Regeringen vill fortsätta förgifta sin befolkning. Än en gång sätter man sig i knät på en liten intressegrupp – i det här fallet ett fåtal yrkesfiskare – och det blir på folkhälsans bekostnad. Mer än hundra gånger så många kvinnor och barn riskerar att förgiftas,  säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i ett pressmeddelande.

Visst håller jag med om att dioxin är farligt och att det lagras i kroppen. Personligen har jag bara ätit svensk surströmming en enda gång, i Skottland av alla ställen, när jag arbetade som yrkesjägare där! Den gången var det ett par franska läkare med. De var också övertygade om att de som åt fisken skulle dö, redan samma natt! Men vare sig den gången eller nu lär någon förgiftas eller ens komma till skada av att äta surströmming.

Det intressanta med SNF ordförandens retorik är att han säger att regeringen åter sätter sig i knät på liten intressegrupp. Vilken den andra är kan väl de flesta lista ut. Men frågan är vem som egentligen företräder en ”liten intressegrupp”?
Jag har hemska svårt att tro att svenska folket vill ha saluförbud på surströmming! Utan att vara expert tror jag mig kunna lova att de, som till skillnad från mig, gillar surströmming lugnt kan fortsätta att äta dem! Eskil Erlandsson och regeringen vill inte förgifta svenska folket! Det är jag övertygad om!

Sveriges Natur skrev om vargjakten i senaste numret, när jag läste det kom jag osökt att tänka på den surströmming som  den franske läkaren ”gömde” i luftintaget på min bil den där gången för 25 år sedan i Skottland. Den stank!

I fredags var jag på disputation om älgens bete och biologisk mångfald. Karen Marie Mathisen disputerade på SLU Umeå, efter att dels ha studerat simulerat bete i Västerbotten och dels ha tittat på effekter vid utfodringsplatser i Norge. Resultaten från avhandlingen slår ännu några hål i den stereotypa myten om att klövviltet minskar den biologiska mångfalden. Det är hög tid att verkligen anamma ett ekosystemperspektiv och inse att klövviltets betning bidrar positivt till den biologiska mångfalden vid normala klövviltstätheter. Vi kommer under det närmaste året utforma de slutliga delarna av älgförvaltningen och ta fram utbildningar för olika nivåer i systemet. Dessa insikter måste bakas in.

De kombinerade klövviltstammarna bidrar till att skapa variation och bibehålla biologisk mångfald på landskapsnivå. Foto: Fredrik Widemo.

Dr. Mathisen visade både på mer generella mönster och på effekter av betning på specifika arter eller djurgrupper. Genom att älgen betar selektivt så minskar andelen av föredragna foderarter i de områden där älgen betar hårt, medan andra arter ökar sin andel. Betning i buskskitet gör dessutom att mer ljus kommer ner till marken. Vid goda (västerbottniska) boniteter är effekterna starkare, eftersom man utan betning snabbt får en mörk, fuktig och mer fattig miljö av igenväxningskaraktär.  Många växter i fältskiktet gynnades av ökat ljus och satsade mer på blomning, samtidigt som artrikedomen av stekelarter ökade. Blåbär och ljung, viktiga foderarter som bär mycket mångfald, minskade dock.

Även vid de extremt höga, verkliga betestrycken i anslutning till norska utfodringsplatser fann Mathisen effekter på mängden lövmassa i buskskiktet och ljus i fält- och markskiktet. Minskad lövmassa påverkade talgoxar negativt, troligen eftersom de främst utnyttjar larver som de plockar på lövet. Svartvit flugsnappare, som tar flygande insekter, påverkades istället positivt. Ett mer öppet och solbelyst busk- och fältskikt, i kombination med rik tillgång till älgspillning i markskiktet, påverkar förekomsten av flygande insekter. Samtidigt blir det lättare för flugsnapparna att manövrera och fånga sina byten.

Klövviltet betar som bekant inte jämnt över landskapet, utan det finns vissa områden där viltet helst uppehåller sig. Där kan man få rejält höga betestryck även om stammen per 1000 ha är låg. Detta ger en mosaik på landskapsnivå. Vissa arter gynnas därmed där betningen är hårdare, och andra gynnas där betestrycket är lågt eller obefintligt. Det krävs inga stora ekologiska insikter för att inse att en sådan mosaik ger en större biologisk mångfald. Det kommer inte nödvändigtvis gälla inom varje enskild fläck man studerar, men sett på landskapsnivå med normala svenska älgstammar kommer det att gälla.

Vi har en stadigt växande, vetenskaplig litteratur som visar på positiva effekter på en stor mängd artgrupper. Det är inte lätt att översätta de experimentella eller observerade vilttätheterna i faktiska måltal för förvaltningen, men det är ingen tvekan om att forskningen visat att betning gynnar vissa arter på bekostnad av andra och kan ge en ökad biologisk mångfald på en mikroskala inom provytor. Att så sker på landskapnivå är närmast givet, förutsatt att vi förvaltar klövviltet och foderresurserna så att de står i en rimlig balans till varandra.

Förvalta fodret!

Igår var det heldagsövning på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien med titeln: ”Hur utformar vi den nya älgförvaltningen?”. Olika aktörer hade här möjligheten att beskriva hur arbetet fortskrider, och vilka problem man ser. Det framkom väl inget nytt, men man kunde konstatera att man från många håll fortfarande identifierar finansieringen av det nya systemet som ett problem. Vi är också överens om att vi inte kommer att ha ett helt färdigt system 120101, utan att vi måste fortsätta att finslipa formerna för förvaltningen under de närmaste åren. Tyvärr känner jag fortfarande en oro för att man tappar bort den huvudsakliga målsättningen med den nya förvaltningen: en ekosystembaserad förvaltning i samverkan, där klövviltstammarna står i balans till foderresurserna.

Att försöka förvalta enstaka arter utan att ta hänsyn till vilka resurser de är beroende av, eller vilka arter de påverkar och påverkas av, är passé. Idag samförvaltar vi arter parallellt och det nya förvaltningssystemet måste hantera detta för att bli effektivt. Det är också nödvändigt för acceptansen för systemet. Vi måste aktivt förvalta såväl klövviltstammarna som foderresurserna. Foderprognoser skall inte tas fram bara för att bestämma vilken nivå vi skall sträva efter att reglera älgstammen till, utan även för att genom en aktiv förvaltning av foderresursen kunna minska variation i tillgången till föda för älgen och annat vilt. Endast på detta sätt kan vi uppnå rimliga betestryck, samtidigt som vi har en meningsfull älgjakt. Och, i förekommande fall, en framgångsrik rovdjursförvaltning.

