Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

Stövartiken Axa skräms från vetttet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringar henne i skogen under Räv-SM. Hon avbryter sitt drev och springer skräckslagen tillbaka till sin husse. Way to go, puckon!

schillerstovare_bl

Att sabotera en laglig verksamhet som jaktprov underminerar hela vårt rättssamhälle. Foto: Pixabay

Uppståndelsen kring försäkringsbolaget Agrias stopp av sponsringen av Räv-SM har nu alltså fått den eländiga konsekvensen att några mindre intelligenta personer tagit sig rätten att sabotera själva arrangemanget. Det går att följa det hela här.
Gör man så har man inte fattat någonting. De här sabotörerna är ett hot mot allt det vi kallar demokrati.
Det är inte genom sabotage vi försöker ändra lagar i det här landet!
Det är däremot genom sabotage vi urholkar hela vårt rättssamhälle och skrämmer människor till tystnad och underkastelse.

Att anse att den egna åsikten står över alla andras, att köra över demokratiskt fattade beslut är så fundamentalt fel. Så kan vi inte leva, då slutar samhället att fungera, det borde sabotörskrällena fatta utan att ens tänka efter!

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Det här handlar om lagbrytare med en fullständigt snedvriden inställning till vad som är rätt eller fel. De går att likställa med vilken inbrottstjuv, rånare eller rattfyllerist som helst.
Alla vettiga människor, oavsett inställning till rävjakt, måste ta avstånd från detta!
De angriper inte bara en enskild aktivitet, de angriper oss alla, varenda en i det här landet som tror på demokrati och inte diktatur.

Börjar alla ta lagen i egna händer är vi riktigt illa ute. Då faller samhället samman.

Att anse sig själv stå över alla andra, över demokratiskt fattade beslut är samma sak som att sparka demokratin i arslet.
Det här kallas ekofascism och totalitarism. Googla på orden, resultaten är inte upplyftande men stämmer fullständigt in på det som händer på Gotland i detta nu.

Bortsett från de saboterande dumskallarna i denna fråga funderar jag också över detta att ta ansvar för sina åsikter.
Har jag ett ansvar att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig innan jag börjar trumpeta ut slagord? Eller är ansvaret någon annans?
Är det jägarnas fel att kreti och pleti inte har en aning om hur exempelvis stövarjakten efter räv och Räv-SM går till när de som ogillar detta trumpetar ut sina åsikter med stora utropstecken?
Eller är det den som håller i åsiktstrumpeten som har ansvaret?

Svaret är självklart. Att skaffa sig kunskap och bakomliggande fakta innan man börjar sprida åsikter som riskerar att skada andra måste naturligtvis vara varje människas ansvar.
Det som nu skett i Räv-SM-frågan är också ytterligare ett av tusentals gyllene exempel på hur storstadsnormen tvingas på landsbygden. Fullständigt och skoningslöst. Oavsett hänsyn till rätt eller fel.

Idag verkar åsikt väga tyngre än fakta. Bara det är nedstämmande. Många som redan har sin åsikt klar skiter i fakta, för börjar de blanda in fakta kan de kanske inte tycka som de gjort tidigare. De måste lämna sin trygga likasinnade och  ryggdunkande grupptillhörighet.
Faktaresistens är dessutom hyckleriets moder.
För hur tänker en människa som kallar jakten djurplågeri och samtidigt gärna tuggar dansk fläskkotlett inköpt vakuumförpackad i affären? Eller petar i katten geleiga köttbollar från nyöppnade burken? Eller som, ve och fasa, tvingar i sin katt eller hund veganmat?
Ingenstans, inte i ett enda inlägg som jag läser i sociala medier, har någon av dessa rävjaktshatare visat att de förstått vad Räv-SM eller rävjakt i Sverige innebär.
Fakta saknas. Det är bara ett enda stort känslobajsande.
Ingen, inte en enda kotte, motiverar sitt ställningstagande med något annat än känslor baserat på faktaresistent djurrättspropaganda.

Djurplågeri! Djurrättsorganisationerna kastade ut sina agnade krokar. Och de som inte har en aning om vad jakt är svalde allt i en enda tugga.
Informationen bakom kan vi hantera, vi kan alla bli bättre på att ta till oss fakta och att själva informera.

Men det som nu händer, när våra grundläggande demokratiska rättigheter, det som vi är uppväxta med och som sitter i ryggraden, en förutsättning för ett fungerande samhälle, när allt detta sätts ur spel då måste alla protestera.
Annars är vi, oavsett inställning till jakt, riktigt illa ute.

