Älgens år
Så är julen och det svenska nyårsfirandet på upphällningen. Det är dock fortfarande några veckor kvar på kaninens år enligt den kinesiska kalendern, innan det är dags för drakens år. För oss som arbetar med jaktfrågor i Sverige råder det knappast något tvivel om vilket djur som kommer att styra och dominera 2012: det blir tveklöst älgens år. Föreskrifterna är färdiga och nu är det dags att sjösätta den nya älgförvaltningen. En lång kamp för att få ett så bra system som möjligt går nu in i slutfasen, då skötsel- och förvaltningsområden skall bildas och planer med förvaltningsmål skall tas fram.
Det djur som kommer att dominera årets verksamhet är tveklöst älgen. Foto ©: Fredrik Widemo.
Nu lämnar bollen i stor utsträckning oss som arbetat med att påverka förvaltningens utformning, för att istället hamna hos dem som ska genomföra förvaltningen: jägarna och våra representanter. Genom ökade krav på ekosystemfokus kommer den närmaste tiden nu bestå av en väldans massa samverkan, eller om man så vill rent kompromissande. Här är det självfallet viktigt att våra representanter vet vad vi jägare vill, så att de kan stå upp för våra intressen. Och det råder inget tvivel om att man från markägarsidan inte har samma målbilder som vi jägare…
För dryga två år sedan undersökte jag tillsammans med Göran Ericsson och Roger Bergström vid SLU jägarkårens attityder till älgstammens storlek. Vi drog slutsatsen att om man tittar på den genomsnittliga attityden till älgstammens storlek över hela Sverige så vill c:a 48 % av jägarna ha fler älgar, medan bara c:a 6 % vill ha färre älgar. Av de resterande jaktkortslösarna är det 33 % som tycker stammen är lagom, medan 14 % inte uttrycker någon åsikt. Man får likartade mönster för alla landsdelar.
Slumpvis utvalda jaktkortslösares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Är det något eller några viltslag du tycker det finns för lite av eller för mycket av på din huvudsakliga jaktmark?” (med alla jaktbara arter som alternativ). Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.
Ganska tydligt budskap, får man nog säga… men förvaltningen måste förstås baseras på lokala och regionala förutsättningar, snarare än nationella eller landsdelsvisa medelvärden. Undersökningen från 2009 designades för att kunna brytas ned till länsnivå. På den här skalan börjar det bli riktigt intressant och relevant, då viltförvaltningsdelegationerna inom varje län skall ta fram riktlinjer för älgstammens utveckling. Jag har nu tittat på de länsvisa attityderna till älgstammens storlek, och för samtliga län är det fler jägare som vill ha fler älgar än som vill ha färre. Andelen som tycker att stammen är lagom skiljer dock en hel del, och för Jönköping och Kronobergs län är den gruppen så stor att man kan säga att den genomsnittlige jägaren anser att stammen är lagom stor. Men i övriga län vill man alltså i genomsnitt ha mer älg.
Så såg alltså bilden av jägarkårens vilja ut sommaren 2009, och det finns nog litet fog för att tro att den ser särskilt annorlunda ut idag. Det är extremt viktigt att ta med sig detta in i de förhandlingar som nu påbörjas. Det är ingen djärv gissning att man från markägarsidan kommer att vilja utgå från att storleken på dagens älgstam är ett resultat av jägarnas dominans. Man kommer med säkerhet att hävda att förvaltningsmålen för stammens storlek skall justeras ned. Detta är de argument man fört för att driva igenom kraven på en ny förvaltning. Man bortser dock då från att dagens förvaltningsmål i de allra flesta fall är framtagna i samråd där man varit överens. Samt, vilket alltså är ny kunskap, att jägarna egentligen vill ha mer älg än idag. Bortsett från två län då, där man samtidigt fått stora foderresurser genom stormar och arbetat målmedvetet med älgstammens sammansättning och storlek.
Jag har även undersökt attityder hos privata skogsägare, vilket jag bloggat om tidigare. Inte heller här finns det något starkt stöd för att minska älgstammen, utan den största gruppen markägare tycker att stammen är lagom. Oavsett om man själv är jägare eller inte.
Slumpvis utvalda markägares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan ”Hur ser du på älgstammens storlek på den aktuella fastigheten?” Svarsalternativen ”Alldeles för få/många” och ”Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.
Utifrån dessa resultat skulle man alltså kunna gissa att jägarrepresentanterna i ett genomsnittligt län bör argumentera för starkare älgstam, medan representanterna för privata markägare lutar mot stammar på ungefär samma nivå som idag. Storskogsbruket kommer med säkerhet argumentera för högre avskjutning med målsättningen att få svagare stammar. Det skall bli mycket intressant att se hur diskussionerna kommer att föras inom skötselområden och älgförvaltningsgrupper framöver…
Vi har alltså inte samma kvantitativa mål som utgångspunkt, och skall rimligen inte heller ha det, även om vi är överens om att vi måste finna en fungerande kompromiss genom samverkan. För att nå dit måste de olika parterna både välja en utgångspunkt som motsvarar sina uppdragsgivares intressen och dessutom visa kompromissvilja. Storleken på dagens stam är dock redan en kompromiss i sig, och kan därmed inte ses som startpunkten eller om man så vill ytterpunkten i diskussionerna.
