Det mörknar för viltet i landskapet
Igår kom rapporten Mark & Skog 2011 från Naturvårdsverket. Än en gång visar man på hur markanvändningen ändrats under de senaste hundra åren i Sverige. Ett alltmer intensivt brukande får stora konsekvenser för den biologiska mångfalden och variationen i landskapet. Och därmed även för viltet. En av de mest slående förändringarna är att skogen breder ut sig, och blir allt tätare. Därmed kommer mindre ljus ned till marken och det blir mindre foder och mindre skydd för viltet. Fodret koncentreras istället till hyggena, vilket självfallet gör att även viltet uppehåller sig där. Det är knappast viltets fel, men det leder som bekant till konflikter.
Undertryck rönn i växande tallskog. För att dessa rönnar skulle kunna bilda träd krävs det att man hugger upp gläntor, så att rönnarna får tillräckligt med ljus. Foto ©: Fredrik Widemo.
Det är inte bara avvägningen mellan jaktligt utbyte och skogsproduktion som kan vara svår att finna; det finns även naturvårdsaspekter på betestrycket. Ett hårt betestryck kan försvåra rekrytering av rönn, asp, sälg och ädellöv. Samtliga dessa trädslag är viktiga för den biologiska mångfalden, och ofta är det gamla, trädbildande individer som är de mest värdefulla. Samtidigt innebär ett måttligt betestryck positiva effekter på den biologiska mångfalden på landskapsnivå, då betning skapar en mosaik av olika miljöer där arter med olika biotopkrav kan finna sin plats.
Befintlig svensk och finsk forskning visar att även om klövviltets bete kan försvåra rekrytering av lövträd, så har inriktningen på skogsbruket klart större betydelse. Det säger sig egentligen självt att ett ljusälskande träd som rönnen inte kommer att bilda träd i en modern produktionsskog. Rönnen blir inte högre än 15 meter och kommer på sikt konkurreras ut av barrträden, som blir 20-30 meter beroende på boniteten.
Jag har tagit upp detta ett antal gånger förut här, men tvingas fortfarande gång efter annan försvara klövviltet. Vilket för all del är mitt jobb, och jag tar gärna fighten. Jag kan dock inte låta bli att tycka att storskogsbruket har varit märkligt framgångsrika på att sälja in klövviltet som marodörerna när det gäller lövrekryteringen till naturvården. Även där man annars brukar vara sunt skeptiska till skogens budskap. Själva brukar dock företrädarna för skogsbruket snabbt tystna om man tar debatten; skogsmän (de är oftast män) som de är inser de förstås att det i princip krävs gläntor som i forntidens skogar för att få trädbildande rönn och sälg i skogen. Men kan man få med sig en opinion mot älgen är det förstås bra.
Alltså- ju tätare och mörkare skog, desto svårare får de ljusälskande arterna det. Och förändringen fortsätter, till följd av medvetna val inom skogsskötseln. Vi kommer därmed med säkerhet även fortsättningsvis att se allt färre trädbildande rönnar och sälgar inne i skogen. Men det är alltså fortfarande inte klövviltets fel. Vill vi motverka utvecklingen krävs det rejäl friställning av rönn och sälg under hela skogens omloppstid.
Rapporten Mark & Skog innehåller även andra delar, exempelvis en artikel om vildsvin och en kort blänkare om hur jakten på mink resulterat i förbättrad häckning för sjöfågel och vadare i skärgården. Rapporten rekommenderas!
skogsbrukare. undrar om du inventerar bolagsskog.
vi har hundratals rönnar som vuxit ur ”betes fasen”,även asp och lönn,sälg,skogsolvon,hägg,fläder. Skälet är att vi sparade dessa vid första gallringen.
Gallrar man tidigt på säsongen så finns det gott om späda skott för viltet att beta av
det skonar de sparade stammarna som annars skulle stå ensamma vid en höst röjning.
