Låt vargen lida!

•

Svenska Rovdjursföreningen är en extrem vargkramarorganisation, det visade de tydligt igår. På sin hemsida och facebook sida skriver de, ”vilken annan djurart hade eftersökts i åtta dygn. En älg som går undan efter en olycka eftersöks ett till två dygn, har den inte återfunnits avbryts eftersöket. Men varg skall man tydligen ha omkull till varje pris.”

I sin kritik mot licensjakten 2010 skrev samma organisation, ”det verkar som om åtminstone fem blivit skadskjutna och kunnat avfångas först vid eftersök, inte alltid ens samma dag.”

Det är alltså inte omtanke om en skadad varg som är det viktiga, det är kritiken mot jägarna. Vi skall kritiseras oavsett anledning till att vi skjuter en varg. Skulle vi råka skadskjuta en varg så att ett ben går av anklagas vi för djurplågeri även om vi lyckas avliva den omedelbart. Jag var själv med på en sådan varg, den dog max 4 sekunder efter att den först sköts i ett ben. I media användes den vargen som exempel på oetisk jakt och djurplågeri.

När nu andra jägare avsatte 8 dagar på att avliva en varg med brutet ben efter att den påkörts av bil lägger vi däremot för mycket tid och energi på att förkorta dess lidande, enligt Rovdjursföreningen. Det riktiga borde tydligen ha varit att låta den fortsätta lida.

Det finns de som vill bojkotta alla former av jakt på varg. Det är inte utan att jag ibland förstår varför. Extremisterna i SRF och andra organisationer lyckas väl i sitt uppsåt, att alltid framställa jägare i negativ dager, oavsett vad vi gör. Det är hög tid att granska betraktarsidans argument.

Men jag märker en tydlig omsvängning i debatten, alltfler börjar inse vilket vansinne som just nu pågår. Samhället kastar bort allt fler miljoner på vargarna, samtidigt som resten av Europa diskuterar ekonomiska kristider. De älgar som i årtionden genererat inkomster till markägare i skogslänen ligger utskitna på skogsbilvägarna. Bara dårar kan tycka att det är den optimala viltförvaltningen.

av /96 Kommentarer

Upp till bevis länsstyrelser

•

Så kom då det omtalade skyddsjaktsbeslutet från Naturvårdsverket. SNF och SRF protesterar, länsstyrelserna kommer inte att kunna hantera det nya regelverket menar de, det finns risk att det kommer att skjutas för många vargar. Det intressanta är att många jägare säger samma sak, länsstyrelserna kommer inte att kunna hantera den delegation de nu fått! Skillnaden är att de inte tror att länsstyrelserna kommer att medge jakt på tillräckligt många vargar!

Vän av ordning funderar nog över vad det egentligen är som regeringen och naturvårdsverket beslutat om? Hur kan den ena sidan tro att det kommer att skjutas för många när den andra tror att det kommer att skjutas för få?

Jag skall försöka förklara vad det är för fantastisk förändring av skyddsjakten som nu gjorts som föranleder kritiken, med ett ord. Ingenting!

Ingenting har gjorts som vare sig ökar eller minskar möjligheten till skyddsjakt! Det är exakt samma regler som gällde före nyår som gäller nu. Det enda som ändrats är att länsstyrelserna har fått rätten att bevilja skyddsjakt på eget initiativ. I sak har det ju ingen betydelse eftersom det strömmar in skyddsjaktsansökningar, länsstyrelserna lär knappast upptäcka nya behov som de drabbade inte redan upptäckt. Rätten för länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt är ju heller inget nytt. Den rätten fick de för länge sedan. Så man kan undra varför det överhuvudtaget föranleder någon debatt.

Betraktarsidan tycker att 32 vargar är ett för stort skyddsjakts utrymme, brukarsidan tycker att det är för få. Betraktarna tycker dessutom att det är skrämmande att de som drabbas av skador får vara med och bestämma. Det skall enligt dem göras i Stockholm, i t ex Värmland finns det risk att länsstyrelsen lyssnar på och tar hänsyn till jägare som fått sina hundar sönderslitna av varg eller på de boende som var och varannan dag ser vargspår utanför trappan och därför inte vågar låta barnen gå till skolbussen.

Men om inget viktigt har ändrats, vad är det då alla bråkar om? Jo, art- och habitatdirektivet som styr rovdjursförvaltningen är inte tydligt. Vad är t ex en allvarlig skada och vad är en annan lämplig lösning på ett problem? Det är alltså tolkningen av direktivet som alla är rädda för. Betraktarsidan är rädd att länsstyrelsernas beslut skall leda till en praxis som innebär att det blir lättare att skjuta skadegörande vargar. ”Vår” sida misstänker att länsstyrelserna skall fortsätta att tolka reglerna som man gjort på senare tid i Dalarna, d v s mycket restriktivt. Helt klart är att regeringen anser att Dalarnas tolkning har varit fel.

Nu återstår alltså att se vilken länsstyrelse som kommer att ta första steget mot en vettigare och generösare tolkning av direktivet. I Bryssel kommer man inte att ha några invändningar, där var man snarare bekymrad över Sveriges restriktiva tolkning när vi träffade dem. ”Lösningen finns inte i Bryssel, den finns i Sverige”, sa kommissionären när vi träffade honom. Det här kan vara ett viktigt steg mot en lösning av en del av problemet.

SRF och SNF anser som sagt att den delegerade kvoten är för stor. De menar att naturvårdsverket överskattat behovet. Där har de fel, naturvårdsverket skall som jag ser det överhuvudtaget inte skatta behovet, det skall länsstyrelserna göra. Vi har regional förvaltning numera. Naturvårdsverkets enda uppgift är att se till att det inte skjuts fler vargar än att Sverige inte ”äventyrar målet om gynnsam bevarandestatus”. Även det är en följd av EU direktivet. Sen kan man med fog ifrågasätta om 32 vargar plus de som naturvårdsverket behållit för egen del, verkligen är hela det tänkbara uttaget.

Nu skall det bli spännande att se vilka länsstyrelser som beviljar skyddsjakt. Ansökningar finns det gott om! Man kan vara säker på en sak, SNF och SRF kommer att skicka den första de anser sig kunna ifrågasätta till Bryssel.

av /13 Kommentarer

Djurparksföreningen försöker styra rovdjurspolitiken

•

Djurparksföreningen sätter som ett villkor att ”deras” vargvalpar fredas för att de skall delta i valputsättningsprojektet i vår. Så långt är det väl knappast någon som har invändningar. För oavsett vad man tycker om vargpolitiken eller den genetiska förstärkningen så vore det väl knappast försvarbart att medvetet skjuta bort de valpar vars gener man satsat stora resurser på att tillföra stammen. Några andra planer än att freda valparna så långt det går, finns inte heller.