Jag är långt ifrån intresserad av astrologi (men kollade efter att ha sett någon Bruce Lee film i forntiden att jag själv är född i drakens år), men litet passande är det… Draken som styr det kommande året symboliserar enligt kinesisk mytologi bland annat makt, innovationer och företagsamhet. Allt detta kan nog behövas under det kommande året. Om det slutligen även vankas framgång och lycka för jägarna återstår att se…
Anders,
sedan Gustav III har markägaren även ägt jakträtten. Det betyder inte att markägaren har fullständig rådighet över viltstammarnas storlek, vilket jag bloggat om tidigare. Är markägaren inte nöjd med hur jakträtten utnyttjas (om man arrenderar ut den) inom de ramar som samhället bestämmer, så är det väl dock rimligt att man utnyttjar sitt ägande till att påverka detta? Vilket stått och står var och en fritt, nu som tidigare.
Vi har lika stora betesskador idag, eller större, jämfört med när vi sköt och hade mer än dubbelt så mycket älg. Beror det på att älgarna ändrat beteende, eller på att det hänt något med skogens skötsel och sammansättning? Jag väljer att tro på det senare… och därmed är det för mig självklart att det inte bara är antalet älgar som skall regleras, om man vill minska skadorna. Och isynnerhet inte om man skall kalla det hela för en ekosystembaserad förvaltning.
Varför skulle en större markägare ha större procentuella problem? Om så är fallet så innebär det att de stora markägarna brukar sina arealer på ett annat sätt, och då bör man kanske fundera över om man kan minska andelen skadade stammar genom anpassad skötsel. OM stora markägare i större utsträckning fortfarande föryngrar med tall på tallboniteter så finns det ett visst fog för resonemanget. Fortfarande är dock undersökningen rättvisande för VAD DEN GENOMSNITTLIGE MARKÄGAREN TYCKER, vilket är det enda jag hävdat. Skulle skogsägarföreningarna enbart börja se till intressena för de medlemmarna som sitter på stora innehav, så är vi nog många som skulle gå ur med buller och bång. Eller vad tror du? Och märk väl att många små marker tillsammans blir också stora arealer…
Analyserar man materialen med avseende på areal så finns det för övrigt inga särskilt starka effekter. Bland jaktkortslösarna är det exempelvis fortfarande bara 10 % av de stora markägarna (>500 ha) som vill ha färre älgar. Vilket ska jämföras med 11 % för alla jaktkortslösande markägare.
Debatten har varit intensiv, jag skall ge några kommentarer.
*Skogsnäringen är Sveriges största nettoexportör, vi är allså ganska beroende av att skogen sköts. Detta inkluderar att få fram oskadad tall. Där jag bor är det omöjligt utan stängsel. Ett sådant kostar och är också att ge upp på att jägarkåren skall vakna. Jag har ej gett upp ännu.
*Att tillskapa extra foder av mängd är ganska svårt, dock har jag lämnat extra långa talltoppar idag när jag sågade timmer. Om stammen minskas märkbart idag så växer foderreserven till sig och kan förhoppningsvis försörja stammen med acceptabla skador.
*Jag frågade Jordbruksminister vem som skall bestämma i skogen SJF eller markägaren. Han påstod att ända sen Gustav den IIIs tid så är det markägaren. Men jag måste väl tillstå att markägarna ännu ej förstått att de skall gå på ÄSO-mötena.
*Undersökningen om lagomheten på älgstammen kan man ej lita på. Ju större skog man har ju större är ju möjligheten att man har tallungskog och problem. Om tex Saab hade nåt kvalitetsproblem så är det ju ingen mening att fråga Volvoägarna också.
*Tack för debattfliten, särskilt tack till Skogsriddaren Anton
Anton,
självfallet kan man sy ihop en förvaltning av en stam underifrån, istället för att diktera uppifrån. Varför skulle inte det gå? Hela tanken med den nya förvaltningen bygger på en dialog mellan de olika nivåerna, och delvis på tvärs inom nivåerna. Nyckelorden är samförstånd och kompromiss, inte att markägarna ska bestämma. Skogsbruket har däremot förordat ett system där älgförvaltningsgrupperna ska ha markägardominans och total beslutanderätt över avskjutningen och stammens storlek. Lyckligtvis landade vi inte där, sett ur vårt perspektiv. I mina ögon lyckligtvis ur allas perspektiv… Därmed MÅSTE det nu till en dialog av givande och tagande, där man inte exempelvis kan diktera att stammen skall halveras. Möjligen kan man landa där ändå, men i så fall genom att man är överens om den kompromissen. Hade vi inte landat i denna struktur tror jag att vi fått ett dyrt och byråkratiskt system som ändå aldrig hade fungerat. Nu finns det goda chanser att lyckas, men bara om BÅDA sidorna bjuder till. I mycket av vad du skriver så läser jag in att markägarna själva borde få bestämma över viltstammarnas storlek. Dags att vakna; ingen äger viltet, och viltförvaltningens inriktning bestäms av samhället. Där ingår såväl jägarkåren som markägarna, utöver att grupperna överlappar kraftigt.
