Hundnos, det näst bästa alternativet? Foto. Gunnar Glöersen

Igår läste jag en artikel i Jaktmarker och Fiskevatten om en svensk ”indian” som spårar! Själv skaffade jag mig en labbe för två år sedan för bl a eftersök. Efter att ha läst artikeln inser jag mitt misstag, jag borde istället ha skaffat mig en tvåbent indian! Min labbe har nämligen begränsningar som en tvåbent ”tracker” inte har. – Hundens nos är otrolig men en hund behöver färska spår, till skillnad från trackern, säger Conny Andersson till i JoF. Som tracker använder han sig helt enkelt av marksafterna och markens fuktiga vågrörelser!

Efter mitt blogginlägg ”Drömbilden” bestämde jag mig för att ligga lågt med att peka ut bluffmakare. Men efter att ha läst JoFs artikel kan jag inte låta bli att påminna om att det som låter för bra för att vara sant, sällan är sant!

Jag förundras över vissa människors förmåga att få sin omvärld att tro på de mest fantastiska berättelser. Jag får en känsla av att drömmen om det naturliga och det ursprungliga får urbaniserade människor att helt tappa omdömet. Svenska folket uppger alltid att de älskar naturen, men besöker den sällan. Naturprogram i TV och artiklar om urinvånare eller människor som återvänt till det ursprungliga lockar. En ”tracker” som säger sig kunna avgöra de vilda djurens kondition enbart genom att följa spår och genom att använda sina sinnen, attraherar givetvis den blåögde betraktaren.

– En tracker behöver inte jaga utan han läser platsen och spåren som ger all information om var djuren kommer att dyka upp, säger Conny Andersson i artikeln.

Själv har jag fullt upp med att försöka förutse vart en älg skall ta vägen härnäst fastän jag har bra koll, via min hund GPS. Precis om Hellesö kommer givetvis vissa att idiotförklara mig igen. En ”tracker ” kan så mycket mer än en jaktvårdskonsulent om djur och natur. Långt hår och en tracker kurs i USA väger tyngre än ett livslångt jakt- och naturintresse. Framför allt är han ju vargens vän! Jag kan ana vargkramarretoriken i bakgrunden när han säger att tracker kunskaper skulle göra att vi jägare slipper riskera våra hundar i marker med stora  rovdjur.

– Visa bildserier som bevis på att bilderna inte är falska, uppmanade jag Hellesö. Conny skall få en annan utmaning. Min jämthund förföljde en älg förra veckan. Hon låg hela tiden närmare än 5 meter från älgen, så jag har hela spårlöpan i GPS halsbandet. Eftersom en tracker dessutom, till skillnad från en hund, kan följa även gamla spår borde Conny kunna ge mig besked om vad det var för kön på älgen, om det var en gammal eller ung älg och om den var i bra kondition. Jag har fotografier av älgen, som fortfarande lever! Om det är för långt till Värmland finns det säkert andra hundförare som kan ställa upp med andra spår, närmare Stockholm.

För första gången denna höst frasar det rejält av frost i gräset, när jag tar en morgonsväng och spanar efter älgkalv på hemmamarken här i Norduppland. Dags att komma igång med utfodringen, med andra ord. Jag ser inget annat än en ung tjur under min gryningstur, och är därmed snart åter hemma vid skrivbordet. Medan jag varit ute har dagens ”automatmail” med en sammanfattning över alla jaktrelaterade nyheter som tagits upp i pressen kommit. Nyheter som rör varg och älgjakt dominerar i vanlig ordning fullständigt, men det finns även ett par inlägg som tar upp utfodring. I detta fall utfodring av vildsvin med sötsaker, som uppges göra att vildsvinen blir könsmogna alldeles för tidigt.

Man kan räkna med att all utfodring påverkar reproduktionen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Det är ett välkänt faktum att reproduktionstakten hos vildsvin påverkas av deras energimässiga status, eller om man så vill hur lätt de har att hitta energirik föda. Riklig utfodring kan därmed påverka reproduktionen, precis som årets goda förekomst på ekollon förmodligen kommer att göra. Jag ringer upp länsstyrelsen i Skåne, som står bakom nyheten om effekterna av utfodring med sötsaker. Jag och Nils Carlsson på länsstyrelsen känner varandra litet sedan gammalt, och har diskuterat viltförvaltning förr i samförstånd. Vi är helt överens även i den här frågan.

Det är inget speciellt med just socker som gör att vildsvinens reproduktion startar tidigare, utan helt enkelt att grisarna får närmast obegränsad tillgång till energi i koncentrerad form. Vildsvinens naturliga föda innehåller mycket mindre socker och fett än vad livsmedel gör. Samma sak gäller ”normalt” foder, i form av skördade grödor eller restprodukter från jordbruket.