Alltså, jag förstår mig inte på er jägare fast jag själv jagar. Ni går hand i hand med SNF när det gäller att hata skogsbruket fast ni är i krig om vargarna. Ni ömkar småbrukare som tvingas sluta p g a rovdjuren men ni säger inte ett ord om vildsvinen som är ett mångdubbelt större hot mot landskapet och mångfalden i södra Sverige. Alla vi som nu tvingas sluta med djurhållning för att grisarna förstör våra grödor och beten, ska vi inte heller få bruka skogen? Ni är som alla andra konsumenter och vill inte betala extra för det småskaliga och närproducerade och då dör markerna. Tror ni alla är överklassare som estländaren som har råd att ha fjärilar och fåglar istället för att leva på fastigheten? Det är gran som ger pengar från skogen och den måste få dominera. Om vi bara kunde få upp tall så får vi en massa lövuppslag på köpet då tall släpper in ljus under hela omloppstiden. Men klövviltet omöjliggör detta.
Lövandelen ökar för varje år i skogarna men det är i första hand björk som inte betas så hårt. Dina teorier om rönnar är iofs riktiga men viltet har ingen nytta av trädbildande rönn, de räcker inte grenarna. Det är bättre ur fodersynpunkt att röja ner och låta det komma upp nya skott. Röjning är inget hot mot fodret, tvärtom. På kraftledningar röjer jag bort björk och gran och gynnar annat löv. Och så snart det är över älghöjd röjer jag och får upp nya skott. Det ger mycket produktion och mycket betning. Problemet är förgraningen men den har vi oavsett röjning och den beror på att vi inte får fram tall. Även om gran är lönsammast varken ska eller bör vi ha den överallt.
Skogsbrukare,
visst är det så, men det blir inga träd om det är stopp i nästa fas heller. Jag har ägnat en del tid åt att studera detta sedan jag började intressera mig för frågan för några år sedan (men inte i Dalarna). Jag har även börjat samla in riktiga inventeringsdata, men behöver mer innan det ar dags att analysera dem. Min bild är att klövviltet betar de första kohorterna rönn hårt, men att de indivder som kommer i nästa fas och växer parallellt med barret klarar sig bättre. Det gäller framför allt de individer som står tätt in mot mindre smakliga trädslag, eller generellt riktigt tätt. Går man in och röjer fram dessa individer vid en normal förstaröjning är det dock kört igen; de måste friställas senare, då de blivit grova nog att inte längre knäckas. Sedan ser man ju för all del inte helt sällan rönnar med en hel solfjäder runt sig av tidigare toppskott som knäckts, ffa i bryn. Tills slut lyckas dock något skott, möjligen för att älgen inte längre vill böka sig in mot stammen bland alla gamla knäckta skott. Rönnen är smaklig, och har därmed utvecklat diverse strategier för att hantera ett högt betestryck. Och i bryn och på åkerholmar ser man ju ofta trädbildande rönnar, trots att älgen gärna uppehåller sig och betar där. Inslag av trädbildande indivder inne i skogen kräver däremot en mer öppen eller luckis skog, vilket vi hade när dagens trädbildande individer rekryterade in.
Även om man idag tar hänsyn till rönn och sälg vid röjning (intre röjer bort dem) så tror jag vi behöver tänka om ytterligare litet för att lyckas. ”Röjningsberget” innebär dessutom en stor potential; där står en hel del av de arter vi diskuterar mitt i ett mekaniskt betesskydd…
Håller med om att för att bibehålla de få stammar av asp, sälg och rönn krävs det att dessa vårdas i både gallring och slutaverkningsskog. Men då krävs det att de klarar sig igenom ungskogsfasen. Dvs kan bli högre en 1 meter. Problemet är att det betas ner av älg under denna fas. Under 4 säsonger inventering av ungskog i vargarnas dalarna har jag hittat två! trädbildande indvider av asp som var högre en 2 meter. Resten är nerbetat. Det går inte att vårda något i senare faser om det inte klarar ungskogsfasen.
Mycket bra artikel! Som fågeljägare i norr så blir man bedrövad över utvecklingen här uppe. Jag beklagade mig inför en skogstjänsteman av nåt slag för en tid sedan, då påstod han att det finns mycket mer gammelskog nu än för 30 är sen! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Men dom räknar väl 12 cm i diameter som gammelskog.
