Jag har några gamla jaktkompisar och mentorer uppe i Norrland som ringer med jämna mellanrum och vill ha den rådande jaktpolitiken serverad ”på vanlig norrländska”. Inte byråkratsvenska eller i föreskriftstext. Det brukar vara ganska nyttiga samtal.

En av dem ringde igår. Han börjar alltid med att ojja sig över att han måste ringa till ”skrivbordsjägar´n” för de där i Stockholm kan ju inte skriva så att man förstår. Det var givetvis den nya älgförvaltningen han undrade över. Hur blev det egentligen och hur påverkas lilla jag?

Det enkla svaret är nog: Inget nytt under solen, du kan fortsätta jaga som förr och de allra flesta lär knappast märka att vi fått en ny älgförvaltning. Jag är lite rädd att det kan bli en aning dyrare att fälla en älg (fallavgiften till Länsstyrelsen) men för de som arrenderar mark kommer fortfarande arrendet och fällavgifterna till bolaget vara den stora kostnaden och vill de att vi ska skjuta älg får de väl reglera kostnaden så att den totalt blir rimlig och stimulerar till skytte av den där sista älgen på tilldelningen.

Några saker är dock nya och smått historiska i det nya paketet. B-licenserna försvinner, första tilldelade älg i licensområdena blir alltid en kalv och vi ska för första gången förvalta älgen utifrån älgens perspektiv och inte de av människor fastslagna administrativa gränserna. Det är bra.

När jag kommit så här långt i min beskrivning blev den gamle skogshuggaren från norr förbannad. ”Men vad i hela fridens dagar har du då bråkat om det senaste året? Hade du inte kunnat gjort något vettigt där nere på slottet?” Kanske har han rätt? Det är ingen hemlighet att vi bråkat, stridit och diskuterat rätt flitigt med skogsägarna, Naturvårdsverk och politiker det senaste året, men om vad? Riktningen i systemet. För min vän från norr är ”systemet” stället som levererar sprit till den lokala järnhandeln så här krävdes en förklaring.

Gravt förenklat så vill vi bygga systemet underifrån och ”de andra” ovanifrån. På byråkratsvenska, fritt översatt: Vi vill att älgförvaltningsområdets uppfattning och plan ska vara summan av de ingående älgskötselområdenas planer medan ”de andra” vill att älgskötselområdenas planer ska vara en nedbrytning av älgförvaltningsområdets plan. En ganska oviktig detalj, kanske. Ska vi ha en ”älgförvaltningsområdesdiktatur” eller en ”älgskötselområdesdemokrati”? Svaret fanns faktiskt i de föreskrifter som kom i fredags. Det blev ”älgskötselområdesdemokrati”. Och, det var en himla tur det.

Älgskötselområdet är en frivillig sammanslutning och de bildas inte av födsel och ohejdad vana. Det måste finnas en finess och incitament för att bilda dem. I de nya föreskrifterna dräller det inte av vare sig finesser eller incitament för att bilda och arbeta i älgskötselområden. Det enda som finns kvar är möjligheten att påverka. Vill man påverka älgförvaltningen på sina jaktmarker och inom sitt älgförvaltningsområde så kan man även i fortsättningen göra det genom sin ”älgskötselplan”. Det var räddningen för framtidens älgförvaltning. Hade denna möjlighet försvunnit hade många jägare redan listat ut att man skulle bildat licensområden. Ett licensområde kan i princip bara avregistreras om de inte betalar fällavgiften och skogsbruket kommer alltid att se till att tilldelningen blir så frikostig att jakten i princip blir ”fri”. En älgförvaltning a lá Värmland. Sköt dig själv och skit i andra med en skyhög tilldelning som man fyller tills man tycker det är lagom, ofta till cirka 50%.