Expressens krönikör Lotta Gröning provocerar genom att inte kontrollera någon fakta. Foto Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni har läst Expressens krönikör Lotta Grönings text om mutanklagelserna mot Anders Borg? Vill ni bli arga, så kan jag rekommendera den. Krönikan handlar inledningsvis om Anders Borg borde ha betalt för sin medverkan i en jakt som Holmen Skog arrangerade, även om han vid tillfället inte längre var finansminister.

Lotta Gröning ska som krönikör locka till debatt. Hon ska reta och röra upp känslor. Det är hennes jobb att göra det. Men när hon siktar in sig på Anders Borg och Holmen så avlossas nästan hälften av all skarp ammunition mot Svenska Jägareförbundet. Och ingenstans förklaras sambandet. Och orsaken till detta är enkel – det finns ingen.

Men en ännu värre sak är att det finns ingen fakta bakom Lotta Grönings påstående. Hon hittar på  – eller använder ”alternativ fakta” som osanna påstående idag brukar kallas.  Låt mig först ta upp en vandringssägen som poppar upp med jämna mellanrum.

Svenska Jägareförbundet har ingen lokal i riksdagshuset. Inte ens en garderob eller städskrubb har förbundet. Däremot har möjligen Riksdagens Jakt- och Fiskeklubb ett rum. Denna klubb är till för de tjänstemän och riksdagsledamöter som jagar och fiskar. Den har ingenting med förbundet att göra. Och den är inte hemlig, oavsett vad Expressens krönikör vill påstå.
Noterbart är att klubben har lika lite att göra med Anders Borg och Holmen Skog som förbundet har.

Men Lotta Gröning är inte nöjd där. Hon påstår att jakt handlar om manlig fåfänga och att jakten skulle ge Jägareförbundet en särställning i politiska partier och näringsliv. Men slutsatserna i hennes virrvarr av anklagelser andas knappast balans eller eftertanke. Istället används ”alternativ fakta” på ett synnerligen konstruktivt sätt.

Eftersom många politiska partier ofta driver frågor i en riktning som ligger väldigt nära vad förbundet vill så använder hon sig av egentillverkad konspirationsteori. Och den hänger samman med den hemliga klubben (som inte är hemlig och inte ens har med förbundet att göra). Så här skriver Lotta Gröning: ”då kan de inte anklagas för jäv eller mutbrott när riksdagsmännen går ut i landet och talar om att Jägareförbundet har rätt i allt ifrån vargjakt till synen på människans rättigheter i skogen”.

Inte ett ord nämns om hur förbundet arbetar. Inte en tanke har hon lagt på att analysera framgångarna för förbundet. Kanske är det så enkelt att framgångarna bottnar i att Jägareförbundet använder samma metod för att fatta beslut som politiker – fakta och forskning. Skillnaden är att partierna i slutänden lägger på en politisk ambition. Men grunden är den samma.
Inte heller detta stycke leder riktningen i texten mot den eventuella muta Anders Borg skulle mottagit av Holmen skog.

Men lugn. Hon slutar inte där. Det laddas om och skjuts beska salvor mot jägarexamen där förbundet tydligen har fått allt ansvar från utbildning till vapenlicenser.

Lotta Gröning. Du behöver bara googla en enda gång för att få reda på hur det fungerar i verkligheten. För att få vapenlicens (som utfärdas av Polismyndigheten) behöver du avlägga ett teoretiskt och ett praktiskt prov (som Naturvårdsverket ansvarar för). Om du pluggar själv, går en studiecirkel eller gör på något annat sätt – är egalt. Det är kunskaperna som avgör om du blir godkänd för jägarexamen. Det är polisen som sedan avgör om du som person ska få tillstånd att inneha vapen.
Det blir ju mycket mer explosivt att hävda att jägarna sköter allt, utan kontroller från samhället. Men sant är det inte.

Som slutkläm slår krönikören fast: ”Så är det i ett litet land som Sverige när makteliten delar starka organisationers intressen”.
Personligen har jag svårt att förstå vad hon vill. Ska en makthavare förbjudas att ägna sig åt vissa sysselsättningar? Ska inte de få titta på idrott, jobba för miljövård, gå på teatrar eller jaga? Eller ska makthavare inte få jaga, allt annat är okej?

Lotta Gröning lyckades i alla fall med en sak. Hon retade upp mig.