Fredrik: jo, där har vi helt klart samsyn, som i nästan allt du skriver.
Min farfarsfar levde vissa tider på att jaga och körde under säsong (!?) ett vagnlass med vilt (skogsfågel, hare mm) i veckan till marknaden i Jönköping. Då sköttes marken mer eller mindre med vad som idag kallas naturkulturmetoden.
Men det var väldigt lite klövvilt i markerna, mest på grund av hårt jakttryck under icke jakttid. Min farfar fick syn på ett stort monster till djur bakom ladugården när han var ute på jakt i unga år, rusade hem till sin far som skrattande sa att ”skjut du pojk” i tron att det var ett ungdomligt hyss. När sedan pojken kunde visa upp en hyfsat stor älgtjur fälld med rundkula i hagelbössan, fastnade skratten och leendena stelnade.
Utvecklingen har verkligen gått framåt i vissa avseenden och bakåt i andra!
Henrik,
det finns mycket riktigt flera studier som visar att bete från sork och skogshare är mer begränsande för lövrekrytering än älgen. Men att inriktningen på skogsbruket fortfarande är viktigast.
Jag jagade tidigare på en stor fastighet med intensiv skogsskötsel. Täta granplanteringar där de enda öppna gläntorna var vägar och hyggen. Det är nog ingen överraskning var hundarna tog upp när vi släppte, oavsett viltart…
Konstigt nog framställs viltet som de enda skadegörarna i sammanhanget, när planering och metod har den största betydelsen. På min egen mark, som jag försöker vårda utifrån ett viltvänligt perspektiv, gallrar jag bort all gran och släpper upp löv och tall. Med stor andel löv i undervegetationen skonas tallen helt från bete, trots en stor (till och med för stor) lokal älgstam.
Och egentligen är väl skogssorken betydligt ”värre” än älgen? Men de är så små de där rackarna, så ingen ens tror att de finns. Och skicka ut någon på jakt efter dem är väl som att slåss mot väderkvarnar!
Nej, tittar man runt i bolagsskogarna hemomkring ser man tre dominerande trädslag: gran, tall och björk. Vad ska man som älg, hjort eller rådjur välja? Tänk själv att bara ha tre rätter på menyn, dag ut och dag in, vecka efter vecka…
När det gäller rovdjurens påverkan på igenväxningen kan det i mina ögon inte bli annat än ökad förbuskning när småbrukarna tar in sina djur från skogsbetena. Och det händer varje dag, kolla på diarierna hos länsstyrelserna hur många som önskar ändra markanvändningen på sina små skogsnära skiften!
Tack Earnie,
kul att höra!
Fredrik. Först, alltid lika givande att läsa dina resonemang.
En liten story. För snart 20 år sedan en vår besökte jag fädernegården för första gången i Estland. Gården hade i princip stått i ”träda” eller förvaltats på ett ”effektivt” sovjetiskt sätt i 50 år. Som allmänt naturintresserad och amatörornitolog förvånades jag över denna oerhörda och upplevda mångfald i framförallt fågelliv. Resonerade då att om det finns en sådan mångfald bland fåglarna, hur ser det då ut på marken, det har visat sig mycket spännande vartefter. Naturen andades balans.
Hemkommen till Sverige sa jag till gumman på väg till landet: ”Fan vad sterilt och genomreglerad våra svenska marker och natur ser ut i jämförelse…….” (Har förståelse att få har råd att låta skog och mark stå)
På Estonia året efter träffade jag en representant från Stora Enso som kaxigt talade om att nu skall vi tjäna pengar och förvalta Estland, vi kan hjälpa till….”