Nu blev det tyst i luren en lång stund. Sedan kom analysen. ”Det är alltså fortfarande jag och mitt klåfingriga lilla avtryckarfinger som bestämmer?” Japp. Precis så. Den nya älgförvaltningen blir precis det vi tillsammans med markägarna gör den till och det är fortfarande de där avtryckarfingrarna som ska krökas av fri vilja.

I det gamla systemet var 9 av 10 samråd helt överens. Ungefär så överens kommer vi att vara också i det nya systemet. Jägare och markägare är förvånansvärt ofta samma människor eller i vart fall vettiga människor. Spelplanen ligger nu framför oss och den är faktiskt i grunden bättre än den gamla. Vi har en förvaltning som ska utgå från älgen och vi har förhoppningsvis bättre underlag för förvaltningen. Börjar man då med en lokal diskussion och bygger underifrån kommer det här att bli bra. Det kommer alltid någonstans att gå åt pipan men låt oss fokusera på den breda förvaltningen och inte de sorgliga misslyckandena.

Vid det här laget var norrlänningen lugnare och en pissnödig gråhund gjorde sin ljuva stämma hörd i bakgrunden. Han avslutade med det vanliga ”Hörs, huj” och la på. Kvar satt jag och funderade på om det inte är en förbannad tur att det finns vanligt folk ute i busken, både jägare och markägare, som även i framtiden får styra sin lokala älgförvaltning. De gör det så otroligt mycket bättre än vad vi centralbyråkrater förmår. Det är säkert.

Jag läste en mycket tänkvärd ledare i Smålandsposten igår. Förutom att den väldigt träffsäkert beskriver det jag senaste tiden försökt få fram här på bloggen så väcker den en del tankar. Jag började fundera på hur vi egentligen ser på djuren?

I min värld är det ganska enkelt. Alla djur är inte värda lika mycket och människor är alltid värda mer än djur. När det sedan kommer till djurens inbördes ordning är det nästan lika enkelt. Tamdjur är alltid mer värda än vilda djur och djur jag har en relation till är alltid mer värda än djur jag inte har en relation till. Dessutom tycker jag däggdjur är mer värda än andra djur. Vid det här laget har nog många av er ramlat av stolen eller börjat leta efter mitt telefonnummer för att skälla ut mig. Vilken djurfascist va!?!

Nu ska jag göra er ännu argare. Håller ni inte med mig är ni värsta sortens hycklare!

Vi hör rätt ofta, inte minst i rovdjursdebatten, att alla djur är lika mycket värda. Skitsnack. Alla graderar djuren på någon sorts skala. Sedan har vi alla våra egna skalor beroende på vilka djur vi har en relation till, tycker är söta eller helt enkelt gillar. Säger man att alla djur är lika mycket värda borde man inte resa en minnessten över Kynna utan istället gråta över de tiotusentals tamdjur som hon och de andra stora rovdjuren dödar varje år. Dessutom måste man sluta slå mygg och spola ned fästingar.

Jag har en otäck känsla av att vi blir allt mindre medvetna om att vi alla graderar djuren och istället envist försöker lura oss själva att ”alla är lika mycket värda”. För visst är det som Smålandspostens ledare så träffsäkert konstaterar exakt samma tendenser vi nu ser i varg- och djurrättsdebatten som vi tidigare sett i könskampen, apartheid- och slaveridebatten samt många andra kamper. Den stora skillnaden är dock att alla dessa strider utkämpats mellan människor, inte mellan människor och djur. Ska vi jämställa människor och djur faller hela vårt samhälle. Samtliga religioner vi har i den här världen, på vilka allas vår etik och moral är uppbyggd, slår fast att människan är mer värd än djuren. Människan är satt att styra över djuren, vare sig vi vill eller inte.

Givetvis har vi alla ett moraliskt ansvar och snudd på en skyldighet att så långt som möjligt värna djuren. Men kom inte att påstå att de alla är värda lika mycket för då är du en hycklare. Punkt.

