt och skytte internt och ut mot allmänheten! Självklart spelar tonen på denna blogg in i mina tankar, i alla fall så fort rovdjursfrågan kommer upp. Men även på helgens möte med länets skjutbaneansvariga så kom frågan upp. Fokuserar vi på rätt saker? Jag menar att vi allt för ofta inte gör det utan fastnar i problem och försvar av alla möjliga anledningar. Rovdjursdebatten tror jag att alla kan, annars är det bara att fördjupa sig i mina kollegors bloggar på denna sida. Men i övrigt när det gäller jakt och skytte, vad pratar alla så övertygat om? Jo, att det är viktigt att få med de yngre ut i skogen och ut på skjutbanorna. En självklar syn när man ser jakten som ett fantastiskt inslag i livet. Men hur kommunicerar vi ut detta budskap?

Jag ska lägga några ord i munnen på er och se om ni känner igen det:
– Det kostar för mycket att bli jägare
– Det finns ingen föryngring i jaktlagen
– Ammunitionen har blivit så dyr att man inte vill skjuta på skjutbana längre
– Reglerna är så krångliga
– Jakten visas upp på ett fel sätt i medierna

Listan kan göras mycket längre, men är detta sant eller håller vi på att skapa en sanning själva? Om vi tittar på lite fakta som jag nämnt tidigare men som uppenbarligen tål att lyftas fram igen.

– Medelåldern bland landets jägare har bara ökat obetydligt sedan 50-talet, troligen i samma takt som medellivslängden. Snittåldern bland jägarna är densamma som för våra riksdagsledamöter…
– Ungdomarna själva har inte så mycket synpunkter på kostnaderna för examen, i förhållande till andra utgifter så är kostnaden för att bli jägare överkomlig.
– Priset när man väl är jägare varierar betydligt över landet och är på sina håll definitiv en begränsning, men kanske en lika stor begränsning är de etablerade jägarnas inställning till att släppa in nya jägare. Det gäller särskilt yngre jägare de inte känner.

Nåja, oavsett det så tycker jag att man både inom jaktlag och på skjutbanor ska tänka till. Om jag vill attrahera nya medlemmar hur gör jag då? Ska jag beskriva jakten så som jag själv upplever den med allt det positiva den för med sig eller ska jag högljutt förklara att allt är pest och pina? Välj själv vilken ”försäljare” du själv skulle gå till!
Visst kan det vara bra att man inför hårdare krav på årligt skytte med mer eller mindre tvingande regler från markägare, men grunden i jaktskyttet på banorna runt om i Sverige måste ju ändå vara att det är roligt att gå dit! Skjutbanan ska vara en samlingsplats där man möter kamrater med liknande intressen och delar åsikter och erfarenheter med, inte ett ställe som liknas vid bilprovningen dit man måste en gång per år för att få fortsätta köra…

Nä, stå upp för jakten som ett positivt inslag i ditt liv och sprid detta bland alla du möter. Det ligger nog mycket i det gamla talesättet att något man säger tillräckligt många gånger blir tillslut en sanning. Se därför till att det du upprepar ofta är det du vill att människor ska tycka. Jag själv vill att fler ska upptäckta det positiva i att vara en jägare!

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

Noterar att kollega Daniel fått det hett om öronen, efter sitt inlägg om lojaktsbeslutet. Rovdjursföreningen hävdar t ex att han skulle uppmana till illegal jakt. Självklart är det inte så. Men tyvärr visar angreppen på Daniel att det bara finns ett politiskt korrekt sätt att tala om illegal jakt, fördömanden utan någon vidare analys av de bakomliggande orsakerna.

Till skillnad från Daniel var jag med på KSLAs möte för ca 10 år sedan där Italiens ledande vargforskare Luigi Boitani, tillika ordförande i LCIE, myntade begreppet vargförvaltning ”The Italian way”. Vi tyckte nog lite till mans att hans beskrivning av de latinska ländernas inställning till auktoriteter var rent av lite charmigt. Alla vet ju hur italienare är!