”Nej för h-e” ”Du kommer inte i närheten av min gård” sagt skämtsamt. Det resulterade dock i att granngårdens amerikanska ättlingar och vi beslutade att egentligen inte förvalta markerna, mestadels blandskog, och stränderna mer än nödvändigt, annat än att håll dem öppna och lufta upp utan egentligen någon plan utan mer med känsla och sunt förnuft. Vi har idag fortsatt efter 20 år en både spännande och artrik skog, en njutning att uppleva och vistas i, främst på våren som är obeskrivlig. Vi har förmånen att slippa slå mynt av markerna, förbannade tjuvjägare förekommer tyvärr men vi är på god väg att ringa in dem.
Vad jag vill ha sagt. Att läsa dina inlägg bjuder på inspiration och ger bekräftande förklaringar till balans och mångfald, även om du har andra intressen i botten. Dock är du anledningen till varför jag kastar ett öga på er SJF:s hemsida.
Instämmer helt,
och inte är det mycket till ekosystemansats över förvaltningen heller. Och det verkar konstigt nog gälla litet överallt, trots att modern förvaltning ska ske på ekosystemnivå.
Jag tror självfallet inte att det finns ett starkt och direkt samband mellan rovdjursstammar och att man planterar igen det öppna landskapet, men lika självfallet blir olika former av intensivskogsbruk mer intressant om det inte går att tjäna pengar på att bruka det öppna landskapet. I glesbefolkade områden finns det dessutom inte lika många som opponerar sig på grund av minskade möjligheter till givande friluftsliv, oavsett om det handlar om jakt, fågelskådning eller att plocka svamp. Eller ändrad landskapsbild, för den delen.
Ja, som alltid när marknadskrafterna blir för oreglerade så går det ut över naturen.
Den mörka täta skogen är väl ett helt onaturligt inslag i naturen, iallafall i så stora arealer som nu.
Dom någorlunda naturliga skogar som trots girigheten ännu finns kvar ser helt annorlunda ut, med stor skillnad i både trädslag och ålder på träden.
Att skogsbolagen skyller på klövviltet istället för att sätta lampan på sitt eget vinstbegär är ju helt naturligt, pengar har i alla tider fått folk att ljuga.
Samtidigt kan man invända att om marknadens krafter släpps helt lösa så kan inte enskilda företag gå emot dom utan att gå under själva.
Rovdjurspolitiken har nog mycket liten del i detta och även om man inte gillar den, vilket inte jag heller gör, så skall man nog akta sig för ge den för stora propotioner.
Den större konflikten, den mellan myten om oändlig tillväxt och en levande natur drivs vidare mot sin spets och trots allt vackert prat, verkar det inte finnas många som på ett organiserat sätt försvarar ett långsiktigt hållbart samhällsbygge.
Lars,
i stora delar håller jag med dig. Jag tror inte heller att vi kommer se gläntor i produktionsmarken, men då får man sluta beskylla älgen för att vi saknar trädbildande rönn och sälg där. Det gäller både skogsbruket och NV.
Naturvårdsverket saknar helhetssyn.
Att övergå från nuvarande trakthyggesbruk med i huvudsak ensidig granskog till blädningsskog, plockhuggning eller andra kända metoder från förr är så ekonomiskt ogynnsamt att den aldrig kommer att ersätta nuvarande skogsbruk i någon större omfattning. Att lägga in större ytor med gläntor på högbonitetsmark kommer heller inte att ske av samma skäl.
Vi har mycket löv på vår mark, också gammal misskött luckig skog och mycket lövkantzoner. Jag prioriterar alltid rönn och andra bärträd vid gallring. Tyvärr hjälper det inte tallen på vintern när älgen är hungrig och älgstammen tät. När sedan jaktlaget får för låg tilldelning år efter år eftersom lika tilldelning mellan jaktlagen i älgskötselområdet väger tyngre än att älgtätheten varierar så ser jag ingen lösning.
Generellt är det rimlig är att fortsätta prioritera löv i kant och skyddszoner, lövuppslag på våta partier, raskanter mm samt framför allt bibehålla ängar och åkrar som finns med sina kantzoner, framför allt i skogsbygderna.