Djurparksföreningens hyckleri består i att de lägger sig i rovdjurspolitikens utformning. De anger att licensjakt inte alls kan vara möjligt och att skyddsjakt endast kan ske på särskilt utpekade individer efter DNA kontroll. ”Deras” valpar måste få chansen att överleva!

Men sanningen är att djurparksvalparnas enda chans att få leva är att de sätts ut i det fria. I djurparkerna är de dödsdömda! Mellan 40 och 50 procent av alla vargvalpar dödas nämligen varje år av ”överskottskäl”. Totalt föddes 49 valpar 2009 och 2010 i svenska djurparker, 24 av dessa är avlivade, enligt Jakt och Jägare. Det finns alltså ett dödsdömt överkott på drygt 10 valpar varje år i svenska djurparker. Det är dessa dödsdömda vargar man nu vill rädda genom att stoppa licensjakten och kraftigt begränsa skyddsjakten.

Jag skrev redan föra vinter om Djurparksföreningens första reaktion på regeringens mål om utsättning av vargvalpar. Ordförande Mats Höggren sa då ”om våra valpar blir skjutna, då kan ju vi uppfattas som ett lydigt redskap i en jaktpolitik de flesta inte gillar”. Nu tror de sig sitta med trumf på hand. Alla insatta vet att regeringen vill återinföra licensjakten 2013. Djurparksföreningen ser sin chans att stoppa detta genom att ställa krav på att licensjakten inte skall få fortsätta. Men jag tror att deras hyckleri riskerar att slå tillbaka. Vem minns inte skandalen när det för många år sedan uppdagades att Skansen personalen serverade de av svenska folket namngivna björnungarna på julbordet.

Djurparksföreningen kommer givetvis att få sin vilja igenom, valparna kommer att fredas så långt det går. Men det betyder vare sig stopp på licensjakt eller stopp på skyddsjakt. Självklart skall även en utsatt genetiskt värdefull ”djurparksvarg” avlivas om den blir skadegörande. Att ens antyda att den skulle vara fredad oavsett vad de ställer till med är direkt kontraproduktivt. Hela vargpolitiken och inte minst den genetiska förstärkningen är redan nu kraftigt ifrågasatt efter att taket för vargstammen togs bort och stoppet för licensjakten. Att ytterligare förstärka bilden av att vargar är viktigare än människor är direkt kontraproduktivt, speciellt som det rör sig om vargar som ändå skulle ha avlivats!

av /82 Kommentarer

De onaturliga älgarna

•

Så här i början på året så drar det igång på allvar med den nya förvaltningen av älg. Grupper ska utses, riktlinjer dras upp och alla ska passas in i sina nya roller. Som en del i denna nya förvaltning, som i mina ögon kanske inte är så revolutionerande ny som det ibland låter, damp Skogsstyrelsens rapport rörande hjortviltets påverkan på skog och biologisk mångfald ner i mailen. Nuförtiden så dimper det ju inte så mycket som med gamla tiders post, men jag behåller uttrycket ett tag till i alla fall. Kanske är det ett uttryck för att vi vill ha det som det alltid har varit? Kanske är det samma strävan som gör att man ibland ser rätt halsbrytande resonemang även i denna typ av myndighetsrapporter, vad vet jag?

I rapporten  finns det massor att gräva i och i väldigt många stycken upplever jag att det man har tagit för sanningar vad gäller viltets påverkan på växande skog och biologisk mångfald vilar på relativt lös vetenskaplig sand. Man väljer ändå att dra rätt långtgående slutsatser i frågorna.  Men om man läser en rad i inledningen av rapporten så förstår man kanske bättre att frågorna tenderar att bli mer filosofiska än praktiska!

 

”Inledningsvis måste vi dock jämföra dagens betestryck med ett naturligt betestryck för att förstå när vi bör vidta åtgärder.”

Ta och läs ovanstående rad någon gång och fundera över vad som faktiskt står där. Det andas samma typ av inställning som jag ibland ser från ganska inbitna jaktmotståndare, nämligen att dagens klövviltstammar är ”onaturligt stora”. Jag har haft uppe det här tidigare men kan inte låta raden i denna myndighetsrapport försvinna i bruset. Vad är naturligt om inte vilda djur som betar på vilda växter? Att hjortviltet inte äter på samma sätt som gamla tiders kor på skogsbete är ingen nyhet. Möjligen kan man hävda att kossornas bete är mindre ”naturligt” än vilda hjortdjur eftersom det då rör sig om tamboskap. Samtidigt hävdar man att korna kanske efterliknar de gräsätare som numera är utdöda, men varför deras bete skulle vara mer naturligt än dagens hjortvilt går man inte in på. Att dagens klövviltspopulationer sannolikt är högre än någon annan känd tidsperiod får stå för rapportförfattaren, men även om så skulle vara fallet så bör man ändå ställa sig frågan om det i sin tur gör dagens klövviltstammar onaturliga på något sätt?

Den enda faktorn som man faktiskt kan peka på är i hur stor omfattning människan påverkar sin omgivning. Visserligen skryter man över mulbetet i gamla dagar och dess positiva effekt på den biologiska mångfalden. Men eftersom den inte heller var naturlig med dessa mått mätt så kan väl knappast den artsammansättningen vara naturligt heller även om den är rikare än i en traditionell nordsvensk skog? Så vad kan man då dra för slutsats av denna inledande rad i rapporten. Att naturligt innebär en av människan opåverkad miljö. I förlängningen innebär det att Skogsstyrelsen i sin rapport underblåser uppfattningen att människan egentligen inte är en del av naturen utan bara gör intrång där. Jag dela inte den uppfattningen!

Sen kan man av ekonomiska, politiska eller andra orsaker hävda att naturen borde se ut på ett visst sätt eller ha en viss sammansättning av arter. Men att hävda det utifrån vad som är naturligt eller inte är inte möjligt! I rapporten nämner man skillnaden i växtlighet på betade ytor jämfört med ytor där betande djur är utestängda. Där konstaterar man visserligen att det är onaturligt även med helt obetade ytor, men resonemanget går ändå ut på vilket problem viltets bete utgör.

Diskussionen om viltets påverkan på produktionsskog och biologisk mångfald kommer att fortsätta långt efter att denna rapport är färdigstuderad. Ett av de stora problemen med att komma till en lösning tror jag består i just det att man tror sig kunna hitta det korrekta svaret. Svaret är inte ett strikt biologiskt uttryck för en naturlig artsammansättning i perfekt balans med andra arter i ekosystemet. Istället måste vi komma fram till hur vi vill att saker ska se ut utifrån våra intressen och målsättningar. Oavsett hur mycket vi forskar kommer vi nämligen aldrig att få ett facit! Ska till exempel facit vara med eller utan människan?