I en ekosystemabserad förvaltning måste även fodret förvaltas adaptivt, samtidigt som klövviltet. Foto: Fredrik Widemo.

Den gemensamma målsättningen är en älgstam i balans med fodertillgången. Detta är ett kvalitativt mål och en ambition alla intresseorganisationer och aktörer delar. Det betyder inte att vi har samma kvantitativa mål, dvs. vilken nivå vi strävar efter att ligga runt. Självfallet vill den genomsnittlige älgjägaren ha en större älgstam en den genomsnittlige ickejägaren. Vilken nivå man väljer att sträva efter måste beslutas lokalt, genom en kompromiss mellan olika intressen. Endast genom att alla involverade känner att man verkligen uppnått en kompromiss skapas en acceptans för förvaltningssystemet. Därför är det extremt viktigt att man nu verkligen visar en vilja att även förvalta foderresursen, och inte bara älgen, adaptivt.

Andelen löv och lövrekrytering ökar i den svenska skogen, vilket är bra såväl ur ett mångfalds- som ur ett foderperspektiv. Det räcker dock inte. Intensifieringen i skogsbruket har minskat foderresursen påtagligt, och koncentrerat den till hyggena. Vilket är just den del av landskapet där vi försöker rekrytera framtidens skog. Det krävs en mer aktiv förvaltning av fodret för att skapa en rimlig balans. Det finns många olika typer av foderskapande åtgärder, och de måste kombineras. Jag ser tre huvudsakliga spår för att ge signifikanta ökningar av mängden vinterfoder:

1. Planera avverkningarna, så att man får en mer jämn ungskogsareal.

2. Högröjning, där man lämnar toppröjda stammar som producerar smakligt foder.

3. Plantera tall på tallboniteter.

Visst kommer det att leda till inkomstbortfall jämfört med om vi inte hade något klövvilt. Nu har dock samhället bestämt att vi ska hysa livskraftiga stammar av våra inhemska klövviltarter, som ska medge meningsfull jakt, kunna föda våra stora rovdjur och bibehålla mångfald genom sitt bete. Betesskadorna kostar dessutom också stora summor, och de kostnaderna kommer att minska om man förvaltar foderresursen mer aktivt.

För att jägarkåren skall ställa upp på en ny och dyrare förvaltning är jag övertygad om att det kommer att krävas att vi ser att man verkligen tar ett konkret och aktivt grepp på förvaltningen av foderresursen. Annars har vi skapat ett dyrt och komplicerat system som inte når målet om en ekosystemförvaltning i samverkan. Och det är garanterat ingen som vill att vi lagt ned allt detta jobb, och skapat ett dyrt självfinansierat (?) system, som sedan ändå kortsluts på den lägsta förvaltningsnivån dvs. ute i jaktlagen…

Svenska Rovdjursföreningen har låtet en spansk zoolog och forskare, Andrés Ordiz, ta fram en rapport om ”De stora rovdjurens ekologiska roll”. Jag läste de 49 sidorna nu på morgonen. Sammanfattningsvis kan man säga att Ordiz kommer fram till att ”himlen faktiskt, är blå”! Det mesta som står i rapporten är exakt det vi jägare hävdat i alla tider och som utgjorde grunden till varför människan valt att begränsa rovdjurstammarna.

När jag gick i gymnasiet på 70-talet försvarade man rovdjuren med att de ”bara” tog ett dömt överskott bland bytesdjuren. Jägarna däremot som menade att de begränsade bytesdjuren blev i det närmaste hånade av dåtidens ”experter”. Nu har verkligheten kommit ikapp även ”experterna” men slutsatsen blir den samma. Vi bör inte jaga stora rovdjur. Numera sägs de nämligen ha så stor inverkan på ekosystemet och den biologiska mångfalden att de därför inte bör jagas!

Rapporten bekräftar egentligen allt det som vi jägare hävdat i alla år, rovdjuren har betydelse för utvecklingen av annat vilt! Ju fler vargar björnar och lodjur det finns, dess mindre utrymme för jakt blir det. Rovdjursföreningen som in absurdum hävdar att lodjuren inte orsakat rådjurstammens negativa utveckling lär efter publiceringen av rapporten få svårt att hålla kvar vid det budskapet.

Hela rapporten präglas annars av författarens grundsyn att djur är goda medan människor är onda. Speciellt jägare och jakt är av ondo och behövs inte. Naturen sköter sig bäst självt, utan människors inblandning. Ekologister är den rätta benämningen på människor med den åsikten.

På sidan 46 i rapporten skriver författaren att det vore intressant om björnar och vargar fick öka till ”ekologisk effektiva tätheter” för att utläsa om deras gemensamma predation på älg skulle få kaskadeffekter nedåt i näringskedjan.

Jag undrar vilka markägare som skulle vilja pröva författarens idéer, för om man skall prova det naturliga måste man väl göra det fullt ut och släppa även älgstammen fri? Älgstammen skulle explodera och effekterna på vegetationen skulle bli enorma. Det skulle leda till en överbetning utan motstycke. I Sverige regleras nämligen älgstammen av jakt och foderutbudet. Ingenstans i de områden där vi har björn och varg är älgstammen ens i närheten av bärkraften.

Tyvärr får ekologisterna allt mer utrymme i miljö- och naturvårdsdebatten. Ibland undrar jag om de närmast religiösa värderingarna ens går att genomföra utan att ekofascistiska idéer får genomslag.

Ekosystemperspektiv, är ett annat ord som genomsyrar beslutsfattande idag. Den rovdjursutredning som jag själv ingår i skall utgå från just det perspektivet. Men vad betyder det? Är det liktydigt med ekologism eller rent av ett första steg mot ekofascism? Nej, inte alls!