För att klara det sistnämnda krävs att människor med djurhållning stannar kvar och fortsätter att hålla det småskaliga landskapet öppet. Tyvärr prioriterar staten en ohämmad tillväxt av varg fn så i det fallet går utvecklingen i motsatt riktning. Betsesdjurhållning i vargrevir är varken särskilt roligt eller ekonomiskt.
Jag tycker Naturvårdsverket skall börja utreda miljökonsekvenser ur ett helhetsperspektiv på sina egna åtgärder och då helst innan de genomför dem. Jag rekommenderar att de börjar med sin pågående vargpolitik eftersom den ställer till mest skada just nu.
Samtidigt borde de lyssna mer på brukarna ute på landsbygden än olika miljö och djurrättsgrupper med ensidig agenda, hopsnickrad på Södermalms kaffeer.
Leif,
enligt samma rapport så planteras alltmer gammal åker- och ängsmark igen. Förändringen är större längre norrut, vilket förstås hänger ihop med att det inte är lika lönsamt att bedriva jordbruk där pga lägre bonitet. Nu hänger detta förstås intimt samman med hur befolkningen fördelar sig, och dessutom med kostanderna får att hysa rovdjur. Det är billigare att hysa rovdjur i områden där det finns få aktiva jordbruk och produktiviteten är låg, helt enkelt eftersom det blir mindre skador att ersätta. Eftersom avkastningen från det öppna landskapet är lägre så ligger dessutom stora arealer i träda, eller ingår inte ens i stödsystemen för jordbruket. Alla dessa faktorer hänger alltså samma, vilket gör en analys komplicerad och det är itne givet att det går att bena upp orsakssambanden. Vilket förstås inte innebär att du inte har rätt…
Jag tror du har helt rätt i att man får ett snabbare ”igenplanteringsförlopp” i rovdjursområden, då man slutar med djurhållning. Fäbodbruket lyfts ofta fram, men självfallet är det inte bara denna form av jordbruk som påverkas. God poäng!
Det finns en mycket stor potential i outnyttjad gammal åkermark i Norrlands inland. Utformningen av jordbruksstöden påverkar hur de nyttjas. Idag får man extremt mycket mer per hektar i gårdsstöd i Skåne än i Norrland; förändras detta så kan vi kanske få till en förändring. Det har funnits sådana tankar tidigare på europeisk nivå. En av slutsatserna i Mark & Skog 2011 är just betydelsen av utformningen av stöden till jordbruket för att behålla mångfalden i odlingslandskapet. Nu rör det sig snabbt i desa frågor, eftersom man planerar för nästa stödperiod 2014-2020. Infomöte på NV imorgon och diskussioner på FACE i Bryssel på måndag för min del… dessa frågor är mycket viktiga för hur landskapet och därmed förhållandena för mångfalden inklusive viltet kommer att se ut framöver.
Som vanligt en intressant och givande läsning när Fredrik suttit bakom tangentbordet. Det är alltid nyttigt och givande att läsa insiktsfulla kommentarer om miljömässiga samband i vår natur.
En sak som jag funderat över och som i någon mån relaterar till Fredriks resonemang är igenväxning och igenplantering av åker- och ängsmark. Det är ju ett känt faktum att denna förändring av vårt landskap har pågått under hela 1900-talet, vi får backa bra långt i tiden för att hitta ett lika öppet landskap som det som fanns vid 1900-talets början. Förändringen är delvis en produkt av ökad stordrift inom jordbruket.
Det jag funderar på är om man under de senaste, låt säga, 25 åren kan se en korrelation mellan grad av igenväxning/plantering och våra rovdjursstammar. Dvs om det finns ett regionalt samband mellan rovdjurspolitiken och förskogningen av vårt land. På en länsnivå föreställer jag mig att detta vore ganska enkelt att undersöka, t.ex. borde Värmland och Jönköpings län kunna jämföras och ge en vink om man nu inte väljer att arbeta med en mer storskalig analys. Det jag är ute och far efter är givetvis om man kan hävda att det mörknande landskapet delvis är en effekt av de senaste årtiondenas rovdjurspolitik. Jag föreställer mig det men har inte skakat fram någon data som stöder den tanken.