En fullt naturlig älgko med kalv i en helt naturlig skogsmiljö – eller?

Ska vi se facit som hur det skulle se ut utan mänsklig påverkan då kommer vi att få problem! Delar av viltförvaltningen idag lider nog av att man resonerar som att människan inte ingår i den perfekta ekvationen! Innan vi går in på detaljer om andel rönnar, antal rovdjur, skadenivåer på tallar eller annat så måste vi nog sätta oss ner och komma överens om vi människor ska räknas som ett naturligt inslag i vår omgivning eller inte! När den frågan är besvarad så kan vi sen börja titta på hur vi vill ha det, inte hur vi tror att naturen skulle ha sett ut utan oss!

av /13 Kommentarer

Älgens år

•

Så är julen och det svenska nyårsfirandet på upphällningen. Det är dock fortfarande några veckor kvar på kaninens år enligt den kinesiska kalendern, innan det är dags för drakens år. För oss som arbetar med jaktfrågor i Sverige råder det knappast något tvivel om vilket djur som kommer att styra och dominera 2012: det blir tveklöst älgens år. Föreskrifterna är färdiga och nu är det dags att sjösätta den nya älgförvaltningen. En lång kamp för att få ett så bra system som möjligt går nu in i slutfasen, då skötsel- och förvaltningsområden skall bildas och planer med förvaltningsmål skall tas fram.

 

Det djur som kommer att dominera årets verksamhet är tveklöst älgen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Nu lämnar bollen i stor utsträckning oss som arbetat med att påverka förvaltningens utformning, för att istället hamna hos dem som ska genomföra förvaltningen: jägarna och våra representanter. Genom ökade krav på ekosystemfokus kommer den närmaste tiden nu bestå av en väldans massa samverkan, eller om man så vill rent kompromissande. Här är det självfallet viktigt att våra representanter vet vad vi jägare vill, så att de kan stå upp för våra intressen. Och det råder inget tvivel om att man från markägarsidan inte har samma målbilder som vi jägare…

För dryga två år sedan undersökte jag tillsammans med Göran Ericsson och Roger Bergström vid SLU jägarkårens attityder till älgstammens storlek. Vi drog slutsatsen att om man tittar på den genomsnittliga attityden till älgstammens storlek över hela Sverige så vill c:a 48 % av jägarna ha fler älgar, medan bara c:a 6 % vill ha färre älgar. Av de resterande jaktkortslösarna är det 33 % som tycker stammen är lagom, medan 14 % inte uttrycker någon åsikt. Man får likartade mönster för alla landsdelar.

Slumpvis utvalda jaktkortslösares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Är det något eller några viltslag du tycker det finns för lite av eller för mycket av på din huvudsakliga jaktmark?” (med alla jaktbara arter som alternativ). Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Ganska tydligt budskap, får man nog säga… men förvaltningen måste förstås baseras på lokala och regionala förutsättningar, snarare än nationella eller landsdelsvisa medelvärden. Undersökningen från 2009 designades för att kunna brytas ned till länsnivå. På den här skalan börjar det bli riktigt intressant och relevant, då viltförvaltningsdelegationerna inom varje län skall ta fram riktlinjer för älgstammens utveckling. Jag har nu tittat på de länsvisa attityderna till älgstammens storlek, och för samtliga län är det fler jägare som vill ha fler älgar än som vill ha färre. Andelen som tycker att stammen är lagom skiljer dock en hel del, och för Jönköping och Kronobergs län är den gruppen så stor att man kan säga att den genomsnittlige jägaren anser att stammen är lagom stor. Men i övriga län vill man alltså i genomsnitt ha mer älg.

Så såg alltså bilden av jägarkårens vilja ut sommaren 2009, och det finns nog litet fog för att tro att den ser särskilt annorlunda ut idag. Det är extremt viktigt att ta med sig detta in i de förhandlingar som nu påbörjas. Det är ingen djärv gissning att man från markägarsidan kommer att vilja utgå från att storleken på dagens älgstam är ett resultat av jägarnas dominans. Man kommer med säkerhet att hävda att förvaltningsmålen för stammens storlek skall justeras ned. Detta är de argument man fört för att driva igenom kraven på en ny förvaltning. Man bortser dock då från att dagens förvaltningsmål i de allra flesta fall är framtagna i samråd där man varit överens. Samt, vilket alltså är ny kunskap, att jägarna egentligen vill ha mer älg än idag. Bortsett från två län då, där man samtidigt fått stora foderresurser genom stormar och arbetat målmedvetet med älgstammens sammansättning och storlek.

Jag har även undersökt attityder hos privata skogsägare, vilket jag bloggat om tidigare. Inte heller här finns det något starkt stöd för att minska älgstammen, utan den största gruppen markägare tycker att stammen är lagom. Oavsett om man själv är jägare eller inte.

Slumpvis utvalda markägares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Hur ser du på älgstammens storlek på den aktuella fastigheten?” Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Utifrån dessa resultat skulle man alltså kunna gissa att jägarrepresentanterna i ett genomsnittligt län bör argumentera för starkare älgstam, medan representanterna för privata markägare lutar mot stammar på ungefär samma nivå som idag. Storskogsbruket kommer med säkerhet argumentera för högre avskjutning med målsättningen att få svagare stammar. Det skall bli mycket intressant att se hur diskussionerna kommer att föras inom skötselområden och älgförvaltningsgrupper framöver…

Vi har alltså inte samma kvantitativa mål som utgångspunkt, och skall rimligen inte heller ha det, även om vi är överens om att vi måste finna en fungerande kompromiss genom samverkan. För att nå dit måste de olika parterna både välja en utgångspunkt som motsvarar sina uppdragsgivares intressen och dessutom visa kompromissvilja. Storleken på dagens stam är dock redan en kompromiss i sig, och kan därmed inte ses som startpunkten eller om man så vill ytterpunkten i diskussionerna.

Jag är långt ifrån intresserad av astrologi (men kollade efter att ha sett någon Bruce Lee film i forntiden att jag själv är född i drakens år), men litet passande är det… Draken som styr det kommande året symboliserar enligt kinesisk mytologi bland annat makt, innovationer och företagsamhet. Allt detta kan nog behövas under det kommande året. Om det slutligen även vankas framgång och lycka för jägarna återstår att se…

 

av /17 Kommentarer

Ser vi redan konsekvenser av den nya älgförvaltningen?