 

 

 

 

När grekiska kvinnor får urinvägsinfektion måste de läggas in på sjukhus. Vad har det med svensk jakt att göra?
I min värld är sambandet solklart.

varda_planeten

Att jaga innebär noll, zero, antibiotika i köttet och ett minimalt lidande för de djur som fälls jämfört med nästan all annan köttproduktion. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Köttproduktionen i delar av världen gör att bakterier som antibiotika inte biter på, nu nått Sverige. Den stora användningen av antibiotika inom djurhållningen i andra länder odlar fram allt fler bakterier som är resistenta.
I Sverige har vi fortfarande kontroll men snart tappar vi den. De resistenta bakterierna blir fler och fler.
Medan vi obekymrat fortsätter att importera och köpa mer och mer billigt antibiotikaspäckat kött.
Nästan varenda vuxen kvinna jag känner har någon gång haft urinvägsinfektion. Många har drabbats flera gånger. En jobbig och smärtsam infektion som dock oftast snabbt har kunnat lindras tack vare antibiotika.
Att så många obetänksamma människor i Sverige bara fortsätter att glatt köpa utländskt kött handlar i förlängningen inte bara om att massor av kvinnor framöver måste läggas in på sjukhus, där vissa till och med kommer att dö på grund av en vanlig urinvägsinfektion.
Det här drabbar oss alla, våra barn, nära och kära och våra djur.

I WWF:s köttguide finns en sammanställning på kött som vi kan äta för att spara på planeten. Här ingår svenskt i stort sett antibiotikafritt kött och framför allt svenskt viltkött som är helt fritt från antibiotika.

Att jaga är att vårda planeten. Att jaga innebär noll, zero, antibiotika i köttet och ett minimalt lidande för de djur som fälls jämfört med nästan all annan köttproduktion.

Att jaga och äta viltkött i Sverige är att bidra till att de flesta av oss slipper ligga på sjukhus eller till och med dö av en, ur dagens synvinkel, simpel infektion.
Är det smart att vara jaktmotståndare då? Och om man dessutom själv äter kött?
Hur kan så många ägna hela sin tillvaro åt att kasta skit på jakt och jägare när hotet om antibiotika-resistenta bakterier mot oss alla inte bara är överhängande utan har gått så långt att vi redan börjat tappa kontrollen?

På senaste tiden, framför allt efter Högsta förvaltningsdomstolens klartecken för licensjakten på varg, har vissa jaktmotståndare tappat alla koncept. De anklagar oss jägare för det mesta. Vi skjuter på allt och alla, vi plågar både viltet och våra hundar. Och våra plågade hundar plågar i sin tur också viltet.

Jag ska berätta en hemlighet. Skiten som sägs om oss som grupp stämmer inte. As simple as that! Vi är inte mer inavlade än jaktmotståndarna själva, vi tycker inte om att ”mörda” djur, vi älskar våra hundar på gränsen till löjlighet. Jaktetiken är bland det viktigaste vi har.
Ingen jägare, med några få undantag, gör allt konstigt vi anklagas för.

Så min uppmaning till alla jaktmotståndare är: Släpp loss, tagga ner, koncentrera er på det som är viktigt! Som till exempel att överleva.
Men fortsätt gärna att vara lite lagom jaktmotståndiga, jakten ska tåla att granskas.

Låt oss istället tillsammans lägga energi på att få människor att förstå att överanvändningen av antibiotika i vår värld är ett dödsallvarligt problem. Ett gigantiskt hot för allt levande men ett hot som vi faktiskt fortfarande kan påverka bara genom att exempelvis sluta köpa utländskt kött. Köp svenskt, gynna företagen på landsbygden. Och jaga på!

Att förbjuda jakt skulle snarare öka på problemet då ingen över huvud taget skulle få tillgång till vårt fina viltkött.
Nej, jag vet, viltköttet räcker inte till alla. Och alla kan inte jaga. Alla VILL inte jaga.
Men underbart fint kött från 100 000 vildsvin, nästan lika många älgar, tusentals fåglar, rådjur, dov- och kronhjortar varje år, räcker ändå till många. Och är en förnyelsebar och hållbar resurs i naturen.
Viltkött är en del av det goda köttet, i dubbel bemärkelse.
Det kan vara en del av räddningen av ditt, mitt och våra barns liv.
Vad kan vara viktigare än det?

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

Varg gäspar.

I en värld där åsikter tenderar att bli en viktigare sanning än fakta är det beklämmande att upptäcka att vissa medier släpper igenom innehåll som fullständigt saknar just fakta.
NewsVoice förklarar på sin sajt att visionen är att bli en allmänt känd och uppskattad referenspunkt i mediebruset.

Varg gäspar.

Debattartiklar som fullständigt saknar källkritik förtjänar egentligen bara att gäspas bort. Den här gången gjorde jag inte det.  Foto: Madeleine Lewander

 

De ”drar sig inte för att avslöja korruption och maktmissbruk”.
Men att ”avslöja korruption” i debattartiklar som saknar all form av underliggande fakta, research och källhänvisning urvattnar visionen.  Det är svårt att framstå som seriös medieaktör genom att publicera inlägg  som saknar saklighet rakt igenom.