Det är inte tillåtet att utfodra vilt med livsmedel. Länsstyrelserna i södra Sverige får dock fortfarande inte helt få samtal från en upprörd allmänhet, som hittat berg av wienerbröd eller godis i skogen. Utöver att det är förbjudet, och kanske delvis just därför, ger det förstås en negativ bild av jägarkåren i allmänhetens ögon. Det är inte heller direkt enkelt att marknadsföra viltkött som ekologiskt, när man ser en del av de värsta exemplen. Och det är självfallet de som lyfts fram i media, precis som när det gäller missförhållanden inom djurhållningen. Redan ansträngda relationer till dem som bedriver jordbruk blir inte heller direkt bättre med felaktig utfodring, om vi säger så. Alltså- att utfodra är bra, men absolut inte med livsmedel! Självfallet måste dock eventuell utfodring även kombineras med anpassat jakttryck.

Jag vågar påstå att i princip all utfodring gynnar reproduktionen hos vilt, och det gäller alltså inte bara hos vildsvin. Det är meningen och ofrånkomligt, men är inte den enda anledningen att vi utfodrar. Genom vinterutfodring kommer en del individer som annars skulle ha svultit ihjäl att överleva. Samtidigt kommer de som troligen ändå överlevt att vara i bättre kondition (energimässig status) efter vintern. De kommer därmed att kunna lägga mer energi på kommande års reproduktion. Man kan därmed alltid räkna med att utfodring gynnar reproduktionen i någon utsträckning. Det är inte heller något fel i detta, tvärtom, så länge vi reglerar stammarna av det jaktbara viltet för att finna en bra balans gentemot andra intressen. Just när det gäller vildsvinen ställs frågan verkligen på sin spets, då vi i delar av Sverige onekligen har svårt att hitta en balans som alla kan leva med. Här är utfodringen en nyckelfråga.

Solen har nu smält frosten, samtidigt som ett stort meståg drar genom äppelträden ned mot viltåkern utanför fönstret. Bestämde mig just för att idag börjar jag även utfodra småfåglarna för i år…

Det är få av de frågor vi arbetar med som dör, och det gäller inte minst blyfrågan som nu hamnat i fokus igen. Vi har tidigare hanterat frågan om änder, som förgiftats genom att plocka blyhagel från botten i våtmarker. Sedan sattes fokus på att rovfåglar kan drabbas av blyförgiftning om de äter räntor från vilt som skjutits med ammunition som innehåller bly. Jägareförbundet tog fram en rapport 2009 som belyste den frågan, och som även innehöll rekommendationer för att minska problemen. Nya undersökningar från utlandet visar nu att viltkött kan innehålla rester av ammunitionsbly. Vi har dock inte koll på läget i Sverige. Jag har just reviderat våra rekommendationer för ammunitionsval och kötthantering, i avvaktan på mer kunskap. Samtidigt inleder vi nu ett samarbete med Livsmedelsverket och SVA för att undersöka om det finns några problem i Sverige. Vilket vi alltså inte vet ännu, men det finns ändå anledning att fundera över ammunitionsval och kötthantering.

Hur stort kan då problemet egentligen vara? Jag och min familj äter väldigt mycket viltkött, och jag har spottat blyhagel av och till på samma sätt som min far och farfar. Har det påverkat oss? Det är ruggigt svårt att säga… Sväljer man ett blyhagel så löses en del bly ut i den sura miljön i magsäcken, men om haglet transporteras vidare lär man aldrig märka av det. Vilket förstås inte innebär att effekter helt behöver saknas. Det finns dock fall där enstaka hagel stannat kvar i magsäcken, och då kan man bli rejält dålig. Finns det problem så är det dock troligen inte från hela hagel, utan snarare genom stort intag av blyfragment från i första hand kulor. Expanderande blykulor släpper ifrån sig delar av kärnan, och sådana små, platta fragment har stor yta i förhållande till sin vikt. Därmed löses blyet ut snabbare än från exempelvis ett helt hagel. En större andel av det bly man eventuellt får i sig tas därmed upp i kroppen. De små fragmenten syns och känns dessutom knappast, varken i slaktboden eller i köket.

Med största säkerhet är det i köttfärsen man eventuellt kan komma att finna bly. Om det finns problem kan de dock lösas genom korrekt kötthantering, i kombination med anpassat ammunitionsval. Moderna bondade kulor, där blykärnan kemiskt förenats med manteln, tappar enstaka procent av sin vikt i form av blyfragment. Konventionella kulor ligger istället typiskt på flera tiotals procent, och fragmenten sprider sig dessutom längre från sårkanalen. Därmed krävs det att man skär bort betydligt mer för att få bort blyfragmenten. Det finns undersökningar som visar att fragment kan sprida sig 45-50 cm från sårkanalen med konventionella kulor.