•

Nu är det väldigt nära till jul och det börjar faktiskt bli lite lugnare på telefonerna. Visserligen ser Nationella viltolycksrådet till att man får vara fortsatt aktiv ända in i julskinkan och den nya älgförvaltningen gör också sitt till för det. Egentligen är båda fenomenen, om man nu får kalla det så, i grunden rätt lika varandra. Man har en funktion och en organisation som fungerar rätt hyfsat men man vill vässa till den och få den bättre för alla inblandade. Efter att utredningar och uppbyggnad av system är färdiga så visar det sig att överadministration och oklara viljor om beslut ska tas lokalt eller central gör att resultatet inte blir bra.

Vad är det då som är på väg att hända med älgförvaltningen? Ja, för det första så säger man sig vilja värna om den lokala förvaltningen och det lokala engagemanget, samtidigt som regelverket andas en vilja att kunna styra mer uppifrån. Från markägarsidan så har bilden varit tydlig, jägarna ska inte kunna ha lika fria händer som tidigare eftersom det har skapat överstora älgstammar. Eftersom den nya förvaltningen i princip helt och hållet bygger på samtal och samförstånd så är det olyckligt när en part går in i detta med en målsättning som mer verkar vara att ta befälet än att skapa detta samförstånd. När sen regelverket blir utformat som det blev så finns en uppenbar risk att jägarna reagerar negativt. Visst det finns en hel del i föreskrifterna som är bra och som ger ett gott underlag för kloka lokala och regionala beslut. Men om tanken är att man ska bygga systemet på en utbyggnad av modellen med älgskötselområden så har man nog inte tänkt tillräckligt klart! Man kan till nästa år välja mellan att bilda/behålla ett tilldelningsområde eller bilda/behålla ett skötselområde. I de framtida skötselområdena blir friheten mer begränsad än idag. Man snävar in ”felmarginalerna” i planen från 20% till 10%, men kräver deltagande i samråd, man kräver en mer detaljerad skötselplan än dagens, man kräver årliga samråd inom skötselområdet som ska protokollföras. Om man inte sköter sig och gör som förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen säger så riskerar man att upplösas. Vad upplöses man då till? Ett splittrat lapptäcke? Nej, då omregistreras man till ett tilldelningsområde! Vad händer då? Kravet på skötselplan försvinner (även om man ska skjuta lika många älgar), kravet på deltagande i samråd försvinner, kravet på internt samråd försvinner. Dessutom försvinner risken att Länsstyrelsen gör något för att man ”missköter sig” och inte gör som förvaltningsgruppen säger eftersom det inte finns några sådana grunder för Länsstyrelsen att upplösa ett tilldelningsområde.

Redan nu ser vi konsekvenserna och företrädare för inarbetade större fungerande älgskötselområden börjar på allvar diskutera om man ska upplösa sitt ÄSO och ansöka om tilldelningsområden redan före årsskiftet för att få det billigare än det blir efter årsskiftet. Utredningens intentioner och resultatet strävar åt helt motsatta håll i dagsläget!

Visst är det så att man från ett älgskötselområde som deltar i förvaltningsgruppens samrådsmöten har större möjlighet att påverka älgförvaltningen. Men om man upplever markägarsidans ovilja till dialog så känner man sig inte så stärkta i att den möjligheten ska bli en realitet Då förlitar man sig på att man även framöver ges överstora tilldelningar som tilldelningsområdena sedan själva avgör om de ska fylla eller inte. Har vi då tagit ett steg närmare en bra älgförvaltning? Tyvärr tvivlar jag på det. Det finns som sagt många goda intentioner och det har arbetats fram och kommer att arbetas fram bra utbildnigsmaterial rörande älgförvaltning. Men frågan är vilka drivkrafter som finns kvar för att de lokala jägarna på allvar ska engagera sig?

Bra älgförvaltning kräver stora sammanhängande områden och jag tror att vi alla vinner på att det förverkligas. Om dessa stora sammanhängande områden ska registreras som skötselområden eller tilldelningsområden beror till stor del på vilken nytta de lokala jakträttshavarna ser med det ena eller andra modellen i förhållande till den förväntade arbetsinsatsen. Just nu verkar det tyvärr vara så att den ökande arbetsinsatsen för att vara ett skötselområden även 2012 i förhållande till det inflytande man har och den frihet man får inte väger över åt rätt håll. Kanske kan den kommande hanteringen av samråden inom förvaltningsgrupperna leda till att man återskapar ett så stort förtroende mellan parterna att fördelarna med ett skötselområde återigen väger över. Men det krävs mer än en utsträckt hand från markägarsidan. Nu krävs att man inte bara börjar prata med varandra, man måste också visa i handling att samtalen leder till något i praktiken.

Under våren får vi se hur förvaltningen utformas i praktiken och då är det upp till bevis för alla parter att göra det bästa av det regelverk och de underlag som finns att tillgå!

Varför nämnde jag förresten viltolycksrådet i inledningen? Jag har nämt det förut men nya beslut får mig att återkomma till det igen. En organisation som bygger på att frivilliga krafter på egen fritid hanterar eftersök att trafikskadat vilt förtjänar att behandlas med respekt! Tyvärr håller systemet på att byggas upp till en modell där man skapar kontroller som gör att de inblandade inte känner att man har förtroende att göra ett bra jobb. Ett jobb som har genomförts i alla år tidigare på ett bra sätt. I dagsläget är man inte ens som enskild eftersöksjägare betrodd att föra in uppgifter i systemet om vilka hundar man har tillgång till! Detta ska ske genom en kretssamordnare som är ursprungligen är utsedd för sitt goda kontaktnät i bygden, inte för att vara någon som ska ta på sig ett omfattande registreringsjobb i datorn. En del av problemet är att landet är väldigt tudelat i denna fråga. Här i norr är vi få personer på en stor yta och vi har svårt att hitta tillräckligt många kompetenta ekipage som kan fylla ut behoven. Söderöver verkar man istället få köa för att få möjlighet att gå med i systemet som eftersöksekipage. Självklart upplevs då skärpta krav som mer besvärande i norr än i söder. Men framför allt så ser jag skärpta krav som acceptabla när man kan peka på problem som måste lösas. I dagsläget införs allt fler krav på dessa personer utan att man kan visa på att man har haft några problem. På samma sätt som ökade krav och mindre frihet skapar en osäkerhet runt älgskötselområden så gör det också det vad gäller om man vill ställa upp på trafikeftersök eller inte.