Newsvoice låter av någon anledning ett par personer komma till tals angående jakten och jägarna i en debattartikel utan tillstymmelse till källangivelser, texten bara bubblar fram arga knytnävar som slår vilt omkring sig. Det finns en enda källhänvisning (6/1-2017) i hela texten och den länken går till EU:s habitatdirektiv.
Jag har tagit mig tiden att försöka replikera texten men det går faktiskt inte att bemöta alla felaktigheter och rena insinuationer.
Men jag gör ändå ett försök med ett antal och bemöter det med, tro det eller ej, fakta och källhänvisningar.

Jag ber om ursäkt för att det här blir långt men det kan vara bra att klargöra vissa saker.
Här är hela artikeln: ”Jaktmaffian ignorerar EU:s lagar om vargjakt – skjuter en miljon djur”

1. ”Jaktmaffian förstör vår natur, vårt viktiga ekosystem….” Hela Ekosystemet är satt ur spel.” Jägarna är vårt största hot.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Med jakträtten följer skyldighet att förvalta viltstammarna. Jakten måste också anpassas efter tillgången på vilt och regleras under jaktlagstiftningen.
I Sverige har vi genom framgångsrikt natur- och viltvårdsarbete, i kombination med fokus på hållbart brukande av landskapet, rika och starka viltstammar som vi kan beskatta hållbart med fokus på tillvaratagande av viltet.

2. ”…korruptionen i varg- och rovdjurspolitiken måste synligöras. ”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det skribenterna kallar ”Jaktmaffian” skulle i sådana fall bestå av en förkrossande majoritet av riksdagen (87 procent) som röstade för licensjakt 2013.
Dessutom länsstyrelser, Naturvårdsverket och i slutet av december nu också Högsta förvaltningsdomstolen med sin prejudicerande dom.
Det blir väldigt, väldigt många korrumperade människor.

3. ”Våra lokala och nationella mediers beteende har haft stor roll till att mörkläggning av korrekt fakta har skett.”
Källa saknas
.

KOMMENTAR: Minsann, media är korrumperade också. Nu är nästan alla med i korrumperade klubben! Här kan jag hålla med om att många artiklar genom åren saknat grundläggande fakta men att det skulle ligga värnarsidan fullständigt i fatet har jag svårare att hålla med om.
Jag skulle kunna skicka länkar till alla artiklar media publicerat angående vargjakt men inskränker mig till det år Aftonbladet skrev mest om vargjakt, 2010.
Läs och döm själva

4. Angående jägarna: ”De är färre än man tror. De träder fram som olika identiteter, ibland som jägare, ibland som djurägare/bonde eller som skogsägare, eftersom de ofta är en och samma person, men är med i olika föreningar.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Närmare 300 000 jägare löser jaktkort. Det fanns exempelvis drygt 9 000 fårföretag i Sverige 2015. Det är förstås troligt att exempelvis vissa fårägare och även många skogsägare också jagar. Och??
Det är bara kränkande antydningar, rena insinuationer.Om vi istället kontrar med fakta och reella studier så kan vi konstatera att stödet för jakt är högt i Sverige och är enligt SIFO 84 procent.
När det gäller vargjakt är en klar majoritet av svenskarna för vargjakt, 60 procent i riket.

5. ”Jaktmaffian får 60 miljoner kr per år som används för lobbyism och för att rekrytera fler medlemmar…””…De får dessa enorma summor av oss skattebetalare för att göra ingenting för att stärka naturen. Pengarna går till eget lobby-arbete för att öka medlemsantalet.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Fakta är att endast jägarna betalar för landets viltförvaltning via den statliga viltvårdsavgiften. Inte en krona kommer ur övriga skattebetalares ficka.
Det som skribenterna kallar ”att göra ingenting” innebär bland annat närmare 50 000 eftersök per år. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna  framben, är det att göra ingenting?
Jag känner att jag vill skriva med versaler här, vill skrika, men behåller lugnet med de små bokstäverna.  Men det är uppenbart att människorna bakom denna förfärliga text verkligen tar i från magen för att spotta på jägarna. Jägareförbundets uppdrag är strikt preciserat från regeringen. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med medlemmarna att göra.

6. Angående Jägareförbundets allmänna uppdrag från regeringen:”Detta kan jämföras med vad bevarandeorganisationerna får i bidrag, i praktiken 0 kronor”.
Källa saknas.