 

Rådjur skjutna med blyspets (överst) respektive  bondad kula (nederst). I bägge fallen med 7x57R och på avstånd 60 meter med skottplacering bakom bogen. Djuret skjutet med den bondade kulan stod aningen snett, och kulan gick igenom bogen och slog av frambenet på väg ut. Kulfragmenten syns som ljusa prickar. Som synes blir det betydligt mer splitter av den konventionella blyspetsen, och fragmenten sprider sig även längre. Huvuddelen av splittret från den bondade kulan har lossnat då den träffade överarmsbenet. Från Viltforum 2009: 1.

Själv fasade jag ut de sista konventionella blykulorna ur min jaktammunition när jag arbetade med vår rapport om blyförgiftning av rovfåglar för några år sedan. I några kalibrar har jag nu även börjat prova kopparkulor, men här gäller det att även ta hänsyn till skottverkan, flyktsträckor och etiska principer. Framför allt skär jag dock bort mer runt sårkanalen idag än tidigare. Riktigt hur mycket man behöver ta bort för att få bort alla fragment vet vi dock inte säkert. Vi vet inte heller om det verkligen finns ett problem med ökat blyintag för den svenska jägarkåren, som förstås är storkonsumenterna av viltkött. Vi behöver alltså mer kunskap, och det ligger självfallet i Jägareförbundets intresse att sådan kunskap kommer fram. Från att ha följt hur frågan utvecklats internationellt går vi därmed nu över i en mer aktiv fas på hemmaplan.

 

 

Älg fälld i tallungskog för löshund i 15 minusgrader av skytt som förfrös en tå! Foto: Gunnar Glöersen

Älgstammen i Sverige kan fördubblas eller kanske rent av tredubblas utan att det är ett problem! Det ligger inte i samhällets intresse att älgstammen regleras. Dagens vinterstam på ca 200 000 älgar kan på fyra år bli 600 000 om vi inte jagar dem. Risken för älgolyckor i trafiken är inte ett samhällsproblem, vi behöver bara sänka farten när älgstammen ökar. Skogsbruket som gnäller över stora skogsskador kan glömma sänkta älgstammar. Det är nämligen inte ett väsentligt allmänintresse att hålla skadorna på tallungskog på rimliga nivåer. Skogsbruket får tåla de ”naturliga” klövvilttätheterna.

Vid det här laget lär blodtrycket ha stigit rejält hos några bloggläsare. Låt mig förklara. Vargdebatten blir som jag skrev i mitt förra blogginlägg allt mer absurd. Just nu förs en diskussion om ”olägenheter” som kan motivera skyddsjakt på varg i vinter. Det är helt klart att regeringens ambition är att betydligt fler vargar skall skjutas med stöd av skyddsjaktbestämmelserna än tidigare. Art- och habitat direktivet säger att man kan skjuta t ex varg om motivet för jakten är ett väsentligt allmänintresse. I den diskussionen finns det flera som menar att jakt inte är ett sådant. De menar att det bara är ett enskilt intresse.

Jag kan inte dra någon annan slutsatts av det resonemanget än att det INTE ligger i samhällets intresse att viltstammarna regleras. Självklart är det fel, jag rent av idiotiskt. Det är uppenbart att vissa betraktar intressen gör allt för att inte jakt skall ses som viktigt. Det skulle ju kunna leda till fler fällda vargar.

De senaste åren har jag många gånger fått höra att vi jägare borde bojkotta älgjakten i protest mot rovdjurspolitiken. Jag har hårdnackat hävdat att det är fel väg att gå. Vi jägare har inget att vinna på att det blir fler döda i trafiken eller på att öka konflikten med skogsbruket, som trots allt utgör en viktig del av vår BNP. Men om nu juridiska experter kommer fram till att jakt INTE är ett väsentligt allmänintresse, kanske samhället trots allt måste lära sig den hårda vägen.

Självklart är viltförvaltning och jakt ett allt överskuggande allmänintresse och för att begränsa älgstammen MÅSTE vi använda lös hund. Det finns inget andra alternativa lösningar i ett stort glesbefolkat land som Sverige. Ändå finns det organisationer som t o m vi förbjuda löshundsjakt. MP:s kongress tog t ex beslut i den riktningen i våras. Tror de att den svenska jägarkåren är någon slags slavar som skall genomföra samhällets vilja på sin egen fritid och dessutom betala dyrt för det utan att få något tillbaka?