Markägaren förfogar över jakträtten, och även här håller jag med dig. Är man inte nöjd med hur jakten bedrivs får man väl göra något åt det. Den makten hade man tidigare och makten finns kvar på samma sätt idag. Anser samhället att det finns alldeles för litet eller för mycket av ett viltslag kommer man dock att lägga sig i. Med rätta, i mina ögon.
Den absoluta majoriteten av jägarna jagar som fritidsintresse. Blir det alltför krångligt eller dyrt att skjuta älg så kommer man att jaga annat istället, eller inte jaga alls. Idag är nog den genomsnittlige jägaren mer köttmedveten än när jag började jaga för drygt trettio år sedan, men i stora delar av Sverige finns det alternativ i form av vildsvin och hjort. Vi går kanske inte tillbaka till att jaga hare och sjöfågel, men vi ligger ju under en del tryck att jaga annat klövvilt också. Vilket är mycket enklare och blir billigare sett till administrationen. Detta vinner knappast markägarsidan på. Eller ngn annan för den delen.
Statistiken jag visar här är på inget vis missvisande. Jag har tydligt redovisat att jag visar hur attityderna hos de privata skogsägarna ser ut, och har aldrig påstått något annat. Det är både möjligt och troligt att attityderna hos stora markägare med mycket tallmarker ser annorlunda ut. Markägarsidan har att hantera detta, på samma sätt som vi har att hantera att det finns de som har stora respektive små jaktmarker. Och som kanske helst jagar älg, respektive inte gör det. Den riktiga utmaningen kommer när vi ska börja stoppa in även annat vilt, som hjort och gris, i förvaltningssystemet. Och det gäller nog både på markägarsidan och på jägarsidan…
Vill man minska betesskadorna bör man midjeröja, självföryngra, aktivt skapa och underhålla flerskiktade lövmiljöer, skapa mer kantzoner, skapa breda bryn, gynna bärris genom begränsad/anpassad markberedning, gödsling och gallring, plantera mer tall, helt låta bli contorta, låta bli att dika ut sanka partier där löv och viltet trivs, arbeta med kantzoner mot skogsbilvägar, inte ta ut GROT innan det kunnat utnyttjas som foder, inte arbeta upp vindfällen innan de tjänat som foder,… listan kan göras jättelång. Kostar pengar? Japp, men det tar man igen på minskat betestryck, SAMTIDIGT som i princip alla dessa åtgärder dessutom har tydligt positiva effekter ur naturvårdsperpektiv. Vilket förstås ligger i samhällets intresse. Det finns fler än två aktörer på banan… och älgen är en inhemsk art. Man kan inte planera skötseln som om viltet inte fanns, och bli arg och förvånad över att viltet äter.
Effekterna av klövviltets bete på mångfalden har jag diskuterat här många gånger förr. Visst begränsar betet rekryteringen av individer, men vad som begränsar trädbildningen är den täta, mörka och homogena produktionsskogen där ljusälskande träd inte klarar konkurrensen. Det vet såväl SKS som NV också. Liksom alla skogsmän och -kvinnor. För att få trädbildande rönn i en produktionsskog krävs det att man först röjer rätt (=sent runt rönnen) och därefter friställer rejält under gallringsfasen. Jättedyrt. Kommer knappast ske. Men det är banne mig inte älgens fel att man anser att det är för dyrt med gläntor i skogen, som i forna tiders skogar där det fanns trädbildande rönn.
Sista ordet? Alltid, om jag så önskar; det är min blogg. Dock censurerar jag i princip aldrig inlägg som håller sig till sakfrågan och som inte innehåller personangrepp, utan försöker bemöta dem.
Och tack för intressant diskussion!
Fredrik: Hur ska du då kunna knyta ihop förvaltningen till älgstamsnivå? Du vet ju själv att du är ute på djupt vatten, så varför inte simma mot land? Har du och SJF medvetet duckat för just det att nya förvaltningen ska hantera älgstammar utifrån biologiska faktorer? Istället sitter ni där i sandlådan med era små spadar och skriker högt om att markägarna själva inte klarar av att reglera sina viltstammar och att ni minsann har den slutgiltiga makten i era avtryckarfingrar!