KOMMENTAR: Exempelvis Naturskyddsföreningen får närmare 75 miljoner kr i statsbidrag, här snackar vi riktiga skattemedel . Vi är ALLA, paradoxalt nog alltså även jägarna, med och betalar för Naturskyddsföreningens verksamhet.

7. ”Jägarna har ett stort utbud av arter och de får jaga varje dag under hela året.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Varje jaktbar djurart är STRIKT reglerad i Jaktförordningen.

8. ”Svenska jägare tillsammans med 30 000 utländska jägare skjuter fler arter i Sverige än något annat land i Europa.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Avskjutningen är strikt reglerad i jaktlagstiftningen. Regeringen, via olika myndigheter, styr och följer upp resultat av forskning och fakta.
Sverige är ett föredöme i världen när det gäller viltförvaltning. När världens ledande viltforskare samlades på Hawaii 2016 pekades Sveriges viltförvaltning ut framför  andra länder. Den svenska modellen involverar lokalbefolkningen i viltförvaltningen vilket är framgångsrikt.Bortsett från licensjakterna är det också valfritt för oss jägare att redovisa vår avskjutning. Men vi gör det för vi vill bidra till en god förvaltning av våra arter. Sverige internationellt sett ligger i framkant när det gäller viltövervakning.
Kontaktytan gentemot jägarkåren är den viktigaste förutsättningen för att få in värdefull data av den här typen. Jägareförbundets rikstäckande organisation och folkrörelse gör detta möjligt.
Antalet vilt som fälls under ett år är naturligtvis beroende av reproduktionen och hur stammarna ser ut. Jägarna skjuter exempelvis närmare 100 000 vildsvin per år och ungefär lika många älgar. Ändå kräver många att vi ska skjuta ännu fler.

9. ”De svenska jägarna har världens mest generösa regler kring löshundsjakt. Nu har jägarna specialtränat foxhound, kraftiga hamiltonstövare, rysk stövare, plott-hundar som jobbar som maskiner, de släpps ut i skogarna två tillsammans – inga djur kan fly! Jägarna använder nu dessa hundar, de har GPS, de har olika fordon m m.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Vad vi på Jägareförbundet  känner till  är det endast Holland (eventuellt något mer land) i Europa som skiljer ut sig genom att inte tillåta lösa jakthundar.
Påståendet att inga djur kan fly  saknar grund. Vi jagar inte så med hund i Sverige. Detta är för övrigt strikt reglerat genom  §27 JL som bland annat säger att ”…jakten får inte bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande…”.  vilket också utesluter så kallad packjakt.

10. ”Gräver man lite djupare, visar det sig att de ofta blir bjudna av Jägarförbundet på olika evenemang. Detta innebär att vi, svenska folket, får stå för middagarna och utflykterna.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det här är åter fräcka insinuationer. Svenska folket betalar vadå? Eller var det kanske japanska folket som fick betala? Eller kanske fransmännen?

11. ”Denna grupp av MP-ledamöter som verkligen värnar om det livsviktiga ekosystemet, har fått utstå mycket trakasserier från jaktmaffian, vilket ni alla känner till.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Eeeh, va…?

12. ”Vi djur- och naturvänner ryser när vi tänker på allt elände som E. Erlandsson och nuvarande minister Bucht har ställt till med. Det är olyckligt att vi svenska folket inte kan ställa dem till svars inför en domstol. Deras brott är omfattande.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Snälla, bara en enda liten liten källhänvisning! En enda pyttekälla, är det för mycket begärt?

13. ”Den rödlistade vargen har nu minskat till under 200 individer, arten är nära utrotning.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Antalet vargar beräknades vid inventeringen 2015/2016 till cirka 340 stycken.

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Jag tittar på Edge of Alaska. Det är en amerikansk realityserie som handlar om den lilla staden McCarthy, långt ute i Alaskas vildmark med 42 invånare och 16 mil från civilisationen.
Observera att det handlar om människorna som lever där. Det är inget propagandaprogram om djur och deras ”självklara rätt” att överta människors livsrum.

jarpe_jakt

Vi som ser oss som en del av naturen klarar oss förmodligen bättre. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Foto: Oscar Lindvall

Människorna i den lilla staden lever med det vilda. Och på ett sätt som vi alla borde lära något av. Där finns konflikter som i alla samhällen men gemensamma hot mot staden tar människorna itu med tillsammans. Och då bleknar konflikterna.
Ett problem som de drabbas av är vargflockar som i jakt på mat under vintern vandrar in i samhället och dödar tamdjur och hundar. Detta tas på största allvar, människorna gör gemensam sak i jakten på dessa vargar. De har rätten.
Hit når inga skrikande jaktmotståndare eller moment22-regler. Hatspyorna i sociala medier snurrar i sitt ekorrhjul men någon annanstans. Här ute handlar det bara om att se till att livet fungerar.
Jag försöker se realistiskt på det hela. Det går bra nästan hela vägen. När hundarna går åt i realityserien, en efter en, knyter det sig dock i min mage. Barnen gråter men de vuxna försöker få dem att förstå att det som händer i naturen är… naturligt.