System och organisationer måste byggas för att underlätta och hjälpa, inte försvåra och stjälpa! Jag börjar bli rätt luttrad, men jag ger inte upp och hoppas att vi faktiskt kommer framåt under kommande år. Det sista som överger människan är hoppet sägs det…

Nu är det dags att få in vildsvinsskinkan i ugnen och plocka fram lite annat vilt ur frysen så att man även i år kan fira att vintersolståndet har passerat och att vi snart ser att dagarna blir längre igen. Det kan alla fira oavsett vad man har för tro och åsikter i andra frågor! :-)

GOD JUL ALLA!

av /5 Kommentarer

Behöver vi forskning?

•

Det har varit en rätt hektisk period och inte så mycket tid att sitta ner framför datorn på ett tag. Min reflektion idag är därför egentligen några dagar gammal, men den får duga ändå!

Jag var inbjuden upp till kretsen i Arjeplog för att svara på frågor om den nya älgförvaltningen (som vi säkert återkommer till åtskilligt framöver) och hade då förmånen att också få lyssna till Rune Stokke som redogjorde för resultaten från den björnpredationsstudie  på ren- och älgkalv som genomförs i Norrbotten.

Resultaten får mig att fundera lite på hur vi till vardags diskuterar det här med forskning och forskningsresultat. Hur många gånger har man inte hört att det forskarna har kommit fram till är sånt som ”vanligt folk” har känt till i alla tider. Eller att forskarna kommer fram till konstiga resultat eftersom de inte vet hur saker fungerar ”i verkligheten”. Både begreppet vanligt folk och verkligheten är rätt intressanta. Jag tror inte att det finns ett samlingsbegrepp som kan greppa över termen vanligt folk på ett rättvist sätt. Jag tror inte heller att verkligheten delas upp så enkelt som den där vi finns och den där forskarna befinner sig. Man kan ha olika vinklingar på frågorna beroende på bakgrund och erfarenhet och därför dra olika slutsatser av saker, men verkligheten torde fortfarande vara densamma.

Vad vet vi då om björnars predation på älgkalv, egentligen och innan studien inleddes? Går vi riktigt långt tillbaka i skrifterna så pratas det om slagbjörnar och gräsbjörnar, alltså vissa var svåra på kreatur/älgar medan andra var mer eller mindre vegetarianer. På senare tid har man pratat om en omfattande predation på kalv i björntäta områden utan att ange om det är någon skillnad mellan individer.

De uppgifter vi fick på de data som nu finns tillgängliga visade i fjol att den gamla kunskapen kanske stämde bra, några björnar var väldigt aktiva i att ta kalv och andra ganska ointresserade. Uppföljningen detta år visade att det kanske är mer komplicerat än så eftersom de björnar som slog mycket ifjol minskade intresset detta år och tvärtom. Nu kan man möjligen se en tendens att hona med fjolårsungar är den värsta vad gäller att ta kalvar. Vi får se när resultaten är sammanställda om det stämmer fullt ut. Fullt så enkelt som att vi redan visste svaret var det i alla fall inte!

En annan sanning som har dryftats är om och i så fall hur mycket vuxen älg björnarna tar. Tidigare studier visar att de tar ytterst få, men bland jägare i Norrbotten är bilden en annan, det är inte alls några ovanligheter att vuxna älgar slås av björn. Här kan man möjligen konstatera att forskningen kommit fram till det som ”vi redan visste”. De tas betydligt mer vuxna älgar än vad tidigare studier visar. Nu är björntätheten i studieområdet högre än på de flesta ställen i landet, men det ger ändå en indikation på att björnen påverkar älgstammen där vi har mycket björn, både vuxna och kalvar.

En ryggmärgsreflex verkar vara att hitta orsaker till att inte skjuta kalv och nu hittade man ännu en. Tar björnen så mycket kalv då kan ju inte vi skjuta de få som är kvar! Men hur tänker man då? Först och främst har det med säkerhet alltid tagits ungefär så här mycket kalv i området men man hade ingen riktig koll på det. Alltså borde det i sig inte göra att man behövde göra stora förändringar i hur man tänker. Men om kalvpredationen ökar så innebär ju det att det totala antalet älgar som tillförs älgstammen till hösten minskar. Det borde påverka det totala antalet älgar som kan fällas i området, men däremot inte fördelningen mellan vuxna och kalvar! Troligen är dessutom äldre kor bättre på att få kalvar att överleva i björnområden än vad yngre kor är, så en försiktig avskjutning av kor och en allmän sänkning av avskjutningen är troligen en säkrare modell än att behålla vuxenavskjutningen och låta björnarna ”ta hand om” kalvjakten.

Som avslutning ska vi kanske återkoppla till rubriken. Behövs verkligen forskning om den ändå bara bekräftar det vi redan vet?

Den här studien tycker jag är ett bra exempel på att vi faktiskt inte vet allt och att planerad och väl genomförd forskning med resultat som presenteras på ett lättöverskådligt sätt definitivt är ett sätt att föra viltförvaltningen framåt. Sen ska man alltid se kritiskt på alla forskningsresultat, men det är ju själva idén med forskning att den ska kunna granskas och hålla för det.

Det ska bli spännande att fortsätta följa projektet med björnarna i Norrbotten!

av

Inte mycket nytt, men en förbättring!

•

Den 17 augusti lovade Carlgren och Erlandsson utökad skyddsjakt istället för licensjakt. Igår fick vi svaret. Det blev väldigt lite nytt. Egentligen har regeringen bara sagt att länsstyrelsernas och naturvårdsverkets tidigare tolkningar skyddsjaktsbestämmelserna har varit för restriktiva, därför förtydligas jaktförordningen. Det finns redan idag utrymme i lagstiftningen inte bara för att skjuta en enskild skadegörande varg, utan hela grupper av vargar och i skadeförebyggandeförebyggande syfte. Det intressanta är att EU kommissionen antydde samma sak vid vårt besök i Bryssel.

Eftersom art- och habitatdirektivet inte har förändrats kan länsstyrelserna ta ett förebyggande skyddsjaktsbeslut redan idag. Den enda verkliga förändringen som sker är att regeringen med förändringen i jaktförordningen ger länsstyrelsen möjlighet att ta ett skyddsjaktsbeslut på eget initiativ, utan föregående ansökan.

Regeringen la sig tyvärr platt för EU kommissionen och tog bort såväl licensjakt som taket på 210 vargar. Tanken var att kompensera detta med skyddsjakt. Det går inte! Framför allt inte med det motivet, det skulle leda till fortsatta invändningar från EU kommissionen. Till stor del av vi oss själva att skylla i Sverige för att vi försatt oss i den här situationen. Ta vargarna i Insjön i Dalarna som exempel. Istället för att som länsstyrelsen gjorde, förringa problemet och säga att det inte går att peka ut en enskild varg, hade de kunnat ta beslut om att skjuta alla vargar som rör sig i närheten av samhället. Nu säger regeringen ifrån, genom förordnings förändring, länsstyrelserna måste bli liberalare i sin bedömning. Förbundet har framfört detta i många år. Det betyder inte att man vare sig skall frångå lagstiftningen eller EU direktiv. Det är vår egna myndigheters tolkning av direktivet som varit fel.