”Ekosystemansatsen (Malaviprinciperna)erkänner att människan är en del av ekosystemen och poängterar att alla berörda bör vara med när målen för förvaltningen formuleras. Ansatsen lyfter fram att ekosystemen har en viktig funktion när det gäller att producera ekosystemtjänster som vi människor är beroende av.”

Få jägare skulle vägra erkänna ett sådant synsätt. Min tolkning är att begränsning av rovdjursstammarna är helt ok, så länge arten som sådan inte hotas. Begränsningen av rovdjuren kan således ha som syfte att gynna jakt, viltbruk eller tamdjursuppfödning, allt i syfte att producera ekosystemtjänster. På ren svenska, kan rovdjursjakten syfta till att ge mig klimatsmart viltkött i frysboxen.

Jag börjar bli otroligt trött på alla extremister som framställer sina egna värderingar som lite förmer! Vare sig nollvisionärerna eller ekologisterna kommer att få rätt. Ingendera gynnar nämligen människan i det långa loppet. Att bevara biologisk mångfald har inget egenvärde. Värde får det först när bevarandet kan kopplas till något positivt för människan. Därför är det viktigt att frågan om klokt och långsiktigt nyttjande av våra naturresurser inte kidnappas av förvirrade ekologister som ser människor som onda och naturen som god!

Jag mötte våren i Paris i helgen. En underbar stad på många sätt och kanske särskilt den här tiden då körsbärsträden och Magnolian blommar och de gröna parkerna svämmar över av tulpaner och soltörstande och picknickande fransoser som alltid är exakt så pittoreska som man tror…

Men fransoserna är inte bara pittoreska, de älskar dessutom älgar. Vi brukar ofta, mer eller mindre raljant, driva med tyskarnas passion för våra älgar, men det vetitusan om inte fransoserna är minst lika förtjusta i älgar. Frågan är om inte älgen rentav har ett mycket större värde som turistmagnet och marknadsförare av diverse ting än vad vi insett, i hela Europa.

Jag fick först upp ögonen för fransmännens älgpassion då jag sippade vin på en uteservering. Nästan var 4:e bil som åkte förbi hade en älgdekal av något slag på sig. Säkert en slump att det var så många just då men det är utan tvekan en fjäder i den franska hatten, eller baskern, att ha varit i gamla Svedala och manifestera det med en älgdekal.

När jag några timmar senare strosade runt i de mycket mysiga Maraiskvarteren med dragspelsmusik och Edith Piaff sjungande i bakgrunden hoppade jag högt. Tamigtusan försökte inte någon fransk friluftsaffär sälja skor med en svensk ”jakpågårskylt”!

 

Även om Maraiskvarteren är mysiga och väldigt trendiga så måste man nog ändå in till Champs Elyssés och de stora modehusen om man nu ska spana trender. Döm om min förvåning när jag längs denna gata, på en av världens dyraste, flashigaste och mest trendiga modeaffärer hittar en … älg!

Vi ska nog vara ganska stolta över våra älgar och jag undrar om vi inte ska utnyttja vår unika älgstam i lite fler och större sammanhang. Den smäller bevisligen rätt högt nere i Europa och om vi nu ska behöva dras med EU´s pillande på den svenska jakten och viltvården kanske vi ska inse vad vi har att spela med och spela dessa kort rätt och i tillräcklig omfattning…

En lyckad lockmorgon    Foto: Gunnar Glöersen

De senaste veckornas morgnar och kvällar har jag ägnat åt rävjakt. Inte primärt för att samla in rävar till SVA utan för att lockjakt på räv är förbaskat roligt. Dessutom är det en jaktform som gör att jag inte behöver sitta stilla på samma pass i flera timmar. Stillasittande får jag nog av på jobbet. De rävar jag fällt har jag givetvis, precis som så många andra, skickat till SVA för att analysera om de har dvärgbandmask. SVA har nu fått in över 3000 rävar på 6 veckor! Ingen annan organisation kan genomföra samma sak som Svenska Jägareförbundet gjort på så kort tid.

Rävens dvärgbandmask kan bli ett enormt problem om den får fäste i Sverige. Vårt traditionella sätt att bruka naturen försvåras och det självklara, att stoppa blåbär direkt i munnen under skogspromenaden eller bockjakten blir ett minne blott. Jag menar att det är självklart att jakttiden på räv omedelbart borde färlängas, åtminstone i det område där masken hittats.

Som så många andra viktiga frågor kring viltförvaltning försöker vissa göra rävens dvärgbandmask till en fråga om vargens vara eller inte vara. Vargkramare raljerar över oron för dvärgbandmask och förringar problemet, enbart för att de är rädda att frågan skall få återverkningar på acceptansen för varg. Nollvisionärerna gör tvärt om. De använder masken till att motivera utrotning av vargen i Sverige.

Frågan om dvärgbandmasken är alltför viktig för att bli en fråga om för eller emot varg. Sverige kan vara fritt från både vargens och rävens dvärgbandmask även om det finns varg.

Däremot bör samhället ta frågan om vargens dvärgbandmask på större allvar än idag. Inte heller den masken behöver innebära utrotning av varg. Men om vi däremot får in vargens dvärgbandmask till Sverige finns bara ett sätt att bli av med den, nämligen utrotning av varg. Det är något som alla som propagerar för en stor sammanhängande vargstam österut borde fundera över. När vi träffade Carlgren för en tid sedan lovade han att låta genomlysa mask frågan. Tyvärr verkar ”EU spöket” ha fått honom att avstå.

Om vi vill ha ett dvärgbandmaskfritt Sverige med varg kan inte okontrollerad naturlig invandring tillåtas. Det är annars bara en tidsfråga innan vargens dvärgbandmask också finns här. Hur allmänhetens acceptans för varg skulle påverkas om de vet att smultronen på ett strå och munnen full med blåbär inte längre är en del av naturupplevelsen kan man fundera över. Domen mot dem som valt att inte stoppa masken kan bli hård. Som en representant för Jordbruksverket sa, ”det kan vara en liten risk, men med enorma konsekvenser.”

Det är skillnad på vargens och rävens dvärgbandmask. Båda är aktuella just nu. Låt inte debatten om maskarna tas över av nollvisionärer och vargkramare! De är just nu ett hot mot vårt sätt att nyttja naturen. Extremisterna borde ställas i skamvrån för evigt.