Men visst, företräd du dina medlemmar. Min invändning är att du med dylik missvisande statistik förleder dem. De kommer inte att få en bättre älgstam av att betet tar slut och förgraningen ökar. Det fina är dock att man kan göra 1 + 1 till 3 och det är om markägarna kan tillåtas plantera tall. Det går inte med nuvarande älgstam och det gick heller inte före Gudrun! Ska vi kanske skriva kontrakt med jägarna där de blir ersättningsskyldiga till markägarna vid olika utfall i kommande älgbetesinventering? Kom gärna med en kreativt förslag istället för att bara skjuta det ifrån dig och hävda att markägarna ska hoppa i galen tunna och betala 7000 kr/ha för något som alla med arslet och en bit krita kan räkna ut kommer att vara förgäves? Därtill återkommande, då Skogsstyrelsen upptäcker att det inte finns en tillräcklig föryngring och ett s.k. ”lagråd” på 150 000 kr i böter blir konsekvensen…
Det är verkligen förvånande att jägarna tror sig ha mandat att avgöra hur mycket vilt som ska springa på markägarnas ägor. När argumenten för en saklig förvaltning tryter kommer snacket om att fingret på avtryckaren avgör. Jag vill mena att blecket på papperet avgör. Som markägare skulle jag genast byta arrendator om denne aktivt verkar för en utveckling i strid med min uppfattning. Vargtrycket i Mellansverige hjälper mig verkligen att hitta nya intressenter. Och skulle så att säga ”arbetskostnaden” bli får stor eller omfattande hoppas jag att myndigheterna ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv tillåter helikopterjakt vintertid (kalla det skyddsjakt om du så vill) för att hejda vansinnet. Betesskadorna kan räknas med faktor 10 på jaktvärdet i Norrland. Minst.
När det kommer till betestryck kunde jag så sent som igår läsa i Svensk Jakt att den biologiska mångfalden hotas. Inget nytt under solen där. Så när som på det faktum att Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket skriver en rapport om detta till regeringen. Kanske kommer möjligheten till helikopterassistans som motion i riksdagen?
Alla som vill certifiera sitt skogsbruk behöver åstadkomma trädbildande individer av rönn och sälg. Det är en omöjlighet utan stängsling idag och därigenom hotas den biologiska mångfalden. Men du tycks ändå hävda att markägarna måste ta det första steget i den här dansen genom att begå harakiri med tallplantorna. Jag suckar tungt… http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Nyheter/2012/01/Alg–och-radjursbete-problem-for-biologisk-mangfald-1.19019/
Du får en sista replik om du vill. Jag har sagt mitt i den här frågan nu.
Anton,
politiker? Tja, jag har mina ”väljare” (även om jag är tjänsteman) i form av jägarkåren och om jag ska våga mig på en inte alltför djärv gissning verkar väl du ha dina i form av aktieägare. Och möjligen några (långt ifrån alla) stora privata markägare. Jag står upp för mina väljare och du för dina, så mycket konstigare än så är det väl inte? Jag glömmer inte heller alls att privatskogsbruket står för 50 % av arealinnehavet (resterande 50 % är dock inte bara bolag). Jag har diskuterat attityderna hos de privata skogsägarna och vad jag vet är det ganska länge sedan man hade fler röster, eller om man så vill viktade röster, beroende på storleken på markinnehav i Sverige? Vi snackar inte om en bolagsstämma där man har rösträtt efter antal aktier (hektar), utan om att få en demokratiskt förankrad förvaltning med lokal acceptans hos dem som påverkas och som ska stå för förvaltnmingen. Både av älg och foder.
När det gäller bolagen har jag med en enda mening sagt att storskogsbruket vill minska älgstammen. Jag antar att vi även är överens om att det stämmer?
Vår bestämda syn och tolkning av föreskrifterna är att förvaltningen ska byggas underifrån, och vila på skötselområdenas planer. Helt enligt all modern förvaltning, där man tillämpar subsidiaritetsprincipen (förvaltningen ska styras på lägsta praktiskt möjliga nivå). Hade man inte valt att gå denna väg i föreskrifterna hade det nog varit ett solklart val för de flesta att inte samverka i skötselområden alls. Vi anser att det är positivt med samverkan över större områden för att skapa en långsiktigt hållbar förvaltning som är en kompromiss mellan olika intressen. Varför man skulle välja att gå med i skötselområden om man inte har något reellt inflytande över förvaltningens utformning övergår dock mitt förstånd. Ett sådant system skulle kapsejsa inom kort, och vi skulle vara tillbaka där vi stod för några dagar sedan. Och i det chicken racet har ju storskogsbruket kört över stupet gång efter annan…
Det finns delar av Sverige där älgen är födobegränsad, men i merparten av landet är den det inte. Däremot finns det företrädare för storskogsbruket som vill jämställa sina acceptabla skadenivåer med det ekologiska begreppet ”carrying capacity”/bärkraft. Detta är dock självfallet rent nys; går man över nivån så får man minskad skogsproduktion men det behöver inte få konsekvenser för älgstammen förrän vid betydligt högre tätheter per foderresurs. Det finns för övrigt riktigt starka älgstammar även i områden som helt saknar tall, både i Sverige och våra grannländer.
