Ser vi redan konsekvenser av den nya älgförvaltningen?
Nu är det väldigt nära till jul och det börjar faktiskt bli lite lugnare på telefonerna. Visserligen ser Nationella viltolycksrådet till att man får vara fortsatt aktiv ända in i julskinkan och den nya älgförvaltningen gör också sitt till för det. Egentligen är båda fenomenen, om man nu får kalla det så, i grunden rätt lika varandra. Man har en funktion och en organisation som fungerar rätt hyfsat men man vill vässa till den och få den bättre för alla inblandade. Efter att utredningar och uppbyggnad av system är färdiga så visar det sig att överadministration och oklara viljor om beslut ska tas lokalt eller central gör att resultatet inte blir bra.
Vad är det då som är på väg att hända med älgförvaltningen? Ja, för det första så säger man sig vilja värna om den lokala förvaltningen och det lokala engagemanget, samtidigt som regelverket andas en vilja att kunna styra mer uppifrån. Från markägarsidan så har bilden varit tydlig, jägarna ska inte kunna ha lika fria händer som tidigare eftersom det har skapat överstora älgstammar. Eftersom den nya förvaltningen i princip helt och hållet bygger på samtal och samförstånd så är det olyckligt när en part går in i detta med en målsättning som mer verkar vara att ta befälet än att skapa detta samförstånd. När sen regelverket blir utformat som det blev så finns en uppenbar risk att jägarna reagerar negativt. Visst det finns en hel del i föreskrifterna som är bra och som ger ett gott underlag för kloka lokala och regionala beslut. Men om tanken är att man ska bygga systemet på en utbyggnad av modellen med älgskötselområden så har man nog inte tänkt tillräckligt klart! Man kan till nästa år välja mellan att bilda/behålla ett tilldelningsområde eller bilda/behålla ett skötselområde. I de framtida skötselområdena blir friheten mer begränsad än idag. Man snävar in ”felmarginalerna” i planen från 20% till 10%, men kräver deltagande i samråd, man kräver en mer detaljerad skötselplan än dagens, man kräver årliga samråd inom skötselområdet som ska protokollföras. Om man inte sköter sig och gör som förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen säger så riskerar man att upplösas. Vad upplöses man då till? Ett splittrat lapptäcke? Nej, då omregistreras man till ett tilldelningsområde! Vad händer då? Kravet på skötselplan försvinner (även om man ska skjuta lika många älgar), kravet på deltagande i samråd försvinner, kravet på internt samråd försvinner. Dessutom försvinner risken att Länsstyrelsen gör något för att man ”missköter sig” och inte gör som förvaltningsgruppen säger eftersom det inte finns några sådana grunder för Länsstyrelsen att upplösa ett tilldelningsområde.
Redan nu ser vi konsekvenserna och företrädare för inarbetade större fungerande älgskötselområden börjar på allvar diskutera om man ska upplösa sitt ÄSO och ansöka om tilldelningsområden redan före årsskiftet för att få det billigare än det blir efter årsskiftet. Utredningens intentioner och resultatet strävar åt helt motsatta håll i dagsläget!
Visst är det så att man från ett älgskötselområde som deltar i förvaltningsgruppens samrådsmöten har större möjlighet att påverka älgförvaltningen. Men om man upplever markägarsidans ovilja till dialog så känner man sig inte så stärkta i att den möjligheten ska bli en realitet Då förlitar man sig på att man även framöver ges överstora tilldelningar som tilldelningsområdena sedan själva avgör om de ska fylla eller inte. Har vi då tagit ett steg närmare en bra älgförvaltning? Tyvärr tvivlar jag på det. Det finns som sagt många goda intentioner och det har arbetats fram och kommer att arbetas fram bra utbildnigsmaterial rörande älgförvaltning. Men frågan är vilka drivkrafter som finns kvar för att de lokala jägarna på allvar ska engagera sig?
Bra älgförvaltning kräver stora sammanhängande områden och jag tror att vi alla vinner på att det förverkligas. Om dessa stora sammanhängande områden ska registreras som skötselområden eller tilldelningsområden beror till stor del på vilken nytta de lokala jakträttshavarna ser med det ena eller andra modellen i förhållande till den förväntade arbetsinsatsen. Just nu verkar det tyvärr vara så att den ökande arbetsinsatsen för att vara ett skötselområden även 2012 i förhållande till det inflytande man har och den frihet man får inte väger över åt rätt håll. Kanske kan den kommande hanteringen av samråden inom förvaltningsgrupperna leda till att man återskapar ett så stort förtroende mellan parterna att fördelarna med ett skötselområde återigen väger över. Men det krävs mer än en utsträckt hand från markägarsidan. Nu krävs att man inte bara börjar prata med varandra, man måste också visa i handling att samtalen leder till något i praktiken.
Under våren får vi se hur förvaltningen utformas i praktiken och då är det upp till bevis för alla parter att göra det bästa av det regelverk och de underlag som finns att tillgå!