Lokalt engagemang

Måndag lunch och det är nästan så att vårsolen börjar bli besvärlig, mest för att man längtar ut från kontoret! Eftersom man tillbringar mycket tid just nu åt älgfrågorna så är det skönt med lite omväxling ibland. Jag tillbringade lördagen uppe i Arvidsjaur där jaktvårdskretsen hade anordnat en endagarsmässa med jakt och friluftsliv som tema. En trevlig tillställning som drog riktigt bra med utställare och folk trots det vackra vädret. Det känns helt klart upplyftande när lokala engagerade jägare/förtroendevalda vågar satsa och göra lite mer än bara vad som har gjorts tidigare. När det sen blir ett lyckat resultat så kan man bara hoppas på uppföljare. Annars blir det lätt att man har funderingar men inte riktigt orkar driva igenom dom, vilket är synd. Tummen upp för de Arvidsjaursjägare som gjorde detta helt på egen hand!

Under mässan höll också Rune Stokke ett föredrag om björnens predation på renkalv. I den studien rör det sig i första hand om hur mycket renkalv björnarna tar, men en sidoinformation har blivit att man har sett ett betydligt större uttag av älgkalv än vad man hade väntat sig. En intressant studie som förhoppningsvis kan fortgå även denna säsong, det gäller bara att få ekonomi som räcker till.

Utöver mässdagen i Arvidsjaur så är det som sagt mest älgprat så här års. Dels beroende på det vanliga förberedelsearbetet för höstens jakt, men också mycket frågetecken till det nya regelverket. Jag kan bara konstatera efter alla träffar jag har deltagit på att sträckan fram till ett gott samarbetsklimat i älgfrågan är olika långt på olika ställen! Den största risken är nog att man inte tar till sig det lokala perspektivet tillräckligt grundligt. Det verkar oundvikligt att prata om ”länets älgstam” eller ännu värre hur läget är i landet. Redan där har man havererat den lokala/regionala förvaltningen! En annan fara är övertro på enkla lösningar. Ju fler som skapar egna mer eller mindre seriösa databeräkningar, ju mer förvirrande blir diskussionerna på älgmötena. Man har ibland en övertro på att det som kommer ut från en uträkning i excel är korrekt utan att tillräckligt ifrågasätta instoppade värden. Dessa snurror produceras både av enskilda jägare men kanske vad värre är, de görs också av myndighetspersoner som borde veta bättre. Det finns till och med forskning som tydligt talar emot dessa uträkningar eftersom man konstaterar att biologiska samband är för komplicerade för att passa in i enkla datamodeller. Nu ”vinner” den som har den snyggaste presentationen och allt för många är för osäkra för att ifrågasätta resultaten. Behovet av enkla dataprogram leder också till en överdriven tro på att man kan få fram dessa efterfrågade exakta ingångsvärden bara man lägger ner lite mer tid och resurser på inventeringar. Sanningen är att den adaptiva förvaltningen alla pratar om betyder att man utifrån osäkra ingångsvärden under och mellan säsongerna anpassar jakten efter rådande läge. Själva idén med adaptivitet är alltså att vi rör oss med osäkra faktorer som vi får förhålla oss till. Om man accepterar detta tror jag att vi kan komma rätt långt i samsynen på hur vi ska sköta vår älgstam. I dagsläget en from förhoppning, men hoppat lär ju vara det sista som överger människan!

För er som har läst ”Liftarens guide till galaxen” så kanske ni känner till att 42 är svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting”. Ungefär den känslan får jag när jag läser Peter Lohmanders inlägg i Vi Skogsägare och hans konstaterande att den optimala älgstammen är 6 älgar per 1000 hektar i vinterstam. Visst finns det intresse av enkla system för att räkna ut lämpligt antal älgar på den mark man förvaltar, men enkelheten får ju ha sina gränser! I artikeln finns ingenting sagt om skillnader mellan områden eller plats i landet, ingenting om vandringar eller olika åldersklasser eller bonitet på skogen eller vilka trädslag som växer där. Allt är ett matematiskt exempel byggt på tveksamt underlag. Grunden är en utredning av Leif Mattsson från 2005 och sedan har siffrorna i denna utredning legat till grund för ett svar ur ett ”företagsekonomisk perspektiv”. En beräkning som Sören Wibe från SLU gjorde redan för några år sedan med helt andra slutsatser.

Visst finns det definitiv en poäng i att det jaktliga värdet inte är linjärt ökande med älgstammen. Finns det väldigt få älgar så är få intresserade av jakten. Med en ökande älgstam går så småningom en gräns när jakten blir mer ett måste och jobbet sker mer i slakteriet än i skogen. Någonstans däremellan finns säkert en nivå som de flesta är nöjda med, men var denna nivå finns skiljer sig från person till person och mellan olika regioner i landet.

Då kanske någon undrar varför jag raljerar över artikeln? Enligt mig så finns det flera ingångsvärden som antingen inte finns med eller är helt fel. Att en företagsekonom förutsätter saker och ting må vara honom förunnat, men det blir så lätt fel när man sen ska presentera ett resultat offentligt! Om vi börjar med älgens värde, där är det räknat på Leif Mattssons siffror men bara nettojaktvärdet. Självklart ska bruttovärdet räknas i en sån kalkyl. Vad skiljer då dessa värden åt, jo de pengar som jägarna betalar för sin jakt. Men dessa pengar går ju in i samhällsekonomin, de försvinner inte ut i galaxen! Redan där höjer man älgens värde i ekvationen från 518 miljoner kronor till 1,44 miljarder, en inte oväsentlig summa! Dessutom är det jaktliga värdet inte uppräknat utan man använder gamla siffror. Utöver det redovisas inga positiva värden överhuvudtaget för älgen, trots att älgen är Sveriges tveklöst största symboldjur ur turistisk synvinkel. Hur mycket pengar som dras in på älgturism och älgprylar vore intressant att veta, men det är inget man får veta i denna beräkning. En annan brist i ekvationen är att Peter Lohmander förutsätter att skogsskador och trafikolyckor har ett linjärt samband med tätheten i älgstammen. Här finns det klara fakta på att detta inte stämmer. Visst, noll älgar ger noll i både skogsskador och trafikolyckor, men efter det tappar vi bort det solklara sambandet. Dessutom gissar jag att en ökning/minskning av älgstammen i Kiruna får en mindre påverkan på antalet trafikolyckor än en ökning/minskning av älgstammen i Mälardalen.