Det är inte enkelt att sortera tankarna och komma igång med arbetet idag. Hela tiden dyker tankarna på fredagens mycket tragiska händelse upp i huvudet. En av våra eftersöksjägare kördes ihjäl, ute på uppdrag. Mailbox och mobilsvar svämmar över av ledsna och förtvivlade frågor, funderingar och inte minst ett behov av att beklaga det som hänt. Sorgen är stor och vi är nog många jägare runtom i landet som nu tänker på de nära och kära till den ihjälkörda kvinnan.

Givetvis dyker det också upp en massa funderingar på om vi kunnat göra något för att undvika olyckan. Polisen utreder det hela och vi får väl avvakta utredningen innan vi drar några definitiva slutsatser om vad vi kan förändra eller förbättra. Vi vet dock att man använde mer skyddsutrustning än vad som krävs och dessutom var flera på platsen, så eftersöksekipaget har inte varit försumliga, det återstår att se om bilföraren gjort något fel. Kanske var det helt enkelt bara en lång rad olyckliga omständigheter som fick så tragiska följder?

I vilket fall som helst så råder det ingen tvekan om att det blivit såväl farligare som otrevligare att arbeta längs våra vägar i mörker och elände. Det vittnar många eftersöksjägare, vägarbetare samt poliser om. Det blir allt svårare att få folk att sakta ned. Enligt polisen hjälper knappt roterande blåljus längre. Vi har äntligen de nya skyddskläderna på väg ut till eftersöksjägarna och vi skulle kunna pressa på ännu hårdare för att få mer skyddsutrustning. Problemet är att de flesta som använder de ”stora” paketen idag ofta får dem helt sönderkörda, så stor effekt har de… Vi har redan idag också möjligheten att kräva handräckning av polisbil om vi bedömer situationen som farlig, kanske ska vi bli ännu bättre på att nyttja detta? Vi har också en stor satsning på utbildning för våra eftersöksjägare i ”arbete på väg” på gång. Men, kommer detta att hjälpa? Kan vi helt eliminera riskerna med utrustning och utbildning? Jag tror tyvärr inte det.

Vi ska nu göra allt vi kan för att försöka minimera riskerna för våra tappra eftersöksjägare. Många skriker nu och annars på bojkott. Det vet vi inte fungerar. Man har försökt minst 20 gånger senaste åren med eftersöksbojkotter men det faller alltid på plikttrogenheten och omsorgen om det vilda hos våra eftersöksjägare. De kan inte med att veta att vilt lider i våra skogar för att vi strejkar. Precis så plikttrogen var också kvinnan i fredags kväll. Hon ryckte ut i mörker och elände för att förkorta en älgs lidande. Skänk nu alla en tacksamhetens tanke till henne och de cirka 8000 andra eftersöksjägarna som i ur och skur, ofta ensamma, strävar på där ute i mörkret för att förkorta vilts lidande.

Sist men inte minst, tveka aldrig att påminna ”vanliga” bilister om vad vi sysslar med där ute i vägkanterna. Vi tar hand om samhällets och bilisternas dåliga samveten efter att de skadat vilt. Då är vi tamigtusan värda några sekunders uppmärksamhet i form av sänkt hastighet och lite hänsyn nästa gång man ser en reflexväst i billyset.

Avslutningsvis vill jag bara än en gång beklaga det inträffade och be er alla skänka kvinnans anhöriga, nära och kära en tanke. Vi har förlorat en mycket kompetent eftersöksjägare och hundmänniska i våra led. Tomrummet blir stort.

Nu är jag förbannad. På Jan Guillou. Igen.

I Aftonbladet kan man läsa Guillous sågning av Zlatan som jägare.

”– Zlatan? Söte Jesus. Det verkar kolossalt pinsamt. Han har inget naturintresse, ingen anknytning till jakt och kan säkert ingenting om saken. Sådant är alltid pinsamt.”