Under Gudrun och Perperioden så arbetade jag med hållbart brukande av landskapet i de delarna av Sverige. Jag följde intresserat debatten om hur man skulle återbeskoga de stormdrabbade områdena. Jag minns tydligt min förvåning över intensiteten på propagandan från ägarna till massafabrikerna: vi vill och måsta ha gran!!! Glöm ädellöv, tall och annat. Det hör man inte mycket om längre, utan nu får älgen istället skulden.
Jag tror att den nya förvaltningen kan bli bra, men bara om den byggs underifrån och bägge sidor visar kompromissvilja från start. Börja med att skjuta ned älgstammen rejält så tar vi resten sen kan säkert funka som ert (?) utgångsbud, men självfalllet kommer inte många att gå på den enkla.
Vad du och jag håller på med nu är dock förstås en del av fäktandet för att skapa en inramning där våra respektive sidor kan nå så långt som möjligt i de pågående och stundande förhandlingarna. Vilket jag gissar är våra respektive uppdrag. Det är i alla fall något jag uppfattar som ett av mina uppdrag. I slutändan kommer vi ändå säkert att i genomsnitt landa på en älgstam som är mindre än vad jägarna vill men större än vad bolagen vill. Gör vi inte det har någon misskött sitt jobb, och vi kommer dessutom inte få acceptans för förvaltningen. Vilket krävs för att den ska fungera framöver. Och ja, visst är det politik…
Fredrik: Ditt svar gör mig besviken. Du lindar in dig likt en politiker som inte kan tala klarspråk. Hur kan du på fullaste allvar förvänta dig att en skogsägare ska investera 7000 kr/ha på att plantera tall, när betestrycket är helt vansinnigt högt? Vad som kommer att ske är att förgraningen ökar, med en mindre foderbas som konsekvens. Vi kommer att få se mindre älgar med sämre reproduktion. En helt enkelt mycket svagare älgstam, beroende på att maten tar slut. För vem kan klandra den skogsägare som inte vill betala 7000 kr/ha, med fyra års-intervaller, för att hålla traktens jägare med vilt? Din lösning tycks vara att tvinga på markägarna dessa kostnader medan du vill lura med dig dina medlemmar på ett chicken race mot avgrunden ”i medlemmarnas väl”?
Din tolkning av nya älgförvaltningen är också helt bedrövlig. Både du och jag vet att älgförvaltningsområdena skapas utefter hur älgar rör sig och de ska försöka återspegla lokala älgstammar. Det är där som beslut ska tas avseende avskjutning o.s.v. Jägarorganisationerna gjorde sitt bästa till att få kontroll över dessa när förvaltningen utformades och när man misslyckades riktades fokus på att åstadkomma det du torgför: Beslutsväg från älgskötselområden och uppåt. Det är givetvis fel väg, eftersom att andemeningen är just att äntligen kunna sköta en älgstam utifrån biologiska faktorer istället för administrativa. SJF försöker sig nu ”kuppa till sig” makt. Daniel var inne på det tidigare i den här bloggen och då återfanns den gamla SJF-klyschan att det är jägaren med fingret på avtryckaren som i slutänden bestämmer. Jag tar mig för pannan och vill utbrista ”Sandlåda!!!”.
Vi är för övrigt inte alls överens om var markägarna står i älgfrågan. Du ”glömmer” förstås att hälften av Sveriges skogar ägs av skogsbolag. Behöver jag ens förklara för dig vad de tycker eller har du kanske en aning? Därtill kan jag förtydliga för dig att stora markägare, som berörs av älgbete, i absolut majoritet vill minska älgstammen. Men din undersökning, där en utbo med fem hektar bakom jaktstugan jämställs med en aktiv skogsägare med 500 hektar (och 10-20 % färska betesskador årligen) är väl allt du behöver för att fortsätta lura med dig dina medlemmar på korståget mot avgrunden?
Karl Hedin brukar då räknas som exempel på en skogsägare som är både stor och positiv till stora älgstammar. Ska jag då kanske passa på att nämna att Karl Hedin är en av de allra största vinnarna på en ”förgraning” av Skogssverige. Han äger nämligen gransågverk. Mer gran istället för tall betyder för honom billigare råvara! Därtill är det inte konstigt att han inte ser några betesskador på sina sågverk eftersom att han sågar gran medan älgen äter tall. Han råkar dessutom vara en väldigt intresserad och hängiven jägare…
Anton,
OK då är vi med andra ord överens om att den största gruppen markägare anser att älgstammen är lagom stor, och att de dessutom har fördel av älgstammen i form av jaktmöjligheter. Egna eller sådana de kan arrendera ut. Det gäller förstås ffa i södra Sverige, där man kan få betydligt mer för jaktarrendet.