Trots dessa synpunker på beräkningen så finns det ändå något annat som kanske är allvarligare enligt mig. Riksdag och regering har nyligen tagit beslut om en ny förvaltning av älgen. Den sägs ska vara lokal, adaptiv och ekosystembaserad, många vackra ord på en gång. Den kanske viktigaste delen av detta är att förvaltningen måste utgå från de lokala förutsättningarna! Inte ens inom ett län som Norrbotten kan man dra långtgående slutsatser av siffror som bygger på länsnivå vad gäller vare sig avskjutningar eller inventeringar. Förutsättningarna skiljer sig för mycket mellan Kalix kustband och de inre delarna av Arjeplog! Vilken nytta har man då av en beräkning som säger att den optimala älgstammen i Sverige är 6 älgar per 1000 hektar, en beräkning som dessutom lider av stora brister. Svaret är att man har lika stor nytta av denna beräkning som man har av att känna till att svaret på den yttersta frågan om Livet, universum och allting är 42 – alltså ingen nytta alls!

Den frågan man egentligen kan ställa sig är varför uträkningen överhuvudtaget är gjord och vilket publicistiskt intresse/syfte det finns med att nyttja en sida i Vi skogsägare för att trycka den? Själv ser jag inte att den ger något användbart för förvaltningen av älgen men kan tyvärr i värsta fall skapa grogrund för fortsatta konflikter. Jag kan bara hoppas att det inte var den journalistiska bevekelsegrunden för publiceringen!

Jag hann inte ens skriva klart det förra inlägget innan beskedet kom, vargen är redan flyttad. Låt oss hoppas att den är räddningen för licensjakten. Nu måste Örebro få ta del av de kompensationsåtgärder som planeras. SJF kommer att verka för att Örebro för en större del av licenstilldelningen kommande vinter. Att vara framsynt skall löna sig!

För nästan exakt två år sedan undertecknade sex organisationer ett gemensamt dokument där de vi ja till vargflytt, men med ett krav om jakt på varg och att vargstammen frystes.  Det blev också riksdagens beslut. De sex organisationerna ”föreslog” också regeringen att man borde vänta i fem år i syfte att ge den naturliga invandringen en chans. Riksdagen valde att genomföra det snabbare.

Sedan dess har vi skjutit 47 vargar på licensjakt, allt för få för att nå målet om maximalt 210 vargar. Ingen ny varg har vandrat in under perioden, förrän nu. Nu finns en invandrare i sydöstra Jämtland där den dödar tamren och samebyn har lämnat i en skyddsjaktsansökan. Samtidigt granskar EU den svenska vargjakten och en av deras främsta invändningar är att ingen varg ännu har flyttats.

Nu har vi hamnat i den absurda situationen att det finns en varg som kan rädda licensjakten, men ingen verkar vilja ta emot den. Enbart för att Naturvårdsverket lyckades ta ett vargjaktsbeslut som innebar att ytterst få förtroendevalda i SJF, JRF eller LRF längre tror på rovdjurspolitiken. ”Vi blir lurade igen” är en mycket vanlig uppfattning.

Nu står länsförbund från flera organisationer i rad och vill stoppa vargflytten. Jägareförbundet och LRF i Örebro är emot, likaså JRF och SJF i Dalarna. Risken är att fler ansluter sig till protesterna. Allt för att Naturvårdsverket struntar i den mänskliga dimensionen av rovdjursförvaltningen. Det finns givetvis en gräns när man måste säga att nu får det vara nog, men där är vi inte ännu! Sveriges högsta beslutande organ, riksdagens har bestämt att vi skall ha maximalt 210 vargar, åtminstone till 2012. Det är det som gäller, inget annat. Jag tänker inte ge upp och låta vargkramarna vinna den här frågan, vilket de säkert gör om vi inte bidrar till genetisk förstärkning. Jag förstår att en massa markägare, djurägare och jägare är förbannade, men låt er inte luras. En ny varg kan vara er räddning. Börja inte träta organisatioenrna emellan eller internt. Vi är överens i sakfrågan, vargstammen måste begränsas.

Det är vare sig JRF, LRF eller SJF som äventyrar rovdjurspolitikens framtid, det är Naturvårdsverkets otydlighet. I det infekterade läge som just nu råder och mot bakgrund av den misstro som finns borde Naturvårdsverket ge ett tydligt besked. ”Vi kommer att ge en licenstilldelning kommande vinter som sänker stammen till maximalt 210 vargar”!

I morgon skall jag på rovdjursutredningens tredje möte. Lars-Erik Liljelunds utredning kan vara det som vänder rovdjurspolitiken på rätt köl igen eller det som för alltid sänker den till botten. Landsbygdsbefolkningen tål inte fler genetiska fundamentalister som fullständigt struntar i vad människor vill. Det är inte utan viss oro jag tar tåget till Stockholm i morgon!

Så har då en helg gått och länsföreningarna i Norr- och Västerbotten har avhållit sina årsmöten. I Norrbotten har vi sedan många år en mycket skicklig och driven mötesordförande som gör att ingen behöver tveka om att alla beslut tas i rätt ordning. Det är alltid skönt att ha detta i botten, även om det nu inte var några större kontroverser på mötet i lördags. Det enda som bromsade upp stämman något var att ett förslag på styrelsenamn lämnades från ombuden utöver de som valberedningen hade satt upp vilket ledde till en sluten omröstning. Men som sagt en lugn och städad stämma i god anda.