Sedan fortsätter den hyllade författaren…

”– Jag tror inte att Zlatan har ett genuint jaktintresse. Han har vuxit upp i en förort med mycket begränsad tillgång till natur och har haft fotboll som sitt stora intresse. Det är lika absurt som att Zlatan plötsligt skulle få för sig att han var svampplockare.”

Ska vi nu dra slutsatsen att alla som inte har anknytning till jakt men ändå råkar bli intresserade är pinsamma? Alla som inte är fullärda från början är pinsamma? Att det är absurt att de som växt upp i förort är intresserade? Ve och fasa om förortsungar skulle börja plocka svamp också…

Det vi har här är värsta sortens gubbförakt. Det är det värsta jag vet. Tyvärr förekommer det ibland i jägarkåren och inte alltför sällan är det inskränkta gubbar med överstora egon som likt Guillou effektivt skrämmer bort och dödar spirande jakt- och naturintressen. Dessa gubbar försöker också ofta definiera vad en ”riktig” jägare är. Det blir alltid fel. Det finns lika många ”riktiga” jägare som det finns jägare. Alla har vi våra motiv och drivkrafter och så länge de är lagliga är ingen finare än någon annans. Skit i vad som driver oss ut i skogen. Träffas där ute och ha roligt tillsammans istället för att tävla om vem som är mest ”riktig”. Roas ni av sånt kan ni gott stanna hemma och mäta snopp eller bil eller vad tusan som helst.

Jägareförbundet jobbar för närvarande hårt med integrationsprojekt och att rekrytera nya jägare. Det går rätt bra. Efter många års slit börjar antalet jaktkortslösare stiga igen och vi ser hur vi sakta men säkert börjar nå ut till nya svenskar med natur- och jaktintresset. Bara de närmsta veckorna ska vi arrangera friluftsdagar för invandrarungdomar, för övrigt kanske den roligaste dagen på jobbet under året, jag har skrivit om det tidigare… Under nästa veckas älgjakt kommer också många nya jägare att känna spänningen och jaktlusten riva i bröstet för första gången. Det är exakt samma spänning och jaktlust, oavsett om du heter Janne, Abdullah eller Zlatan. ”Pirret” i bröstet när hundskallen närmar sig är också densamma oavsett om du bor i Säffle, Rosengård eller Pajala. Alla är vi också nybörjare från början. Jag har jagat älg sedan jag var 4 år, inte fan är jag fullärd för det, men det är uppenbarligen Janne. Stackars sate, han har inget kvar att upptäcka…

Den elitism, överklassnobbism, snudd på rasism och inskränkhet som Guillou visar upp här hör inte hemma i den svenska jägarkåren. Här är alla välkomna ut i skogen och egocentrerade gubbar får vackert dela med sig. Jag hoppas och tror Guillou är rätt unik med sina åsikter och sin stil.

Själv tog jag så sent som nu i veckan med en rätt nybliven jägare ut på hans första dovhjortsjakt. Vi sköt under dagen varsin dovkalv och glädjen över att han lyckades var faktiskt betydligt större än min egen glädje över det nedlagda bytet. Det borde ni alla, inklusive Janne, prova på. Han jag hade med mig hade aldrig tidigare jagat dov, han visste nog inte så mycket om dem och var säkert rätt osäker. Han lyckades ändå och glädjen var total. Sådant värmer ett jägarhjärta.

Jag får väl försöka vårda minnesbilden av den nyblivne dovjägaren och förtränga bilden av den dryge Guillou med snusen hängandes och föraktet lysande i ögonen, annars får jag hjärtklappning. En sak är dock säker, nästa gång jag bjuder med någon på jakt ligger Zlatan eller en invandrarunge från Södertälje betydligt bättre till än Janne Guillou. Det stör säkert inte Guillou, men man kan väl hoppas att han tar sig ut i skogen och håller tyst en stund ändå.