Vi är även överens om att vi behöver få mer tallföryngringar.
Sedan blir det dock värre. Vad du beskriver är någon form av kompromiss, som du frågar hur jag skulle vilja marknadsföra bland mina medlemmar. Det vill jag inte alls är svaret! Det är min och vår bestämda åsikt att förvaltningen ska ha ett tydligt underifrånperspektiv, där skötselområdenas planer ligger till grund för förvaltningsområdens planer. Så blir det nu också i den nya förvaltningen. Det är alltså de lokala förhållandena och attityderna till älgstammens storlek, betesskadorna och fodertillgången som skall styra. Därmed är det inte jag som nationell tjänsteman som ska sälja in någon kompromiss, utan den ska träffas mellan de berörda på lägsta möjliga nivå. Kompromissen kommer att träffas genom samråd mellan de olika berörda parterna, där jag som jägare förväntar mig att mina representanter för de marker där jag jagar älg står upp för mina och mina jaktkamraters intressen. Inte för en färdig kompromiss, som sedan markägarsidan kommer att försöka skruva en bit till åt ”sitt” håll. Det innebär att jag vill att mina representanter utifrån lokala förutsättningar förhandlar och göra sitt bästa för att tillgodose våra intressen av en stark älgstam av hög kvalitet som långsiktigt kan beskattas hållbart på en någorlunda stabil nivå. Jag vill ha starkare älgstam på två av de tre marker där jag jagar, på den tredje är det lagom. Det är inte vårt ansvar att slå vakt om ekonomin i skogsbruket, vi ska ta tillvara jägarnas intressen efter bästa förmåga. Det är ”den andra sidan” som ska förhandla med skogsproduktion för ögonen. Jag förväntar mig att mina representanter är beredda till kompromisser, men en grundförutsättning är att Skogen tar till sig den självklara insikten att betestryck är en produkt av klövviltstammarnas storlek och fodertillgången. SAMT att man verkligen menar allvar med en ekosystembaserad förvaltning. Det innebär att fodertillgången inte enbart ska styra avskjutningen, utan att fodertillgången måste förvaltas aktivt för att skapa mer foder.
Utvecklingen inom skogsbruket har gått, och går, mot ett alltmer intensivt nyttjande, där det blir mindre och mindre foder. Utom på föryngringsytorna. Därför ligger betestrycket kvar eller fortsätter att öka, trots att vi har mindre älg än förr. Jag ser inga tecken på att man slår av på intensifieringen. Därmed kommer betestrycket och skadorna på hyggena att fortsätta öka, även om stammen hölls konstant. Det är varken älgens eller jägarnas fel, utan skogsbrukets egen förskyllan. Flisar man exempelvis älgens mat och tjänar pengar den vägen, så får man betala det i andra ändan. Intensifieringen kommer att fortsätta öka även om vi skulle gå med på ditt scenario att ”först” skjuta ned stammen och sedan försöka skapa foder. Jag tror tyvärr inte ett smack på att man kommer att acceptera att släppa upp stammen igen mer än försumbart efter att ha skjutit ned den, eftersom man kommer att fortsätta nagga på foderbasen. Den fällan är inte ens nödtorftigt dold…
Jag får ofta höra att man borde göra som du föreslår, dvs börja med att skjuta ned stammen. Jag tycker det är helt bakvänt. Det tar längre tid att skapa foder än att reglera ned älgstammen, alltså ska man givetvis börja med det som tar längst tid att åstadkomma! Eller, mer realistiskt, acceptera kompromissen att reglera stammen något samtidigt som man tar krafttag för att förbättra fodertillgången. Då först tror jag att vi verkligen kan mötas. Det är inte antalet älgar som är problemet, utan betestrycket… och där har jägarna en kran att skruva på, och skogsbruket en. Bägge måste skruva för att skapa acceptans för förvaltningen, vilket i mina ögon är elementär psykologi.
Gunnar,
bra fråga; det kan finns flera förklaringar till detta. Dels är frågan litet, men inte mycket, annorlunda ställd. Dels ingår även de som äger mark utan skog i undersökningen över jaktkortslösare. Slutligen, och här kommer i mina ögon troligen den viktigaste förklaringen, så ingår frågan för jaktkortslösare i en undersökning om jakt, vilt och viltvård. Frågan till markägare är däremot en av ett antal frågor ställda till skogsägare, där vi köpt frågor från ett företag som regelbundet gör sådana undersökningar. Hela undersökningen har dock ett betydligt bredare perspektiv än att bara avhandla jakt. Man ser ofta att man påverkas av vad hela undersökningen handlar om när man besvarar frågor. Här kan alltså en genomsnittlig markägande jaktkortslösare känna sig mer som jägare i det ena fallet och mer som markägare i det andra. Trots att man är bäggedera. Helt omedvetet och ruskigt svårt att kontrollera för. Välkänt fenomen från många olika studier, dock.