Det är hög tid att våra politiker och myndighetspersoner lyfter blicken från vargkramar retoriken och ser verkligheten. Jakt och förvaltning av våra viltstammar är ett allt överskuggande allmänintresse. Utan de ideella insatser som den svenska jägarkåren gör varje år skulle samhällets kostnader för klövviltstammarna bli enorma. Vi vet vilka insatser och metoder som krävs för att hålla klövviltstammarna i schack. Vi har betydligt bättre kunskap om det än de vargkramare som numera tvärsäkert uttalar sig om viltförvaltning och jakt!

”Jägareförbundet ska med kraft och kunskap leda och utveckla den svenska jakten och viltvården” – Det är vad som står i förbundets vision. Ibland känns det inte helt lätt att vara visionär när vardagsfrågorna tynger ner och det känns som om det blåser motvind i flera frågor. Inte desto mindre måste vi med jämn mellanrum stanna upp och lyfta blicken lite längre än framför stövelspetsarna. Vi driver ju faktiskt våra vardagsfrågor av en anledning och med ett större syfte än att bara lösa de dagsaktuella akuta frågorna. Vi kämpar för att bevara för framtiden det vi själva har förmånen av att få uppleva i form av drev, ståndskall, gemenskap inom jaktlagen och middagar tillagade av vilt vi själva har fällt. För många kanske detta känns som en självklarhet som vi kommer att fortsätta med, men jag tror fler och fler inser att det finns risk att vissa viktiga delar av vår jakt försvinner om vi inte försvarar den.

Visst, jag är rätt säker på att vi på ett eller annat sätt kommer att jaga älgar även i framtiden, men på vilket sätt? Är det största hotet mot löshundsjakten verkligen vargen eller finns det risk att djurskyddsaspekter klubbade inom EU säger att det strider mot djurskyddslagstiftningen att släppa hundar utom kontroll i skogen? Vem kommer att bestämma över vilka vapen och vilken ammunition vi kommer att få använda eller om den enda jakten som kommer att få bedrivas är den som kan stödja sig på att det är skyddsjakt?

Vår jakt har rötterna ända tillbaka till den tid då den första människan satte sin fot här efter inlandsisen. Ser man på hällristningar så är det jägare med hundar av spetsmodell på samma sätt som det är idag i älg- och fågelskogen. Självklart har mycket ändrats under tiden och viltstammar kommit och gått. Även i modern tid har förutsättningarna för jakten och vilket vilt vi jagar ändrats drastiskt. Samhället utvecklas också med en allt större del av befolkningen som inte kommer ut i skogen och (i bästa fall) får kunskap om naturen genom TV-rutan. Ska vi lyckas ta jakten in i framtiden på ett sätt som vi tycker är acceptabelt måste vi självklart ha med oss den stora massan av människor, alltså även de som inte själva jagar. Idag ser det bra ut i opinionsläget för jakten, men med en allt mer ointresserad allmänhet kan synen på vår jakt svänga snabbt och av tillsynes oväsentliga orsaker. Därför känns det viktigt att vi i alla sammanhang kan föra ut jakten till allmänheten, både på nationell nivå men också på det lokala planet. En friluftsdag i skolan är minst lika viktig för framtiden som en uppvaktning av en minister, kanske inte för att avgöra en akut fråga men för det långsiktiga arbetet att bevara jakten för kommande generationer. Att jobba i stort och smått och med traditioner och nytänkande samtidigt är inte alltid lätt men det är intressant!

Man säger ibland att dagens generation är egoistisk och bara gör det som skapar nytta för en själv. Jag hoppas ändå att alla som jagar, oavsett ålder, känner att man vill vara med och bevara och utveckla den svenska jakten! Att även de som idag just sett dagens ljus också ska få möjligheten att trampa jaktstigen på mer eller mindre samma villkor som vi gör idag. Det kan kännas som om mycket jobb idag går ut på att minimera problem och se till att det i alla fall inte blir sämre. Men på många sätt har vi idag en fantastisk jakt i Sverige och den måste vi slå vakt om. Förhoppningsvis kan vi till och med göra jakten bättre än idag för vi har ju sagt att vi ska utveckla den!

Själv har jag precis skaffat mig en ny valp som förhoppningsvis kommer att vara en kompanjon under många säsonger i älgskogen. Hur jakten och jägarlivet kommer att utvecklas under hans livstid ska bli intressant att följa och på egen hand påverka. Han själv verkar i dagsläget inte ha så stor insikt i den jaktliga politikens irrgångar vilket möjligen kan förklara varför han sover så gott…