Häromdagen blev jag uppringd av en journalist i södra Sverige. Han ville att jag skulle granska en bild på ett lodjur. – Ser det inte lite konstigt ut, tror du att bilden är äkta, var hans frågor. Jag får ofta bilder via mailen, från privatpersoner och journalister för artbestämning eller för att bedöma äktheten. Den här gången fick jag en länk istället.

Det första som mötte mig på sidan var ett inlägg om mårdhund och att han, fotografen, inte gillade Svenska Jägareförbundets mårdhundsprojekt. Det väckte mitt intresse, vem är han? Sen kollade jag den bild som journalisten frågade om. Det var ett svartvitt foto på ett vilt lodjur fotograferat på 1 m håll! Det var konstigt, men kanske inte omöjligt. Men så började jag läsa texter och kolla andra bilder. Ju mer jag läste, ju mer skeptisk blev jag.
Även jag gillar att fotografera, mest som hobby. Det har gjort mig intresserad av andras bilder. Jag tycker mig ibland kunna se på sättet en bild är tagen, vem som är fotograf. Det var i och för sig lättare förr, innan digitalkamerans tid och innan Photoshop! För visst skiljer sig Bertil Petterssons björnbilder från t ex Staffan Wistrands.

Men här hittade jag en fotograf, som utsetts till ”Årets naturfotograf” av Naturvårdsverket 2010 och som onekligen har en egen stil. Nu är smaken som baken, delad! Men för mig blir det lite för bra, för att vara sant! Och det som verkar för bra för att vara sant,  är sällan sant! 

Lite längre ner på sidan hittar jag förklaringen till hans negativa inställning till mårdhundsprojektet. Han hade fotograferat en mårdhund i Mullsjö! Nu sätter man ut fällor i området och media intresset är stort. Fotografen är i ropet igen!

Det vore mig främmande att säga att han ljuger om sina bilder. Han skriver nämligen inte att han tagit en bild, han har gjort dem. Om det har att göra med att han har norska som modersmål vet jag inte, kanske heter det ”laget et bilde” på norska, eller om han verkligen ”gör dem” låter jag vara osagt.

Finns det någon gräns för vad man får och inte får, i bildsammanhang? Naturfotografernas regler säger t ex att man måste ange om en bild är tagen i hägn eller inte. Redan där vet jag att många fuskar. Kan man via Photoshop placera ett lodjur i vacker natur? Självklart, men naturfotograf är man inte, bara flink vid datorn.

Den här fotografen blir snabbt vän med alla skogens djur. Ett litet blink med ögonen räcker för att vargar, lodjur, harar och rävar skall få förtroende för honom. På mindre än ett år är han blivit kompis med 6 vilda lodjur, i Mullsjö! Sammanlagt 150 lodjursobservationer på 9 månader! Jag ligger i lä, jag som vistas mycket i naturen har bara sett lodjur ca 15 gånger i det vilda, på 52 år, trots att jag bor i lodjurstäta Värmland.

Har inte lodjuret i juligrönskan vinterpäls? Hur är det med lodjuret som speglas i tjärnen, går den i luften eller på land och kan man verkligen se tassar i den vinkeln? Varför är gräset gult, men lodjuret blått? Borde de inte ha ungefär samma färg? Vilken slutartid krävs för att frysa en tornseglare i flykten?

De flesta naturfotografer kämpar hela livet för den perfekta bilden där ljuset är perfekt och det vilda djuret står på rätt ställe. Den här fotografen verkar ta en sådan bild i veckan! Jag kan ha fel, men jag påminns om en person i det förflutna. Han sa sig ha flera motorcyklar, redan som tonåring. När han en dag ombads visa upp dem ställde han sig framför en murad vägg och sa, herregud de har murat in mina motorcyklar!

(Redigerat: Jag har i efterhand lagt in nya länkar till bilderna i inlägget eftersom de ursprungliga inte fungerar längre)