Något som är väldigt tydligt är att frågan om jakten på statens marker i fjället fortsätter att engagera. Även om en ny älgförvaltning är på gång så rörde sig de mesta diskussionerna om fjälljakten och hur Jägareförbundet har jobbat och ska jobba med detta framöver. Denna debatt har tyvärr kantats av en del misstänksamhet och missförstånd. Det som nog alla kan vara överens om är att information om vad som görs är för dålig. Många gånger kanske man inte tycker att det är så mycket att informera om att inget händer. Men ett arbete som inte leder till framgång är ändå ett arbete! Viljan att gå i en viss riktning är i vissa delar nästan lika viktig som att nå fram, i alla fall om man inte själv sitter på beslutandemakten! I den andan var de två uttalandena som gjordes från Norrbotten respektive Västerbotten självklart bra. Det är tydligt var dessa länsföreningar står i frågan. Man tror inte att ett kompetenskrav kan ersätta en ändring av lagtexten som möjliggör en positiv särbehandling av det egna landets befolkning. Ändring av denna del i lagen har idag i praktiken en riksdagsmajoritet som vid den senaste omröstningen inte ledde i mål på grund av slarv. Frågan verkar mer vara när och inte om denna paragraf kommer att justeras, men nuvarande regering måste ändra sin inställning i frågan för att marken ska kännas säker. Intressant är att de turistföretagare som regeringen säger sig värna med nuvarande regler inte heller vill ha reglerna kvar!

Sen kan jag tycka att man i vissa delar är väl misstänksam i denna fråga. Man har sagt att Jägareförbundet inte har drivit frågan om att ändra §3. Grunden för det har bland annat varit att man har haft uppe frågan om kompetenskrav istället. Frågan har behandlats av fjällrådet som har sagt att det inte löser problemen. Men grundfrågan kan ju inte vara att ändra en viss paragraf, det måste ändå vara att få en lagstiftning och ett regelverk som skapar ordning i jakten på statens marker. I denna strävan måste man kunna vända på fler stenar än en enda. Säkert kommer någon att tolka även den senaste meningen som ett tecken på att jag är oklar i vad Jägareförbundet egentligen vill. Så är inte fallet, målet är klart uppställt i policy och skrivelser. Men ibland kan man nå mål på flera sätt vilket man måste ha respekt för. Efter det senaste fjällrådsmötet och de två stämmorna i norr så verkar de flesta andra spår vara rätt kalla, men det innebär inte att det var fel att söka fler vägar framåt!

Läste precis på Svensk jakts hemsida att drygt hälften av norrmännen inte ser något värde med varg och inte tycker de behöver finnas i Norge. Hoppsan. Givetvis präglas dessa resultat av det faktum att norrmännen har en helt annan syn på landsbygden och 3 miljoner mer eller mindre ostängslade får. Det är dock samma norrmän som ständigt spöar oss i skidåkning och som vi ska samförvalta vargen på den skandinaviska halvön med.

Nu föreslog i och för sig de utländska experterna i den pågående rovdjursutredningen att vi också skulle räkna med Finlands och Ryska Karelens vargar. Finland har nästan halverat sin vargstam de senaste åren och i Karelen är vargen laglös. Hoppsan igen. Det här blir inte lätt.

Man kan ju nu bara hoppas att alla inser att det inte funkar att basera en rovdjursutredning eller rovdjurspolitik på enbart biologi. Utan folkets välvilja, vilket då också gäller norrmän, och en förvaltning som primärt tar hänsyn till människor går det dåligt för det vilda. I vårt fall förefaller det som om vi måste ta ett snack med norrmännen om vi ska kunna ha varg på vår halvö. Vi kanske kan muta dem? Det lär knappast gå att ge dem lite större försprång i skidåkningen men de kanske skulle kunna få vinna i riktiga sporter, som fotboll eller hockey, ett par gånger alternativt jaga lite ripa i våra fjäll om de tar emot lite mer varg? Eller kanske vi skulle börja fundera på en ”vargstraffskatt” på bolaget i Strömstad?

Det går inte att komma ifrån, med det beslut som är taget om ny förvaltning av älgstammen så överskuggar älgen ganska mycket annat just nu. Självklart ska annat göras också, men fokus hamnar på älg i dagsläget. I den position jag har är det intresssant att både följa och delta i debatter från högsta beslutande ledning till den enskilda jägaren som ska genomföra alla stora planer som nu dras upp. Man kan konstatera att åsikterna om det förnämliga i den nya förvaltningen ser olika ut beroende på vilken nivå man möts! Inte helt otippat är förtroendet för systemet lägre ju närmare gräsroten man kommer. Här hamnar man nämligen inte i diskussioner om måltal och planer över stora områden utan i direkta frågor om hur detta påverkar just min jakt. Kommer vårt lilla jaktlag få bestå eller måste vi tvingas in i samarbete? Hur mycket kommer den ökade administrationen att kosta och hur påverkar det vår kostnad i jaktlaget? De flesta jägare är nog mer intresserade av praktisk jakt än av teoretisk förvaltning trots allt!

Mitt i alla dessa funderingar finns ett väldigt skiftande intryck från markägarsidan med allt från en utsträckt hand om samarbete och samsyn till att man på vissa håll i landet går hårt fram i frågan om förvaltningsområden och drastiska sänkningar av älgstammen.

Vad gäller frågan om samarbete mellan markägare/bolag och jägarna så handlar väldigt mycket om förtroende, eller snarare avsaknad av förtroende. Självklart borde detta kunna lösas främst av två orsaker. Dels är många i debatten både jägare och markägare, men också för att vi alla vill bruka naturen, något som allt mer ifrågasätts i dagens mediadebatt. Vi borde alltså ha mycket att vinna på samarbete i framtiden. Frågan är bara hur man bygger ett förtroende? Som jag ser det är dagens läge ett resultat av slarviga kompromisser som har spårat ur. När markägare och jägare inte är överens så blir tilldelningarna lagda mitt emellan. Vill man minska eller höja avskjutningen lägger man sig år efter år allt längre ifrån mitten och hoppas att medelvärdet blir åt det håll jag vill ha det. Vad har detta lett till då? En sak jag själv reagerar på är att man från skogsbolagen säger sig vilja acceptera älg i skogen men alltid räknar skadekostnaderna som om älgen inte fanns. Det skapar självklart en bild av att skogsbolagen helst vill ha bort all älg, oavsett vad de säger i offentliga rum. Jag tror att det mer handlar om en taktisk miss eller dålig pedagogik. Ska man ha med sig jägarna i den nya förvaltningen så måste man vara tydlig med att man arbetar för en bra och jaktbar älgstam i kombination med skogsbruk! Då kan man förhoppningsvis också komma i ett bättre samtalsläge med jaktlagen och skapa acceptans för synen på skogsbete. Självklart innebär det att man också inom markägargruppen accepterar den olika syn som finns på älg och älgbete inom den egna gruppen!