Jag funderar över min egen reaktion och inser skillnaden. De har kommandot över sitt eget agerande i situationen. De kan hantera sin sorg och frustration eftersom de har handlingsutrymme.
Ingen av dem sitter handfallen och bara ser på. Ingen myndighet kräver att de ska hägna in halva Alaska och låsa in sig själva och sina tamdjur och leva vidare som åskådare av livet utanför.
McCarthys invånare fortsätter att leva på riktigt. Men begreppet leva innefattar också att rätten att agera, en strävan efter att få behålla sin plats på jorden. Vargflockar i samhället accepteras inte, de inkräktar i människornas liv på ett sätt de anser oacceptabelt.
Möjligheten att agera gör frustrationen uthärdlig. Det är inte konstigare än så.

När en hund slits sönder av varg i Sverige kan ingen ingripa. De drabbade sitter kvävda som zombies, där handlingsförmågan tagits ifrån dem, som döda människor vars kropp återfått livet enbart i så måtto att de kan röra sig. Och sorgen byggs på till frustration som bygger på sorgen som bygger på frustrationen som… ja, du förstår…
Det är därför det knyter sig i min mage. Möjligheten i Sverige att acceptera och gå vidare har tagits ifrån den som är drabbad eftersom han eller hon helt saknar möjlighet att agera. Balansen är borta. Och problemet växer.

Till dem som drabbas i Sverige når moment22-reglerna men också hatspyorna.

I Sverige ser det ut så här. Men varför?
En av mina jägarkompisar lade ut en bild i sociala medier på en så kallad viltparad. Några fasaner och några rådjur som fällts under jakt. Hon blev bombarderad av kommentarer från förargade människor, många ,visade det sig, var köttätare.
En viltparad handlar om att behandla fällt vilt med vördnad och visa respekt. En död fågel behandlas varsamt, läggs försiktigt på ett speciellt sätt i en så kallad parad. En viltparad andas tacksamhet. Men det är många som inte längre förstår eller ens klarar av att se ett dött djur.

Att djur som dör under jakt lider mindre än djur som slaktas och att viltkött är bland det mest nyttiga köttet man kan äta, tänker de inte på.

Allt för många människor har förlorat förståelsen för vår roll i naturen. De kämpar i blindo för målet att förinta sig själva i hela kedjan, i det stora kretsloppet. De tror att Ica har ett eget kretslopp tillsammans med varubilen  och att de vilda djuren och naturen i övrigt har ett annat kretslopp någon annanstans dit ingen människa har tillträde.

Som två skilda världar. Som att det ena skulle vara oberoende av det andra.

Sverige är importberoende vad gäller livsmedel. Importen ökar konstant. Vår livsmedelsberedskap i Sverige vid en naturkatastrof eller ett krigstillstånd är dålig.
Vad gör en jaktmotståndare om maten tar slut i affärerna? När grisarna inte längre ligger i hyllorna i fina små köttpaket. När grönsaksdisken är tom? Måste moralkakan bakas om då?

Jag tror att vi som ser oss som en del av naturen klarar oss bättre, hade fler haft vår inställning hade det inte sett ut som det gör idag. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Och vi är ganska många, inte bara jägare, som tycker att det är självklart.

I minst två miljoner år har vi jagat för att överleva. Tror katten att vi alla har utvecklat en jaktinstinkt under de åren. Sanningen är att fröet till det underbara som jakten ger finns i oss alla. Fint va!
Det är bara löjligt att ens tänka tanken att evolutionen skulle ha bidragit till att skapa de jaktmotståndare vi ser idag. Deras tid i jämförelse går inte ens att jämföra med en tusendels fjärt.
Att stora delar av det civiliserade människosläktet idag är så avtrubbat att många tror att importerat, besprutat livsmedel, antibiotikastint utländskt kött från plågade djur är ett hållbart sätt att leva, är skrämmande. Många tänker säkert inte på det över huvud taget, vi är så bortskämda.
Allt fler svenska lantbruksföretag lägger ner medan kommunerna köper in billigt importerat antibiotikakött som mina barn tvingas äta i skolan. Importerat livsmedel säljs i affärerna medan det svenska utgår.
Människor är så invaggade i tron att de för all framtid är tryggade i denna importerade låtsastillvaro så att de suddar ut och till och med föraktar vår självklara plats i naturen.