Men vad var de egentligen Boitani sa? Jo, han jämförde de latinska ländernas hållningssätt till lagar och EU direktiv med de germanska ländernas, alltså Nordeuropa. ”Ni har en tradition att följa lagar och EU direktiv till punkt o pricka, vi däremot ser dem mera som en viljeinriktning. Vi följer officiellt alla EU direktiv och tillåter ingen jakt på varg, inte ens skyddsjakt, men vi skjuter ändå 20-25% av vargarna varje år”. Han berättade också att polisen inte lägger några resurser på frågan och som jag minns det hade ingen heller åtalats för illegal jakt på varg. Han avslutade med att säga att han inte tror att Sverige heller kommer att klara av att förvalta vargstammen legalt, eftersom debatten kommer att vara så polariserad. Ni kommer att hamna där ni också, sa Boitani. Alla som var med på mötet inklusive jag själv log lite överseende, så kommer det aldrig att bli i Sverige!

Några år senare var jag med på ett informellt möte där några högt uppsatta politiker var med. En av dem som inte är jägare själv sa, ”varför skjuter ni inte bara vargarna, så att vi politiker slipper ta en massa obekväma beslut?” Jag blev så överrumplad att jag fick fråga om personen verkligen menade allvar, vilket bekräftades. Det var det svenska sättet att uttrycka, the Italian way. Den gången blev jag rent ut sagt förbannad och påpekade det orimliga i att enskilda skall riskera fängelse för att politikerna inte skall tvingas ta ställning i svåra frågor. Det är fullständigt oacceptabelt och strider mot all sund viltförvaltning.

Men när jag följer debatten i media om den legala jakten på rovdjur där jägarna misskrediteras och de som arbetar för en klok laglig viltförvaltning svartmålas som högljudda minoriteter så börjar jag fundera på om det fortfarande finns de som tycker som den politikern. De skrivs ju betydligt mindre kritiska artiklar om den illegala jakten än om den legala.
Jag minns en GD på Naturvårdsverket som när lodjursjakten startade för många år sedan, sa att ”det här beslutet var det svåraste jag tagit som chef på Naturvårdsverket”. Alltså samma man som skulle ta beslut om Östersjöns framtid, att minska den globala uppvärmningen och rädda våra våtmarker. Det låg alltså mycket i det Boitani sa om det svåra med rovdjursförvaltning den där gången för ca tio år sedan och som vi som var där litet överinseende log åt.

BRÅ skriver i sin rapport, Illegal jakt på stora rovdjur, konflikt i laglöst land följande, ”för att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning.” Det vill säga exakt samma sak som Daniel skriver i sitt blogginlägg. Den enda skillnaden är att Daniel gör det med ett mustigare och mera rättframt språk. Flera länsstyrelser säger att de kommer att överklaga lojaktsbeslutet eftersom det innebär att de inte får regionalts självbestämmande, trots att vi ligger över miniminivån såväl nationellt som i de flesta län i det mellersta förvaltningsområdet. Rovdjursansvarige i Värmland säger till NWT, vårt jobb handlar om att allmänheten skall ha ett förtroende för oss och det blir svårt när vi inte kan agera själva. Han säger också att det finns ett överskott på ca 60 lodjur i länet i förhållande till målet. Exakt samma problem som Daniel skriver om alltså.

Istället för att kritisera och angripa Daniel borde alla de som vill stoppa den regionala förvaltning och som startar upprop mot lodjursjakten ställa sig frågan, gynnar det lodjuren? Daniel varnar för en utveckling mot en illegal lodjursförvaltning, the Italian way, men är det verkligen bara vi jägare som har ansvar för att det inte blir så? Vad var det BRÅ sa? Jo, ”för att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning.” Den dialogen har skett, besluten är tagna, men genomförandet har havererat!