Nu återstår två viktiga saker, vilka kan stjälpa eller hjälpa upp hela situationen. För det första måste naturvårdsverket delegera skyddsjakten till länen. Dessutom måste ”ramen” för det möjliga uttaget bli rymligt. Regional förvaltning innebär att det måste vara länen som bedömer behovet av skyddsjakt, inte naturvårdsverket genom att sätta en liten ram. Det andra, och kanske svåraste, är att få länen att verkligen ta skyddsjaktbeslut när skada uppstått eller i förebyggande syfte. Nu måste viltförvaltningsdelegationerna ta initiativet och sätta press på tjänstemännen. Den nonchalans som vissa länsstyrelser visat sina medborgare som drabbas av varg har varit skrämmande. Det finns fortfarande en uppenbar risk att det inte kommer att fungera i något eller ett par län. Men vi har alla drivit frågan om större regionalt självbestämmande. Nu kan vi inte plötsligt kräva nationella beslut, för att vi inte kan hantera vår egen regional myndighet.
Det skall bli spännande att se vilka län som nu kommer att arbetar för sin befolkning och vilka som fortfarande tror att de representerar vargarna.

av /51 Kommentarer

Tragisk vargcirkus

•

Att genetisk förstärkning var en del av vargpolitiken har de flesta förstått. Många hade t o m accepterad den som en del i det paket som riksdagen beslutade om 2009. I paketet ingick, regionalt förvaltning, licensjakt i syfte att begränsa vargstammen till högst 210 vargar och tillförsel av högst 20 nya vargar. Idag återstår enbart vargflytt! Licensjakten är stoppad, taket är borta och det regionala inflytandet är en parodi på självbestämmande.

Vargstammen har enligt forskarna haft den största tillväxten (40 %) någonsin, efter den första licensjakten. Idag finns 310-350 vargar och nästa vinter beräknas det finnas drygt 400 om vi inte får en rejäl skyddsjakt i vinter. Samtidigt dödas det jakthundar i en sällan skådad omfattning, trots att många redan slutat jaga. I helgen dödades en stövare iförd den nya skyddsvästen som skulle göra underverk. Pinglor, skyddsvästar och vargtelefoner, allt som skulle minska riskerna visar sig vara bluff!

I det läget anser regeringen och naturvårdsverket att det går att föra in ännu fler vargar till ”vargbältet”. Den ”röda vargtiken” i Idre flyttades med sin partner igår, okänt vart. I vår planeras dessutom för valputsättning. Vargstammen kommer våren 2012 att vara dubbelt så stor som riksdagen beslutade om 2009. Av löftet om en ”liten men frisk vargstam” återstår just nu ingenting. ”Vargbältet”, dvs mina och många andras jaktmarker kommer som det nu verkar att vara förstörda för alltid! Vi offras på EU altaret. Värmlänningar, dalmasar, närkingar och andra i Mellansverige är ett litet offer i varg cirkusen i jämförelse med risken att tappa ansiktet i den politiska EU cirkusen. Har man inte större frågor att ägna sin tid åt i Bryssel, än att skjuta en rovdjurspolitik i sank som hade förusättningar att lyckas?

Regeringen har en sista chans att visa att jag har fel. Skyddsjakts bestämmelserna skall presenteras den här veckan. Tyvärr är jag inte optimistisk, jag tror att herrar Carlgrens och Erlandssons löften vid presskonferensen den 17 augusti om utökad skyddsjakt i syfte att komma tillrätta med olägenheter stannar vid just löften.

av /88 Kommentarer

Skyddsjakt eller flytt?

•

Stig-Åke Svensson, miljövårdsdirektör i Dalarna säger till SVT, om den varg som i 20 minuter uppehöll sig intill två kvinnor,”att vargens orädda beteende kan betyda att den ville visa makt i sitt revir, då den aldrig gick till angrepp”. Betyder det uttalandet att länsstyrelsen omedelbart kommer att bevilja skyddsjakt på vargen/vargarna i reviret? För vargar som visar ”makt” mot människor torde väl ha allra högsta skyddsjakts prioritet? Inte ens en synnerligen stelbent EU kommission skulle ifrågasätta ett sådant skyddsjaktsbeslut.

Något säger mig att det inte blir skyddsjakt nu heller. Dumheten riskerar att segra nu också. Kvinnan säger att hon överväger att flytta. Därmed uppfylls direktivets krav på att först utreda om det finns någon annan lämplig lösning! En lösning som betraktarna ofta ser som mera lämplig än att skjuta vargen, är att flytta!

av /19 Kommentarer

Konventionen om biologisk mångfald stöder löshundsjakten

, , •

De senaste dagarnas ifrågasättande av löshundsjakten har självfallet retat upp en redan frustrerad jägarkår, då löshundsjakten spelar en central roll i den traditionella svenska jakten. Många känner nog en rädsla att förvaltningen av vår biologiska mångfald allvarligt hotar vårt jaktutövande. Även om somliga försöker driva den linjen, så är det dock faktiskt inte nödvändigtvis sant… alls! Förvaltning av biologisk mångfald handlar långt ifrån bara om att bevara mångfald, utan även om att hållbart bruka den. Inom de delar av konventionen om biologisk mångfald(CBD) som styr detta läggs fokus såväl på att involvera lokalsamhället, som på traditionell kunskap och metoder. Kortversionen: traditionell kunskap och traditionella metoder för att hållbart bruka den biologiska mångfalden skall bevaras samtidigt som själva mångfalden bevaras. Den svenska löshundsjakten är ett gott exempel på en sedvänja som hållbart brukar biologisk mångfald och ska därmed bevaras enligt konventionen om biologisk mångfald!

Det finns ingen som helst tvekan om att jakt är en av verksamheter som avses inom dessa delar av CBD. Det är också anledningen till att jag sitter som Jägareförbundets representant i programrådet för NAPTEK, ett program som hanterar traditionell kunskap och biologisk mångfald. Konventionen om biologisk mångfald ger alltså direkt stöd för vår traditionella svenska jakt och sätter fokus på kopplingen till lokalsamhället. Jag gissar att detta kan kännas överraskande för många, även på den sidan som trycker på betydelsen av CBD oftare än vad jägarkåren kanske gör…

Just nu är vi antingen utsatta för en medveten provokation, eller ett okunnigt påhopp. Jag tror kalla huvuden hanterar bäggedera bättre än heta känslor gör, och vi bör inte ha några som helst problem att sakligt försvara vår älskade löshundsjakt.