Men vi är ett rejält gäng som envist klamrar oss fast med båda fötterna på jorden i en ständig strävan mot vår självklara plats i naturen. Vi köper inte den propaganda som pågår för att tvinga oss att släppa taget och glida ner i dagens urbaniserade skenexistens.

Vi står kvar. Så länge vi lever. Och behåller vår tro på den verkliga tillvaro där även vi människor räknas. Man borde inte behöva flytta till Alaska för att inse det.

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

I en värld där allting ska utvecklas och bli mer effektivt, kunskapen ska öka och vi utbildas till stuprörsseende specialister tappas många gånger helhetssynen. Vi blir extremt kunniga och engagerade i smala frågor. Och vi blir omöjliga att diskutera med för vi har svar på allting. Och det vi tycker – kärnan i allt vi gör – blir politik. Vi har åsikter och underbygger dessa med kunskaper som knappt någon i allmänheten förstår eller orkar ta till sig.
Tendenserna är lika oavsett ämnet.
Det märkliga är att det känns som nästan allting blivit politik – inte minst allt som rör naturen.
Och om en part lyckas få genomslag i en fråga blir alla andra parter galna eftersom den skenbart goda viljan i ämnet innehåller politiska undertoner. Och eftersom de som vill begränsa jakt och brukande är experter – de också – vet jag exakt vad de vill och hur de driver sina frågor.
Låt mig ta ett exempel.
Häromdagen började jag titta på Mitt i naturen. Och det första inslaget handlade om sälar. Henrik Ekmans trygga berättarröst avslöjade att sälens tillväxttakt håller på att avta. Ökad jakt kan vara en orsak, ett minskat istäcke kan vara en annan, berättade han. Det lät riktigt allvarligt.
Det tog cirka två minuter för Mitt i naturen att reta upp mig till den grad att jag bytte kanal.
Efteråt började jag fundera. Varför blev jag så provocerad? Min enkla analys var att programmet missade att berätta helt avgörande och väsentlig information. Sälstammen är större än någonsin. Skyddsjakten i Sverige – på några hundra djur – är inte någon anledning till problemen. Varför tar man inte direkt upp födokonkurrensen mellan sälarna, som en tänkbar orsak till artens minskade tillväxttakt? Att det kanske inte finns biologisk bärkraft för mer säl i ett av världens mest förorenade hav?
Jag sitter fast i mitt stuprör och tittar på frågor utifrån ett jägare- och brukarperspektiv och slår brutalt ner på bristen av helhetssyn. Ja, i alla fall om man missar mina argument. Mitt i naturen tar, för mig, politisk ställning när den förenklar och vill göra sälen till informativ tv-underhållning. För deras beskrivning av ämnet motsvarar en ”sanning” – som är tvärt emot min. Jag sitter i ett stuprör och redaktionen för Mitt i naturen i ett annat. Ingen av våra sanningar rätt.
Mitt i naturens roll borde vara att lyfta blicken och titta på helheten. Att beskriva naturens utmaningar i en kontext där det fanns fler och bredare perspektiv. Det ligger så att säga i Sveriges Televisions uppdrag från staten. Men det missar man.

För journalistiken ställer politiserandet av alla frågor till problem. Frågor som så sent som under 1990-talet mer eller mindre handlade om vad som var rätt eller fel är idag fyllda med politiska agendor från alla intressenter. Att beskriva ett ämne som innehåller problematik kräver idag mycket mer avvägningar mellan olika aktörers argument och låta tittaren (eller läsaren) avgöra vad som är rätt eller fel – inte tolka och försöka komma med en sanning. För sanningen finns inte. Det gör sällan eller aldrig heller den enkla lösningen. Den som många försöker pracka på oss.
Jag tar ett enkelt exempel: Tåg är bättre för miljön än flyg. Detta är sant alla dagar i veckan. Men i regionalpolitiskt perspektiv kan flyget vara livsviktigt för arbetena och utvecklingen i regionen. Och minskar flyget för mycket så blir flygplatsen olönsam och ni förstår vad som händer då. Frågorna är nästan aldrig enkla.