Anton- återkommer imorgon; familjebestyr står på kvällsagendan.
Varför är inte de röda staplarna i de båda tabellerna lika höga. Det är ju de som är både jägare och markägare, som svarat i båda fallen. I första fallet är ”lagom” ~37%, i andra fallet ~52%. Kan det skilja så mycket för att frågan är lite annorlunda ställd?
Fredrik: Om jag har 50 år kvar till slutavverkning har jag ingen som helst anledning att agera på annat sätt än att maximera min avkastning fram tills dess, om jag så vill (när det sedan blir dags kan jag ropa högt över en snabb förändring av älgstammen nedåt, den kan ju nämligen åtgärdas på ett enda jaktår). Problemet med solidaritet (eller snarare: brist på densamma) återspeglas just i din statistik. Markägare som drabbas är i minoritet. De flesta har antingen äldre skog eller granskog och för dem spelar älgstammens storlek just ingen roll. Tvärtom ger den intäkter.
Bra ändå att vi är av samma uppfattning angående hur man ska ta sig an problemet i Götaland: Mer tall på markerna! Frågan är väl då hur de motsträviga jägarna ska betala markägarna för detta. För du förväntar dig väl inte att markägarna ska riskera 7000 kr/ha i något slags labråtteprojekt? En rimlig ansats är att gå en bit var från början: Jägarna skjuter ned stammen samtidigt som markägarna tvingas plantera tall på sina tallmarker. Efter hand kan man sedan lätta lite på nödbromsen och tillåta en lite högre älgstam (inte lika stor som dagens, men lite närmare iaf). Då kommer det att finnas ordentligt med mat (sidoskottsbetningen är också ett mycket mindre problem för markägaren). Det behöver dock gå 10 år mellan steg 1 och 2 i denna ansats. Hur vill du marknadsföra det bland dina medlemmar?
Kerstin F.,
så långt möjligt vill vi självfallet basera vår ståndpunkt, och förvaltningen, på fakta snarare än att behöva tro saker. Det står förstås var och en fritt att tycka att vissa grupper ska ha mer att säga till om än andra, men förvaltningen bygger precis som mycket annat i samhället i stor utsträckning på representativ demokrati. Attityderna hos jaktkortslösare och privata skogsägare skiljer sig, men inte så mycket som somliga vill göra gällande i debatten. Kanske har jämthundsägare andra preferenser än jägare som inte äger jämthund, och kanske har de som äger tallboniteter andra preferenser än de som inte gör det. De är fortfarande delmängder av större kollektiv, och det är deras genomsnittliga attityder jag diskuterar här. Jag anser inte att man kan bortse från jämthundsägande markägare, jagande markägare, granbonitetsägande markägare, manliga markägare, whatever när man uttalar sig om vad markägarna anser och vill. Inte minst som en växande skara markägare köper sina fastigheter helt eller delvis för att komma åt jakträtten.
Vår undersökning av jaktkortslösarna riktade sig till 6600 personer, vilket är ovanligt många för att vara en sådan undersökning. Undersökningen av markägare gick ut till över 1100 personer, vilket är mer normalt och gott och väl tillräckligt för att uttala sig om resultat på nationell nivå eller för att jämföra landsdelar/skogsägarregioner. I bägge undersökningarna ligger svarsfrekvensen över 60 %. I Sverige brukar vi se 50 % som minimum för att undersökningen verkligen skall vara användbar, men utomlands använder man inte sällan även resultat från undersökningar med lägre svarsfrekvens. Här uppfylls dock gängse krav med marginal.
Visst kan inkomster från jaktarrenden påverka bilden. Vi vet inget om arrendeintäkter, men i 50 % av fallen bedrev ägarens familj älgjakten på fastigheten. Fortfarande och oavsett detta gäller dock samma resonemang: den största gruppen markägare tyckte stammen var lagom. Det kan vara intressant att borra vidare i material och frågeställningar för att förstå mer om bakgrunden till olika attityder, men det behövs inte för att uttala sig om vad privata skogsägare i genomsnitt anser. Eller jaktkortslösarna. Den som ska representera, och/eller hoppas kunna organisera, kollektiven måste självfallet förhålla sig till majoritetens åsikt. Och behöver dessutom kunskap om hur åsikterna/attityderna ser ut för att kunna göra det.
Fredrik!
Det är väl som så ofta annars, att när man har egna referenser på området, så vill man gärna tro att det ser likartat ut även på andra ställen ;-).
Jag antar att urvalet av tillfrågade på något sätt är statistiskt säkerställt, men det vore också intressant att få veta hur många av totalen som tillfrågats, och hur många av dessa som svarat i de två studierna.