Sen är det lätt att förvilla bort sig i matematiken och procenten. Jag satt på ett möte med ett stort antal jägare där man ansåg att fjolårets avskjutning visserligen hade minskat stammen, men den var fortfarande på en nivå som borde minska ytterligare. Några upprörda röster höjdes då när majoriteten föreslog oförändrad avskjutning, det gick ju inte ihop med att man fortsatt ville minska stammen. Men med enkel matematik så är det ju faktiskt så att om stammen har minskat och man nästa jakt skjuter lika mycket så minskar stammen ännu mer nästa år! Det innebär att en oförändrad tilldelning/avskjutning måste sättas i relation till hur stammen utvecklas, den kan gå både nedåt och uppåt fast man skjuter lika många varje år!

Vad drar jag då för slutsats av allt detta? Oklart faktiskt, men jägarna vill ha en bra älgstam både vad gäller kvalité och antal, dessutom vill de ha en enkel och billig administration. Tyvärr är kanske den senare önskan redan överspelad, men älgstammen ska vi hantera även framöver vad gäller numerär och sammansättning. Jag hoppas att alla ingående parter inser att utan jägarna så finns ingen älgförvaltning över huvud taget! Det borde vara utgångspunkten för att skapa förståelse och ett sansat samtalklimat – respekt är inget man kan kräva det måste förtjänas! Återstår att se om det lyckas från rot till topp, det finns ljusglimtar men väldigt mycket arbete återstår för att nå ända fram!

Igår fick jag SLU:s båda yttranden över EU kommissionens formella underrättelse. Ja, egentligen bara ett, men Artdatabanken och Centrum för biologisk mångfald har skrivit ett eget yttrande som väl närmast är att se som en reservation mot SLU:s yttrande.

Artdatabanken är den myndighet i Sverige som har uppdraget att ta fram underlaget för rapportering av alla arters bevarandestatus till EU, även rovdjur. Det uppdraget sköter de dåligt. Så illa att Artdatabankens chef reserverade sig mot riktigheten i deras egna bedömningar när de försökte senast, Han skrev följande Tills detta skett vill vi markera en allmän reservation för riktigheten i den GYBS-beräkning som vi nu levererat och framhålla att den i sin nuvarande form inte bör lämnas vidare till EU-kommissionen.

Många tror säkert att det finns ett tydligt regelverk för hur bedömningarna av en arts bevarandestatus skall göras som inte lämnar utrymme för personliga åsikter. Så är inte fallet. Artdatabankens bedömningar är ofta direkt pinsamt dåliga och fulla av subjektiva personliga värderingar. Dessutom tycker jag att det är anmärkningsvärt att en svenska myndighet så tydligt tar en politisk ställning mot den egna regeringen och riksdagsbeslutet som de gör i det senaste yttrandet! I alla andra sammanhang säger representanter för myndigheterna att de endast skall genomföra rovdjursförvaltningen. Ledamöterna i de nyinrättade viltförvaltningsdelegationerna har t ex fått tydliga direktiv att deras roll är att genomföra rovdjurspolitiken, inte att ifrågasätta den. Notera t ex att SLU tydligt skriver att de INTE har någon åsikt om det politiska ställningstagandet. Artdatabanken gör precis tvärt om! De väljer t ex att göra en juridisk analys av Art- och habitatdirektivet som står i direkt konflikt med sin uppdragsgivares åsikt. Det är anmärkningsvärt!

Artdatabanken är full av naturvetare som säkert brinner för sitt jobb. Men precis som alla andra människor har de egna personliga värderingar som styr deras arbete, jag skrev om det i inlägget  ”Myten om att det behövs många vargar”. Både den internationella forskargruppen som rovdjursutredningen anlitat och Artdatabanken skriver att vargstammen ”måste” ha en inavelsgrad som är lägre än 10 % för att den skall anses ha gynnsam bevarandestastus och att det måste finnas 3000-5000 vargar på nordkalotten. Inget av detta är sant i juridisk mening! Det är bara deras vilja! Det finns de forskare som istället menar att 15 % inavelsgrad är acceptabelt, givet Sveriges geografiska läge och de som menar att det ”bara” krävs ca 200 vargar för att en vargstam skall ha en gynnsam bevarandestatus. Det som skiljer är hur man ser på konektivitet och vilken risk man är villig att ta.

Gynnsam bevarandestatus är ett i mycket hög grad politiskt ställningstagande. Tyvärr försöker naturvetare skaffa sig monopol på begreppet, utan inblandning av samhällsvetare och politiker. De gör det genom att använda sig av riskbedömningar, gränsvärden och andra biologiska termer som de försöker framställa som etablerade sanningar. Så är det inte! I bästa fall finns det vedertagen praxis, som beräkningarna grundar sig på. Men i många fall är det enbart naturvetares egna önskemål som styr. Det ligger helt enkelt i deras intresse att presentera siffror och gränsvärden som om de vore sanningar som vanligt folk inte vare sig kan eller vågar ifrågasätta.

Jag vågar! Finns det någon journalist som vågar?

I förra veckan bloggade jag om älgskötselområdenas betydelse för att verkligen förankra förvaltningen lokalt hos dem som står för utförandet: jägarna.  På samma sätt som man på några håll försöker göra våld på grundtanken för den lägsta förvaltningsnivån i det nya systemet driver man nu på för att även förändra nästa nivå, dvs. förvaltningsområdena. Bolaget Holmen jobbar intensivt för att skapa förvaltningsområden som är betydligt större än som var tänkt. Vi löper därmed stor risk att tappa de lokala inslagen i förvaltningen, och kan komma att landa i ett system som är minst lika trubbigt som idag. Skillnaden är att idag sköter en statlig och opartisk myndighet (länsstyrelsen) den trubbiga förvaltningen, vilket inte blir fallet i det nya systemet…

Låt oss börja med att slå fast något som all praktisk erfarenhet visar: jaktlagen måste känna sig delaktiga för att förvaltningen skall fungera. Mål och planer måste dessutom kännas relevanta. På skötselområdesnivån handlar det såväl om att kunna förmedla förvaltningsmålen från viltförvaltningsdelegationer och förvaltningsområden i en konstruktiv dialog, som att skapa ett underifrånperspektiv där vi jägare kan ge vår syn på förvaltningen. För att den här kommunikationen ska fungera kan inte skötselområdena vara för stora. Välavvägda skötselområden medger dessutom att man inom förvaltningsområdena flexibelt kan anpassa sig till lokala förhållanden, när det gäller älgstammarnas storlek, markens beskaffenhet, tillgången till foder osv.