Det var därför som jag blev upprörd. Jag fick inte alla aspekter av frågan och tyckte att programmet vilseledde och politiserade. Mitt i naturen (och många andra tidningar, journalister och tv-program) missar ibland den viktigaste faktorn i all publicistisk verksamhet – att vara objektiv. Istället gynnar programmet organisationer som vill förenkla världen (typ. jakten hotar sälen) för att få genomslag för sina agendor. De gör de måhända av okunskap, men det gör inte saken bättre.
Journalistikens roll underlättas inte av att traditionell media brottas med stora lönsamhetsproblem och att journalisternas arbetsvillkor därför i allt högre grad handlar om att fylla sändningstid och tidningssidor till så låg kostnad som möjligt. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet.

Ska jag försöka summera lite så sitter alla organisationer mer eller mindre fast i ett stuprör. Och det värsta är att rören blir allt smalare. För vi människor tenderar att lockas och dras till de smala stuprören där alla tycker lika. Vi finner värdegemenskap i vår smala världsbild, där rätt och fel blir enkelt och tydligt och där vår bergfasta uppfattning bekräftas.
Men världen blir inte enklare att leva i eller att förstå med denna utveckling. Istället bryter den isär oss. Den ställer olika värden emot varandra. Är min sanning viktigare än din, när varken du eller jag har rätt?

När det handlar om naturen och miljön finns det ingen organisation som inte är en politisk spelare. Alla har åsikter. Alla vill något. Alla arbetar med opinionsbildning. Alla försöker förenkla för att göra frågorna begripliga och för att få stöd hos allmänheten.
Men frågan är om inte naturen är för komplicerad för detta?
Kanske skulle myndigheter och politiker kräva större samhällsansvar från alla organisationer som vill något? Kräva breda överenskommelser och tvinga fram kompromisser om man vill vara med i spelet kring hur samhället ska fungera?
Att samhället fungerar som helhet borde  alltid vara viktigare än en enskild fråga?
Och när varenda sakfråga blir politik tenderar man missa helheten. Och vem gynnas av det?

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

Vargdödad gråhund.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

Nu är det dags igen.
”Koppla alla jakthundar!”, skriker en liten grupp människor långt borta. ”Låt dem leva sina liv i koppel.”
Jag läser argumentet om och om igen på nätet.
Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga?

jamte_eyes700

Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga? Foto: Madeleine Lewander

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar? Är de verkligen så naiva att de tror om man sätter alla Sveriges jakthundar i permanent koppel ute så är allt frid och fröjd?
En jakthund behöver jakten för att må bra. Det finns inget som kan ersätta den.
Men det fattar de inte. De befinner sig så långt bort från verkligheten som man över huvud taget kan komma.

Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär.
Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas.
Därför måste vi fortsätta berätta. Om hur det funkar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, massor, det finns ingen övre gräns och har aldrig funnits. Och ingen jakt alls.

Och när du i en redan ohållbar situation ändå försöker upprätthålla den sista lilla droppen av livskvalitet för dig och din jakthund i små försök att få jaga på dina marker, då säger de att DU gör fel och undrar varför din hund inte lever i koppel?
Det de vill göra med våra jakthundar handlar om allt annat än att de ska må bra. Jägare ger sina jakthundar livskvalitet, mer än de allra flesta hundägare.

Rovdjursivrarna, de fanatiska, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på dem som lever där ute och plågas av ständig oro. De vägrar lyssna när du, som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, det som du kallar frihet och livskvalitet, försöker berätta hur ert liv blivit.

Men ge inte upp. Vi skiter i dem. Det finns många andra som lyssnar. Kom ihåg det!
Jag hoppas att du, trots allt, inte låter ditt inre värde, ditt liv med jakten och dina hundar, påverkas!

Det är tungt. Sorgen hänger över den som drabbas som en blöt filt. Människor är kränkta in i själen.
Men låt dem aldrig tro att du gett upp, att de lyckats förstöra ditt liv som du vill leva det, som en del av naturen. För det är precis vad de vill.
Som att du skulle tillåta att ditt sätt att leva med natur och jakt når vägs ände?
Som att du skulle berätta för din hund, din närmaste jaktvän att det värdefullaste ni har tillsammans i livet har tagit slut?
Jag menar just detta där ni två är ett tillsammans med skogen och allt det stora obeskrivliga som naturen har att erbjuda, er gemensamma kärlek till jakten, er fantastiska röda tråd i livet.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa den tråden!

Du har sedan länge insett att de saknar respekten för dig och det liv du lever.
Men du ska veta att den finns. Det finns många som förstår och börjar förstå. Som kämpar för att få till en ändring, förvaltning och regler som fungerar.

De som inte vill förstå, som inte ens försöker, sitter blinda i sin egen fanatiskt begränsade tillvaro.
Jag hoppas att du inte ger upp!

All respekt till er, jägare med jakthundar som jagar där ute!

Uppdaterad 2019-10-24

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!