Fotnot: NAPTEK drivs av Centrum för biologisk mångfald, men programmet håller nu på att avslutas. Det är artikel 8j i CBD som reglerar bevarande av traditionell kunskap och sedvänjor. Artikeln lyder:

8j) med förbehåll för dess nationella lagstiftning respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor.

 

av /14 Kommentarer

Fel prioriteringar

•

Efter en kväll med möte i ett mindre folkets hus i en by i Norrbotten så kan man med beklagan konstatera att allt för många av oss jägare lägger kraft och fokus på fel saker! Samma dag som tidningar, radio och ”sociala medier” surrar om förslaget om att utreda löshundsjaktens framtid så var jag kallad till ett informationsmöte och extra årsmöte i ett viltvårdsområde. Krafter arbetade för att lösa upp viltvårdsområdet. Inte för att man ville splittra jaktmarkerna utan för att man var irriterade på att handläggningen inom området hade överklagats till Länsstyrelsen som dessutom hade gett de som klagat rätt i sin överklagan. Nu ville man bestämma själv i byn och slippa myndigheternas inblandning och det skulle man göra genom att lösa upp området och bilda en jaktförening istället. Tyvärr känns det som om man fokuserar på helt fel saker och öppenheten för dialog känns obefintlig. I det aktuella fallet är jag klart oroad över att ett område som upplöses på grund av konflikter inom jaktlaget inte självklart kommer att bestå som en enhet utan splittras upp på flera jaktområden. Det i sin tur ger sämre jakt för både älgjägare och småviltjägare. Intentionerna kanske var att behålla området intakt, men då krävs en viss vilja till kompromissande och lyssnande från alla parter, vilket inte kändes som att man prioriterade i dagsläget!

Men det var det aktuella området och deras dagsaktuella problem. I ett större perspektiv blir jag faktiskt mer orolig. Det här är samma tendens som gör att man i t.ex. offentlig förvaltning kan ta snabba beslut om enorma investeringar medan små detaljinvesteringar kan dras i långbänk. De små investeringarna är lättare att förstå och få en bild av, det känns mer som hemma. På samma sätt är det bland jägare alldeles för lätt att fokusera på småbråk och kiv inom det egna jaktlaget istället för att försöka samla sig kring frågor som på längre sikt kommer att påverka vår jakt betydligt mer än om man ska eller får stänga av en jägare från älgjakt några dagar eller inte.

Hur man ska komma till rätta med det här har jag inget bra svar på, men det är sorgligt att det är så här det ser ut. Det är sorgligt av åtminstone två orsaker. Dels tas kraft till små frågor som kanske skulle kunna användas bättre i större sammanhang, dels är chansen liten att de som tvistar i det lilla orkar göra gemensam sak i det stora. Att sen de enskildas jakt dessutom bara blir sämre gör det hela än värre.

Vi ser dagligdags förslag och initiativ som negativ kommer att påverka vår jakt om vi inte arbetar emot, men orkar vi göra det om vi fokuserar på små interna konflikter!? Min förhoppning är att vi är stora nog att lyfta blicken och se att vi alla vill ha kvar våra jaktmöjligheter i framtiden och då också jobba tillsammans för detta. Självklart ska vi kunna vara oense, men oenighet i det lilla får inte skymma vår enighet i det stora. Vi ska ju inte bara bevara den svenska jakten för kommande generationer, vi ska leda och utveckla den!

av /1 Kommentar

Vargmanifestation i Karlstad

•

Landshövding Eva Eriksson tar emot varguppropet

Jag kom just hem från Jägareförbundet Värmlands vargmanifestation på torget i Karlstad. Tänka att 500-600 människor är beredda att åka till torget en måndagkväll för att manifestera sitt missnöje med dagens obefintliga rovdjurspolitik. Flera hade åkt 25 mil!

Lennart Johannesson, som förtjänar stor eloge för att han ordnat det mesta kring manifestationen, inledde med att berätta om situationen i Värmland. Därefter talade Dag Rogen LRF och Göran Gunnarsson Jägareförbundet Örebro, följt av mitt eget inlägg. Vi följdes av landshövding Eva Eriksson som även hon redogjorde för den frustration hon och länsstyrelsen känner inför bristen på regional förvaltning. Landshövdingen underströk också att hon förstår landsbygdens frustration över en ökande vargstam. Landshövdingen vill minska antalet revir i Värmland och samtidigt ge utrymme för de ”genetiskt friskare” vargarna. Efter landshövdingens anförande överlämnade Lennart Johannesson ”varguppropet” med ca 7300 ”riktiga” namnunderskrifter till henne, symboliskt ihopknutet med ett tomt hundkoppel. De skall sedan lämnas av Eva Eriksson till miljöministern.

Vargsituationen måste förändras, det är inte rimligt att några län skall bära hela landets vargstam på sina axlar. Nu är det upp till regeringen att visa handlingskraft. Vi accepterar inte EU spöket som argument för att förhindra vargjakt i vinter. Problemet finns i Sverige, inte primärt i Bryssel!

 

 

av /13 Kommentarer

Rovdjursföreningen och Djurskyddet provocerar vargar till döds!

•

Den senaste tiden har jag varit på resande fot. Jag har hunnit med att träffa EU kommissionen, EU parlamentariker, miljöministern, delar av miljö och jordbruksutskottet, riksdagsledamöter och rovdjursutredningen. I kväll är det manifestation för en regionalt anpassad rovdjurspolitik i Karlstad där även landshövdingen talar. ALLA diskuterar samma sak, hur skall en rovdjurspolitik utformas som kan accepteras av dem som skall leva med dem i sin vardag? ALLA anser att rovdjurspolitiken skall utformas så nära dem som berörs som möjligt, t o m EU. EU kallar det subsidiaritetsprincipen.

Men det finns en grupp som tycker tvärt om! Betraktarna med SRF och SNF i spetsen anser att vanligt folk inte skall få påverka sin situation. De anser att besluten skall tas i Bryssel eller i Stockholm och att den bästa lösningen vore att bl. a stoppa rennäringen, stängsla hela landsbygden och förbjuda jakt med lös hund! De har endast ett intresse, det stavas VARG! Inget pris är för högt att betala när det gäller varg. De offrar gärna andras ekonomi och livskvalité, speciellt som de själva inte riskerar att förlorar något!