Skulle också var intressant att veta om det finns någon skillnad bland de markägare som får in större belopp på jakten (jaktarrenden) i förhållande till vad de skulle kunna få ut av skogsbruket med färre älgar. Det borde väl också kunna påverka bilden, eller tänker jag fel där?
Anton,
om man vill uttala sig om vad markägarkollektivet anser, eller för den delen jägarkåren, kan man med självklarhet inte bara fråga en delmängd av gruppen. Den som sitter som representant för privatskogsbruket i olika konstellationer är INTE vald för att enbart representera dem som äger tallboniteter, utan skall tala för oss alla. Därmed är resultaten representativa för vad jag diskuterar; vad du skulle vilja se är det inte.
Du bortser dessutom såväl från att markägare med huvudsakligen granboniteter säkerligen delvis är solidariska med markägarkollektivet (jfr vargfrågan när det gäller jägarkåren; många svarar lagom i södra Sverige, men där finns inte varg… och svarar dessutom solidariskt med jägare i vargbältet) som att den som sitter på mogen skog idag självfallet inte är dummare än att de inser att det så småningom är dags att föryngra skogen.
Jag är däremot den förste att skriva under på att den förgraning som sker genom att man föryngrar med gran på tallboniteter är ett stort problem. Eller kanske snarare roten till problemet. Om alla solidariskt skulle föryngra med tall skulle många av dagens höga betestryck med säkerhet bli mer hanterbara. Personligen skulle jag gärna se lagkrav på ståndortsanpassad föryngring om inte pågående projekt (typ Mera tall) ger någon effekt på sikt.
Resultatet för vad skogsägarna tycker om älgstammen skulle med fördel delas in i kategorierna ”har tallungskog i betesbar höjd” samt ”har ingen ingen tallungskog i betesbar höjd”. Vad man missar med en generell förfrågan är helt enkelt att många skogsägare inte alls berörs, då de aldrig drabbas negativt av det massiva betestrycket! Det blir helt enkelt en utspädningseffekt genom att klumpa ihop alla markägare under samma kategori. Markägare med foder för viltet ska helt enkelt ha tolkningsföreträde i den här frågan! Genom att ducka för dessa och låta de försvinna i ett stort statistiskt material kan man visa vad som helst.
På en liknande fråga om varg kan man säkert visa att vi har ”ganska lagom” med detta djur i skogarna. Men de stackare som sitter i Dalarna, Värmland och Gävleborg och dessutom är hundförare lär vara av en helt annan uppfattning.
Om jag bara äger granskogar eller lite äldre tallskog har jag inga tydliga nackdelar på min skog av en stor älgstam. Ju mer älg desto större intäkter! Och visst tycker jag att det är trevligt att skjuta älg dagligen på ståndskall! Men vad tror du att jag tycker om älgstammen den dagen jag avverkar och tänker satsa på en tallföryngring? Det är idag alldeles galet, att Götalands tallmarker (jo, de finns faktiskt!) närmast uteslutande återbeskogas med gran. Samhällsekonomiskt är det fullkomligt förkastligt. Jag vill uppmuntra alla jägarrepresentanter att inte föreställa sig 1981 års älgstam som normal och att visa förståelse och ödmjukhet för dem som faktiskt bekostar kalaset: Markägarna.
Anders,
vi lät ett oberoende och välansett företag utföra undersökningen av markägarnas attityder. Respondenter som valts ut slumpmässigt från fastighetsregistret fick svara på frågan ”Vad anser du om antalet älgar på den aktuella fastigheten?” med svarsalternativen ”Alldeles för få”, ”Något för få”, ”Lagom”, ”Något för många” och ”Alldeles för många”.
Du är inte den förste att hävda att resultatet inte ”kan stämma”. Den andra standardkommentaren från dem som inte gillar utfallet är ”som man frågar får man svar”. Vilket förstås är sant, men inte direkt leder oss framåt om man sedan inte har konkreta förslag på hur en undersökning kunde gjorts bättre. De två undersökningar jag refererar till här har i mina ögon utförts med god vetenskaplig metodik. Svarsfrekvensen är god och resultaten är tydliga och robusta.
Vill man med framgång diskutera relationen mellan viltförvaltning och annan markanvänding måste man vara beredd att ta till sig att olika markägare har olika syften med sitt ägande, och att många markägare och brukare självfallet har flera intressen. Vi är 38 % av jägarkåren som även är markägare, till exempel.
Jag tror jag tar och lägger in en graf där attityderna jämförs mellan grupperna i mitt ursprungliga blogginlägg.
Att privata skogsägare med tallskog tycker att älgstammen är lagom stor är nonsens. Det var något fel på undersökningen. Jag kan lätt hitta massor med privata skogsägare som tycker att älgstammen är för stor. Alltför många har dessutom resignerat när det gäller tallodling. Men på vissa marker passar bara tall och tallen är tåligare om det blir klimatförändringar.