Varför nämnde jag förresten viltolycksrådet i inledningen? Jag har nämt det förut men nya beslut får mig att återkomma till det igen. En organisation som bygger på att frivilliga krafter på egen fritid hanterar eftersök att trafikskadat vilt förtjänar att behandlas med respekt! Tyvärr håller systemet på att byggas upp till en modell där man skapar kontroller som gör att de inblandade inte känner att man har förtroende att göra ett bra jobb. Ett jobb som har genomförts i alla år tidigare på ett bra sätt. I dagsläget är man inte ens som enskild eftersöksjägare betrodd att föra in uppgifter i systemet om vilka hundar man har tillgång till! Detta ska ske genom en kretssamordnare som är ursprungligen är utsedd för sitt goda kontaktnät i bygden, inte för att vara någon som ska ta på sig ett omfattande registreringsjobb i datorn. En del av problemet är att landet är väldigt tudelat i denna fråga. Här i norr är vi få personer på en stor yta och vi har svårt att hitta tillräckligt många kompetenta ekipage som kan fylla ut behoven. Söderöver verkar man istället få köa för att få möjlighet att gå med i systemet som eftersöksekipage. Självklart upplevs då skärpta krav som mer besvärande i norr än i söder. Men framför allt så ser jag skärpta krav som acceptabla när man kan peka på problem som måste lösas. I dagsläget införs allt fler krav på dessa personer utan att man kan visa på att man har haft några problem. På samma sätt som ökade krav och mindre frihet skapar en osäkerhet runt älgskötselområden så gör det också det vad gäller om man vill ställa upp på trafikeftersök eller inte.
System och organisationer måste byggas för att underlätta och hjälpa, inte försvåra och stjälpa! Jag börjar bli rätt luttrad, men jag ger inte upp och hoppas att vi faktiskt kommer framåt under kommande år. Det sista som överger människan är hoppet sägs det…
Nu är det dags att få in vildsvinsskinkan i ugnen och plocka fram lite annat vilt ur frysen så att man även i år kan fira att vintersolståndet har passerat och att vi snart ser att dagarna blir längre igen. Det kan alla fira oavsett vad man har för tro och åsikter i andra frågor! :-)
GOD JUL ALLA!
Att göra en älgskötselplan är knappast särskilt svårt med koll på spillningsinventering, älgobs, betesskador mm. Jag kan dock se ett problem att hitta personer som vill ta på sig ansvaret då det redan när det var frivilligt att rapportera osv var svårt att hitta personer till styrelsen. Man kommer lägga en större börda på de eldsjälar som redan innan dragit det tyngsta lasset. Jag tycker man skulle gjort en mjukare skrivning.
Jonas: Självklart ska planer både kunna granskas kritiskt och revideras. Dagens planer är granskade och godkända av Länsstyrelsen, i fortsättningen ska de granskas av förvaltningsgrupen innan de godkänns av Länsstyrelsen. Den skillnaden kanske inte blir så stor?? Problemet med det system som nu byggs upp är att man lägger på en massa arbetsuppgifter på de som jobbar inom ÄSO, medan de som sitter i tilldelningsområden kan arbeta på som vidare med planer och samarbete utan dessa krav på arbetsinsatser. Både inom ÄSO och tilldelningsområden är det även fortsatt ett samarbete mellan jägare och markägare (vilket många gånger är samma personer) som gäller. Frågan är vilken arbetsbelastning man från myndighetshåll lägger på de olika registreringsformerna. I dagsläget känns fördelen med ett ÄSO ut att väga relativt lätt i förhållande till det merarbete som krävs. Kanske kan älgförvaltningsgruppen genom att seriöst bygga sina planer på de som byggs upp underifrån av respektive ÄSO visa på större fördelar av ett ÄSO än vad som idag syns på pappret. Jag har inte hört någon som ska ”lägga ner arbetet” med älgförvaltningen genom att upplösa ÄSO, däremot en del som säger att de vill fortsätta som idag och därför går över från ÄSO till tilldelningsområde. Hur det hela slutar får vi vänta något år för att utvärdera!
Problemet med de ÄSO´n som överväger upplösning är nog inte att man räds en ökad arbetsinsats utan snarare att man har skötselplaner och ett agerande där inte ekvationen riktigt går ihop i slutändan.
Man förstår givetvis att när skötselplanen skall redovisas för ÄFG så måste planen bygga på seriösa inventeringar och beräkningar, kanske känner man även en rädsla pga bristande kunskaper.
Om man säger sig värna ett lokalt engagemang och vara intresserad av en seriös viltförvaltning borde man fortsätta arbeta som ÄSO men lägga ner lite mer tid på planens innehåll och seriositet.
En bra plan tål att ifrågasättas istället för att som nu orsaka en panikupplösning av ÄSO.
Det som krävs är att fler förnuftiga medlemmar i ÄSO engagerar sig i förvaltningen och inte överlåter detta till de som skränar mest men ofta bidrar minst till en seriös förvaltning.
/ Jonas Martén-Nätverket mot viltskador.
I princip är det som du beskriver Martin. Det som skiljer de både registreringarna åt är att man har större möjlighet att påverka förvaltningsområdets planer om man är ett skötselområde med egen plan. Man slipper också riskera att få överskjutningsavgifter om man fäller fler älgar än tilldelad licens om man jagar inom ÄSO. Det är de två drivkrafterna som jag ser för ÄSO framöver. Man blir inte automatiskt ett ÄSO om man når över 10 vuxna älgar, ett tilldelningsområde kan även det vara rejält tilltaget med många tilldelade älgar och indelat i flera underliggande jaktlag.
Även jag har funderat på det här med ÄSO vs Licensområde. Kommer man rent praktiskt framöver kunna hantera ett licensområde på samma sätt som man hanterar ett ÄSO idag?
Skillnaden blir att istället för att göra en älgskötselplan som skall godkännas så låter man älgförvaltningsområdet sätta taket på avskjutningen för licensområdet och sen har man ett samråd inom området som fördelar älgarna mellan de olika jaktlagen. Vill man kan man fortsätta inventera, åldersbestämma osv men man slipper några krav på att det måste bli gjort.