I Finland sägs vargstammen ha minskat från 31 helfinska flockar till 8 på två år! Gift misstänks vara anledningen. De finska myndigheterna har helt tappat kontrollen, förvaltningen sker ”the Italian way”. I Finland säger man att det beror på att man passerade den socioekonomiska bärkraften när man hade ca 200 vargar. Landsbygden gör uppror! EU:s inblandning sägs också ha bidragit.

Betraktarsidans retorik är just nu, precis som i Finland, det största hotet mot landets vargar. Kanske är det de som egentligen driver nollvisionen utan att själva begripa det. Att som i dagens ÖP kräva en konsekvensanalys av löshundsjakten visar tydligt hur de arbetar. Genom att antyda att löshundsjakt skulle vara farligt inte bara för hundarna utan även för andra vilda djur än de djur de jagar försöker man misskreditera en urgammal nordisk jaktform och delar av landsbygdens människor. Dagens jakthundar har under lång tid avlats fram för att vara så skonsamma som möjligt för de vilda. Långsamma kortbenta hundar för rådjur och större snabbare för t ex älg.

Jag roade mig med att gå in på Agrias hemsida, som ÖP artikeln hänvisar till. Där testade jag årspremien för jakthundar och sällskapshundar, inkluderat livförsäkring. Det visar sig att sällskapshundarna kostar betydligt mera att försäkra än jakthundar. Givetvis för att våra jakthundar råkar ut för färre dödsolyckor och är friskare! En jämthund kostar i mitt test 1564 kr att försäkra medan en schäfer kostar 2377 kr för helår, Inte den bild som betraktarna vill förmedla! Jakthundar i Sverige tillhör sannolikt de friskaste hundarna i världen!

Debattinlägg som det som ÖP publicerade idag spär ytterligare på vargmotståndet. Vi skall inte bara tvingas leva med att vargarna dödar och äter upp våra hundar, nu vill de lösa problemet genom att förbjuda eller begränsa jakt med lös hund. De ständiga provokationerna mot landsbygdens intressen från vargkramarna äventyrar just nu vargstammens framtid. Istället för att ifrågasätta traditionella näringar och landsbygdens intressen, borde samhället överväga om t ex SRF som har mycket få medlemmar överhuvudtaget skall ingå i nationella råd eller ens vara remissinstans eftersom de ständigt motarbetar rovdjurspolitiken.

av /96 Kommentarer

Natur för alla?

•

Igår presenterade Naturvårdsverket sin utredning om hur vi framöver ska ställa oss till allemansrätten. Denna fråga har under flera år varit en grund för irritation bland många jägare och markägare och det är intressant att se de olika reaktionerna på utredningen. LRF säger att det är ett slag i ansiktet på de enskilda markägarna medan ekoturismföreningen ser det som en seger för fortsatt satsning på naturturism. Man säger därifrån till och med att man har ”försvarat allemansrätten”, som om den egentligen har varit hotad. Själv kan jag tycka att frågan vid en snabb titt är enkel och självklar. Nyttjar man allemansrätten som vi är vana vid så är det inga probelm, men börjar vinstdrivande företag ha andras marker som grund för sitt företags verksamhet så är det i mångas ögon inte längre grundat på allemansrätten. Där bör man kunna göra överenskommelser och avtal om nyttjanderätt och ersättningar mellan parterna. Problem uppstår självklar i en mängd gråzoner om vad som är kommersiellt. En lokal bärplockare som plockar till sin egen frys, men säljer ett större antal kilo bär eller färdig sylt på marknaden jämfört med en tillrest bärplockare som förser bäruppköpare med alla bär för att tjäna sitt uppehälle, finns det någon tydlig skillnad? Ett annat oklar exempel blir jämförelsen mellan en kommunal skola som bedriver verksamhet i skogen kontra en privat skola (kommersiell/vinstdrivande) som gör samma sak. Gråzonerna är många, men det gör inte att man ska vifta bort problemen!

Ett av de stora problemen vi har idag är att allt färre överhuvudtaget ger sig ut i terrängen. Självklart ska vi då inte skapa lagar och regler som försvårar för detta. Samtidigt är det ökande kommersiella nyttjandet av naturen en grund för osämja och konflikter som måste lösas. Att LRF har synpunkter på att man i utredningen pratar om att markägaren inte kan räkna med oinskränkt frihet att bestämma över sin egen mark kan man förstå. Man vänder till och med på frågan och säger att man inte bör begränsa allemansrätten utan se över vad som egentligen ryms inom markägarens rättigheter!

Visst ska alla kunna nyttja naturen och vi ska kunna samsas i bra samförstånd, men det känns lite märkligt när en grupp markägare eller jaktarrendatorer ger sig ut för en gemensamhetsjakt och upptäcker när man kommer ut att markerna är fyllda av bärplockare som man inte ens kan prata med. Jag har själv råkat ut för detta och för det mesta vill bärplockarna själva minimera eventuella konflikter, men det kan vara svårt när man väl är på plats ute i skogen.  Att det väcker irritation är självklart. Hade de som bedriver sin kommersiella verksamhet grundad på allemansrätten varit lite mer lyhörda för denna irritation hade man självklart tagit kontakt med markägare eller markägarorganisationer för att hitta flexibla lösningar. Kravet på inskränkningar bottnar i en frustration över att allemansrätten har ändrat karaktär från den enskildes nyttjande till företags nyttjande av andras marker. Tyvärr hör jag många gånger att de som nyttjar markerna och hänvisar till allemansrätten gör det som om det är en självklarhet att deras rätt att nyttja marken är lika stor som markägarens. Lite mer ödmjukhet runt detta skulle inte skada!

Utredningen ger inte lika många svar som den ställer frågor, mycket beroende på att allemansrätten är ett rätt vagt rättsligt begrepp. Men det var ju just det som var problemet! Vill man ha kvar den otydlighet? Det kanske är omöjligt att hitta en bra lösning när vi både vill ha ut folk i naturen och allt fler då väljer att göra det i organiserad form samtidigt som de som jagar eller på annat sätt nyttjar sin mark vill ha ett tydligare företräde framför allemansrättsnyttjande av markerna. Förslag om Länsvisa övervakare och centrala fonder för skadereglering känns inte som en rolig lösning. Som vanligt är det troligen det sunda förnuftet som måste få råda. Vill man långsiktigt bedriva någon form av verksamhet på andras marker kräver det ett gott samarbete, oavsett hur lagtexten ser ut. En dragkamp mellan rörligt friluftsliv och markägarintressen vinner ingen på! Kanske kan utredningen ligga till grund för fortsatta överväganden för några färdiga lösningar hittade jag inte i den!

Det vore intressant att höra hur andra ser på allemansrätten kontra markägandet i olika sammanhang? Vad tycker du?

av /30 Kommentarer