Det räcker dock inte med att skötselområdena är lagom stora för att verkligen medge en lokal förvaltning och förankring. Även nästa nivå, dvs. älgförvaltningsområdena, måste vara lagom stora. De ska vara stora nog att hysa en förvaltningsbar älgstam, och inte bestå av ett antal mer eller mindre begränsade delar. Riktlinjerna säger att de i södra och mellersta Sverige ska vara på minst 50 000 hektar, och i norra Sverige på minst 70 000 hektar. Riksdagsbeslutet är tydligt- ”Utgångspunkten bör vara att ett Älgförvaltningsområde omfattar en i huvudsak egen älgstam”. Målsättningen är alltså områden som omfattar en älgstam, inte flera. Förvaltningsområden som hyser en egen älgstam kan med hjälp av mål och planer för de ingående skötselområdena förvalta älgstammen i relation till tillgängliga foderresurser, älgstammens storlek och utveckling, rovdjursstammarnas storlek osv.

En jämförelse av Holmens förslag (röda linjer) och Jägareförbundets (svarta linjer) till uppdelning av Östergötland i älgskötselområden.

Skapar man förvaltningsområden som delas av spridningshinder förfelas dock hela grundtanken. Ett gyllene exempel är liggande förslag om att i Östergötland skapa förvaltningsområden som delas av E4:an. Det kan omöjligt vara relevant att ta hänsyn till fodertillgång eller stammarnas storlek på ena sidan E4:an, för att skapa en balans mellan fodertillgång och älgstammens storlek på den andra sidan. Därmed ska områdena heller inte ingå i samma förvaltningsområde.

Man tappar dock även relevans om man skapar riktigt stora förvaltningsenheter. Det finns förslag från Holmen på att göra ett förvaltningsområde av hela Södermanland. Även om vi bortser från att E4 och E20 begränsar spridningen (vilket man förstås inte kan göra) så är de geografiska avstånden orimligt stora för de relativt stationära, sörmländska älgarna. Det finns självfallet inga biologiska skäl att tro att fodertillgången eller älgstammen mot östgötagränsen i Kolmården ska påverka förvaltningen av älgstammen längs Mälarens södra strand. Därmed ska de inte heller tillhöra samma förvaltningsområde. Vi ser parallella processer till den i Södermanland och Östergötland även på andra håll, exempelvis i Gävleborg, där Holmen vill reducera 20 existerande VFO:n till sex älgförvaltningsområden.

Holmen skriver till länstyrelsen i Gävleborg att ” Markägarfrågan är den stora förändringen i den nya älgförvaltningsorganisationen. Stora ÄFO´n ger en väsentligt bättre tyngd i markägarfrågan eftersom vi kan agera som ”markägaren” och inte enskilda bolag/privatskogsrepresentanter, vilket är helt nödvändigt för att kunna komma längre i frågan än vad vi gör idag.”. Man skriver även att ”Vi vill inte dominera i små ÄFO´n där man med järnhand skall ”köra över” jägarna.”

Nähä? På vilket sätt är det bättre att köra över jägarna med järnhand i några få stora områden, jämfört med flera små? Jag kan försäkra att jägarna inte kommer känna sig mer delaktiga och lyssnade på när man inte ens får göra sina stämmor hörda… men billigare och mer bekvämt blir det, förstås. En stund…

I takt med att enskilda älgars inverkan på andra älgars fodertillgång blir mindre och mindre i växande områden, så blir även inventeringsresultat över genomsnittliga älgtätheter, fodertillgång och skador alltmer trubbiga förvaltningsverktyg. För hela län är det ytterst tveksamt om sådana siffror alls kan användas för att fatta beslut om lämpliga åtgärder för att styra den lokala älgstammen. För län med stor variation i marktyp, fodertillgång eller klövviltstammar kommer det inte fungera alls. På samma sätt blir det svårt att anpassa förvaltningen till förekomst av rovdjur om man har mycket stora förvaltningsområden, där enbart mindre delar av förvaltningsområdena påverkas av en vargetablering.

Vill man att jägarkåren skall ställa upp och och inventera, samt verkligen kröka fingret när älgen dyker upp, måste förvaltningen bygga på delaktighet, samverkan och förtroende. Foto: Fredrik Widemo.

En fungerande förvaltning måste bygga på samverkan mellan olika aktörer, med transparens i beslutsprocesserna och acceptans för målen hos dem som skall utföra förvaltningsåtgärderna. Geografin och biologin begränsar älgarnas rörelser och måste ge grunden för förvaltningsenheternas storlek och utseende från fall till fall. För en fungerande förvaltning är det dock helt nödvändigt att även väga in lokal förankring och delaktighet, dvs. människorna i systemet, när man fattar beslut om områdenas storlek. Allt talar i mina ögon mot att skapa stora förvaltningsområden utifrån administrativa gränser.

Jag kan förstå att det vore praktiskt för bolagen med stora enheter. Precis som för skötselområdena så ger dock större förvaltningsrområden en minskad känsla av delaktighet för jaktlagen. Man får en minskad möjlighet att påverka förvaltningen underifrån, samtidigt som man får mindre möjligheter att kommunicera mål och förvaltningsstrategier till jaktlagen. När man dessutom föreslår förvaltningsområden som spänner över flera helt eller delvis isolerade älgstammar faller trovärdigheten för konceptet och förvaltningen fullständigt.  Här måste man väga besparingar när det gäller antalet styrelser man måste bemanna mot effektiviteten i förvaltningen; ingen vinner något på en ny förvaltning som inte fungerar. Bolag som StoraEnso/Bergvik verkar ha förstått vikten av biologiskt relevanta förvaltningsområden; måtte de lyckas att även övertyga Holmen… liggande förslag skulle kunna haverera förvaltningen fullständigt, innan vi ens kommit igång.